Som av en förtrollning

Hej kära vänner!

Alltså, TACK för alla otroligt fina kommentarer. Jag är så djupt tacksam för allt ni skriver! Jag har ju varit otroligt dålig på att svara senaste tiden, och det värmer verkligen att ni ändå tar er tid att skriva kommentarer. Vill verkligen att ni ska veta att trots att jag inte haft så mycket tid att svara senaste tiden så läser jag ALLT! Så det betyder så himla mycket. Tack fina ni!

Efter att ha halkat efter lite i både bloggen och vloggen (mycket på grund av framträdandet såklart) så har jag äntligen lyckats knåpa ihop en videoblogg från förra veckan! Kanske en av mina absoluta favorit-vloggar hittills, därför att den så bra beskriver hur mitt liv ofta känns. Och som säkert många andra kan känna igen sig i. De där enorma kontrasten som ibland blir, och känslan av att stå med fötter i helt olika världar.
Hur spännande det kan vara ibland att få kliva in i den där helt andra världen. Få leva ut det lite grann. Men sen, den där enorma lättnaden av att komma hem till det som man älskar.
Det som man känner har en djupare mening.

Dessutom fick vi ÄNTLIGEN nycklarna till vår lilla fjällstuga i Marsfjällen som vi var och tittade på förra månaden. Så vi åkte dit med en gång, trots att vi hade otroligt lite tid på oss att vara där. Vi kunde bara sova där i en natt innan vi fick åka hem igen. Men det var så värt det! Den lilla stunden i Marsfjällen gjorde underverk för både mig och Johan.
Och dessutom så var det så roligt att komma ditt och bara få känna att det är på riktigt! Att stugan är vår! Och såklart att gå igenom lite av grejerna som följde med huset.
Han som ägde det innan hade på grund av sjukdom bara lämnat det som det var, innan det nu såldes. Massor av gamla fina grejer som vi ska ta väl hand om.

Men denna gången gjorde vi inte någon rensning och stor städning eller annat, vi ville mest bara komma dit och mysa och känna lugnet en stund.
Nu ska jag sluta snacka, så ska ni få se på videobloggen! Längre ned visar jag också några bilder från den dagen!

Hoppas ni tycker om videon! Om ni vill kan ni gå in och prenumerera på min YouTube kanal, om ni inte redan gör det. Ibland hinner jag inte lägga upp ett blogginlägg som senaste videon samma dag som den blir klar, men då får ni en notifikation direkt från YouTube istället när jag lagt upp en ny video. Bara ett litet tips ♥

Och häääär är en bild från stugan. Jag blev så varm i hjärtat när jag såg den här bilden. Det var första kvällen när vi nyss gjort upp en eld i kaminen. Man verkligen ser lyckan i Johans ögon. Kan inte minnas senaste vi kände oss så sprudlande lyckliga som när vi var i Marsfjällen nu.
Kanske för att vi båda verkligen, verkligen behövde få en paus från allt och bara slappna av. Få vara helt lediga.

Det minns jag inte senast vi var. Speciellt nu när vi båda jobbar hemma. Vårt hem har blivit mer en arbetslokal, och det är svårt att släppa allt då.
Men, vi jobbar på att lösa det. Så länge har vi den här mysiga stugan som en liten oas när vi behöver det som allra mest.
Och det tar bara ca 3 timmar att köra hit, så den ligger ju inte allt för långt bort.
Som ni kanske såg i vloggen så älskade Nanook att vara här. Han blev väldigt snabbt avslappnad i den nya miljön.

På lördagen åkte vi ut en sväng och bara kollade in området lite. Det var så vackert att vi knappt kunde förstå att det var på riktigt. De här vyerna, de är liksom något av det vackraste jag vet. Det ger energi till själen bara genom att titta ut över fjällen, solen, sjöarna och skogarna.
Och som jag längtat efter att se den här lilla stugan! Den står på samma plats och liknar den stuga som de allra första nybyggarna i Marsliden bodde i. Brita och Lars Pålsson. Ja, för jag har ju såklart läst den helt fantastiska boken “I Marsfjällets skugga” av Bernhard Nordh.

Jag började läsa den i höstas. Har aldrig blivit så fast i en bok redan vid första sidan som jag blev då.

Här strövade björnen i de väldiga skogs- och myrmarkerna. Under bistra köldnätter steg varghoparnas hungerskri mot norrskensflammande himmel, och i ljumma sommarkvällar drogo myggsvärmarna som moln över myrarnas vattensjuka träskmarker

Den beskrev naturen kring denna plats på ett sätt som gjorde att jag var tvungen att läsa om meningarna hela tiden eftersom det träffade så starkt i mitt hjärta. Det var som att lyssna på musikstycken som jag bara ville höra om och om igen.
Och jag hade nyss läst ut den och börjat läsa om den igen (haha) när vi upptäckte vår stuga som var till salu. Det kändes så himla knäppt, för i en månads tid hade jag blivit helt uppslukad av boken och historien om Marsfjället. Och i samma veva så råkar vi hitta stugan till salu, i Marsfjällen. Det kändes som boken la en förtrollning över min längtan efter en egen stugan i Marsfjällen. Det kom så rätt i tid!
Som ni ser, så var denna korta vistelse i Marsfjällen helt obeskrivligt underbart. Även om det kanske kommer dröja länga nu (pga vintern) tills vi är där igen, så ger det mig en enorm glädje och lättnad att tänka på att det faktiskt finns en plats där borta, som är min och Johans.
Som alltid kan välkomna oss med ett välbehövligt lugn, och samtidigt bjuda oss på de mest spektakulära vyer som får en att tappa hakan.

