Ljudet av Sveriges kulturarv

Hej på er!

Vilken vecka alltså! Jag har velat skriva och meddela er om vad som varit på gång men jag har helt enkelt inte hunnit. Jag har nämligen varit i Aten i Grekland sedan i måndags och kom hem sent i natt. Jag var där för att medverka på ett event för Google Arts & Culture och lanseringen av filmen “Sound of us” där olika YouTube kreatörer från olika länder i Europa fått bidragit med ljud som representerar sitt lands ursprung.
Jag var där som representant för Sverige, och det var verkligen en häftig upplevelse! Jag har såklart filmat lite under dagarna och kommer sätta mig senare ikväll och redigera ihop en liten vlogg, så ni kommer så mer av detta senare.

I tisdags fick jag äntligen lägga upp min egen film “Sound of Sweden” som jag gjorde för det här projektet. Vissa av er kanske minns i våras att jag höll på med en film, bland annat när jag åkte till Norra Berget för att träffa riksspelmannen Niklas Roswall och spela in ljud av nyckelharpan. Nu får jag ju äntligen visa upp den här filmen för er! Vissa av er har säkert redan hunnit sett den om ni följer mig på YouTube eller Instagram, eftersom den las upp samma veva som lanserings-eventet.

Att göra den här filmen var något av det roligaste jag gjort. Jag kände så starkt för det här projektet. Antagligen för att jag alltid inspirerats av vårt kulturarv i det jag gör.
Jag fick i uppgift att fånga ljudet av tre olika saker som jag förknippar med det Svenska kulturarvet. Filmen skulle vara 1 minut lång, där ca 30 sekunder skulle gå till intro och outro. Kan ni förstå desperationen jag kände av att korta ned ett så djupt och fantastiskt roligt projekt till 1 minut?
Jag struntade i det och tänkte att “om ni vill ha med mig i detta projekt, så får ni vara beredda på att jag kommer göra det på mitt sätt“.

Så jag gjorde det.
Den blev 5 minuter lång.
Vårt vackra kulturarv skulle inte behövas hållas inom några ramar. Jag ville ge det plats och ge tid för eftertanke emellan klippen och meningarna.
Allting ska gå så fasligt fort idag, har ni tänkt på det? I videoklipp ska gärna pratet klippas ihop så tätt som möjligt så inte någon tystnad ska skrämma bort tittarna och få dom att tröttna.

Ändå är de där sekunderna av tystnad det som faktiskt ger djup och kraft till det som sagts innan, och det är i tystnaden vi kan låta saker och ting verkligen sjunka in.

I alla fall, nu tycker jag att ni ska få se filmen om ni inte redan gjort det. Titta gärna i HD och med bra ljud om ni har möjlighet.

Hoppas ni tyckte om den! ♥
Kram på er!

Lansering av min nya tapetkollektion – Northern Wilderness

-Det här inlägget innehåller reklam för min egen fototapet-kollektion Northern Wilderness hos Photowall-

Det var nu över två år sedan som jag lanserade min första kollektion tapeter med Photowall. På ett sätt känns det som mycket längre, för det kändes som min tapetkollektion liksom blev starten på en helt ny tid i mitt liv. Jag skulle precis ge upp mina drömmar om att kunna leva på min kreativitet, och börja leta efter ett “vanligt” jobb. Men så plötsligt kom den här möjligheten, med en egen fototapet-kollektion. I samma veva som mycket annat spännande hände.

Jag hade inte så stor inblick då i hur det skulle gå. Men för mig var det liksom en rejäl kick. Det kändes äntligen som om jag för första gången fick göra något som också ansågs “på riktigt” utifrån.
På den tiden var alltid väldigt annorlunda, och jag var väldigt osäker när någon frågade vad jag jobbade med, men jag minns att efter det så brukade jag alltid säga “Jag har bland annat gett ut en tapetkollektion” haha. Jag fick inte bara fototapeterna, utan också en vägg att luta mig mot. Något som gav substans och verklighet till min lilla värld.
Jag är så otroligt tacksam och glad över samarbetet jag haft med Photowall.

