Några sekunder som påverkade hela mitt liv

112304

Tänk att en liten sekvens av en reklam på TV:n kan påverka en så starkt att det sätter spår i en resten av livet. I alla fall hände det mig. Det säger ju ganska mycket om hur kraftfull reklamen och TV:n är. Det är svårt att förstå hur mycket vi påverkas eftersom det sker så fint och omedvetet. Men den här gången var det inte så omedvetet. När jag såg reklamen på TV:n var och varannan dag så var det som om världen stannade. En kort sekvens som fick mig att känna något jag aldrig tidigare känt. Som väckte en märklig känsla av längtan, av förundran och fascination. En känsla av att bli lite rädd av allt det mäktiga, men ändå vilja se mer.

Jag var nog inte mer än 3-4 år när jag såg den här sekvensen på SVT för första gången, och den gick rakt in i hjärtat på mig. 
Nu sitter ni säkert där och undrar vad i hela fridens namn det var jag såg på TV:n som påverkade mig så starkt. Och jag kan ju säga att jag blev bubblande lycklig när jag hittade den sekvensen på Youtube för några år sedan, så att jag fick möjlighet att se den igen. Det var precis som att besöka en plats man minns från barndomen och inse hur litet allt var egentligen, allt som man som barn upplevde som så mäktigt och stort. Det var nästan skrattretande hur den lilla biten av musik och tecknat landskap kunde föra mig bort till fantasins värld så starkt. Samtidigt som jag kan förstå vad det var som väckte den känslan i mig. För jag valde att i mitt vuxna liv gå den väg som ledde mig till den känslan igen.

Det var en sekvens av Radiotjänst i Kiruna.
Tänk att Radiotjänst av alla skulle få mig på fall. Inte själva reklamen, utan den där biten i slutet, när bakgrunden blir blå och nattsvart, och olika städer nämns. Och sedan kom biten som verkligen bet tag i min lilla barnasjäl. Norrskenet över lapporten och den mystiska musikbiten. Åh. När jag skriver om detta vill jag nästan gråta haha. För jag känner det så starkt igen. Och det är ju löjligt nästan, men ändå så verkligt. Se själva i slutet av den här videon. Ni kan spola fram till 00:55.

När namnen på städerna räknades upp så satt jag alltid med förväntan och hoppades innerligt att min stad skulle nämnas, eftersom jag trodde att städerna som nämndes var de städer där dit det mystiska ljuset skulle komma.
Jag visste inte som fyraåring att de där mörka bergen i bakgrunden var Lapporten. Och jag visste inte heller att det där gröna skimrande ljuset var ett norrsken. Jag visste inte ens att det fanns i verkligheten. Men det var något utav det vackraste jag någonsin sett, och jag tror det var den sekvensen som fick mig att känna en viss känsla för allra första gången. En känsla som blivit grunden till mitt skapande idag. Grunden till min inspiration. Något nordiskt, mystiskt, magiskt. Nästan som om det bär på något sorgligt. Fast sorgligt på det mest kraftfulla och rena vis. Jag kan än idag inte förklara hur.

När jag såg den där sekvensen så började jag alltid att fantisera om att jag helt ensam vandrade på de där mörka bergen i bakgrunden, med natten och det gröna ljuset ovanför mig. Jag älskade den där skräckblandade förtjusningen som den tanken gav mig. Så otäckt utelämnad i mörkret på en plats långt, långt borta, men med sällskap av det magiska ljuset och de karga bergens uråldriga själ.
Det är precis samma skräckblandade förtjusning som jag känner idag som vuxen när jag står i närheten av nordens fjäll och berg. Snövita toppar och branta klippor. Eller när jag blickar upp mot stjärnhimlen. När jag ser norrskenets dans på den nattsvarta himlen. När jag lyssnar till isens råmande, trygga sång inför vinterns begynnelse.
112301Det är ju självklart väldigt mycket mer som påverkat och inspirerat mig under livets färd och som lett mig dit jag är idag. Men jag tror att den lilla sekvensen har en liten betydande roll i allting ändå. Den väckte en känsla så stark att jag i vuxen ålder valde att söka mig till den igen. Och jag tycker om att tänka på att jag idag faktiskt lever ett liv där jag då och då får uppleva det. Jag får uppleva samma magi som den reklamen fick mig att känna. Ett liv där jag får blicka upp och se det dansande skimrande ljuset på himlen, och stå vid foten av Lapporten.
112303112302Har ni något speciellt som ni minns påverkade er starkt som barn, och som på något sätt satt spår i även ert vuxna liv? Det kan vara litet som stort. En livshändelse eller så knasigt som en TV reklam. Skulle vara roligt o höra era tankar och berättelser! Älskar när ni delar med er ♥