Hoppas ni har en fin vecka allihopa. Sänder er en stor varm kram ♥

Platser som får själen att dansa

Hej på er!

Igår eftermiddag kom jag och Johan tillbaks till Grundtjärn igen efter en underbar liten roadtrip under helgen. Det är inte klokt vad mycket det ändå går att uppleva på nästan bara en dag. För ja, fredagen gick till att resa (vi började inte förrän sent på kvällen) och på söndag åkte vi hem. Så lördagen spenderade vi på olika vackra platser.

Vi hade egentligen inget specifikt mål med resan. Vi ville bara ta bilen och fara ut och se något nytt. Gärna mot fjällvärlden. Och eftersom vi inte hade så mycket tid på oss begav vi oss mot Marsfjällen, så bara ligger några timmar bort. Fast när vi började resan visste vi inte att vi tillslut skulle hamna där. Det enda ställe vi visste att vi ville besöka var Hällingsåfallet vid Håkafot nära Gäddede. Sedan blev det automatiskt att vi fortsatte mot Stora Blåsjön, Stekenjokk och Marsfjällen. Det är som om hjärtat alltid dras dit. 
Ända sedan vi var där i maj månad så har jag och Johan nästan dagligen drömt och fantiserat om att vi har en stuga där, någonstans vid Marsfjällen. Vi nästan låtsas det, för det är så mysigt att bara tänka sig in i känslan att ha en stuga att rymma till ibland när man bara vill komma bort ett slag.

Nu kommer en hel drös med bilder från resan. Kanske följde några av er oss på Insta-stories? Jag hade då och då väldigt dålig täckning så en hel del stories försvann.
Men det blev några små klipp ändå, som ni även kan titta på nu i efterhand HÄR. De är allt från nattkörning, myggproblem, bilfrukost, nakendopp, stenstränder och mys vid brasan.
Vi började resan väldigt sent på fredagkväll, för först hade vi spenderat kvällen hemma hos Johans storebror Mikael i Örnsköldsvik och firat hans födelsedag. Så vi startade från Örnsköldsvik exakt klockan 22:11 (jag minns tiden för jag älskat att se dubbelnummer sådär, det tycker jag tyder på något gott!). Vi handlade lite och sedan for vi iväg, och eftersom vi skulle inåt landet igen mot Gäddede så blev det att vi först liksom fick åka samma väg hem igen. När vi hade kört i två timmar ungefär nådde vi Junsele, som bara ligger 3 mil ifrån Grundtjärn. Så vi skrattade och skämtade lite om det, för det kändes som vi hade kört så himla länge och bara kommit hem, eftersom vi redan sammanlagt kört över 20 mil den kvällen haha.

Så det var mitt i natten när vi lämnade Junsele och for vidare. Men åh, jag älskar att köra i de ljusa sommarnätterna. Jag är så mest pigg då och vägarna känns så fria och rena. Det känns som man liksom flyger fram och det är knappt en enda bil ute på vägarna. Och Johan sov så gott bredvid mig.
Jag lyssnade på radion och åt gott&blandat.
Ungefär en och en halv timma innan Håkafot stannade vi för natten. Nästa morgon körde vi vidare och nådde vårt enda bestämda mål för resan. Detta vackra vattenfall, kallat Hällingsåfallet.
Även om jag hade sett det på bild innan så var det så mycket mäktigare och större i verkligheten. Så otroligt mäktigt!

Vi tog en kaffe där men kände sen att vi ville dra vidare. Jag är inte så mycket för att besöka kända turistmål, även om dessa platser ofta såklart är väldigt vackra.
Men jag känner så mycket mer för att uppleva naturen utan färdiga stigar, skyltar och fikabord. Och i juli månad är det ju verkligen fullt med folk på just sådana här turistplatser.
Då tappar jag lite känslan för naturen runt omkring, eftersom det mer känns som en nöjespark. Och Johan känner likadant.

