Under helgen städade jag här hemma och gick igenom en massa gamla grejer. Jag ville rensa grundligt.
Som vanligt hittade jag en massa gamla papper som jag fastnade med. En mapp fastnade jag vid särskilt länge. Det var några papper och anteckningar ifrån spanskan i gymnasiet. Jag läste spanska från att jag var 12 år tills jag slutade gymnasiet vid 18 års ålder. Jag läste tillslut den allra högsta kursen man kan göra på gymnasienivå. Det spanska språket var en viktig del under min uppväxt. Jag hade en enorm passion för både Spanien och Sydamerika. Jag har dansat salsa i många år, och andra latinamerikanska danser. Jag älskade rytmen. Musiken. Språket. Känslan. Människorna. Kulturen.
Jag hade en utbytesstudent hemma hos mig ett tag, han var från Chile, och sedan dess blev jag förälskad i landet Chile. På somrarna hängde jag en Chilensk flagga utanför vårt hem (haha). Jag läste böcker om landet, om författare, om kulturen och om vackra platser att besöka. Min underbara spanskalärare Patricia i högstadiet var också från Chile. Hon var även min danslärare och hon inspirerade mig otroligt mycket. Några år senare, i gymnasiet, så åkte även jag till Spanien som utbytesstudent ett tag.
Min stora dröm ända sedan jag var tonåring är att få åka till Sydamerika och resa runt och besöka vackra länder. Chile. Peru. Colombia. Se Machu Picchu, Atacama öknen, vandra på gamla pilgrimsleder, dansa på små salsabarer, äta tapas och uppleva magiska platser. Någon gång, förhoppningsvis snart, hoppas jag att den drömmen kan bli sann.
Det här med spanskan i skolan var dock inte något som alltid var positivt. I högstadiet så började det blomstra ordentligt men i gymnasiet så tappade jag fokus när det gäller skolbiten. Jag var ganska skoltrött. Jag älskade fortfarande språket lika mycket och pratade lika mycket spanska, men den grammatiska delen höll på att ta död på allt intresse.
För mig var det som två olika världar. Spanska lektionerna i skolan, och spanskan som jag använde på min fritid. Det gick inte ihop där. Jag tyckte ändå jag var bra på spanska, men det visade sig inte riktigt i skolan och jag tyckte det kändes så orättvist. När jag hittade det här pappret från gymnasiet nu så fick jag en klump i magen. Det skar nästan till i hjärtat på mig. För jag minns hur jag kände då. Jag minns hur ofta jag gick ifrån lektionen med gråt i halsen och hur ofta jag kände mig totalt värdelös på spanska.
Jag minns denna uppgiften mycket väl. Jag kan erkänna att jag nog inte la hela mitt hjärta i att göra dessa skoluppgifter. För mig var det en annan värld som lockade. Jag ville lära mig spanska genom att prata. Genom att uppleva. Genom att lyssna på texterna i musiken. Genom att prata med härliga latinamerikaner på La Sombrita (en restaurang med salsa musik i Göteborg där jag ofta var med min familj). För mig var det så jag lärde mig och det var det jag behövde för att utvecklas och förstå.
Att trycka ner ansiktet en skolbok med grammatik som bara blir till jobbiga bokstäver, det funkade inte för mig. Lektionerna, proven, pressen. Jag förstod inte då att alla inte kan lära på samma sätt. Det enda jag tänkte då var att jag var hemskt urusel på spanska och att jag aldrig skulle kunna lära mig grammatiken. Intresset försvann lite under denna period. Men jag kämpade mig ändå igenom och valde frivilligt att läsa den högsta, sista och svåraste kursen. Jag valde det till och med före Fotografisk Bild som jag av hela mitt hjärta också ville läsa.
Den dagen när jag tog studenten och fick gå upp på scenen och ta emot stipendium tillsammans med de andra som läst högsta kursen var helt underbar! Då kändes det som det var värt allt slit. Trots att jag ibland snuddade vid Icke Godkänt på proven så klarade jag mig.