56 Kommentarer på “Några sekunder som påverkade hela mitt liv

  1. Anders

    Hej, du älva från fjällvidderna!
    Starka minnen från barndomen: då tänker jag på stämningen och förväntningarna inför julafton. En magi och en längtan, såå otroligt stark. Jag älskade verkligen nya “leksaker”. På sätt och vis är det likadant fortfarande, men nu har man ju själv makten, över sina egna inköp i alla fall…
    Och så barnprogrammen, vågar nog säga att de var bättre förr. Helt säker är jag inte, men numera är allt liksom politiserat med genustänk, identitetspolitik och liknande plågor i vår tid. Men när jag var liten hade vi till exempel Beppes godnattstund. Beppes underbara röst och all denna fantasi. Bara kärlek, värme och trygghet. En film, också med Beppe: Dunderklumpen! Filmen är helt unik.
    Tack för de fantastiska bilderna, gudomligt vackra.

    Reply
    • Anonym

      Hej Anders, det var politiserat då med, som du kallar det, med genustänk. Det var mycket mer så förr tycker jag, nu är det puttenutt till tjejer och grabbigt till killar. Det är så många fler kanaler nu, och reklamkanalerna går inte lika mycket på jämlikhet, tyvärr Det är nog ingenting barnen märker, men visst gör vi barnen en tjänst om vi hjälper dom till jämlikhet ? Håller annars med dig om att det var bättre barnprogram förr, eller är det nostalgi ?
      Fina bilder Jonna, kram Aina

      Reply
    • Jonna Post author

      Ja åh stämningen inför julafton är ett starkt minne även här 🙂 Och håller med, dunderklumpen är en väldigt unik film. Den måste jag se snart igen.
      Då kommer man nog drunkna i nostalgi 🙂

      Tack, glad att du gillar bilderna!!
      Och tack för att du delar med dig.
      Kramar ♥

      Reply
  2. PJ:s byffé – från by till fe

    Jo, jag har ett av mina första minnen, som var en besvikelse. Kanske var jag 4-5 år eller nåt sånt. I tidningen fanns en annons som mor läste för mig. En bil som såg ut som en båt skulle besöka bybutiken och där skulle den skjuta karameller ur en liten kanon och så skulle alla barnen få samla åt sig så mycket godis som möjligt. Klart att det var lockande och spännande och jag minns än vilka förväntningar jag hade. En bil som såg ut som en båt och alla karamellerna. Vi klädde oss fina och vandrade iväg till butiken. Men vilken besvikelse det blev! Bilen hade redan varit där, den hade kommit tidigare än annonserat, så den märkliga farkosten såg jag aldrig och några karameller fick jag inte samla upp. Jag minns än i dag besvikelsen. Som plåster på såren fick jag några karameller av handelsmannen men vad hjälpte det när jag inte fick se en bil som såg ut som en båt. Det var det som var det viktiga. Än idag funderar jag på hur den såg ut i verkligheten. Det var säkert något reklamjippo, skulle jag tro.

    Reply
    • Jonna Post author

      Men åhhh…haha blev nästan lite ledsen när jag läste om din besvikelse. Åhh…du fick aldrig se bilen som såg ut som en båt. Kan verkligen förstå din besvikelse. Så himla taskigt av dom att inte hålla tiden.
      Men lite gullig berättelse ändå. Tack för att du delade med dig 🙂
      Kram på dig PJ! ♥

      Reply
  3. Gunilla

    Jag tycker att du ska göra en hypnosregression. Tänk vad du skulle minnas då! Om alla, eller det, liv
    som lämnat såna avtryck i din själ. När man upplever nåt så starkt så liten måste det väl betyda något?
    Mina bästa “reklamminnen” är Linus på linjen. Anslagstavlan. Såna finfina filmer man fick se då ; )
    Nuförtiden finns det alltid något annat att göra just när reklamen sänds. För det mesta spelar jag in så
    att jag sen kan spola förbi. Otacksamt, men oj, va skönt!