Jag minns att vi både kände så när vi var i Yosemite nationalpark. Det var såklart en stor och häftigt upplevelse, men jag insåg efteråt att jag kan få mycket mer energi av naturen genom att bara gå ut i skogen utanför mitt eget hus.
Det var de mest spektakulära naturscener och berg i Yosemite, men att stå på vissa utsiktsplatser med hundratals andra människor samtidigt och att behöva köa för att komma till ett visst ställe, det gör att känslan försvinner för just de platserna, hur vackert det än är.  Det kan såklart vara kul och vackert att se och uppleva och liksom bocka av i meritlistan. Men, det jag blir mest berörd av och det som ger mig mest inspiration, de är ofta ospecifika platser i naturen. En bit utanför vägarna och stigarna. Där det inte finns någon “färdig aktivitet” att göra och där det inte finns något som påminner om att det är ett ställe för människan att roa sig på. Bara naturen helt enkelt.
Kanske känner några av er igen er i det?
Vi åkte vidare och nådde sen Stora Blåsjön. Vi stannade med en gång och rusade ut på den stora, vackra stranden. Vi fick en känsla av att vara utomlands.
Jag och Johan undrade först om det var förbjudet att springa ut på stranden. Det var ju smockat med husbilar överallt, men inte här. Vi hade hela stranden för oss själva. Vilken lycka!
Stora Blåsjön har verkligen något speciellt. Både jag och Johan vart helt fascinerade av både sjön, utsikten och alla vackra stenar.
Vi blev som förtrollade av stenarna på stranden, och satt mest såhär och beundrade alla färger och former.
Hur kan något bara bli såhär vackert? Och alla stenarna hade ett skimmer över sig. De liksom glittrade i silver.
Det var som att gå på en strand med miljoner små konstverk. Världens största konstutställning. Jag fick så mycket inspiration. Både jag och Johan hade kunnat stanna en hel vecka där på stranden vid Stora Blåsjön. Vi bestämde oss för att åka tillbaks hit någon gång snart, och spendera minst en hel dag här.
Så vackert ställe! Som en bladning av en strand vid medelhavet och en skog i Norrland.
Sen åkte vi vidare, och bestämde oss för att åka mot Stekenjokk. Innan Stekenjokk finns ett annat vattenfall som heter Gaustafallet. Jag har faktiskt aldrig stannat till där och många av er bloggläsare har tipsat om det stället (som jag sa, så struntar jag ofta i platser som har en skylt haha) men jag är himla glad att vi stannade till här nu. Tack för tipset!!!
Och här var det faktiskt tomt på besökare konstigt nog. Vi gick ned vid den lilla stigen, och att bara få se utsikten med skogen och Stekenjokks fjäll i bakgrunden gjorde mig alldeles lyrisk!
Här har vi det vackra Gaustafallet. Det här vattenfallet var lite mindre men ändå så otroligt mäktigt, och det var så mycket lättare att gå runt här och fota. Det gick att gå nedanför fallet och även sitta på klipporna intill vattnet.
Så underbart vacker plats.
Sen åkte vi vidare mot Stekenjokk, en av mina favoritplatser här på jorden. Det är som att komma upp i himlen en stund.
Men, just nu är området skyddat på grund av fåglarna. Jag hade ingen aning om detta, och trots att vi först såg massa skyltar överallt så tänkte vi inte mer på det, förrän vi hade hittat en vacker plats att ställa bilen på över natten och läste på skylten intill. Man fick inte gå utanför vägbanan nu fram till 10 juli. Stekenjokk har ju tyvärr drabbats hårt i många år utav äggtjuvar. Ja, folk som går och snor ägg från olika fågelarter. Så fruktansvärt hemskt.

Så nu får man helt enkelt hålla sig på vägen medan fåglarna häckar. Det är ju såklart bra, så att fåglarna får vara ifred. Men samtidigt så otroligt sorgligt att det ska behöva bli så.
Johan, som aldrig varit i Stekenjokk innan, blev helt förälskad i fjällen och de öppna vidderna. Jag hade så önskat att vi kunnat spendera lite mer tid där men vi bestämde oss för att lämna Stekenjokk för denna gången och återkomma när det var fritt att vandra utanför vägbanan igen.
Åh…dessa vyer ♥
Vi åkte vidare förbi Saxnäs och letade efter en vacker plats att övernatta. Eftersom vi inte har ett tält ännu så känns det viktigt att ställa bilen på ett mysigt ställe, men det är svårt att hitta lediga platser såhär års. Men vi hade så tur och hittade en liten väg ned till forsen där vi var helt ensamma och kunde spendera resten av vår tid på resan. Det kändes nästan som om det var menat att vi skulle vara här. Mysigare ställe gick knappast att hitta!
Vi tog ett uppfriskande bad på kvällen. Nu var det mycket varmare i vattnet än när vi sist badade i den här forsen medan snön fortfarande låg på backen och isen på sjöarna.
Resten av kvällen och natten spenderade vi framför elden. Vi lyssnade på musik och pratade om allt och ingenting. Åt lite gott och drack varsitt glas vin. Så himla mysigt.
Nästa morgon ( alltså igår, söndag) kokade vi kaffe och åt frukost nere vi forsen. Vi satt här länge för att verkligen se till att njuta det sista av vår lilla resa. Här hade jag kunnat spendera hela dagen. Men jag kände mig så glad och nöjd när vi sedan satte oss i bilen för att fara hem igen. Det här blev ett litet smakprov på en lite längre resa som jag hoppas vi ska göra senare i sommar när vi har semester. Då blir det blanda annat lite fjällvandring!
Tack för att ni “följt” oss på den lilla resan! Hoppas ni får en underbar start på den här nya veckan!
KRAM på er! ♥

Lätt som vinden

Godkväll på er!

Tack för alla fina tips och råd som ni kom med på inlägget igår om min otur med resan till Stockholm. Jag kan säga att det löste sig hur bra som helst idag, och jag fick tag på en fantastiskt duktig musiker i närområdet. Är så väldigt tacksam för det! Men jag kände igår när jag gick och la mig att allt skulle lösa sig idag, trots att jag inte visste hur. Men ni vet ibland när man tappat bort något, kanske ett par nycklar eller telefonen, och man borde bli jätteorolig, men på något märkligt vis så är man helt kolugn och liksom känner på sig att det kommer att lösa sig. Det är så häftigt det där tycker jag. Som om man innerst inne redan vet allt som kommer hända.