Därför känns det så otroligt roligt att vi nu lagt ny ved på brasan och gett ut en ny tapetkollektion tillsammans, som fått namnet Northern Wilderness!  En samling bilder som alla betyder väldigt mycket för mig. HÄR kan ni se både hela den nya och den gamla kollektionen.

Den här tapetkollektion ligger mig varmt om hjärtat, och jag ler inombords när jag tänker på att dessa bilder, som jag tagit på platser jag älskar, kommer få sitta på människors väggar och förhoppningsvis ge en gnutta inspiration i vardagen.
Den här bilden till exempel, kanske vissa av er trogna läsare kan känna igen? Den är ju tagen från en plats jag berättat om många, många gånger. Den magiska skogstjärnen, som ligger i skogen intill Grundtjärn där jag bor. Där dimmorna dansar varje morgon tills solen stigit upp. I den nya kollektionen “Northern Wilderness” kan ni hitta hela tre bilder tagna från den här magiska platsen.
Och åhh..Stekenjokk. Fjällvärlden och de öppna vidderna. Stekenjokk finns också med på ett flertal bilder i kollektionen.
Kanske kan norrskenet bli det sista ett litet barn får se innan det somnar? Den här bilden tog jag vid Marsfjällen, den där natten förra året när jag hade kört vilse på små grusvägar i skogen. Men jag insåg att det fanns en mening med det. Jag fick ju den här bilden.
Ännu en vy från vackra Stekenjokk, med de blå fjällen som reser sig i fjärran.
Kanske äta middag intill en annan magisk skogstjärn mitt i skogen? Den här natten minns jag så väl. Jag och Johan var ute och körde mitt i natten på grusvägarna i skogarna där vi bor. Sen gick vi igenom en mörk skog och kom plötsligt fram till den här vyn. Ja, ni kan ju ana att vi båda trodde att vi kommit till himlen. På sjön simmade både ankor och svanar och dimmorna dansade som vackra väsen ovanför den stilla sjön som reflekterade nattljuset i sin spegel.
Vill man ha lite riktig karg nordisk vildmark så skulle nog denna passa bra. Den är tagen en natt i maj, några mil utanför Abisko. Och vet ni något roligt? Den här bilden tog jag exakt samma datum som vår första kollektion släpptes. Jag var nämligen ute i vildmarken i över en vecka just då. Så den här bilden blir som bron mellan båda kollektionerna.
Om ni är intresserade av att se resten av kollektionen så kan ni gå in och se den HÄR.
Och här finns en intervju med mig på där jag pratar lite om mina tankar kring kollektionen och om hur mina fotorutiner ser ut, och vad jag inspireras av.

Hoppas ni tycker om den! ♥

Det sista av sommaren

Hösten är redan här, och om inte allt för lång tid så kommer sjön att vila ett halvår under isen. Men än finns det kvar av sommaren. Och såhär i slutet av årets varma tid så känns det så extra viktigt att klämma ur det allra sista.

Jag och Johan har tagit några kvällsdopp nu under september, även om vattnet redan är så isande kallt att man tappar känseln i fötterna och benen.
Men jag älskar känslan av att chocka kroppen riktigt ordentligt och känna kraften från kylan. Det är en så otroligt skön känsla när man sedan kommer upp igen och får känna ny energi som rusar i blodet.
Och sen gör ju den vackra omgivningen att det känns som om man är på världens dyraste lyxspa.
Det har varit väldigt intensiva veckor för både mig och Johan. Vissa dagar har det blivit alldeles för mycket jobb, och då har sådana här stunder betytt allt. Att bara få komma ut och andas. Spendera tid med varandra och utan några som helst krav. Det är så himla viktigt att ta sig tid att omfamna sådana här stunder.
Vill passa på att tacka er så otroligt mycket för de bidrag jag fått in till Världens Barn. Ni är så fina och godhjärtade. Jag gick in lite djupare än vad jag först tänkt med den här kampanjen. Blev mer berörd än vad jag anat. Nästan så det faktiskt blev jobbigt. Kände mig deppad och maktlös. Men nu har jag återhämtat mig.
Era fina ord värmer i hjärtat och jag är så evigt tacksam för tusenlapparna ni har hjälpt till att skrapa ihop. Ni är fantastiska ♥