Nu slipper jag jobbiga lektioner och försöker att hålla språket vid liv så gott det går genom filmer och musik och texter. Det finns inte så många här i Grundtjärn att prata spanska med. Men jag tror att det ligger inom mig och när jag börjar prata så kommer det tillslut naturligt. Och som sagt så hoppas jag att få använda språket på plats i Chile någon dag…eller Spanien eller något annat spansktalande land 🙂
Jag hittade ett papper med den här dikten, och blev nästan tårögd. Vi hade en skoluppgift där vi skulle tolka dikter och den här dikten tyckte jag var så otroligt vacker, så jag sparade den. Jag tänkte att jag skulle översätta den åt er men jag har svårt att finna ord som passar på svenska…det blir inte alls samma sak. Den ska liksom vara på spanska.
Men här har jag översatt ett litet utdrag bara så ni ska få känslan för vad den handlar om.
“En dag ska jag skriva en dikt till dig, utan att nämna luften eller natten.
En dikt som utelämnar namnen på blommorna, som inte har jasminer eller magnolior.
En dag ska jag skriva en dikt till dig, utan fåglar och källor. En dikt som kringgår havet och som inte tittar på stjärnorna.
En dag ska jag skriva en dikt som doftar av dig, en dikt med rytmen av dina hjärtslag, med den krossande intensiteten från din famn”
Vilken vacker text
Känner igen mig så mycket när du beskriver skoltiden. Även om man kunde älska ett ämne så var det så svårt att lära sig när det börjades tala om uppgifter, prov och deadlines. Det var som glädjen av att vilja lära sig försvann och man stod kvar med en känsla av att man bara jagade efter betyg.
Kanske bodde du i Sydamerika i ett tidigare liv 🙂 Så komiskt att du nämner Chile. Har varit ett land som fascinerat mig också då jag har vänner som är född där. Hade faktiskt nöjet att besöka landet förra året. Följde med min vänner som är född där och vi besökte flera delar av landet. Santiago, Viña del Mar, Valparaíso, Atacama, La Serena, Puerto Montt, Osorno med mera. Fick bo tillsammans med deras släkt i en månad och det var så intressant att känna den kulturella skillnaden. Som raka motsatsen till inåtriktade svenskar 🙂
Mycket vackert land som jag verkligen kan rekommendera! Hoppas kunna åka dit snart igen. Då är du välkommen att följa med om du vill 😀
Vilken vacker text!
Jag älskar också spanska och hela kulturen och värmen som de människorna har 🙂 ett musik tips är låten vivir sin aire av bandet maná, otroligt vacker text 🙂
Åh, jag blir sådär ledsen i hjärtat när jag läser det där. Precis sådär var det för mig. Jag tyckte om skolan, att lära mig, men den där fyrkantiga boxen man ska in med där man ska göra precis på ett sätt och annars får man IG eller dåligt betyg tar död på så mkt. Jag önskar att skolan för mig varit mer fri, mer utifrån vem jag var, mer kreativ. Lite som konst…är det bra eller dåligt? Det beror på vem man frågar, det utgår från den som tolkar. Jag har ju tom pluggat 5 år på universitetet och det var samma där, det är ett under att jag tog mig igenom det. Hur ni det gick till… Men jag hatade faktistk nästan varje minut av det. Att lyssna, att lära mig att praktisera kunskaperna i olika “caseuppgifter” vi fick älskade jag. Men att sätta sig ner och t r y c k a in information för att det är så man ska lära sig… Det funkade aldrig för mig. Det tog död på min glädje och mitt engagemang och plugget blev plötsligt bara ångest. Och så fattade jag ingeting.
Man önskar verkligen att skolsystemet kunde ändras och vara mer individanpassat, jag tror vi skulle ha så mkt fler ungdomar och vuxna också för den delen som längtade efter att lära sig mer!
