Livets skörhet

Hej mina kära vänner!
Det var ett litet tag sedan jag skrev här på bloggen nu. Det har varit mycket runt omkring.
Men mest så har jag bara känt mig så ledsen. Har inte haft ork att göra något senaste dagarna.
Vaknat på morgonen och undrat om det kanske bara var en mardröm trots allt. Sen fylls mitt hjärta av tyngd när jag inser att det inte var det. En vän till mig har gått bort…och det är fortfarande så svårt att ta in.

Jag har nämt henne i bloggen många gånger förut, och jag vet att många som följt min blogg även följt henne.

Min vackra vandringsvän, Angeliqa Mejstedt.
Hon drev Vandringsbloggen och har skapat den mest fantastiska community för likasinnade själar. Hon har inspirerat så otroligt många människor att komma ut i naturen och varit en sån genuin och driven kreatör.  En ledstjärna. Hon har gjort ett stort intryck och hon lämnar oss med en djup saknad.

Finaste Angeliqa med vår vän Johan Forsberg på vandringen genom fjällen.

Jag fick äran att vandra med henne flera gånger. Bland annat delade vi tält under flera dagar på vår vandring genom Kungsleden för några år sedan.
Vi har också åkt till vackra Dolomiterna och vandrat bland de mäktiga bergen.
Delat både skratt och gråt med varandra. Plåstrat om varandras skavsår.

Hon höjde alltid stämningen trots långa, motiga dagar med flera mils vandring. Alltid en chokladkaka nära till hands och ett smittande leende.
Världens bästa vandringsvän.



Det känns så ofattbart att en människa med så stort hjärta lämnat jorden alldeles för tidigt. Men allt hon skapade och all glädje hon spred lever kvar och kommer fortsätta leva för alltid. Vi är många som bär henne med i våra hjärtan.

Käraste Angeliqa.
Din vandring på jorden har nått sin ände. Men jag vet att vi ses igen.
Du har ju alltid vandrat i din egen takt, och du vek av lite tidigare.
För att förbereda kokkaffet och chokladen.
På en plats som är vackrare än vad vi någonsin kan föreställa oss.
Vi ses igen, där bergen möter himlen.
Vandra i frid ♥