Vill också passa på att tipsa om att jag denna veckan intervjuas i en podcast som heter “The history of vikings“. Pratar lite om kulning och min story och lite smått och gott. Den är på engelska (så jag hade såklart svårt att uttrycka mig rätt ibland) men vill ni lyssna på den så hittar ni den HÄR.

Hoppas att ni har en fin vecka allihopa!
Stor kram till er!

Vinnare av Årets unga landsbyggare

Igår var jag till det vackra Skuleberget i Höga Kusten för en fantastiskt rolig kväll med prisutdelning för “Årets Landsbyggare” som hålls av Leader Höga Kusten. Kanske minns ni att jag var nominerad förra året och var på ett liknande event på Friluftsbyn? I år fick jag äran att vara nominerad i två kategorier, “Attityd” och “Ung landsbyggare”. Så igår kväll samlades en massa härliga företagare, entrepenörer och landsbyggare för en trevlig kväll med god mat, vacker utsikt och livemusik med Annika Östman.

Till min stora glädje hade juryn röstat fram mig som Årets unga landsbyggare. Jag är så enormt glad och tacksam för den ärofyllda titeln! Här en bild (där jag står väldigt konstigt hahah) tillsammans med de andra glada vinnarna. Årets Entreprenör gick till Mat och Nostalgi, Entreprenöriell förening gick till Noramacken ek förening och årets attityd gick till Mats o Karin! ♥ Om ni vill se alla nominerade så kan ni göra det HÄR.

Jag är så glad för det fina priset och den vackra motiveringen:
Jonna Jinton är en viktig förebild för andra unga människor som vill bo, leva och verka i Höga Kusten. På ett nytt och modernt sätt har hon lyckats förmedla att det går att förverkliga sin dröm att leva på landsbygden och nått ut sitt budskap till miljontals människor över hela världen

Det värmer i hjärtat att få höra att det jag gör kan ha positiv påverkan på landsbygden. För det är ju verkligen någonting jag brinner för. Att inspirera andra att våga följa sina drömmar och visa på hur många fantastiska möjligheter det finns att skapa det liv man vill. Jag vet att så många drömmer om att bo och leva på landsbygden, och att den vägen ibland kan kännas så himla omöjlig och svår. Jag har ju varit där själv.
Men allt går. Allt går. 
Det viktigaste är att omställa sig från att se det som omöjligt, till att se det som möjligt. Bara den förändringar öppnar upp så mycket och sätter igång så många positiva krafter i rörelse.

Visste ni förresten att jag i höstas var med i en jättefin kampanj som Leader Höga Kusten gjorde? De gjorde massor av vackra, inspirerande filmer med olika typer av företagare på landsbygden som alla tagit det där steget att följa hjärtat och börja bygga upp sin dröm. I filmen ovan kan ni få höra om både min och andras berättelser. Och i filmen nedan kan ni se hur en fikarast i mitt liv kan se ut 🙂 Jag älskar hur de liksom fångade de där små stunderna som gör att livet på landet ger så otroligt mycket livskvalitet. De må va längre avstånd till saker och ting.

Men som jag brukar säga om Grundtjärn; “Långt till det mesta. Nära till det bästa“.

Här var vi igår, vid Skulebergets naturscen. Alltså wow, jag insåg verkligen igår att jag måste ta och upptäcka mer av Skuleskogen. Vilket fantastiskt område. Och om jag någonsin skulle våga börja uppträda med min musik, kanske när min skiva är klar, så skulle det ju vara en dröm att få sjunga på den här scenen, med berget i bakgrunden och den här vackra naturen runt omkring. Det skulle verkligen göra sig bra för kulning.
Tack igen Leader Höga Kusten för den fina utmärkelsen. Det blev en väldigt positiv och inspirerande boost såhär mitt i sommaren! Och tack alla ni, mina kära följare, som alltid varit en så otroligt fin inspiration till allt jag gör. Som alltid tagit emot det jag gör med öppna armar och fått mig att vilja göra mer. Ni är bäst.

