Det var precis så magiskt som det låter. Silverfallet.
Bara namnet har fått mig att längta dit. Men det jag fick se när jag väl var på plats var ännu mer mäktigt än vad jag hade väntat mig. När jag kom dit igår kväll så stod solen så exakt på himlen att den lyste rakt ner mot forsen och skapade ett sådant vackert, mjukt ljus. Aldrig hade jag trott att denna plats skulle vara såhär vacker. Det var som ett litet paradis. Stenar, vatten, sol, träd, fågelkvitter. Allt jag älskar på en och samma plats.
Jag vet att det är vissa av er som redan varit vid silverfallet, eftersom jag fick tipset av många utav er att besöka det under min vistelse i Abisko. Det tackar jag verkligen för! Jag tror inte jag hade sett den här lilla skylten annars, och då missat den här fantastiska upplevelsen.
Jag tänkte beskriva lite kort hur man tar sig dit för er som ska besöka Abisko framöver. Man kör från Abisko mot Björkliden, och strax innan infarten mot Björkliden så finns en stor parkeringsruta på höger sida. Där ställer man bilen, och sedan ser man den här lilla skylten där bakom, som sedan leder ned mot en liten stig i skogen, där vattenfallet är.
Jag älskade att gå på den lilla stenstigen ner mot fallet. Det var som att träda in i en annan liten värld. Det liksom låg som ett magisk skimmer över hela denna platsen. Solen sken in så vackert mellan fjällbjörkarna som alldeles precis börjat slå ut.
Att komma hit har varit som att uppleva våren på nytt. När jag åkte från Grundtjärn förra veckan så såg träden ut precis såhär. Och nu får jag uppleva det igen. Och det har hänt så mycket bara på de dagarna jag har varit här. Varje dag har jag sett hur knoppar brustit och hur isen över Torneträsk smält allt mer.
Silverfallet har som flera olika plan. Allra först är det som ett ställe med stora stenar där man kan sitta, och sedan faller det tvärt nedåt. Det finns en vacker bro över vattenfallet där man får bra utsikt. Om man törs gå över ; )

Jag måste säga att jag tyckte det var lite otäckt att stå där. Är nog lite höjdrädd av mig. Men det var så mäktigt att se hur vattnet slog mot klippväggarna.
Det var svårt att få en bild som gav ett verkligt perspektiv på hur högt upp man verkligen var.
Om man fortsatte följa stigen kom man sedan ner till en strand där man kunde se vattenfallet från marken. Det var riktigt vackert. Hade nästan velat gå in där under fallet. Ser ut som det väntar något magiskt där inne.
Det var en sådan underbar känsla att komma ner till stranden och se den vackra utsikten över Lapporten. Kvällssolen fick den att lysa upp så vackert. Jag fick nästan en känsla av att vara utomlands. Det måste ha varit något med stranden. Och lukten. Det luktade sandstrand. Hela känslan påminde lite om när jag kom till Bleikestranda när jag var till Nordnorge förra året. Den känslan glömmer jag aldrig.
Och stenarna. Åhh. Jag blev förälskad i varenda en. Så runda, släta och mjuka. Slipade av silverfallet. Jag hade velat ta med mig alla hem. Men jag plockade med mig bara en sten. Som ett minne.
Och de fanns i alla möjliga vackra färger.
Efter att jag varit ned till stranden så gick jag upp mot silverfallet igen. Jag fick inte nog av denna vackra plats. Det är något speciellt med att få sitta bredvid en fors såhär. Känna kraften från naturen.
Älskade att leka med långa exponeringstider med kameran. Hade kunnat stanna kvar hela kvällen och natten.
Och vattnet var sådär isande kallt. Kanske för att det alldeles nyss var snö som låg uppe på ett högt fjäll, innan det nu forsade förbi och nuddade vid mina händer. Och det smakade så friskt och gott. Jag lekte med tanken på att man skulle bli förtrollad om man drack från silverfallet. Det kändes nästan så. Förtrollad på ett bra vis.
Jag begav mig sedan tillbaks till vackra Abisko. Kvällen var så lugn och vacker. Så stilla.
Och jag tog en kopp kaffe vid en vacker plats så att jag skulle få kunna skriva av mig lite. Jag kände mig så känslosam. Sådär att jag bara skulle kunna gråta. Inte för att jag var ledsen. Men för att jag var så lycklig. Och för att jag känner hur något händer i mig efter alla dessa dagar när jag fritt får vandra med vinden. Det är som om något öppnas upp och det känns som hela min själ tvättas ren av vattnet och vindarna, och fram forsar inspirationen. Det blir så mycket på en gång att jag har svårt att få ordning i huvudet. Det är så mycket jag vill skriva om. Berätta om. Det är så många bilder jag vill ta. Därför skriver jag upp allt jag tänker och får till mig, så det finns kvar till när jag får tid att göra det.
Vill återigen uttrycka min tacksamhet till allt fint ni skriver, och för att ni delar den här resan med mig. Hoppas ni har en jättefin helg. Nu fortsätter resan ♥