    Reply
    • Jonna Post author

      Ja vad spännande det låter. Undra om det skulle funka ? 🙂
      Skulle vara kul o testa.
      Ja åhh just det ja! Anslagstavlan!! Den hade jag glömt. Men så fort jag läste det ordet nu så började den där låten spelas i huvudet 🙂
      Tack för påminnelsen. Kram på dig ♥

      Reply
  4. Cina

    Helt fantastiskt! med tanke på att “Lapporten” tror jag var mer som en logga längst ner i kanten dom sista sekunderna, inget riktigt foto, men att du ändå uppfattade det! Sedan tror jag, som jag upplever det, när man har släkt i flera generationer tillbaka från en plats, som jag tror du har där du bor nu?, så sätter det sej på ngt vis i generna, om man nu kan uttrycka det så!? Någonting, om än så lite som en knappt märkbar detalj kan sätta igång känslor och säkert påverka det undermedvetna. När jag kommer till den plats i Medelpad på landsbygden och är där och hälsar på släkt, så kan jag känna mina “rötter” av flera generationer ända ner på 1600-talet, (enligt släktforskning) och känna ett totalt lugn och styrka, som jag nästan aldrig känner i Stockholm där jag mest bara känner en gnagande oro och stress. Dina bilder är helt fantastiska! Känner du till Fotografiska i Stockholm, där kan man ha utställning på sina fotografier! http://fotografiska.eu/om-fotografiska/

    Reply
    • Jonna Post author

      Ja jag har funderat på den biten med “rötterna”, om det liksom sätter sig i generna på något vis. Jag vågar nästan tro det. I alla fall känns de så för mig.
      Vad häftigt att du kan känna den känslan när du är på landsbygden i Medelpad. Det kanske är något inuti dig som vet att du “hör hemma” där.
      Väldigt intressanta tankar! 🙂
      Ja jag känner till Fotografiska. Jag fick lägga ut bilder på deras Instagram under en vecka förra året.
      Sökte även in till deras höstsalong någon gång men ingen bild kom med. Jag har sökt in på otaliga “vårsalonger och höstsalonger och blabla” men jag har lite gett upp den biten. Jag tror inte mina bilder platsar inte på sådana utställningar tyvärr. Men är glad att jag får visa upp dom här på nätet i alla fall 🙂 Då kan jag ha min egen utställning varje dag 😀 Och tack, det värmer i hjärtat att du gillar mina bilder.
      Kram på dig ♥

      Reply
      • Cina

        Fortsatt lycka till med allt du företar dej, du är så duktig och begåvad!! och här på nätet är det ju fler som kan se dina bilder!

        Reply
  5. Linda

    ÅÅÅH. Denna hade jag glömt. Det som det gröna ljuset gör för dig, det gör den vackra mystiska trudelutten i slutet för mig. Såå magnifikt och man kastas omkull av känslor och minnen av känslor.

    Reply
  6. Solsippan

    Åh, jag kan ha varit fem-sex år och skuttade runt bland träden i “skogen” vid mina föräldrars hus. Jag älskade de där träden och pratade med dem närhelst jag gick förbi eller var hos dem. Den här dagen var det ett par grannar som gick förbi, de vinkade och började prata så jag skuttade dit. Då skrattade mannen och sa att han ville känna efter på min rygg så att den inte var ihålig så som huldrans. Jag blev stum av förundran. Tänk att han trodde att jag var ett skogsväsen. Så fantastiskt!!

    Jag hade nog inte reflekterat över min kärlek till träden så pass mycket om han inte sagt sådär. Väldigt fint minne!

    Måste säga att jag har lite samma fascination för fjällen som du har. Varje gång jag åker därifrån gråter jag som ett barn. Det är något visst med allt som är däruppe. Åker förhoppningsvis norröver i början på nästa år. Till ett nytt ställe där jag inte varit förut. Vilket äventyr!

    Kramar <3

    Reply
  7. Louise

    Efter första meningen så tänkte jag direkt på radiotjänst reklamen för den har verkligen satt spår i mig också! Det var nästan lite kusligt när jag scrollade ner och såg att det var just den reklamen som påverkat dig så mycket också! Men det är verkligen något magiskt över de få sekunderna när norrskenet dansar fram över natthimlen och den mystiska musiken spelas. Jag älskade det! Och är sååå glad att jag fick se den lilla snutten igen nu många år senare! 😀
    Jag förstår i alla fall precis vad du menar och hur du känner! 🙂 <3