Vill förresten passa på att tipsa om ett otroligt fint reportage om mig som Linda Tengvall skrivit för nätmagasinet DAGG, som är en nättidning som hon själv startade och som fokuserar mer på hållbar livsstil än konsumtion, och mer på äkthet och genuinitet än yta. Har saknat ett sådant magasin. Blir så glad i hjärtat när jag ser alla inspirerande reportage. Om jag känner er rätt, mina kära följare, så tror jag att många av er också skulle tycka att det finns mycket intressant och inspirerande läsning där. Så gå gärna in och kika! ♥
Ikväll kändes det nästan lite overkligt ute. Det var den där första riktiga vårkvällen. Snön hade smält bort tillräckligt så att jag för första gången kunde springa fritt över ängen. Den känslan går inte att beskriva. Som om jag suttit fast i bojor i över ett halvår och äntligen kunde gå fri. Jag kände mig lätt som vinden.
Och att sitta där igen på min “vårsten” som jag gör varje år, det var en lättnad. Vi klarade oss igenom ännu en vinter. Och nu kommer den vackraste belöningen man kan tänka sig.
En vår.
Ängar utan snö. Såhär i början på våren så får jag alltid en lust att springa så fort jag ser öppna ytor.
Isen ligger fortfarande kvar, men jag tror inte det är så länge till innan den sjunker.
Grundtjärn från ovan. Tänk vad lite det är kvar av vintern nu. Jag som trodde att snön nästan skulle ligga kvar till början av juni med tanke på de stora mängder som kom i vintras.
Jag skulle filma ljudet av fotsteg i snön men som många, många gånger den här våren så fylls stövlarna med snö så fort man tar ett steg i snön. Där den väl ligger kvar är den väldigt djup på många platser. Så märkligt att det kan bli så. Som om jorden har varma och kalla jordplättar överallt.
Tänk att det börjar nu. Årets underbaraste tid. Maj och juni. Om jag var tvungen att stanna tiden skulle jag göra det under denna tiden på året. Om ni var tvungna att stanna tiden, vilken månad skulle det då va?

Hoppas att ni får en underbar helg kära ni! KRAM på er ♥

När saker och ting inte blir som man tänkt

Brukar ni försöka läsa av “tecken” i vardagen? Alltså att ni brukar känna efter om ni är på rätt väg eller inte? Ibland tycker jag nästan det är lite otäckt hur många saker som en efter en kan visa sig t.ex gå fel eller rätt, för att liksom valla en fram till rätt väg. Jag tror stenhårt på det, att om man är uppmärksam så går det att få någon slags vägledning. Lite som att lyssna till sin magkänsla eller sin intuition.

Idag hände en sådan där grej som från första sekund kändes som en enda stark motvind och som också slutade i att jag lyssnade på magkänslan och bara vände på klacken och tänkte “nu räcker det, jag är inte rätt just nu”. Och i samma sekund som jag bestämde mig för att ändra plan så kändes det liksom i kroppen hur något “lättade”. Detta låter kanske jättekonstigt för vissa, men jag tror också att många av er känner igen er.

Jag skulle egentligen åkt till Stockholm idag över dagen för att göra en liten filminspelning. För att göra historian kort så håller jag just nu på med ett roligt filmprojekt som jag fått i uppdrag av Google Arts & Culture, som handlar om att spela in några ljud som jag förknippar med det Svenska kulturarvet.
Det var ganska ont om tid, deadline nu på söndag. Jag var ganska sent ute med ett visst ljud som jag visste att jag ville ha. Ljudet av nyckelharpa, ett att våra äldsta instrument i Sverige. Finns nog inget instrument som jag så starkt tycker bär på den där urnordiska känslan, och när jag väl får en stark idé så kan jag liksom inte släppa det, även om det blir krångligt och svårt att få till.

Det slutade med att jag eftersökte någon som kunde spela nyckelharpa på min facebook. Efter bara några minuter fick jag tag i en jätteduktig folkmusiker som spelar nyckelharpa, och som hade tid på förmiddagen på torsdag. Jag blev överlycklig! Problemet var bara att jag då var tvungen att åka till Stockholm. Men just i stunden kändes det ganska okej. Jag är alltid beredd att gå över eld för att få till de scener jag vill. Så att åka till Stockholm kändes ändå ganska bra. Speciellt nu när jag hade fått tag i en så duktig musiker.

Tanken var först att jag skulle ta bilen ned, men insåg att jag aldrig skulle klara av att köra bil i Stockholm. Där går gränsen. Insåg att jag var tvungen att ta flyget på torsdag morgon och flyg hem på torsdag kväll för att hinna med. Och jag är flygrädd som vissa av er vet, inte överdrivet, men tillräckligt för att jag ska gå och ha ångest inför det. Så redan där började det kännas jobbigt. Men jag tänkte att jag måste göra detta så det är bara att bita ihop.

Jag hade en tydlig bild över att jag ville spela in scenerna i en miljö som speglar vår svenska historia. Men det var ju tvunget att vara lugnt och tyst för att inspelningen skulle bli bra. Musikern som skulle medverka tipsade om Skansen, och när jag kollade upp det så kändes det PERFEKT! Helst ville vi spela in inomhus i ett gammalt, vackert hus för att få bästa ljudet, så jag mailade Skansen snabbt och frågade om det fanns någon möjlighet att vara i ett av de gamla husen i en timma och spela in scenen. Men då behövdes tillstånd och övervakning undertiden, och jag var såklart för sent ute. Och sen kände jag ändå att jag aldrig skulle kunna jobba med en bra känsla om någon var tvungen att “titta på”. Är så känslig för det.
Så jag tänkte “jaja, men då spelar vi in scenen ute på det vackra området kring Skansen och de vackra husen där”. Och till min förvåning behövdes det även skriftligt tillstånd för det. Det var alltså inte tillåtet att varken fota eller filma på Skansen-området utan tillstånd, så det var helt kört.

Detta var alltså igår. Så dagen innan inspelningen hade jag  fortfarande ingen aning om var vi kunde spela in dessa scener i en vacker, lugn gammeldags miljö. Och vi hade ont om tid, bara några timmar fram till lunch, så vi kunde inte åka för långt utanför stan. Var hittar man ett gammalt hus/en vacker park/ett lugnt område i Stockholms stad? Jag känner inte till något alls. Som tur var hade musikern lite mer koll än jag och tipsade om lite fina områden utanför. I total desperation kontaktade jag en herrgård som hyrde ut rum till konferenser för att fråga om jag fick hyra ett av husen (Obs: dyrt!) men det var fullbokat. Och dessutom låg det långt utanför stan.

