Tidens förunderliga viskningar

Hela midsommarhelgen är var sådär drömskt vacker. Precis så som jag alltid önskar att midsommar ska vara. Sent på kvällen på midsommardagen så började dimmor dansa och sjön låg alldeles spegelblank. Jag och Johan började fundera på att spendera natten utomhus, och verkligen ta vara på allt det vackra. Vi packade en ryggsäck med lite gott att äta och begav oss sedan ner till sjön en stund. Men natten bjöd på så mycket mer än det. Denna natt blev till något oförglömligt. Så fort jag tänker tillbaks på den så fylls mitt hjärta med värme.
070101Först spenderade vi någon timme nere vid sjön i Grundtjärn. Klockan var strax över midnatt, och ljuset var sådär mjukt och vackert. Vi tände upp bastun och tände en eld vid stranden. När vi sedan begav oss hemåt igen så kändes det inte alls som vi var klara med natten än. Så istället packade vi in våra grejer i bilen och bara körde åt något håll. Vart visste vi inte. Men att bara köra ut och upptäcka nya grusvägar är ju bland det bästa som finns.
070102Vi passerade den ena vackra platsen efter den andra. Vi stannade flera gånger bara för att gå ut och bevittna naturens skådespel. Här reste sig månen över myren och dimman låg tät borta vid skogen.
070103Vi körde in på en väg jag aldrig tidigare kört på, och började komma upp på en höjd. Solen låg strax bakom bergen och lyste upp himlen i fantastiska färger. Det pirrade sådär härligt i magen, som det ofta gör när jag upptäcker nya platser. Det är något spännande med att bara köra och inte riktigt veta vart man hamnar.
070104När vägen tog slut mitt ute i skogen låg där en övergiven gammal gård, vid en sjö med den vackraste utsikt man kan tänka sig. När vi öppnade bildörrarna och gick ut till det här var det nästan så vi tappade andan. Jag ville nypa mig själv i armen. Vilken plats. Vilken syn. Det var som att hela naturen spelade med, och det kändes som det verkligen var meningen att vi skulle komma hit, just denna tidpunkt. Just denna natt.
070106Färgerna på himlen var så intensivt rosa och lila. Har sällan sett på maken tidigare. Det speglade sig så vackert i sjön och gjorde att allt nästan såg ut som en kuliss. Planerad in i minsta detalj. Ja, naturen skapar mästerverk.
Det var en lite filmisk känsla över allting. Platsen väckte starka känslor i mig på något vis.
070110Det syntes många, tydliga tecken på att det här en gång i tiden varit en plats som bubblat av liv. En bondgård, med små gamla förfallna hus som alla beboddes av människor som sedan länge lämnat jordelivet. En ladugård. Ett dass. Ett nedbrunnet stall. Av respekt till att det säkerligen är någon som äger denna plats fortfarande vill jag inte visa för många bilder. Men husen var sådär otroligt vackra, trots att de alla var förfallna. Samtidigt som jag undrade hur de kunde bygga upp en gård så långt bort från närmaste civilisation, så kunde jag verkligen förstå att de valde just denna platsen.
070111Jag fick en märklig känsla. Nästan en slags sorg. Även om alla platser på jorden är lika gamla, så är det något speciellt med att komma till en plats där det finns så mycket kvar från en tid som inte längre existerar. Det liknar känslan vi att komma in i en kyrkogård, eller en gammal, historisk byggnad. Som om man vill ta av sig hatten av respekt. Som om om står med ena foten i nutiden, och andra i det förflutna. Även om vi vet att tiden funnits långt, långt innan vi levde, så blir det så mycket mer påtagligt när man kommer till en sådan här plats.
Jag undrar vad människorna som bodde här pratade om när de satt på deras hemmagjorda utemöbler och fikade. Drack mjölk från kon i stallet och åt hembakad sockerkaka gjord av äggen från deras egna höns.
Vad de måste slitit hårt. Idag har vi allt som gör livet bekvämt för oss. Men då, på den tiden. Bara att få mat för dagen eller kunna ta sig till närmaste by eller sjukhus. Vilket projekt.
070109

070115070113Det var något trollbindande med miljön runtomkring. Så vackert att det kändes som en dröm allting.

070107Även om jag kände den där märkliga, nästan sorgliga känslan så var jag ändå fylld av lycka och glädje. Att få upptäcka denna vackra plats, i den vackraste natt, med mannen jag älskar. Det var en sådan fantastisk stund vi delade där.
070108
070112Det är märkligt, vad mycket som hänt på bara några hundra år. Tiden. Den fascinerar mig djupt. Att tänka på tiden ger mig ungefär samma känsla som att tänka på universums slut. Det finns liksom inget slut. Tiden är nog inte linjär. Kanske mer…cirkulär.
Fick reda på att Anita Berglund, som bor i Omsjö, på andra sidan sjön av Grundtjärn där jag bor, har skrivit om detta vackra ställe som heter Högland. Hon är otroligt duktig på släktforskning och bygdeforskning och kan mycket historia om trakterna här. Så om ni vill veta mer om detta vackra ställe kan ni läsa hennes inlägg HÄR.
070114

Färgernas skiftningar den natten var som noga utvalda av den största konstnär. Jag var som i eld och lågor av allt det vackra. Johan skrattade och log tålmodigt när jag sprang mellan kameran och allt det vackra och då och då bad honom att stanna till för en bild. Jag tjoade av lycka! Jag ville uppleva allt och samtidigt hinna fånga allt.
070117När vi begav oss hemåt igen gick solen upp. Det var mitt i natten, den 26 juni. Den vackraste soluppgång jag någonsin upplevt. Hela naturen sjöng med, och jag fick dela den med Johan.
070116En natt jag alltid kommer att minnas. Jag kan verkligen se framför mig när vi är 94 år. Jag sitter vid bordet här hemma i Grundtjärn och sippar på en kopp kaffe. Med en krasslig röst säger jag “Minns du den där natten vi åkte ut i skogen och kom till den gamla gården?”. Mitt emot sitter Johan, med ett varmt leende. “Ja…ja visst minns jag det“, svarar han.
Åh, snälla låt oss få uppleva det. Att få bli 94 år och fortfarande ha varandra, och hela vårt liv väl bevarat i våra minnen, och i våra hjärtan.
Men tills dess, vill jag leva som om varje dag vore den sista.

Nu önskar jag er en helt underbar helg. Stor, varm kram till er ♥