    Reply
  8. Hanna

    Så härligt att få ta del av ditt fina barndomsminne från reklam! Känner igen mig, för det fanns en reklam som etsade sig fast i mig, och varje gång jag såg den så längtade jag dit så starkt! Det var en fin, sentimental och sorglig känsla, allt i samma.
    Reklamen var Grumme tvättmedel och det var en flicka i min ålder, ca 8-10 år, som pratade om den och gick sen ut ur sitt hus där hennes mamma (tror jag det var) hängde upp nytvättad tvätt på ett klädstreck. Solen lyste på en fantastisk sommardag. Sen när kameran zoomade ut, ja det var då jag fastnade. Deras fina trähus låg helt ensam ute på en liten, liten ö ute i havet (eller om det är en stor sjö) och jag kunde inte annat än att längta dit! Jag kunde se framför mig att jag bodde där, med bara havet, horisonten, ön och stillheten. Att åka båt var jag än skulle, om det så var till skolan. Vilken känsla! Det fina lilla huset i den grönskande ensamheten och nära till vatten tror jag har lagt grunden till hur jag längtar efter att bo. Eftersom jag också bor och är uppväxt i Göteborg och på Orust så var havet en helt naturlig och härlig del i det hela.
    Ja du vet säkert vilken reklam jag menar!
    Kram till dig Jonna!

    Reply
  9. Dixi Wonderland

    Finns ingen som kan trollbinda en så med text som du kan!
    En reklam som jag älskade när jag var liten var Grumme. Det är en flicka som står på en liten ö i någon skärgård och pratar om deras tvättmedel och jag minns att jag så gärna ville åka ut till den ön och se hur hon bodde haha.

    Reply
  10. Leanne

    Hej Jonna,

    I experienced such a similar thing! My love for the northern lights and my obsession with cold places, especially Norway and the rest of Scandinavia started with this clip you may be familiar with from the movie Balto https://www.youtube.com/watch?v=fQ40ljRzKxo. (I wrote about it here http://pineandpeak.com/2014/04/01/hei-tromso/)

    It stuck in my mind so strongly and years after I saw it, I would think about it sometimes, until I was old enough to use the computer to research about the lights (growing up in England, I never heard much about them until this point) and recall the movie where I had seen them. Then my ambition to go to Norway began and my love for the lights and Scandinavia has only grown since! I finally saw the lights properly this year in Sweden <3

    Reply
  11. Halkatla

    Mummitrollet, Ronja Røverdatter og Emil i Lønneberga er ting jeg husker fra barndommen, som jeg vet satt dype spor. Emils idylliske bondelandskap, og Mummidalens, og Ronjas, trolske, mystiske, mørke skoger, inspirerer meg fremdeles. Og i motsetning til mye annet fra barndommen synes jeg faktisk disse filmene/bøkene er bra også nå som 30-åring, hehe. 🙂

    (Og en vakker dag håper jeg også å se nordlyset. Det er dessverre lite av det her i sør-Norge også!)

    Reply
  12. Lill lArne

    Allt var magiskt när man var liten så det gäller att ta livet som en lek i bland.
    Den filmen vara nog en nagelbitare för många vuxna.
    Kommer även ihåg den här
    https://youtu.be/V-4YxzTx3_Q

    Glöm inte när du blir rik o jag blir stor så skall vi gifta oss 😉

    Reply
  13. Camilla

    När jag började läsa ditt inlägg så satte tankarna redan igång. Jag tyckte det lät spännande att du hade en reklam som etsat in sig så hårt i ditt minne. Så jag började fundera om jag också hade en reklam som påverkat mig. Och det har jag.

    En mörk bakgrund. Allvarlig musik. Vackert sken. Streck som bildar ett R. Två streck. En man och en kvinna. Mannen var döende och kvinnan band ihop sig själv med mannen. Tillsammans skulle de leva sin sista tid tillsammans bland bergen och skenet.

    Jag måste ha varit 11 när jag kopplade reklamen med Radiotjänst. Innan dess hade det varit en reklam för något annat. Något med sjukdom och död och med att finnas där. Att vara den person som finns där för den som dör. Man skulle ringa, så mycket förstod jag. Men om vad och varför förstod jag inte. Måste ha varit runt 3-4 år gammal också, för jag minns tvn jag såg det på.

    Tyckte det var lite roligt att vi båda kommer ihåg samma reklam så starkt. Jag har tänkt på den många gånger sedan dess och för mig kommer det alltid vara reklam för något annat än Radiotjänst.

