Att inse sina begränsningar och släppa taget

För exakt en vecka sedan blev jag tvungen att ta ett beslut som just då kändes så himla jobbigt och fel. Och det är något som smugit sig på och som jag mått dåligt över i tja…nog två månader nu. Det är egentligen ingen stor grej. Knappt något som några utanför märker av. Men för mig är det en ganska stor grej. Mest kanske känslomässigt.

Jag har blivit tvungen att på obestämd tid nu ha en “röstvila”. Jag kommer alltså inte kunna sjunga och kula på ett tag. Jag har förmodligen överansträngt min röst under lång tid och har helt tappat kraften och klangen i min röst. Det har känts lite som om jag tappat en bit av min själ.
Jag har blivit ledsen varje gång jag sjungit…eller försökt sjunga, för att min röst helt enkelt inte längre bär upp den känsla jag vill förmedla. Den orkar inte.

Bara att prata har senaste månaden känts ansträngt och jag går runt med konstant lite ont i halsen hela tiden.

Många av er vet ju att jag i år håller på att spela in och göra en skiva. En skiva med främst kulning. Något jag gått och drömt om att göra ganska länge. Så i år bestämde jag mig för att satsa mycket tid på just det här projektet, för att förhoppningsvis kunna bli klar med skivan i slutet av 2018.
Och jag fick dessutom turen att få samarbeta med en riktigt duktig musiker. Att kombinera kulning och sång med nyckelharpa och andra gamla instrument…det blir magi! Det blir precis den känslan jag önskar.

Så många av er kanske märkt av att jag t.ex inte bloggar lika mycket som annars eller är lika aktiv på andra sociala kanaler. Jag gör inga samarbeten och tackar nej till i princip alla förfrågningar och jobbmöjligheter. Det är helt enkelt för att jag främst fokuserar på skivan i år.
Ja, bara den biten har varit sjukt lärorikt, att liksom, tacka nej till alla spännande möjligheter hela tiden.
Trots att det är lockande så har jag hela tiden behövt gräva i mitt hjärta och fråga mig själv “Vad är viktigast för mig nu? Vad vill jag lägga min tid på nu?“. Och då har jag alltid kommit fram till att jag hellre vill lägga tid på mitt musikprojekt. Hur jobbigt det än känns att säga nej till något som jag kanske också drömt om att få göra. Men det känns som en bonuslärdom jag får av det här året.

Att också våga backa, att våga säga nej, att inte behöva följa strömmen av framgång.
Det har varit tungt vissa gånger. Jag har känt mig osäker. Förstör jag min “karriär” nu när jag säger nej till precis allt för att jag vill göra den här skivan?
Men sen har jag ändå alltid landat i mig själv. Påmint mig om att det viktigaste man gör är att välja det som känns rätt i hjärtat.

Jag gillar att tänka “Om jag hade dött nu…precis just nu…vad skulle jag då ångrat att jag inte gjort?
Då hade jag bland annat tänkt “Fasiken också att jag inte hann klart med min skiva. Jag hade ju så gärna velat att mina sånger fick leva vidare och skänka lugn och styrka till människor” För ja, människors reaktioner på min musik och min kulning är en av de största inspirationskällor jag har till den här skivan.
Jag tror nog det är därför den blev så himla, himla viktig för mig. Det blev som ett kall.

Jag kommer alltid minnas den morgonen för något år sedan när jag låg i sängen och snoozade. Jag kände mig trött och lite nere. Ingen inspiration överhuvudtaget. Jag tog upp mobilen och läste mailen. Då hade jag fått ett mail av en amerikansk man som var före detta soldat i Afghanistan.
Han led av något som kallas PTSD (Post traumatic stress disorder). Något som är väldigt vanligt bland just de som varit ute i krig.
Han berättade att han inte kunnat sova en hel natt på flera år och att han led något fruktansvärt.

Men, så hade han upptäckt en av mina kulnings-videor på YouTube, och han berättade att han brukade lyssna på kulningen varje kväll innan han gick och la sig, och för första gången på flera år så kunde han slappna av och somna gott. Han skrev och tackade mig innerligt, och sa att om jag någonsin skulle ge ut en skiva, så ville han köpa en.