Det kändes redan då helt fel allting. Stockholm kändes inte som rätt plats. Jag visste att om jag hade fått filma här i mina hemtrakter bland alla vackra gamla gårdar och hus så hade det varit så mycket enklare. Det är liksom lite annorlunda här. Jag hade kunnat ringa någon som ägde en gård och de hade sagt “men åh så roligt, nyckeln ligger i krukan intill dörren. Lås bara när du klar“. Att hitta stället med rätt energi och rätt stämning i en storstad dagen innan inspelning och med ont om tid att ta sig dit…det gick liksom inte.
Som en sista utväg bestämde vi oss för att göra inspelningen ute i naturen kring djurgården. Varken jag eller musikern hade tänkt oss det från början, men det var vår enda lösning just då. Problemet var att det i väderprognosen stod att det skulle börja regna efter 11 på förmiddagen, så det kändes lite riskabelt.
Efter en natt utan nästan någon sömn på grund av en jobbig magkänsla inför filminspelningen och platsen och oro inför flygresan så satt jag sen i bilen med Johan vid 5 på morgonen på väg in till flygplatsen i Gideå utanför Örnsköldsvik. Jag sa till Johan att allt kändes så konstigt. Som om det inte riktigt kändes som om jag verkligen skulle vara i Stockholm om bara någon timma. Då blev jag ännu mer orolig, och tänkte att det kanske var för att planet skulle störta (haha).

Direkt när jag kom till flygplatsen så stod det att det skulle vara försenat en hel timma på grund av tjock dimma så att planet jag skulle åka med inte kunde landa. En hel timma var otroligt mycket förlorad tid på grund av den begränsade tiden jag skulle ha för inspelningen på förmiddagen. Och på grund av att dimman inte släppte så blev planet nästan ännu en timma till försenat, och det var då jag insåg att det inte skulle gå.
Vi skulle få skynda att hitta en plats vid Djurgården och stressa med filminspelningen och riskera att det började regna. Det blev en klump i magen och när jag satt där så kände jag hur fel allt var. Det var för många tecken på att det här inte var rätt. När jag gör något kreativt så är jag så känslig för hur det känns inuti.
Det är så viktigt att rätt känsla är där. Att jag känner att jag har med mig det där “flowet”. Då vet jag att det blir bra.
Men när en klump växer sig större i magen så vet jag att det inte är rätt.

Som tur var kunde jag få avboka flygbiljetterna på grund av förseningen (trots att man ju aldrig kan styra hur vädret blir) och få pengarna tillbaks. Var så otroligt tacksam för det. Jag ringde sedan Johan och som tur var kunde han ta komptid och hämta mig på flygplatsen igen.
Efter allt elände så kände jag en sådan enorm lättnad när jag bara “gav upp” och insåg att detta inte var rätt, och fick sätta mig i bilen med Johan igen. Och såklart en lättnad över att inte behöva sätta sig på flygplanet.
Det kändes så konstigt att vara så glad trots att inspelningen inte blev av, men det kändes som om det fanns en mening med detta. Efter så många år i det här yrket så har jag lärt mig lita på min magkänsla. Jag tar “tecknen” på största allvar. Och när det känns väldigt bra att vända på klacken och gå motsatt håll…ja då var motsatt håll den rätta vägen.

Och sen fick jag reda på att deadline för filmprojektet blev uppskjutet en vecka. YES!!!
Så nu är jag på ruta ett igen med det här lilla projektet. Men jag får en känsla över att det kommer lösa sig på något sätt. Ska ta itu med det i morgon.
Innan vi åkte hemåt så åkte vi förbi Jula så att jag kunde köpa skruvar till några ramar som skulle monteras. Och sen passade jag på att köpa en massa nya penslar! Finns nog inget roligare att köpa än just målarpenslar. Och nu hade dom mina absoluta favoritpenslar som jag inte sett i sortimentet på så länge. Dom runda penslarna!
Så ja, för er som undrar, jag köper bara mina målarpenslar och målartillbehör på byggvaruhus.
Med korgen full av nya målarpenslar åkte vi sedan hem till Grundtjärn igen. Dagen blev verkligen inte som jag tänkt, men den blev nog som den skulle bli. Nu tar jag nya tag i morgon igen så att jag kommer in i rätt känsla och kan ro det här projektet i land. Allt löser sig!

Om ni orkat läsa hela blogginlägget så förtjänar ni en storslagen applåd haha. Var nog i behov av att skriva av mig lite. Och det är som sagt alltid så roligt att dela allt med er. Vardagens alla små stunder.
Jag hoppas ni haft en fin dag! Så hörs vi snart!

KRAM ♥

Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

Veckan som varit

Hej på er allihopa!

Alltså, TACK för era underbara kommentarer på förra inlägget. Jag är så glad att ni tyckte om min lilla parodifilm och att ni fick er några härliga skratt! Jag måste erkänna att jag först var lite nervös över att lägga ut den haha. Jag har ju aldrig gjort något liknande innan och visste inte riktigt hur det skulle bemötas. Men oj vad otroligt glad jag blev när jag såg att ni tyckte om den och att den kunde sprida lite glädje och skratt. TACK!