    Reply
  14. felicia

    Vilken cool grej att det sen blev att du bor och lever på det sättet och får uppleva det som du fastnade för som liten! 🙂 De brukar ju säga att man ska tänka efter vad man tyckte om/gillade att göra som barn, för det kan vara något man ska göra som vuxen. Är nog viktigt 🙂
    Jag kommer ihåg just de stunder när vi alltid sa i min familj att vi skulle “ut och kolla efter djur” vi gjorde oftast det på sommarkvällar o åkte upp på grus/skogsvägar med bilen och kollade efter djur 🙂 just det var en så mysig grej.
    Och måste bara tala om det att i mitt liv just nu är det så lätt att jag fastnar i tankar och lite stress inför framtiden och mkt fokus längre fram, inte lika lätt att ha fokus här och nu, som behövs, men jobbar med det. Men just den känslan att vara helt avslappnad och känna ett riktigt lugn i vardagen som man gjorde ofta när man var liten, det ger faktiskt DU!
    Jag kände det speciellt när jag kollade på filmen du lade ut ifrån er vardag 🙂 Jag fick den där känslan som man ofta kände förut när man var yngre (är 21 nu) ett lugn i livet, ingen oro eller för mkt tankar kring hur saker o ting ska bli längre fram. En nöjd känsla liksom. Du med din livsstil som du delar så ger du mig den känslan och det blev så tydligt av din film! Tack för du delar med dig och är du! ❤
    Oj vad lång kommentar men var tvungen att få tala om det!
    Kram

    Reply
  15. Karin

    Hej Jonna,
    Tack för att du delar med dig i både ord och foto, så roligt att du beskriver något som jag på ett liknande sätt alltid kännt. Jag har aldrig hört någon beskriva det så otroligt mitt i prick som du i din text gjorde.
    Min känsla av längtan efter “det där ” alldeles speciella tror jag slår an en sträng inom mig som inget annat liknar är grundat i då jag som liten läste ” Vi på Saltkråkan ” . Jag älskade och älskar fortfarande den boken. Jag läste den minst 20 gånger och kan hela första sidan utantill – om så mitt i sömnen:) Känslan jag fick av denna berättelse är obeskrivbar – men liknar den du beskriver i det magiska, förunderliga som skedde inombords. Värme, spänning, längtan…
    Den berör mig så på djupet i min själ!
    Längtan dit förde mig och min familj för några år sedan till öarna Norrlöga och Rödlöga i Stockholms skärgård. Där var bryggan där Tjorven stod o tog emot båten, där var snickargår’n, klipporna, havet, dofterna , båtarna och fiskebodarna….så underbart roligt att komma dit! Och denna känsla!
    Som följer med mig genom livet!

    Kram ?☀️?

    Reply
  16. Pamela

    When I was six or seven I saw the re-release of Disney’s Fantasia. It blew me away. I went home and started doing drawings. Very bad drawings, of course, but still. I loved those darn baby pegasus characters and the dancing mushrooms. (It sounds kind of crazy as I write it, but if you don’t know what I am talking about, watch the movie! ) 🙂

    I ended up studying art as an adult, and worked at Disney for awhile. I’m not there anymore, but I still look for ways to draw and tell stories. Something that grabs you that strongly as a child, never leaves you. It becomes part of your DNA.

    The times when I have been the most unhappy, are the times when I stopped listening to the things my six year old self knew.

    Reply
  17. Sandra

    Jag lånade en bok om Plupp från bokbussen när jag var 7 år gammal och just upptäckt det underbara med läsning 🙂 sen dess har jag alltid haft en längtan till Lappland. Jag bor i södra Finland, men av någon anledning stöter jag konstant på Norrbottningar i mitt liv. Vem vet om jag nångång slutar upp där 😉

    Reply
  18. Lars 8463

    Det finns många små och
    stora händelser i min barndom.
    Som har stor betydelse för
    att jag är den jag är.
    Bra saker
    Som att ligga på golvet med
    örat mot bröstkorgen på
    Hasso våran Jämtlands hund
    lyssna på hans hjärtslag och
    smeka hans päls.
    Dåliga saker
    Som att hamna på djupt vatten
    innan jag lärt mig simma och
    var nära att drunkna.
    Glad att jag har en storebror.
    Jag har tagit dykarcert.
    Men minnet dyker också.

    Men det som nog påverkat
    mig mest och fortsätter att
    påverka mig.
    Var när jag lärde mig läsa
    Ta del av andras känslor
    tankar och drömmar.

    En del har blivit till mina egna
    Som tidlösa vandringar
    Stilla kanotfärder i skummande
    forsar
    Dyka på korallrev
    Trots att jag har sällskap.

    Så även om min barndom
    har format mig
    Så är jag glad att min form
    inte är full
    Utan den fortfarande har
    plats för andras känslor
    tankar och drömmar.

    Jag är glad
    Att du fyller den

    Kram

    Reply
  19. Norrskensmia

    Från en som är uppvuxen med norrsken och stjärnhimmel så håller jag med. Jag älskade den reklamen. Tack för påminnelsen!

    En upplevelse är att lyssna på låten Starálfur av Sigur Rós med norrskenet dansande ovanför sig. Magi.
    Tack för en fantastisk blogg!