Kram på dig, så fina och tänkvärda ord och fin dikt också!
du verkar ju helt klart ha bott i spanien under ett tidigare liv 🙂
Det här är en av sakerna som gör det så roligt att följa din blogg – du överraskar en ständigt med nya sidor av dig själv. Du är en så mystisk och intressant person 🙂
läste också mycket Spanska, 6 år totalt tror jag. Men fick också lite svårt för att bara lära med papper, och skol-spanska är ju väldigt olikt hur det faktiskt pratas ute i världen. Jag vill förstå folk när jag reser, och bli förstådd. Att vara grammatiskt korrekt och kunna i skrift, analysera böcker tilltalar mig inte – oavsett språk. Tappade japanskan av samma anledning. För mycket lösa i böckerna och lära sig massa annat, jag vill resa och prata. Kunna uppleva andra länder och kulturer. När jag kommer och hälsar på kan vi prata spanska för att öva! Inte använt det mycket på år så vet inte hur mycket man minns men det finns nog mer där inne än vad man tror.
Buenos noches Jonna 🙂
Jag chockades bara av vilken elak lärare det verkar ha varit som skrev sådär. Jag har inte presterat så bra alla gånger i skolan men jag har aldrig fått några liknande ord från en lärare. Även om nått inte var bra enligt läraren så kan man ge konstruktiv kritik och fortfarande vara vänlig tkr jag. Det var bara något med sättet den där läraren uttryckte sig på som inte kändes okej. 🙁
Tycker exakt samma som du. Blev lite chockad av vad läraren skrev faktiskt.
Oh, Dios mio Jonna,
i no habria pensado un corazón español en el alma!
Wilken underbara romantisk dikt fran Dario Jarmillo-
sorglikt och glad på samma!
Abrazo <3
Jag känner precis som du.
Spanskan på skolan var för mig från början till slut precis som du beskriver den. Bara krånglig grammatik och analysering istället för att lära sig kommunicera på “riktigt”
Men jag gick ändå till lektionerna varje dag även fast jag skrev IG på alla proven och kände att jag var värdelös, av den anledningen att jag tycker om att lära mig och lära mig språk och få kommunicera med människor, tänkte att jag lär mig väl alltid något…
Hade lite svårt med engelska i skolan först också men kämpade igenom det och det slutade med att jag hade VG i tre nivåer av engelska kurser på gymnasiet.
Vacker text jag gillar den mycket!!
Så fint att du brinner för spanskan, kulturen, både den spanska och latinamerikanska. Det är samma för mig. Jag har läst spanska i flera år på kvällskurs och tillägnat mig grunden. Du nämner Chile, jag har alltid varit fascinerad av Argentina. Redan som liten pojke brukade jag titta på kartan över Argentina och fantisera om landet. Varför vet jag inte. Vi har alla våra drömmar och minnen. Allt kan inte förklaras.
Usch, vilket trist minne, men sen gick det bra, skönt. Finns det en gymnasieskola i närheten av Grundfärg? Jag jobbar lite med en organisation som heter Explorius. Vi försöker hitta värdfamiljer till våra utbytesstudenter 🙂 Kanske en student som pratar spanska vore något för dig? Hör av dig via mejl eller ring 070-5135610 om du vill veta mer. Kram Pia
Det finns ju inget som hindrar dig från att prata spanska var dag även in Grundtjärn. Det finns hundratusentals människor, spridda över ett dussin webbsidor ( iTalki, Conversation Exchange, My Language Exchange, Polyglot Club, etc.), som vill hitta någon att chatta med på Skype. Ett flertal av dem är säkert spanjorer eller spansktalande sydamerikaner (om du föredrar att plocka upp en sydamerikansk dialekt) som dessutom gärna vill träna svenska med dig halva tiden. Det vill säga, om du inte helt enkelt satsar på att träffa folk mer organiskt, genom att kommentera på intressanta spanska bloggar, skriva på spanska forum om sådant som intresserar dig, o.s.v.