Jag tänkte faktiskt på det nu, att det är ju väldigt sällan jag visar den där lite “skojigare” sidan av mig här på bloggen. Några tyckte det var oväntat, och det är ju sant. Men dom som känner mig bra i verkliga livet tycker nog inte det var lika oväntat, eftersom jag brukar tycka om att flamsa och skoja sådär. Ända sedan jag var liten så har jag älskat att spela olika karaktärer och härma dialekter och låtsas vara någon annan på skoj. Så det här var liksom en annan sida av mig, som jag nu hoppas att jag kanske kan visa lite oftare eftersom det verkade bli omtyckt. Får se om Jinna Jonton gör entré någon gång igen haha.
Den här senaste veckan har varit väldigt intensiv på många sätt, och därför känns det som om den gått ovanligt fort också! Därav lite dålig uppdatering här på bloggen. Bland annat hade jag i onsdags besök av filmaren Peter Wirén som jobbar åt kulturprogrammet “Sverige!” och som var här med mig en hel dag och filmade för ett reportage som skulle handla om mitt yrke som influencer. Man kommer helt enkelt få en liten inblick i vad det innebär och hur jag jobbar med olika saker. Det här programmet kommer sändas någon gång nu i april! När jag vet exakt datum så meddelar jag det. Man kommer också kunna se det på SVT-play i efterhand.
Bland annat var vi ute i skogen en stund och jag visade hur det brukar gå till när jag fotar mig själv. Och på tal om det så har jag PRECIS fått hem en ny fjärrutlösare. Sedan oktober förra året har jag endast använt självutlösaren som finns inbyggd i kameran. Jag hade köpt en ny fjärrutlösare inför resan till Stekenjokk och av någon märklig anledning slutade den fungera efter bara någon dag. Sen har jag väntat med att köpa en ny. Nu kommer det kännas tusen gånger lättare att fota igen. Fjärrutlösaren är ju ett av mina bästa hjälpverktyg jag har när det gäller foto. Hoppas bara den inte går sönder direkt denna gången.

Förresten, jag blev så himla glad att det valde att göra programmet om en influencer som bor ute på landsbygden. Förhoppningsvis kommer många få en lite bredare bild av vad yrket innebär. Som jag skrivit innan så tror jag, mycket på grund av vad media visat, att bilden av en influencer är otrolig snäv.
Så som jag jobbar med det hela (och det är otrolig individuellt såklart) så tycker jag man skulle kunna likna det med den moderna tidens konstnär/kreatör. Jag ägnar mig åt olika former av skapande, som t.ex foto, film, musik och målning och mina sociala kanaler är som min utställningssal där jag visar upp det jag gör, och mina kära och trogna följare är besökarna som kommer och tittar och tar del av det jag skapar.
Inga konstigheter! 🙂
Den här veckan har jag också äntligen, äntligen varit i studion igen och lämnat lite grejer och förberett för en rejäl revansch. Senast jag var här var i början av mars innan jag blev sjuk igen. I princip under hela tiden jag haft studion så har något kommit i vägen. Jag har inte fått möjligheten att vara här och jobba med musiken och skivan på det sättet som var tänkt. Men nu har jag spänt bågsträngen och nu ser jag verkligen fram emot att spendera mycket tid här framöver. ÅH vad roligt det ska bli!

På vägen hem från studion åkte jag också förbi gården igen och hälsade på Stjärna. Den här gången tog jag inte med mig kameran, men åh…det var den absolut mysigaste stunden jag upplevt på länge. Jag gick in till henne i den lilla hagen och hon borrade ned sitt ansikte i min jacka och jag kliade henne på halsen och vid ören och sjöng några vallvisor. Vi stod sådär ganska länge och det var så himla svårt att åka därifrån sen. Hon var så go och kärleksfull! Nu ska jag åka dit minst en gång i veckan och hälsa på henne.
Förresten, nu i skrivande stund så var jag med i P4 Extra där vi pratade lite om filmen jag la ut som gick viral (har nu fått snart 20 miljoner visningar på facebook), så vill ni lyssna på intervjun så kan ni gå in HÄR.

Hoppas att ni har en jättefin fredag och att ni får en härlig helg! STOR kram på er ♥

Det stora inlägget om allt som hände

Hej mina älskade läsare!
Alltså, hur ska jag ens kunna tacka er för allt stöd ni gett mig? Har läst ALLA era kommentarer på mitt förra inlägg och det känns som jag blir omsvept i en filt av kärlek. Så mycket vackra ord, så mycket omtänksamhet. Så mycket värme. Ni betyder så mycket för mig ska ni veta. Blir så djupt berörd av det här. Tack från djupet av mitt hjärta.

Nu i fredags fick jag äntligen bli utskriven från sjukhuset, och jag är nu hemma och mår jättebra. Har tagit det väldigt lugnt i helgen hemma med Johan och alla djuren. 
Jag kände nu att det var dags att lägga ut det där inlägget jag hållit på att skriva i flera omgångar under veckan. Eftersom jag hade svårt med synen och det blev för ansträngande att sitta vid datorskärmen så fick jag ju pausa hela tiden, tills jag sedan beslutade mig för att vänta tills det gick lättare. För varje dag som går nu så blir ögonen bättre och nu känns det mycket bättre att sitta framför datorskärmen, så nu kände jag att jag kunde skriva klart det.Så inlägget i början kommer att vara lite tidsförvirrande eftersom jag just skrivit i olika dagar, men jag är säker på att ni kommer ha överseende med det ♥
Here we go!
Jag vet att vissa av er redan sett från min Instagram att jag legat på sjukhuset sedan lördag natt, och nu när jag återfått krafterna och har ännu en kväll att spendera här på mitt sjukhusrum så kände jag att jag ville skriva och berätta för er här på bloggen vad det är som hänt och varför jag är här. Och allra viktigast, att jag mår bra.