Hoppas ni alla har en underbar dag! KRAM på er ♥

Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

Lansering av smyckena

 – Det här inlägget innehåller reklam till min egen webshop www.artbyjonna.com –

Hej på er mina vänner!

Den här veckan börjar gå mot sitt slut men än ska jag klämma ut det sista av den. Det har verkligen varit en helt galet intensiv vecka. Mycket jobb och mycket som har hänt runt omkring. Men jag måste säga att det känns skönt att äntligen känna den här lusten och inspirationen igen. Det var längesedan jag kände mig såhär full av liv och kraft senast. Är så tacksam att få må bättre igen.

Den här helgen har jag, Johan och min mamma Anita jobbat järnet i smedjan och med att lägga upp våra smycken på webshopen. För er som har missat så började vi lite smått med smyckena igen i början av året. Vi ville ge det en ny chans och jobba på ett annat sätt denna gången. Inte uppehålla ett sortiment och ta beställningar utan helt enkelt göra smycken när tid och kreativiteten finns där, och sedan lägga upp det vi har gjort.
På det sättet blir det ingen press att tillverka, utan istället behåller man det roliga, kreativa och fria. Och nu är vi dessutom tre, eftersom Johan verkligen fann sin dolda talang i silversmidet. Det är som om han föddes som silversmed. Har fortfarande inte förstått hur han kan ha lärt sig så otroligt fort. Det underlättar ju också eftersom jag själv inte alls har tid på samma sätt att hålla på med smyckena. Men när vi är tre så blir det så mycket lättare, och roligare!
Så under de senaste månaderna har vi ägnat all vår fria tid i smedjan. Till skillnad från när vi jobbade med smyckena för några år sedan så har vi nu riktat in oss lite mer på rejälare silversmidesarbeten. Oftast så tar ju sånna lite mer tid, men det är också det som vi alla tycker är roligast att göra. Att få gå loss, testa sig fram och skapa utifrån mer fria idéer. Mer unika, rejäla smycken som förhoppningsvis kommer leva många hundratals, ja tusentals år efter oss. Svindlande tanke!

Igår kväll blev vi äntligen klara och kunde lägga upp våra första smycken på webshopen! Det var en härlig känsla blandat med den där typiska nervositeten och pirret som känns när man jobbat länge med något och sedan öppnar upp det för omvärlden. Den där känslan har jag känt så många gånger. När jag lanserat tidigare webshopar, visat mina målningar för första gången, när jag haft vernissage, eller när jag lagt ut en film jag jobbat länge med och som betyder mycket för mig. Det är som om man håller andan och naken står där och inväntar andras reaktioner haha.

Men varje gång jag känt den känslan så har jag också blivit lite starkare av insikten att så länge man är stolt och nöjd över det man åstadkommit och det man visar upp, så spelar det egentligen igen roll. Lite som att följa sitt hjärta och lyssna på sin inre röst, oavsett vad andra säger.
Den känslan borde vi lyssna på lite oftare.

I alla fall, vi kände oss riktigt glada, nöjda, lite trötta och firade med ett glas champange!
Det blev verkligen ett lyckat första dygn för lanseringen och idag har vi spenderat all vår tid i vår lilla smedja (som börjar kännas väldigt liten haha) för att paketera och förbereda de smycken som har beställts och som ska skickas iväg till olika delar av världen. Det känns så himla roligt och spännande!