    Reply
  20. Magnus

    Jag kan inte komma på att någon reklamfilm fastnat så som för dig. Däremot har vatten en nästan löjlig dragningskraft på mig. Ja, vatten i form av sjöar, hav osv. Är jag ute och åker bil en så pass lång sträcka att det behövs en mat- och fikapaus så vill jag stanna vid en sjö eller å. Eller dom gånger jag har varit på husvagnssemester så har det varit viktigt att ha nattstoppet vid vatten. I båda fallen kan jag köra mååånga mil längre än jag hade tänkt bara för att kunna få stå vid ett vattendrag av något slag.
    Samma sak med boendet. Jag måste inte kunna se vatten hemifrån (så här års när löven fallit kan jag däremot se ner till viken från köket) men det måste finnas i absolut närhet. Sen måste det inte vara havet som det är nu. Det skulle lika gärna kunna vara en sjö eller någon av våra älvar också. Det viktiga är att jag lätt kan ta mig dit och gå längs stranden när jag blir sugen på en promenad. Nu tar det mig några minuter med bilen och kanske 15-20 minuter att gå ner till Stigfjordens strand.
    Troligtvis kommer denna dragning till vatten från när jag var liten då båda mina föräldrar var likadana. Fikan på bilresan skedde nästan alltid vid vatten och vi bodde med vatten i närheten. Men så var Pappa uppvuxen i Helsingborg och hade en rad sjökaptener i släkten medan Mamma kom från Göteborg och seglade egen båt tillsammans med sin bror redan som barn. Så det kanske inte är så konstigt att man är som man är! 😀

    Stor kram!

    Reply
  21. Rebecka Marie G.

    För mig är det nog mer musiken från tv-programmen…. Vi såg på “Bröderna Lejonhjärta” och jag blev förälskad i musiken. Jag hade en udda uppväxt, pendlade mellan Japan, Nordnorge och Sveriges Västmanland! Mina starkaste minnen är de naturbilder jag har i huvudet, “bilder” jag tog med hjärnans kamera. Bambuskogen, norska fjällen och fjordarna, de vackra skogarna i Västmanland. Bambuskogen: det överjordiska gröna, bambuträden som klonkade mot varandra och skapade en melodi i vinden… rasslande löv som var som papper… jag brukade tänka att de växte på fjällsluttningarna, att jag gick upp igenom bambuskogen, kom fram till en glänta av gullvivor (Västmanlands skogar), fortsatte upp till bergen och upp upp tills jag var på toppen och tittade ut. Jag brukade låtsas att utstikten var en blanding av de tre länderna.
    Fortfarande, när jag blundar, kan jag höra musiken från Bröderna Lejonhjärta och tänka att jag går upp på fjället, genom en björkskog som blir till bambu, kommer fram till gullvivorna, igenom och upp på fjället. Mysigt 🙂

    Reply
  22. Sanne Brännström (warginna)

    ALLTSÅ JONNA! Nu när jag tittade på reklamen så minns jag hur fantastiskt magiskt jag själv tyckte att det var! SHIT vilken nostalgi! 😀

    Som barn var jag också väldigt mottaglig för intryck, vilket jag är än idag. Men jag fastnade så lätt för saker som inspirerade mig och blev som besatt. Sagan om ringen är en sån sak som följt mig genom livet. Pappa visade den för mig när jag var 9, och jag satt som fastklistrad framför tv:n och där och då så förändrades mitt liv. Det var mäktiga landskap, alver, pilbågar och magiska sånger. Än idag är det mina favoritfilmer <3

    Men precis som du beskriver, så kunde jag fastna för detaljer. Små sekunder ur en film eller detaljer i bilder. När jag tittade på filmer så hade jag alltid sekvenser som jag väntade på, som jag älskade och längtade efter att se.

    Denna är ett exempel. Ur filmen Dunderklumpen, när Blomhåret talar och sjunger till ett vattenfall :')
    https://www.youtube.com/watch?v=7wkNm_wzyp0&t=69s

    Reply
  23. Anna

    Jonna, jag älskade just den reklamen när jag var liten också! 🙂 Det var något mystiskt, spännande och ändå rogivande med den, med alla mörka färger och förstås musikdelen på slutet. Jag blev tagen av den, utan att fatta varför! Dock förstod inte jag heller vad städerna var som räknades upp, men den var ändå bara för fascinerande. Tack för att du påminde mig om den, har sett den på länge länge! 🙂 Kram till dig

    Reply
  24. Dess

    Barndomsgrejer som påverkat mig starkast är nog tyvärr negativa… Sviterna av föräldrarnas skilsmässa, 15:års dagen som jag spenderade i en bil på väg till en skidresa jag aldrig önskat mig, 17-årsdagen när i princip det enda jag fick var prylar till akvariet (som var hela familjens men som stod på mitt rum…)

    Men i reklamväg finns det en som fastnat, kanske inte påverkat så mycket, men ändå. Det var en reklam från apoliva tror jag. En tjej som sjunger, man ser bara ansiktet. Olika väder passerar förbi, i gråtoner.