Känner mig fortfarande lite förvirrad efter de senaste dagarna. Som om jag drömt alltihop. Allting hände så fort. Ena stunden låg jag hemma i sängen och plötsligt befann jag mig på akuten i Sollefteå. Det är så otäckt hur livet kan kasta omkull allt på någon sekund. Är så oändligt tacksam att allt gått bra och att jag nu kan sitta här på sjukhuset helt återställd och skriva detta. Livet är så värdefullt.

Det var lördag kväll hemma i Grundtjärn. Jag och Johan hade gått och lagt oss riktigt tidigt, runt 9 tiden på kvällen. Vi låg och tittade på en film med alla djuren i sängen. En riktigt lugnt och mysig lördagkväll helt enkelt.

En halvtimma in i filmen så börjar min syn plötsligt bete sig konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det först, utan tänkte att jag kanske låg lite konstigt med huvudet så jag rätade upp mig och gnuggade mig i ögonen. Jag fortsatte titta och tyckte plötsligt att karaktärerna i filmen såg konstiga ut. Bara halva deras ansikten syntes. Jag låg i några sekunder och funderade över om det verkligen skulle se ut så. Sen tittar jag på undertexterna och märker att hälften av texten är borta.

Johan ser att jag stirrar konstigt på skärmen, och jag säger “Men vad konstigt…det är något med min syn…det ser så märkligt ut”.
Han tittar undrade på mig och jag tittar bort från skärmen ut mot rummen för att se om synen beter sig lika konstigt där. Till min förskräckelse så märker jag att möbler försvinner mitt framför ögonen på mig. Jag tittar bort, och dit igen, och ser hur bordsben bara suddas ut i intet. Som om de inte längre existerade.

Johan ber mig tända lampan. Och när jag tänt lampan så tittar jag på Johan…och mitt hjärta nästan stannade. Halva hans ansikte är helt borta. Som bortsuddat med ett datorprogram. Jag kunde bara se hans ena öga och halva hans mun. Jag inser snabbt att allt i min högra synfält raderas bort. Det blir inte svart, det är bara som om de försvinner helt ur bilden.
Johan…jag kan inte se ditt ansikte. Jag kan inte se ditt ansikte!!!!

Jag börjar bli riktigt rädd och han ringer min mamma som ju jobbar inom vården och som bara bor ett stenkast bort. Som tur var jobbade hon inte denna natt utan kunde springa över på en gång, samtidigt som Johan skulle ringa efter en ambulans. Jag springer in till garderoben för att leta några kläder att sätta på mig, och det var då som den verkliga paniken börjar.
Plötsligt tappar jag känseln i båda mina armar. Jag känner inte vad jag gör. Jag rev ut massa kläder på golvet eftersom jag upplevde det som om jag inte hittade några byxor. Jag kunde inte se vad jag gjorde. Medan jag försöker sätta på mig en tröja utan känsel i armarna så brister jag i gråt och får verkligen panik. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till.
Jag rusade ned till badrummet och skriker plötsligt till när jag såg min egen hand, eftersom jag inte trodde att det var min. Det kändes som om det var någon annans händer. I flera minuter försöker jag få på mig kläder, medan Johan står och pratar i telefon med 112.

När mamma sen kommer in ber hon mig på en gång att lägga mig ned på golvet i väntan på att ambulansen skulle komma. Johan, mamma och Nanook satt intill mig på golvet hela tiden. Nanook satt med sin ena tass på min mage, och det var så hjärtskärande att se. Man såg verkligen att han förstod att något inte var normalt. Trots att mamma satt precis intill mig på höger sida kunde jag inte se att hon var där om jag inte vred på huvudet. Det var som om halva synfältet raderats bort, oavsett vilket öga jag tittade med.

Efter en timma kom ambulanspersonalen, och just den stunden var synen som allra värst. När jag skulle resa mig upp för att gå ut så kunde jag knappt se ansiktena på någon, och allting snurrade. Det var som att befinna sig i en skräckfilm. Och innan vi skulle gå ut så behövde jag tydligen ha med mig legitimation (trots att Johan hängde med och kunde mitt personnummer, och jag själv dessutom kunde säga mitt personnummer) och jag visste inte riktigt vart det var, och det visste ju såklart inte Johan eller mamma heller. Jag hade så otroligt dålig syn så jag kunde inte urskilja vart jag letade. Jag hade en aning om att det skulle ligga i min bruna jacka, men jag kunde inte se vilken jacka som var vilken. Allt såg likadant ut. Det var en så fruktansvärd situation. Jag var så rädd att det skulle bli ännu värre och jag kände mig så stressad över att behöva hitta min legitimation när jag inte kunde se något. Var rädd att jag inte skulle hitta det alls på grund av paniken och inte få komma in i tid. Jag trodde jag hade letat i den bruna jackan, men plötsligt hittar Johan min legitimation – i min bruna jacka. Så jag hade inte alls letat i rätt jacka. Det var en sådan otroligt lättad när han sa att han hittade det.
Sedan fick mamma hjälpa mig på med skorna, och så gick vi ut. Johan följde med i ambulansen och sedan bar det iväg över skumpiga grusvägar.

