Livets skörhet

Hej mina kära vänner!
Det var ett litet tag sedan jag skrev här på bloggen nu. Det har varit mycket runt omkring.
Men mest så har jag bara känt mig så ledsen. Har inte haft ork att göra något senaste dagarna.
Vaknat på morgonen och undrat om det kanske bara var en mardröm trots allt. Sen fylls mitt hjärta av tyngd när jag inser att det inte var det. En vän till mig har gått bort…och det är fortfarande så svårt att ta in.

Jag har nämt henne i bloggen många gånger förut, och jag vet att många som följt min blogg även följt henne.

Min vackra vandringsvän, Angeliqa Mejstedt.
Hon drev Vandringsbloggen och har skapat den mest fantastiska community för likasinnade själar. Hon har inspirerat så otroligt många människor att komma ut i naturen och varit en sån genuin och driven kreatör.  En ledstjärna. Hon har gjort ett stort intryck och hon lämnar oss med en djup saknad.

Finaste Angeliqa med vår vän Johan Forsberg på vandringen genom fjällen.

Jag fick äran att vandra med henne flera gånger. Bland annat delade vi tält under flera dagar på vår vandring genom Kungsleden för några år sedan.
Vi har också åkt till vackra Dolomiterna och vandrat bland de mäktiga bergen.
Delat både skratt och gråt med varandra. Plåstrat om varandras skavsår.

Hon höjde alltid stämningen trots långa, motiga dagar med flera mils vandring. Alltid en chokladkaka nära till hands och ett smittande leende.
Världens bästa vandringsvän.



Det känns så ofattbart att en människa med så stort hjärta lämnat jorden alldeles för tidigt. Men allt hon skapade och all glädje hon spred lever kvar och kommer fortsätta leva för alltid. Vi är många som bär henne med i våra hjärtan.

Käraste Angeliqa.
Din vandring på jorden har nått sin ände. Men jag vet att vi ses igen.
Du har ju alltid vandrat i din egen takt, och du vek av lite tidigare.
För att förbereda kokkaffet och chokladen.
På en plats som är vackrare än vad vi någonsin kan föreställa oss.
Vi ses igen, där bergen möter himlen.
Vandra i frid ♥

Genom livets berg och dalbana

Jag tycker det är något obeskrivligt fint över människor som kan känna med andra, och som kan glädjas åt när någon är glad, och tvärtom. Det är en av de sakerna jag älskar med att blogga. För jag känner på riktigt att ni läsare bryr er. I motgångar och medgångar så känner jag alltid att det är så himla många som hoppas och hejar. Som tröstar, som peppar. Som förstår och som sprider glädje. Det är bara så fint att jag blir rörd. Så jag ville egentligen bara klämma in ett litet tack här. Tack, för att ni följer mig genom livets berg och dalbana ♥

Jag tänkte att jag skulle skriva och påminna om dokumentärserien om mig i två delar som finns på SVT-play. Många av er har säkert sett den redan men det kommer ju ständigt nya läsare och de som inte läst bloggen på ett tag. Så, om ni inte sett den redan så finns första avsnittet HÄR, och andra avsnittet hittar ni på samma länk. 
55.Beauty of life - L

Jag har ägnat hela dagen åt att ladda upp produkter och bilder på webshopen. Har laddat upp 300 bilder nu, och ändå har jag över det dubbla kvar. Det blir en lång kväll framför datorn. Tur att det finns kaffe! 😀

Hoppas att ni haft en fantastisk dag och att ni får en härlig kväll! Kramar ♥

Livets andra sida

Godkväll på er fina läsare!
Jag är nyss hemkommen från Sollefteå, där jag varit på sjukhuset hos min mormor. Det har varit några jobbiga dagar, och jag har inte haft orken att skriva om det på bloggen än. Min mormor hade äntligen tillfrisknat och blivit piggare igen efter att hon bröt benet och legat på sjukhuset länge. Hon och morfar fick nyss flytta in till en jättefin lägenhet på ett underbart äldreboende i Näsåker. Sedan dess har det bara blivit bättre.

När jag, min mamma och min bror var och hälsade på dem i Näsåker här om dagen var mormor så härligt pigg och glad. Hon pratade och skrattade och för första gången på jättelänge satt hon uppe med oss och fikade vid köksbordet i rullstolen. Jag var så glad. Både vi och hon kände ett hopp igen om att hon skulle kunna vara på benen snart och själv kunna gå runt i lägenheten, och börja leva som vanligt. Inte på väldigt länge hade jag hört henne prata och skämta sådär som hon gjorde den dagen, som hon alltid gjort förut. När vi åkte där i från kände vi sådan glädje att hon började bli pigg igen efter att varit sängliggande i många veckor.

I förrgår på kvällen, fick min mamma ett telefonsamtal om att mormor var på väg med ambulans till sjukhuset i Sollefteå. Hon var medvetslös och det visade sig sedan att hon fått en kraftig stroke. Vi har varit med henne hela tiden på sjukhuset nu. Hon kan inte längre röra sig eller prata, endast titta med ögonen, och röra lite på vänsterhanden. Det känns så sorgligt. När hon äntligen hade blivit pigg igen. Men jag blir så glad varje gång jag frågar henne “Mormor, hör du mig?” och hon svarar genom att klämma med sin hand som jag håller i min hand. Då vet jag att hon är med, även om hon inte kan svara.

Jag vet inte hur det kommer att bli nu. Jag ska in till sjukhuset i morgon igen. Det gör bara så ont att se henne ligga sådär. Jag önskar att jag hade vetat den dagen jag var och hälsade på dem, att det kanske var sista gången någonsin som jag fick höra henne skratta och prata, och se henne le. I så fall, hade jag stannat där ännu längre, bara för att ta in varje sekund och varje ord, varje skratt och varje leende.

Jag hoppas så innerligt att hon ska tillfriskna. Att allt bara ska bli bra igen, att hon ska kunna röra sig och prata igen. Jag vet att det är näst intill omöjligt för hennes del. Hon är så orkeslös, eftersom hon dessutom har en sjukdom som gör att hon nu inte kan syresätta sig bra, inte ens med syrgas längre. Men jag hoppas ändå på ett mirakel. För mirakel sker hela tiden 🙂

Det ska bli skönt att få komma dit i morgon igen och träffa henne. Men det är också skönt att vara här hemma i stugan i kväll och rensa tankarna och känslorna lite. Det behövs också.

Hoppas att ni har en mysig helg allihopa.
Kramar i massor till er! <3

En bild från igår när jag var på sjukhuset. Morfar sitter och håller mormors hand.

Min mormor Iris. Denna bilden togs för 9 månader sedan. Tänk vad mycket som kan ändras fort. Livet är verkligen märkligt, på så många sätt.