Efter att jag hade läst hans mail så var det som om något vaknade inom mig. Jag kände mig djupt berörd, och djupt inspirerad. Jag minns att jag kravlade mig upp ur sängen, satte fötterna på golvet med ett duns och sa högt;

Tack, nu vet jag vad jag ska göra!”

Att göra den här skivan har definitivt varit mitt mest…utmanade kreativa projekt jag någonsin hållit på med. Dels tror jag det beror på att skapa musik är något helt nytt för mig, men också för att sättet att jobba på är helt nytt för mig. Jag har behövt pusha mig själv fram lite. Och sen har jag gjort tusen misstag på vägen.
Som att t.ex sätta krav och press på mig själv. Jag borde vi det här laget vetat att jag aldrig, aldrig kan skapa något genuint vackert om jag måste göra det under press. Det har tagit mycket tid och kraft att bara hitta fram till rätt sätt som funkar för mig. Att skapa musik är bland det roligaste jag gjort, men också svåraste.
Men det blir lättare hela tiden. Jag lär mig något varje dag som jag ägnar med musiken.

Det var faktiskt inte förrän ganska nyligen nu som jag kände att jag hittade rätt känsla för hela projektet. Mycket blev lättare nu när jag kunde ha min studio här hemma på gården också. Allt blev tillgängligt och jag kände mig mer fri i allt.
Jag fick också så mycket förståelse från musikern jag samarbetar med. Han delar helt hållet mina tankar om hur den skapande kraften bäst kommer fram. Han vet att jag inte kan göra bara en enda sak i ett år. Han är helt med på att jag går in och ut ur musiken precis som jag vill. Och det gav en lättnad i själen. En frihet. Att inte känna att jag måste.

För ja, att samarbeta med en annan är också något nytt för mig. När det gäller det kreativa så har jag alltid varit urusel på att göra något kreativt där någon annan är beroende eller påverkas av det jag gör. Då sjunker självförtroendet som en sten. Det är bland annat därför jag aldrig tar på mig beställda fotojobb eller liknande.
Jag skulle aldrig orka dra runt på den tunga stenen som blir i mitt hjärta när någon förväntar sig något av mig.
Då tappar jag nyckeln till dörren som leder in i den magiska kreativa världen.
Men jag är så enormt tacksam att jag hittat rätt person att jobba med. Någon som fungerar på samma sätt och som värderar känsla över effektivitet. För ja, effektiv har jag inte varit. Bara i mitt huvud.
Hade jag jobbat med ett skivbolag hade jag förmodligen haft kniven mot strupen vid det här laget. Och då hade det aldrig blivit en endaste låt kan jag lova.
Men så kom nu det här med rösten. Jag kände det redan tidigt i våras för första gången. Att rösten liksom inte riktigt hade samma styrka längre. Men jag tänkte såklart att jag bara måste öva ännu mer. Göra ännu mer övningar.
Det blev inte bättre. Men jag hade inte tid att ta hand om rösten, tänkte jag. Jag kör på ändå.

Speciellt som jag fick möjligheten att kula på Skansen på nationaldagen. Jag tackade först ja. Och jag tror nog att mycket av stressen kom i den vevan. Jag var inte alls redo för att uppträda för hela svenska folket. Jag var inte alls redo att stå på en scen och kula i en mikrofon.
Men där kom den där rädslan. “Jag kan ju inte tacka nej till den möjligheten!!!
Det lät ju skitroligt, men samtidigt…ville jag ju egentligen inte. Jag visste att jag inte har tillräckligt med erfarenhet för att ta på mig det ärofyllda uppdraget nu. Jag har aldrig stått på scen och uppträtt. Jag kände mig svimfärdig av den tanken att stå där inför alla.