    Reply
  25. Skorpan

    En reklamsnutt som påverkat mig i vuxen ålder är den med den lilla animerade snigeln som springer för allt vad tygen håller utan att komma speciellt långt…..Jag skrattade så tårarna rann åt den men samtidigt var den en bild av mig själv. Kämpande framåt framåt utan att det- utåt sett- hände särskilt mycket…

    Reply
  26. Lina

    När jag var liten var jag väldigt rädd för åskan. Mina föräldrar försökte göra åskoväderna till något positivt istället, så varje gång det åskade gick vi ut och satte oss på altanen och tittade på blixtarna. Jag satt i pappas knä, inne i hans tröja, helt omsluten av hans famn.

    Nu, mer än tjugo år senare kan jag vid oväder fortfarande känna lukten av hans tröja och värmen mot min rygg. Han är fin, min far 🙂

    Reply
  27. Solweig

    Jag som är uppvuxen på en fjällsluttning i Kiruna och därmed mitt ute i naturen. När jag växte upp fanns inte ens Tv. Tror vi fick det senast i landet. Väderprognoserna slutade vid Gävle.

    Men norrsken, stjärnhimlen och snöoväder samt en känsla av frihet är väl grundat hos mig. Man lärde sig att navigera på egen hand.

    När jag var 16 år gav jag mig ut på en långtur med 22 kg packning på ryggen med mellan just Abisko och Nikkaluokta. En vårvinter. Med karta och kompass.

    Kom fram.

    Ospårad terräng, ingen mobil.

    Jonna. Innan dess hade jag envist legat utomhus på balkongen i sovsäck i stark kyla. För att övertyga dom. Att jag skulle klara detta.

    Reply
  28. Janet Doane

    Breathtaking, wow, the photo of you at Lapporten… it feels mythical, magical, awesome, in the true sense, awe inspiring!

    Seventeen years ago, I dreamed of a place of islands, silvery grey, calm, serene, with sparkles of light coming down in rays. A deep voice said, “You are moving North”, but it didn’t say where. Two years later we did move North, to the San Juan Islands, an archipelago of about 150 islands six miles across the Haro Strait from Vancouver Island and the magnificent Olympic mountain range, to live in a little town called Friday Harbor. There Rex and I stayed for nine years, living a lovely island life, with orcas and eagles, taking ferries to the mainland, healing from the frenzy of the life we’d lived before, of cars and freeways, and all that that brings.

    I send you continued deep thanks and gratitude, Jonna!! Hugs and love!

    Reply
  29. Jorma

    För mig handlar det väldigt mycket om film-TV och musik som jag har väldigt känslosamma kopplingar till. Det är ofta så svårt att beskriva bara, och kräver nästan en uppsjö av länkar till youtube och spotify för att illustrera det hela. I slutet på 70-talet och under 80-talet som jag växte upp i så fanns bara två TV-kanaler, och därmed fick allting jag såg så mycket mer “impact”. Har tittat lite bland klipp från Toffelhjältarna, och sången de avslutade varje avsnitt med – “En väv av legender” – gav mig nostalgiska rysningar. Hittade för nåt år sedan en DVD på amazon av filmen “WarGames” som jag ofta såg i mina unga dar, och när jag såg den var det ett litet musikstycke i en ganska simpel scen som fick nostalgigåshuden att visa sig. TV-serien “The incredible Hulk” avslutades alltid med ett ganska sorgligt pianostycke “Lonely man”, och det minns jag att jag ofta gick och nynnade-visslade på när jag var liten- jag var 6 år gammal när den visades. Och framför allt: Temat “Flying” från E.T. the Extra Terrestrial. Den startade allting för mig när det gäller uppskattningen av symfonisk musik, även om det väl i sanning var en synthcover som var den första versionen jag hörde. Men när jag lyssnade på LP’n med musiken från filmen så satte nåt igång inom mig. Och det fortsatte sedan med Star Wars, Indiana Jones och så vidare. Jag skulle nog kunna skriva en uppsats om alla olika filmer, musik och TV-program som påverkat mig på ett eller annat sätt, och den skulle kräva en bluray med illustrerande klipp för att fungera 😉

    Reply
  30. Lovisa

    Hahaha vilken fantastisk historia! Det är så roligt vilka “bagateller” som kan påverka oss som barn – påverka hela livet i någon riktning. Jättefin berättelse! Och självklart minns jag “reklamen” 😉

    Reply
  31. Lars

    Som uppladdare av klippet på YouTube kan jag meddela att det var det mest rörande någon har skrivit om något klipp jag lagt upp (hittills 🙂 ).