Nu ska vi faktiskt fortsätta jobba en stund ikväll. Ville bara skriva ett litet inlägg och berätta om smyckeslanseringen!
Jag hoppas att ni har en jättefin helg allihopa. KRAM på er! ♥

Uppäten och vissen – men full av nya insikter

Hej mina vänner!
Den här veckan har verkligen varit en av de värsta på länge. I mitt senaste inlägg som jag gjorde i måndags så berättade jag ju att jag blivit sjuk igen, men det var verkligen bara början. Jag hade redan då på känn att det rörde sig om något än ännu en förkylning. Mest på grunden av de blodiga såren jag fick i näsan.
För varje dag som gick så fick jag sår på fler ställen. På munnen. I munnen. Ont i öronen och halsen.
Infekterat tandkött som gjorde så fruktansvärt ont. Ända in i käkbenet. Det värsta av allt var ändå näsan. Varje dag som jag vaknade upp så var det som om någon skärt med en kniv i näsan. Har aldrig haft så ont på så många ställen samtidigt.

Jag gjorde mitt allt för att försöka klara av det själv. Ville inte behöva ringa vårdcentralen. Kanske mest för att jag tycker det är så himla jobbigt att ringa ett sådant samtal. Läste alla era fina tips som ni gav på förra inlägget. Jag tog kraft till mig att koka en liter lingonsaft för jag tänkte att det skulle göra susen. Haha.
På onsdag morgon hade jag nästan panik. Det kändes som om något åt upp mig inifrån. Såren blev större och spred sig som en löpeld och det gjorde så ont överallt att jag knappt ville andas, prata och svälja. Jag ringde vårdcentralen direkt på morgonen och fick en tid en timma senare! Johan, min ängel, skjutsade mig in. När vi åkte hem igen med penicillinförpackningarna kändes det som det bästa som någonsin uppfunnits. Tack gode gud för penicillin. Jag köpte en flaska vatten på affären så jag kunde ta de första tabletterna med en gång.
Sen dess har jag spenderat dagarna i sängen. Pendlat mellan att känna mig bättre och känna mig sämre. Men det tar ju alltid några dagar innan penicillinet verkligen börjar verka. Jag har fått hjälp av min mamma och av Johan att gå ut med Nanook, och jag är så tacksam för det. Har verkligen inte haft någon ork till någonting.
Katterna har legat i sängen och sovit med mig hela dagarna ♥
Stundtals har jag känt mig så himla ledsen. Senaste tre månaderna har verkligen varit en prövning. Det började med blodproppen, och sen i nästan tre månader i sträck har det varit något som tyngt ned mig fysiskt (det har varit mer än det jag delat med mig av på bloggen) och det är så himla olikt mig. Jag har verkligen fått mig en tankeställare. Jag har insett hur viktig hälsan är, och hur otroligt tacksam jag ska vara varje dag som jag får vara frisk.

Hälsan har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit ovanligt frisk. Har haft ett ovanligt starkt immunförsvar och aldrig behövt lida av värk eller annat. Dessa dagar har jag tänkt mycket på alla människor som är kroniskt sjuka. De som dagligen måste kämpa sig igenom sjukdom eller värk. Fysiskt eller psykiskt. Det finns så många som nästan aldrig får uppleva hur det är att känna sig helt frisk och full av livskraft. Och det gör så ont att tänka mig in i det. Att vissa människors vardag i stort sett handlar om att ta sig igenom ännu en dag med en sjukdom. Vilken jäkla styrka dessa människor besitter. På riktigt. Det är beundransvärt.

Jag har aldrig trott att jag tagit hälsan för givet. Men det har jag verkligen gjort. Det insåg jag nu. Jag har aldrig ens behövt prioritera min hälsa, för den har funkat automatiskt. Jag har fått med mig något utav detta. Dessa tre väldigt jobbiga, händelserika månader har gett mig insikten att hälsan går före allt. Vår kropp är vårt tempel. Om vi inte mår bra och inte känner oss friska, så går det ut över allt annat. Hälsan först.
Alltid.