Jag kände att nu måste jag öka växeln lite här. Snabba på min utveckling och se till att ha tillräckligt med erfarenhet till 6 juni.
Och i samma veva så började jag komma igång med skivinspelningen efter en sjukdomens vinter som hela tiden drog ut på tiden. Jag övade och övade. I april ångrade jag mig och tackade nej till Skansen. Jag grät några tårar den kvällen.
Mest av lättnad, att jag inte längre behövde vara nervös. Nu kunde jag återgå till skivan i lugn och ro.
I maj månad blev jag besviken nästan varje morgon när jag åkte ut i skogen för att kula och rasta Nanook. Så som jag alltid brukar göra om somrarna. Jag kunde inte längre ta de där höga tonerna som jag annars med lätthet kunde ta.
Min röst började låta hes efter varje gång jag sjungit och värmt upp. Jag kände inte samma styrka och kraft längre.
Snarare tvärtom. Innan jag skulle sjunga något så kände jag att jag liksom behövde spänna mig för att överhuvudtaget få det att låta ok.
I min senaste kulnings-film när jag kular på Stjärna (i maj månad) så var det på nöd och näppe att det gick. Ni hör kanske inte, men där var 70% av kraften helt borta. Jag kämpade för att kunna göra några fåtal fraser utan att rösten skulle brista.

Och sen dess har det bara blivit värre. Jag har som sagt konstant ont i halsen hela tiden och det känns som om stämbanden liksom är svullna. Rösten känns knastrig och svag. Jag kan prata normalt (om jag inte sjungit innan) men det känns mycket mer ansträngande än annars. Det känns som jag måste till med mer kraft för att få fram ljud, och då tär det på stämbanden. Hade egentligen velat vara helt tyst. Eller bara viska.

Förra veckan tog jag kontakt med en läkare. Jag fick nog och insåg att jag behövde ta itu med detta problemet. Jag insåg att min röst nog har fått sig en törn och den behöver vila. Men jag ville rådfråga med en läkare.
Jag fick en remiss till Sundsvall och i morgon ska jag dit och träffa en läkare som är just speciallist på stämband. Jag är så otroligt tacksam att jag fick en tid nu innan semestertiderna. Förhoppningsvis kanske det bara är någon slags överansträngning, men när det konstant gör ont och känns svullet så känns det värt att kolla upp. Har man otur kan man ju skada rösten ordentligt.
Och jag vill verkligen kunna fortsätta sjunga och få tillbaks min röst igen, så jag hoppas att jag kommer hem i morgon med lite mer vetskap om vad som hänt och hur jag ska göra för att rösten ska läka så bra som möjligt.
Jag påbörjade faktiskt en fantastiskt sångkurs online i våras som heter “Free your voice“. Den leds av sångpedagogen Anna Elwing.
Kursen började i april men man kunde ta det i den takt man själv ville. Tyvärr så började jag med kursen lite försent. Inte förrän i maj, när jag redan började känna problem i rösten.

De två första veckornas teman och lektioner handlar enbart om avslappning och andning. Därför att det helt enkelt är det allra viktigaste när det kommer till att utveckla sin sångteknik.
Vet ni vad jag gjorde?
Jag hoppade över dom två första veckornas lektioner helt och hållet, för det tyckte jag inte att jag hade tid med.
Bara det säger väldigt mycket om att jag verkligen inte börjat i rätt ände. Jag har pushat lite för mycket.
Hoppat över det som jag allra mest behövde.

Det roligare är att i kursen så berättar Anna om att hon varit med om en väldigt liknande situation, där hon övade och övade och rösten blev bara sämre och sämre. Tillslut fick hon rådet av sin sångpedagog att bara ta en lång paus, och inte sjunga eller öva rösten över huvudtaget. Men efter den långa röstvilan kunde hon sjunga bättre än hon någonsin gjort.
Jag rådfrågade Anna om det här med mitt röstproblem och hon berättade att det är väldigt vanligt bland sångare att råka ut för en överansträngning, speciellt om man vill väldigt mycket på kort tid. Och det känner jag verkligen igen mig i.
Jag är väldigt tacksam att jag gick just den här kursen just nu, så att jag kunde få hjälp och råd nu när jag fick problem med rösten. Annars hade jag nog varit helt förstörd och livrädd att jag kanske aldrig mer skulle kunna sjunga.
Det är så himla skönt ibland att få känna igen sig i något. Att någon upplevt eller gått igenom samma sak.
Så sedan en vecka tillbaks har jag nu “röstvila”. Och nu känns det inte alls lika jobbigt att behöva pausa som det kändes för en vecka sedan. Jag har accepterat att läget är som det är, och inser också att det nog inte är så konstigt att detta har hänt. Det finns nog mycket lärdom att ta även av detta.