    Kul att det mindes och berörde såpass.

    Reply
  32. Dietistannica

    Jonna, dina bilder. Det finns liksom inga ord. Det finns ingen fotograf som någonsin lyckats locka fram såna starka känslor i mitt hjärta med en ögonblicksbild. Du är fantastisk! Du kan få mig att känna doften av en sommaräng från barndomen på en sekund. Ha en fin vecka!

    Reply
  33. Jenny

    Hej Jonna, ibland är det något till synes litet eller obetydligt som får så stark inverkan på oss. Det där sista ljudet i radiotjänstinslaget är väldigt speciellt utan att man kan sätta fingret riktigt på vad det är. Känslan jag får är att det förebådar något redan förutbestämt utan att jag förstår vad, och det tror jag är dess inneboende ljudmagi :). Men jag noterade aldrig ljudet själv när “reklamen” gick på TV. Din radiotjänstmusik får mig att tänka på kompositören Ralph Lundsten.När jag var barn på åttiotalet bodde jag på en ö långt från Sverige och min pappa lyssnade på Radio sweden på kvällarna, ett radioprogram för svenska nyheter som nu är nedlagt. Radio Sweden inleddes alltid med en lite vemodig, avskalad och vacker melodislinga som fortfarande får mig att rysa på ett behagligt sätt när jag hör den. Det känns som att den melodin innehåller ett tyst budskap, den får mig att tänka på flydda tider och landskap långt borta. Det är alltså Ralph Lundsten som komponerat radio swedens signaturmelodi och det är egentligen inledningen på ett längre musikstycke som heter “The endless tale”. Han skriver musik som låter att den kommer från rymden. Jag postar en länk till youtube här (hoppas det funkar, jag är så oteknisk) https://www.youtube.com/watch?v=IF3Uw1QQV_Y
    Det är melodislingan som du hör de 30 första sekunderna som inledde Radio Sweden (men utan de kvittrande ljuden i bakgrunden som man kan höra i den här versionen). Ralph bor förresten i ett rosa hus som har ett mycket fantasifullt musikrum, även det finns att se på youtube 🙂

    Reply
  34. Anna

    Vilket otroligt intressant inlägg.
    Jag har mer mardrömsaktiga minnen från radiotjänsts reklam. Sitter de i en taxi? Någon vänder sig om och har sniglar på ögonen. “Vill du också ha en snigel på ögat?”

    För mig har nog Ronja Rövardotter på tv varit en stark påverkan. Kanske för att jag själv levde Ronjaliv ganska mycket när jag var liten med sjön precis bredvid huset och skogen åt andra hållet. Min häst som jag red barbacka, ibland utan tyglar till och med, genom skogen varje dag. Än saknar mina fötter att gå bara på skogens stigar. Än är det i de skogarna där jag vandrat så många gånger som jag känner mig som mest hemma. Kanske var det min fascination för allt som var gammalt, dåtida. Och fröken som i tredje klass trollband mig när vi fick lära oss om stenålder, bronsålder, järnålder och vikingatid. Nu är jag snart klar med min utbildning till arkeolog och jag vet nu att högarna som jag som liten brukade leka att var kungagravar faktiskt ligger just invid en outgrävd järnåldersboplats.

    Att få leva Ronjaliv i skogen är något jag saknar så otroligt mycket och jag sörjer att mina barn inte får den möjligheten. Å andra sidan kan jag ge dem den tid, närhet och kontakt och det sociala umgänge som jag själv saknade som barn. Norrskenet har jag själv aldrig sett även om det är något jag drömt om sedan barnsben. Jag hoppas på att få uppleva det med mina egna barn någon gång.

    Reply
  35. Lovisa

    Jag förstår precis vad du menar! En reklam som har påverkat mig mycket är Milko gamla reklam! Den har kulning, nyckelharpa och klipp som får en att sakna den svenska sommaren! <3 Det spelar ingen roll hur många gånger jag har lyssnat, så kan jag alltid höra den igen och drömma mig bort!

    https://youtu.be/6I1T21WnBaY

    Reply

Lämna ett svar till Sanne Brännström (warginna) Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.