Vacker dikt. Fy vad tråkigt om skolan. Du är så duktig på ord och ditt sinne för att skriva och skapa verkar ibland sakna gränser. Det är fint det du gjort och fortsätter med, jag ser det alltför tydligt. Vackert!
Oj vad jag känner igen mig! Det är tragiskt att inget hänt med språkundervisningen i den svenska skolan under i alla fall åren mellan då du och jag gick på högstadiet och gymnasiet. I det senare fallet dessutom på samma skola.
Den här nästan hysteriska fokuseringen på grammatik och perfekt uttal går ju stick i stäv med hur vi lär oss vårt modersmål. När vi som riktigt små barn börjar prata så härmar vi ju våra föräldrar, syskon och andra personer i vår närhet. Inte genom att vi rabblar ändelser och böjningar utan genom att lyssna och härma. Grammatiken i vårt modersmål kommer ju, för de allra flesta i alla fall, första i skolan. Och då pratar vi ju redan språket!
För egen del lämnade jag skoltiden utan att känna att jag kunde göra mig förstådd på något av de tre språk (utöver svenskan) jag försökt lära mig under skoltiden. Tyskan och franskan är helt borta idag så när som på enstaka ord medan jag idag i alla fall kan göra mig förstådd på engelska. Jag är dock fortfarande väldigt obekväm med att uttrycka mig på engelska då det sitter så jä-la djupt rotat i mig att det skall vara grammatiskt korrekt. Jag förstår däremot det mesta som andra säger.
Så ja, jag känner så väl igen mig i din beskrivning om hur fyrkantig språkundervisningen är. Det där med att få lära sig prata och förstå ett främmande språk så pass väl att man kan föra en i alla fall enklare konversation missas. Jag hade vid ett tillfälle en ganska infekterad diskussion med min franskalärare på gymnasiet där jag efterlyste just att få möjligheten att fokusera på att prata språket och inte så mycket på VARFÖR man skall säga si eller så. Jag tog det där exemplet med hur små barn lär sig prata. Hon köpte det ju, givetvis, inte alls. Några veckor senare satt det plötsligt en främmande kille mitt i klassrummet när vi andra kom in. På knagglig svenska berättade han vad han hette och att han var amerikansk utbytesstudent och skulle vara med på våra franskalektioner. Lektionen började och det tog inte lång stund förrän tavlan var fylld med endelser, lösryckta ord mm. Amerikanen, tror han hette Kevin, avbröt läraren och frågade, på franska, vad allt det där hon hade skrivit på tavlan var för något. Du skulle ha sett hennes min! Jag glömmer den aldrig! För att göra en lång historia kort så förklarade Kevin att i hans “hemmaskola” där lärde man sig att läsa och prata genom att lyssna och härma. (Hoppla!) Om man sen ville ta reda på varför man säger på ett visst sätt, dvs gräva ner sig i grammatiken, så kunde man läsa det frivilligt som en slags överkurs. Jag bara satt där i klassrummet med ett brett leende på de efterkommande lektionerna och tittade på läraren som blev allt mer frustrerad i takt med att Kevin rättade henne när hon sa fel eller skrev fel på tavlan, trots att han inte läst en enda stavelse grammatik. Min blick vågade hon knappt möta. Snacka om att jag hade fått vatten på min kvarn! 😀
Som lärare blir jag lite chockad över hur din formulerade sig! Det där går att få fram på ett betydligt trevligare sätt, men jag antar att personen i fråga ville vara rak och ärlig och få dig att ta ansvar – och kanske lyckades hen? Du läste ju trots allt ännu en kurs. Jag tycker dock ändå att man kan få fart på sina elever på andra sätt, t.ex. genom att du faktiskt får använda språket som du önskar och inte enbart ta död på allt genom grammatik.
Åh.
Alltså det där var som att läsa min egen historia. För min del var det dock franska, men i övrigt var det väldigt, väldigt likt.