Ja vet inte hur länge jag kommer behöva ha en röstvila, men det känner jag nog. Jag får se i morgon vad läkaren säger och ser. Det viktigaste just nu är att stämbanden får läka ifred så att jag inte börjar “riva i såren” sen när jag börjar igen.
Så nu under den här månaden så ska jag helt enkelt göra annat istället. Fota, bada, måla, gå igenom de två missade veckornas lektioner på sångkursen. Slappna av.  Finna lite ny inspiration, och på något sätt så känns det som jag redan gjort det.
Mitt i allt så kan den här pausen nog leda till något riktigt bra i slutändan. Det ska jag se till att den gör.

Oj vad det här inlägget blev långt! En eloge till er som läst allt.
Kan tänka mig att detta är ett ämne som inte intresserar alla. Men det kändes så himla skönt att bara få berätta lite om det här. Prata ut och dela lite tankar och känslor. Jag har ju faktiskt inte visat eller skrivit så mycket om mitt jobb med skivan här på bloggen, men skivan har varit något som varit i mina tankar nästan hela tiden det här året. Så det är en ganska stor del av det jag gör just nu.

Tack underbara ni för att det alltid känns så skönt att dela saker och ting med er! Ni är bäst!
Vill också passa på att tacka mina prenumeranter på Patreon, som betytt otroligt mycket för mig under mitt jobb med skivan. Ja, i alla delar av mina kreativa projekt faktiskt. Vilken frihet jag fått i mitt skapande, när jag inte längre är beroende av att göra samarbeten med företag! Jag får ägna min tid åt det jag själv vill skapa, och det är jag så evigt tacksam för!

Nu ska jag gå och ta ett dopp i sjön, för jag sitter här i min lilla studio som blir som en bastu under varma sommardagar.
Hoppas ni har en fantastiskt fin vecka, och tack igen för allt ni ger.
KRAM på er! ♥

Mina 7 råd till att förverkliga sina drömmar

Jag får väldigt ofta långa, vackra och ärliga mail från läsare i olika åldrar som beskriver sin dröm om att göra något liknande det jag gjort. Att lämna stadslivet och flytta ut på landet och leva ett liv närmare naturen. Många av dessa mail berör mig djupt, eftersom jag verkligen känner igen mig så väl i deras längtan. Som att jag kan höra hur de kippar efter andan. Efter frisk luft. Jag känner så väl igen mig. Känslor från förr, när jag kände mig instängd i en lägenhet och inte visste hur jag skulle ta mig ut. När jag inte visste vad jag ville göra av mitt liv. Jag kunde inte hitta den där riktiga livsglädjen eller känna passion för något.

Jag hade en dröm. En dröm om att flytta till Grundtjärn och leva ett helt annat liv. Kunna försörja mig på mitt skapande och få uttrycka mig mer kreativt. Fota, skriva, måla. Ha en stor trädgård. Och en hund. Elda med ved och känna årstidernas skiftningar. Känna livskvalitet.
Jag tänkte på det varje dag. Men jag gjorde ingenting för att närma mig den eller förverkliga den. Jag snarare gick in i ett tillstånd av väntande. Jag väntade på att något skulle hända, eller förändras, så att jag skulle kunna flytta. Det var som att sätta sig i ett väntrum. Livets eviga väntrum, med ett sjusiffrigt nummer på kölappen.I väntan på bättre tider. I väntan på att bli serverad nya möjligheter.

Medan jag väntade på det jag egentligen ville göra, så gjorde jag sådant jag inte ville göra. Jag ställde mig fint i kön till ett liv jag inte alls längtade efter. Det var som att en del av mig redan accepterat att det skulle förbli en dröm. Något ouppnåeligt.
033004

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

För 6 år sedan, när jag nyligen tagit steget och flyttat för att följa mitt hjärta och förverkliga min dröm om ett annat liv.