Och när vi har vår hälsa i balans, när vi mår bra och känner livskraft; känn tacksamhet. Varenda minut.
Jag har legat i sängen och känt hur dagarna passerat förbi mig. Tänk på hur ingenting jag vill göra blir gjort. Att jag sabbar hela året på grund av denna långvariga period av sjukdom och annat. Scrollat i Instagram-flödet och sett alla friska, kreativa människor som mår bra. Känt mig vissen. Ledsen. Uppäten.

Sen har jag tänkt på det jag skrev om ovan. Om hur tacksam jag ska vara egentligen. Att det enda jag kan göra är att acceptera läget och lära mig något av detta.

Jag kurar jag ihop mig i fosterställning under täcket. Fryser.
Tänker att jag är en liten boll som ligger i en slangbella. Allting i livet går bakåt just nu.
Men det är bara för att gummibanden spänns åt. Snart skjuter jag iväg med en jävla fart.

Så ska vi alltid tänka, när livet känns motigt.
KRAM på er älskade vänner. Ha en underbar helg ♥

En känsla av att inte räcka till

Efter två väldigt intensiva månader med mycket jobb och innesittande tänkte jag nu ta en efterlängtad sommarvila. En liten semester. Få tid till att göra allt det där som jag känt att jag behövt prioritera bort den senaste tiden. Just nu längtar jag bara som en tok efter att få städa hemma. Hänga tvätt. Allt det där vardagliga som jag känt att jag inte ens hunnit med på sistone. Få ordning och reda på mitt kaos. Få vakna på morgonen utan att behöva titta på en “att-göra-lista” det första jag gör. Kunna ta dagen lite mer som den kommer. Göra oplanerade utflykter på kvällarna med Johan. Göra goda middagar. Vara ute med kameran och känna den där kreativiteten flöda igen, som bara kommer när jag inte måste fota. Det där riktiga flödet som infinner sig när man känner ett lugn.

Det har jag verkligen inte gjort på sistone. Jag vet inte vad det är med mig, men stundtals har jag mått riktigt dåligt över att jag inte räcker till. Senaste månaderna har den där känslan kommit krypande allt mer. Ändå har ju allt gått så otroligt bra senaste månaderna. Så bra att så mycket nya roliga möjligheter öppnar upp sig och jag vill tacka ja till allt. Göra allt. Tills det blivit så mycket att jag känt en oavbruten stress över allt annat jag inte hinner. När jag jobbar hårt med en sak, så blir en annan lidande. Om jag svarar på ett mail, så blir ett annat mail obesvarat. Om jag spenderat en dag inne med kontorsarbete, så försvinner en dag för att fota och vara kreativ.

Varje kväll jag gått och lagt mig (eller varje natt) så har jag känt en besvikelse över att jag ändå inte hann med det jag skulle. Inte ens i närheten. Mailinkorgen är ett kaos. Jag känner mig ledsen över alla vackra, fina mail och brev jag får, som jag aldrig hinner svara på. Jag känner mig ledsen över att jag inte varit tillräckligt kreativ. Inte bloggat som jag borde. Inte varit ute i naturen och fotat. Att min Instagram-feed fylls med gamla bilder . Ledsen över att jag inte hunnit svara på alla kommentarer. Ledsen över att jag inte hunnit göra en videoblogg på länge. Ledsen över att jag inte hunnit jobba med min kulnings-skiva som var mitt största mål med det här året. Ledsen över att jag inte skickat iväg mina webshop-beställningar i tid. Ledsen över att jag tackat nej till två bokförlag för att jag inte hinner skriva en bok. Ledsen över att jag numera spenderar mer tid med administrativt arbete än att faktiskt vara kreativ.  Det är som om vad jag än gör och hur mycket jag än försöker hinna ikapp, så är det omöjligt.