Jag läste franska i sju år, och det sista året försvann all min skolork av diverse anledningar. Turbulens av känslor i ett överflöd. Inför Nationella provet i franska det sista året hade jag sådan ångest. Jag älskade ju språket men jag kände en sådan enorm tyngd och press över att jag inte skulle kunna prestera så bra som jag önskade, så bra som alla andra.
Tidigare år hade jag haft väldigt högt betyg i alla ämnen och även i språket men det där sista året, det var så tungt. Jag tror att det var för att jag inte kände någon motivation, skolan hade ingen betydelse för mig just då. Jag tror jag befann mig i en sån där livskris. Jag hade gått igenom en del och kände att skolan var det sista jag brydde mig om. Det fanns så mycket annat jag ville, och som betydde så mycket mer.
Skulle jag ha gjort det Nationella provet hade jag nog blivit underkänd i hela kursen, och gått därifrån med ett IG. Men jag minns att jag skrev ett öppenhjärtat brev till min franskalärare, som också var min mentor, över hur jag mådde och hur mina tankar var inför provet och över den enorma press jag kände över franskan, ja hela skolan i sig.
Han svarade i ett fantastiskt fint brev att han godkände mig i kursen, trots att jag inte genomförde det nationella provet.
I dag är jag så himla tacksam över att han var min mentor, och lät mig gå från skolan med en chans.
Tänk så många som kämpar och kämpar men som inte känner sig tillräckliga. Som känner sig pressade.
Jag önskar att de också får en chans att känna sig tillräckliga.
Kram!
Hej!
Snälla, om du får möjligheten till att åka till Sydamerika och Chile, så gör det!! Jag har bott i Chile ett år och går ständigt runt med längtan efter det livet. Nästa vinter ska jag förmodligen tillbaka och hälsa på och resa runt i Sydamerika, vill upptäcka allt! Hör gärna av dig om du vill ha tips om ställen eller hur människorna är, vad som helst.
Kram
Tove
Fast vill du läsa spanska igen så finns väl alla chanser i världen? Ditt blogg-inlägg låter på snudd som en apokalyps om jordens undergång. Annars ser det ut som om läraren som skrev till dig borde gått om Svenska A o B igen.
Vacker, varm och kärleksfull dikt. Gick rakt in i hjärtat på mig. Precis som så ofta dina texter o tankar här på bloggen.
Jag känner igen mig i så mycket du skriver! Jag läste också spanska i högstadiet och gymnasiet. Både spanskan och engelskan lossnade inte för mig. Jag fick alltid känslan att jag var sämre än alla andra, att jag dum och korkad. Jag hängde alltid på IG-G gränsen, men vägde över till G tillslut. Hade alltid en klump i magen innan och under lektionerna. Det var efter gymnasiet jag insåg att jag inte är en teoretiker, jag är en praktiker. Jag reste till England och bodde där i ca 2 år för att lära mig språket. Det var då engelskan släppte helt. Sedan började jag plugga till sjuksköterska och hade problem med att formulera mig skriftligt, men klarade alla tentor ändå. På praktiken släppte all, jag förstod vad det var jag hade läst. Idag träffar jag många sjuksköterskor som fått höga poäng på sina tentor, men inte alls är bra sjuksköterskor. Idag är jag stolt att jag är en praktiker, att jag också kan!
Tack Jonna för denna text
Kram
Superfin dikt! 🙂 Spanska är ett underbart språk! Skulle också gärna besöka sydamerika någon gång!
Usch, vilken hemsk domedagsuppsats du fick av din lärare! Fast du kan ju iaf glädja dig lite åt att den där läraren garanterat skulle ha fått IG i svenska. Språkpolisen i mig mådde lite psykiskt dåligt av att läsa det hen skrivit… 😛
Vacker dikt! 🙂 (Jag kan inte spanska, men läste din översättning.) Den var lite vemodig på något vis.