Sedan hände något, sommaren 2010. Ingenting hade egentligen förändrats. Inga nya möjligheter hade öppnat upp sig. Men jag var trött på att ägna fler år av mitt liv på att vänta. Jag var trött på att bara drömma. Så jag bara gasade i full fart framåt och flyttade. Det tog två veckor från att jag bestämde mig tills att jag satt i kökssoffan i släktes sommarstuga här i Grundtjärn och sippade på en kopp kaffe. Helt ovetandes om allt som väntade. Nyss fyllda 21 år. Ingen plan. Inget jobb. Inga pengar. Ingen vetskap om hur det är att leva på landet. Men jag tänkte att det viktigaste av allt var att jag var där. Där mitt hjärta hör hemma. Att ta det där första steget. Sen får resten lösa sig.

Nu har det gått 6 år och jag bor fortfarande kvar, och lever det liv som jag en gång drömde om. Det har tagit många, långa år och vägen har minst sagt varit krokig och händelserik. Men jag har verkligt växt inuti av denna resa. Jag har lärt mig så mycket. Om mig själv och om livet.
Inte minst har jag lärt mig vikten av att lyssna på sitt hjärtas röst. Att även de mest långsökta drömmar kan bli möjliga, och att vi till stor del skapar våra egna liv genom våra tankar och beteenden. Att det är vi själva som sätter gränser för vad som är möjligt och inte.
021110
När jag får dessa vackra mail från läsare som berättar om sin dröm om att flytta eller en längtan efter ett annat liv, så får jag ofta frågor om hur jag bar mig åt för att göra verklighet av min dröm.

Hur gjorde du? Skulle vara jättetacksam om du kunde ge mig några tips och råd på vad jag bör tänka på? Det känns som jag sitter fast. Vill så gärna men vet inte hur jag ska börja.

Jag har alltid tyckt det varit svårt att ge några konkreta tips utifrån hur jag gjorde. Därför att vi alla har så olika livssituationer och olika utgångspunkter. Om jag ger tips på exakt vad jag gjorde och hur det ena ledde till det andra, så är jag rädd att det istället sätter stopp för andra. Eftersom ingens väg egentligen ser likadan ut. Det beror på så mycket. Det finns miljoner olika utfall och därför tänker jag istället dela med mig av lite mer tips och råd kring det som jag anser var det allra viktigaste när man strävar efter att förverkliga en dröm eller nå ett mål.
Detta är helt skrivet utifrån mina egna erfarenheter och perspektiv, med full förståelse för att andra kanske tänker och tycker på andra sätt.

Om mina råd och tips på något sätt kan skänka en gnutta hopp eller inspiration till alla ni som skrivit mail och ställt frågor, eller till alla ni läsare där ute som har en dröm som ni vill förverkliga, så vore jag överlycklig! ♥
070801

Inte tänka för mycket i förväg

Vi människor har verkligen en förmåga av att hela tiden vilja ligga flera steg framför. Det kan vara väldigt bra ibland, men det kan också hindra oss på många sätt. Om jag skulle gjort så som man “borde” göra, och innan flytten kollat upp vilka möjligheter som finns för mig att bo i Grundtjärn, så skulle jag förmodligen aldrig flyttat. För ingen av de möjligheter som öppnade upp sig för mig fanns ens på kartan i mitt huvud innan jag flyttade. Det lilla målarjobbet jag fick hade aldrig kommit ut på arbetsförmedlingens hemsida. Tankar på hur jag skulle klara av vintern skulle säkert avskräcka mig. Att jag skulle starta en blogg och sedan få börja blogga på lokaltidningen var inte heller något som existerade i tankarna innan jag flyttat. Det var som om en helt ny värld öppnade upp sig när jag tog det där allra första steget. Och det hade jag aldrig tagit om jag innan skulle försökt tänka mig hur jag skulle göra och hur det skulle bli. För då hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka ut de möjligheterna som sedan kom. De skapades ju i samband med att jag flyttade.

Sedan förstår jag ju att det i vissa fall inte går att bara kasta sig ut. Det är lättare om man är helt själv, och bara har sig själv att tänka på. Men det jag vill förmedla är att om man bara tar det där första steget, så kommer det något nytt utifrån det. Tänk dig en väldigt lång trappuppgång. För varje steg du tar ser du lite mer av våningen ovanför. Något nytt visar sig hela tiden. Nya våningar, nya dörrar. Men innan man tar det där första steget så kan man inte ens se våningen ovanför. Men bara för att den inte syns från det perspektivet man befinner sig i stunden, så betyder det inte att det inte finns. Det vecklar ut sig för varje steg.

