Vilka rörande och vackra ord ni skrivit på mitt förra inlägg. Tänk om alla människor fick börja sin måndagmorgon med att läsa kärleksfulla, glädjande ord som gör en tårögd.  Det önskar jag att alla fick. Då skulle vi nog vara fler som dansade på ängarna i den kyliga morgondimman.

Allting känns så nytt på ett märkligt sätt. Det hände något förra veckan, som jag inte kan sätta ord på riktigt. Som om jag upptäckte något. Bara att jag inte vet vad än. Men det känns.

Allt blev så intensivt förra veckan. Fast mest i mitt huvud. Jag la i princip hela veckan på att skapa några vackra bidrag till Liljevalchs. Och ni som följt mig länge vet kanske att jag ibland kan släppa allt för att totalt fokusera på en sak som just då blir allra viktigast i världen för mig. Ungefär som när jag ville vinna resan till Yukon. Det är som om jag stänger av vissa delar så att jag bara ska se en enda sak. Så blev det förra veckan.

På fredagen, samma dag som bidragen skulle vara inlämnade så fick jag en ny stark idé till ett foto som jag ville skicka in som bidrag, så den dagen ägnade jag helt åt att skapa den bilden och sedan satt jag hela kvällen för att färdigställa kollektionen. En timma innan inlämningen stängde skickade jag in mina bidrag. Den lättnaden. Jag andades ut all spänning och lutade mig bakåt. Nu kunde jag åter se resten av världen igen. Jag kände mig så nöjd. (önskar jag kunde visa er bilderna nu men jag vågar inte publicera innan jag vet om de kommer med på utställningen eller inte). Jag hade lagt ner hela min själ i mina bidrag under veckan, och jag visste att det inte fanns något mer jag kunde göra. Helgen kom och svepte in mig som en varm filt efter stormiga vindar. Nu kunde jag landa och slappna av.

Men efter den här veckan så känns det som jag lärt mig så otroligt mycket. Och fått en glimt av något nytt. Det var som om jag den här veckan tvingade mig själv att bryta upp en dörr eftersom jag aldrig hittade nyckeln till den. Jag tvingade mig själv att göra verklighet av drömmar och visioner jag haft i flera år, men som jag aldrig gett mig tid och utrymme till att göra. Och nu efteråt, när den är öppen, så flödar det in ny energi och inspiration som från en ny värld.
Det känns som om jag kände en utveckling i mig själv på så kort tid. Annars brukar det ske så långsamt att man inte ens är medveten om det. Men nu kände jag tydligt hur jag liksom fick kliva upp ett steg i trappan. Fast kanske ett steg mer inåt. Någonting gav syre till elden och det känns som jag brinner.

Kanske var det alla otaliga timmar jag spenderat varje dag vid den magiska skogstjärnen som gjorde det. Eller så var det att jag helt enkelt bara upptäckte en ny sida hos mig själv som hjälpte mig framåt i mitt skapande. Oavsett vad, så känns det så himla bra. Jag är glad och tacksam, och trots att ingenting egentligen ser annorlunda ut nu jämfört med förra veckan, så känns det helt annorlunda i mitt inre. Och där är ju kärnan, till hur vi ser verkligheten. Allt kommer inifrån oss själva.

Nu blir det en stor, magisk kopp kaffe som start på den här nya veckan. Önskar er en underbar måndag ♥