Stor kram på dig!
jag minns att vi skulle skriva en uppsats i åtta eller nian på engelska. Jag hade valt Shakespeare, och minns så väl hur fascinerad jag var av hans historia. Var så stolt över min text som jag jobbat så hårt med, men min lärare skrev att jag hade kopierat så mycket rakt av, det gjorde så ont. Jag förstod ingenting det var ju inte så att jag skrivit av utan skrivit så som jag ville. Minns inte vad jag fick för betyg men det gjorde ont i vilket fall.
Jag hade svårt för prov i skolan, det blev black out och hur mycket jag än pluggat till så kom det inte till mig då det verkligen gällde. Därför hade jag alltid under medel på prov 🙁 det borde finnas nya sätt att mäta kunskap än dessa dumma prov.
Kram!
Vill tillägga att jag sen flyttade till London och bodde där i 10 år, det fanns stunder då de inte förstod att jag var svensk för jag pratade så bra engelska! Revansch!
Underbart…det känns nästan som om en del av inlägget är skrivet av mej själv, språket, kultur, människor, spanska, resor och drömmar… Jag har vänner som ska gifta sej isommar och de vill att jag och min man följer med dem till Colombia efter bröllopet (typ dec), dels för att jag talar lite spanska och dels för att de vill visa Colombia (hon är därifrån) och dels för att ha resesällskap! Men vi har inte bestämt oss, jag vill men min man tvekar lite. Han har sett mycket film så han har “sett den värsta sidan”…men jag tror det finns SÅ mycket mera att se och uppleva där! Att jag sedan skulle få öva min spanska ännu mer, tvingas på språket via min väns släktingar där, så skulle det ju vara en bonus (utöver att jag och min vän övar lite härhemma).
Och som Du vet har ju Robin bott i Spanien och talar ganska bra spanska numera (självlärd på plats)! När jag hälsade på honom så fick jag också chansen att utöva min spanska då La Línea de la Concepiòn är helt spansktalande (knappt så de kan engelska) där Robin bodde allra först.
Att åka till Machu Picchu är en drömresa jag har längtat efter i många år, när reser vi dit tillsammans? 😉
Hermoso poema! <3
Så roligt att läsa om spanskan! Jag har följt din blogg länge och detta väntade jag mig aldrig att läsa 🙂 Du har många sidor.
Jag läste spanska i två år på gymnasiet, några år senare flyttade jag till Spanien och bodde där i 22 år, sedan flyttade jag till Sverige igen. Nu är jag spansklärare 😉 Jag tycker att grammatiken trots allt är viktig, jag hade stor nytta av den när jag bodde i Spanien. Det bästa är nog en kombination av båda. Kram!
Hola!
Liksom alla andra måste jag säga att du slutar inte att överraska med dina inlägg, jag började följa dig när jag hittade filmen med Nanook, båda äter blåbär i skogen med Mira niñita de Los Jaivas som fondmusik och tänkte vad är det för ung flicka som hittade den där vackra sång? Hela kvällen och del av natten låg och tittade samt skrattade till tårar med dina filmer. Du ger mycket av dig till dina läsare, jag är mycket tacksam för all glädje jag får av din blogg. Samt, vill återgälda lite glädje genom att tipsa (om du gillar poem), det vackraste poem jag har hört (fast jag vet att det finns många), det är från Pablo Neruda, som för övrigt är chileno, chileno som Violeta Parra, som för övrigt skrev det vackra “Gracias a la vida” (Jag vill tacka livet). Anyway, det tilltalade poem heter “Puedo escribir los versos mas tristes esta noche…”, svår att översätta rätt på svenska, men på engelska är det något som “tonight I can write the saddest lines…”. Det finns många versioner av den, men min favorit är https://www.youtube.com/watch?v=8YFxgEp2O6c Den är reciterat i all perfektion av en man med en vacker argentinsk dialekt, får en tjock klump i halsen varje gång jag hör den. Den är svår att översätta, man vill inte missa den där fina känsla i varje phrase.
Du får ha lite överseende med min svenska och grammatiken, jag är inte svensk (från Peru). Dios te bendiga!