070803

Skapa möjligheter istället för problem

Det är väldigt lätt att alltid tänka på det negativa. På konsekvenser av våra handlingar och på det som oroar oss. “Om jag gör så, så kommer det och det hända, och då kommer det bli så”. Vi skapar ett negativt mönster av handlingar i huvudet, trots att det inte ens har hänt. Förväntar oss motgångar. Vi liksom skapar problem som inte finns och som inte har hänt. “Om jag flyttar till Grundtjärn, så kommer jag inte få något jobb, jag kommer inte ha råd med bensin, jag kommer inte kunna handla mat. Jag vet inte vart jag ska få tag på ved och jag kommer frysa ihjäl”. Typ så. Då brukar jag tänka att det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, istället för problem som inte finns. Så när du tänker på något du vill uppnå, försök lek med tanken på möjligheter som kan hända istället. Du kommer känna hur svårt det är till en början, att ändra det tankemönstret. Men när det väl släpper och tankarna går från problem till möjligheter, så är det en enorm befrielse. De höjer energin och den positiva kraften blir starkare.
070806

Släppa rädslan

Jag skulle nog vilja påstå att rädslan är vår allra största fiende. Rädslan för att tappa vår trygghet, vår fasad, våra pengar, vår karriär. Rädslan för att sticka ut, vara annorlunda, bli ensam. Rädslan för att misslyckas i livet äter upp oss inifrån. Jag vet inte vart den kommer ifrån riktigt, den där fruktansvärda känslan som kontrollerar våra liv. Men den hindrar oss från att vara fria och våga gå vår egen väg.

Att släppa rädslan är lätt sagt. Men det skulle nog ta ett antal livstider att verkligen bemästra det. Men det kan göra underverk genom att bara påminna sig själv om det och börja bli mer medveten om när rädslan stoppar oss från något. För i vissa fall, tror jag att vi är mer rädda för att leva, än för att dö.

När jag känner rädsla brukar jag tänka att livet är så himla kort. Om vi har väldigt tur, så lever vi i kanske 80-90 år. Det finns ingen mening med att spendera de åren på att vara rädda att förlora det som vi ändå kommer att förlora en dag. Speciellt inte om det hindrar oss från att verkligen göra det vi vill göra. Och det som verkligen betyder något, tror jag vi får med oss ändå.
Att tänka så gör det lättare att släppa taget om rädslan. Det finns inget att förlora. Och jag brukar tänka att jag hellre lever lite osäkert men får göra det jag älskar i livet, än att leva i en trygg fasad men vara olycklig och göra sådant som får mig att må dåligt.

Livet är nu.

070805

Nära och kära

Vad andra säger och tycker spelar ju ofta väldigt stor roll för oss, även om vi inte alltid är medvetna om det. Jag är en sådan person som väldigt starkt kan påverkas av vad andra tycker och säger, trots att jag inte ens kanske känner den personen. Om man har en dröm, eller ett specifikt mål man vill uppnå, så gäller det ju därför att inte tryckas ned av de som inte tror på dig eller de som säger att det är omöjligt. Om du har en genialisk idé som bubblar inom dig och som du berättar för någon som inte alls håller med, så kan det vara som att släppa ut luften ur en ballong. Din energi försvann och idén blir aldrig till verklighet.

Därför är det så väldigt viktigt att omge sig av människor som tror på dig. Som vill dig väl. Som du kan lita på och som peppar dig genom dina galna drömmar eller idéer, hur omöjliga de än kan låta för andra. Mina föräldrar har trott på mig från första dagen jag flyttade. Det spelar ingen roll hur många motgångar jag än haft, och hur många tårar jag fällt, så har de ändå peppat mig och fått mig att hamna på banan igen med ny kraft att följa mina drömmar. Det har betytt så obeskrivligt mycket. Om de inte hade tyckt om mitt beslut att flytta till Grundtjärn, så hade jag kanske aldrig gjort det. Det har även gett mig en insikt om hur viktigt det är att också ge tillbaks till andra. Om någon anförtror mig med en dröm eller en idé, så vill jag att den personen ska känna sig stärkt efteråt, och känna ännu mer kraft till att förverkliga den.
För jag vet nu, att bara en sådan simpel sak som att tro på någon och ge sitt stöd, kan förändra någons liv.