Även om jag under lång tid känt att jag behöver ta det lugnt ett tag och ta semester, så är det också en stress i att göra det. Att ta det steget att faktiskt pausa är skrämmande. Eftersom allt mitt skapande och hela mitt yrke i princip är beroende av det ständiga uppdaterandet på sociala kanaler, så är det en rädsla i sig att faktiskt pausa det. En rädsla att allt ska dö bort. Att allt man jobbat för i så många år ska rinna ut i sanden om jag slutar att uppdatera ett tag. Jag är säker på att många i samma bransch kan känna igen sig. Bara jag ligger en dag efter i uppdateringar så stressar det mig något enormt. Som om allt jag någonsin gjort kan försvinna på en dag. Jag vet, det är helt galet att ens känna och tänka så. Men världen vi lever i idag är banne mig inte lätt. Det är ett högt tempo på allt.

Senaste veckorna har jag känt mig som ett nervrak. Det kan räcka med en oplanerad händelse, eller ett oplanerat möte som gör att jag nästan bryter ihop inombords. Det rubbar hela tidsschemat. Det kan räcka med att någon vill boka ett datum för att det ska upplevas som om min sista gnutta frihet försvinner.  Jag vet ju att det inte är så, och jag försöker hela tiden att intala mig att ta det lugnt. Men den här långvariga oron och stressen har på något vis övergått till att minsta lilla händelse känns som en stor sten över mina axlar.

Det är så tokigt det där. Förr var min allra största stress att jag inte hade tillräckligt med jobb, och att jag inte tjänade tillräckligt med pengar. Det gjorde mig stundtals så obeskrivligt orolig och ledsen. Nu är min allra största stress att jag har för mycket jobb.
Förr hade jag tid, men var olycklig över oron att behöva ge upp. Nu har jag ingen tid, men mitt företag blomstrar som aldrig förr. Det vore nice med en balans på det där. Jag vet att det inte ska behöva vara såhär. Men det var som om allt kom på en gång. Det blev en sådan upswing att jag inte riktigt hann med. Som att kastas in i något helt nytt som jag inte hade någon erfarenhet av.

Så nu tror jag att jag behöver lite tid att organisera upp allt det här. Ladda batterierna och få ordning i mitt kaos. Och ta lärdom av den här nya erfarenheten och förvandla den till något bra istället.
Jag vet att det kommer att bli bättre framöver. Jag har redan spånat på lösningar. För jag vill ju inget annat än att fortsätta med allt jag gör. Jag vill inte behöva skära ned på saker och ting. Jag vill ju få fortsätta utvecklas och hålla på med allt jag älskar. Få låta min kreativitet fortsätta expandera. Samtidigt som jag nu också vet hur viktigt det är med återhämtning. Att få jobba intensivt med det jag älskar, men samtidigt få tid över till vila.

Jag tror den här sommarvilan kommer göra underverk. Att bara få andas ut ett tag och se saker från ett annat perspektiv. Få tid till att organisera om lite och komma på smarta lösningar. Få hämta ny kraft så att jag till hösten känner mig redo att ta nya tag igen.
Det var egentligen inte alls meningen att jag skulle dela allt det här. Jag tänkte mest bara berätta att jag skulle gå på lite semester ett tag och att bloggen kommer uppdateras mindre nu under ett tag. Men sen sipprade allt ut och jag kände att det kanske är lika bra att vara ärlig och dela även dessa lite tyngre känslor. Det finns inget jag själv tycker om mer än när andra vågar glänta på dörren till sitt inre känsloliv. För väldigt ofta, så kan man känna igen sig, och då känns plötsligt allt lättare.

Och att bara få skriva av mig nu kändes väldigt skönt. Som om jag var tvungen att dela detta innan jag kunde släppa taget och gå på semester. Jag vill ju att ni läsare ska få följa med mig i livets berg och dalbana, med allt vad det innebär. Så då känns det såklart också viktigt att dela känslor och händelser som är mindre bra. Även om det ibland tar emot.

Nu har jag lovat, att från och med i morgon så har jag semester. Då blir det ett lugnare tempo och tid för eftertanke. Det ser jag verkligen fram emot. Jag hoppas ni läsare, vilka ni än är och vart ni är är, också tar er tid till ett lugnare tempo och att ni får njuta riktigt ordentligt av sommaren. Tack älskade ni för att ni finns! ♥