041511

Uppoffringar

Ofta när man har en dröm eller en idé eller en vision, så ser man resultatet framför sig. Man ser bilden framför sig hur det kommer vara när det är uppnått. Ofta kan ju vägen dit vara väldigt lång. Det tog mig fem år att bygga upp ett liv här i Grundtjärn som ungefär matchade drömmen som jag hade innan jag flyttade. Ett bekvämt boende, ett kreativt jobb, och en lugn och trygg tillvaro.
När man gör någon stor förändring i livet så är det ju inte säkert att alla bitar hamnar på plats med en gång. Det kanske tar ett tag. Kanske flera år. Men för varje steg man tar så närmar man sig något. Och resan undertiden är lika mycket värt den också, även om man kanske i stunden inte befinner sig i den livssituation man drömmer om.

Man kan behöva vara beredd att göra vissa uppoffringar. Rejält sänka sin levnadsstandard eller prioritera bort en del saker. Att förverkliga en dröm är nog sällan lätt. Det kan vara otroligt mycket motgångar och svåra stunder när tålamodet och hoppet är i botten. Men det gäller att då påminna sig själv om varför man gör det. Att försöka se varje motgång som en ny möjlighet att göra något bättre. Och aldrig ge upp.

Jag har många gånger de första åren legat på köksgolvet i gråtit och känt att allt är hopplöst. Efter en stund har jag rest på mig och istället nästan blivit lite förbannad och känt “jävlar anamma” och gett mig sjutton på att ta mig igenom och klara av det som nu fick mig att bli så ledsen. Ofta har de där stunderna i botten istället gett mig otroligt mycket ny kraft till att vilja ta mig upp och förbättra saker.

Tänk såhär; att en pil bara kan skjutas iväg om den först dras bakåt. Så när livet drar dig tillbaka med svårigheter och motgångar, så är du snart på väg att skjutas iväg mot något ännu bättre. 

070807

Tacksamhet

Att förverkliga en dröm eller att vilja uppnå ett mål, ska ju inte kännas som en flykt ifrån din nuvarande livssituation. Jag har under dessa år lärt mig att nyckeln till framgång och till lycka, är att känna tacksamhet. Även för minsta lilla. Glöm inte bort att känna glädje i det du redan har. För alla har vi något att känna tacksamhet över. Om det så må vara att du har skor på fötterna eller mat för dagen. Eller ögon att se med.

Man kanske inte har det man önskar att man har. Men man har något. Och känslan av tacksamhet, även för det lilla, tror jag är en otroligt viktig del för välmåendet.

Det är lätt att bli förblindad i sökandet efter något bättre. Att bara se det man vill ha, och inte det man har.
Att varje dag känna en äkta och djup tacksamhet över det man har i livet kan verkligen skapa mirakel. Att uppskatta små ting och uppmärksamma vardagens små guldögonblick.

Det är först när vi är tacksamma för det vi har, så vi kan få ännu mer.

070810

Sist men inte minst

Jag är helt övertygad om att vi styr våra liv utifrån våra tankar och vårt inre. Hur vi upplever världen utanför oss beror helt och hållet på oss själva. Likaså på vad som är möjligt och omöjligt. Det som är sant för någon, är fantasi för någon annan.

 När du tänker på din dröm, gör du det då med oro, rädsla eller bitterhet för att du inte nått den? Eller tänker du på den med bubblande glädje, hoppfullhet och förväntan? Det är där, i tankarna och känslorna, som du bygger hela grunden.

Vare sig du tror att du kan, eller inte kan, så har du rätt.
080409Har ni några tips och råd hur man ska göra för att våga följa sitt hjärta eller förverkliga en dröm? Skulle vara underbart om fler ville dela med sig av sina erfarenheter ♥ Önskar er också en alldeles underbar helg! Kram på er!