Väl inne på Sollefteå sjukhus gick allting väldigt fort. Jag fick prata med läkare med en gång så att de skulle kunna klura ut vad det är som hänt. Jag var så otroligt glad att ha Johan vid min sida. Allting kändes så snurrigt. Jag skickades in på datortomografi och efter några undersökningar blev jag sen skickad till intensiven. Eftersom symptomen lutade åt en blodpropp rekommenderades jag att ta en väldigt stark blodförtunnande medicin utifall den fortfarande fanns kvar. Jag var först rädd och tvekade lite inför att ta medicinen eftersom den är så stark och såklart kan medföra risker, samtidigt som jag inte heller ville ta risken att inte ta den. Så jag tog den, och det är jag väldigt glad för.

När den här bilden ovan togs låg jag inne på intensiven och hade fått tillbaks mesta delen av min syn. Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag kände mig. Jag hade blivit så otroligt fint omhändertagen av alla på sjukhuset och de fick mig verkligen att känna mig trygg. Jag är så tacksam att Sollefteå sjukhus finns.
Min älskade Johan var vid min sida hela tiden. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Personalen på intensiven fixade fram en säng till honom så att han kunde sova bredvid mig under natten. Alltså, jag får tårar nu när jag tänker på det. Att han fick sova kvar bredvid mig betydde allt. Jag är så evigt tacksam att dom lät honom göra det.
Efter natten kändes det fint att få vakna upp bredvid Johan, och lite senare på dagen kom mamma och hälsade på. Jag låg kvar på intensiven tills på kvällen när medicinen hade gått ur kroppen. Allting gick hur bra som helst. Och sedan dess har jag legat på en avdelning. Jag fick ett helt eget rum med vacker utsikt, och det känns så otroligt skönt. Och personalen har varit så underbar.
Jag har ju hoppats varje dag att jag ska få åka hem men det har varit någon ny undersökning varje dag så därför har jag rekommenderats att stanna kvar. Och även om jag har en extrem hemlängtan så är jag ju också så tacksam att de verkligen kollar upp allt noga.
Bästa stunden igår var när Johan kom hit och vi gick ned till cafeterian på en liten kaffe-dejt. Det gör så mycket att bara få en paus från allt. Jag känner mig stundtals så förvirrad av att vara här på sjukhuset. Vad hände? Hur blev det såhär? Allting snurrar i huvudet och det känns som att vara bortkopplad från allting.
Det har varit en intensiv vecka med någon undersökning varje dag, i hopp om att kunna hitta felet till varför detta hände. De har kollat mitt blod, gjort datortomografi och magnetröntgen. Jag har fått träffa ögonläkare för att kolla synen, och i onsdags fick jag åka till Sundsvall för att göra ultraljud av hjärtat, en av de värsta upplevelser någonsin, där en kamera körs ned i strupen för att komma så nära som möjligt.
Jag ville inte ha lugnande eftersom det då kändes som om jag skulle tappa kontrollen, och i 15-20 minuter låg jag med kameran i strupen och en känsla av att konstant sätta i halsen och kvävas. Alla de där meditationsböckerna jag läst i mitt liv om att “fokusera på andningen” kom till sitt absoluta test. Trots att kroppen nästan fick dödsångest så var jag fast besluten i att bara andas och lyssna till vad doktorn sa. När det äntligen var över och jag halvt spydde ut kameran så brast jag ut i gråt och sa “JAG ÄR BARA SÅ LÄTTAD ATT DET ÄR ÖVER!!

Jag är verkligen tacksam över alla de undersökningar som gjorts och att sjukhuset gav mig så snabb vård. Trots att symptomen bara tydde på en lätt blodpropp som snabbt släppte så hade jag nog för alltid känt mig lite orolig om jag inte hade fått göra alla undersökningar. Jag är också himla tacksam att min älskade Johan funnits där hela tiden. Han tog ledigt hela veckan och har kört mig hit och dit varit som en ängel. Han är en klippa.

Allting har gått bra, och jag är så evigt tacksam för detta. Ingen skada på hjärnan, och hjärtat och blodet ser jättebra ut. Det finns ingenting som tyder på att detta är något som någonsin kommer hända igen. Och min syn blir bättre för varje dag som går. I början var jag jätterädd att jag alltid kommer ha dålig syn på höger synfält, och att det alltid kommer kännas som om allting rör på sig. Som en känsla av att jämt befinna sig på en båt. Men bara de två senaste dagarna har den känslan släppt allt mer.
Ögonläkaren sa att synen vanligast kommer tillbaks igen, och att det kan ta allt emellan 1-6 månader. Men då jag redan känner att det blivit så mycket bättre på kort tid hoppas jag att det kommer vara helt som vanligt igen tills jag ska tillbaks till ögonläkaren om en månad.

I fredags innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset så hade jag ett sista samtal med läkaren, och han sa att han inte skulle sätta en stroke diagnos på detta, vilket jag är så otroligt lättad över. Det var förmodligen en liten blodpropp som släppte såpass fort att ingen del av hjärnan kom till skada och att det inte gick att spåra på röntgen. Jag kommer äta svagt blodförtunnande närmaste tiden för att vara på säkra sidan, och få komma på återbesök om någon månad.

Och jag har hela tiden känt mig övertygad om att blodproppen inte hade något med min egentliga hälsa att göra…det var en engångshändelse orsakat av något utifrån. Något som har gett många unga, friska kvinnor blodproppar.

Jag hade först inte tänkt skriva om detta, men så kände jag att det är för viktigt att inte skriva om. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon från att få en blodpropp. Eller bara att få vara ett exempel och visa att den finstilta biverkningen på bipacksedeln faktiskt är verklig.

Något dygn innan blodproppen hade jag tagit ett akut p-piller. Och när synbortfallet kom plötsligt på lördag kväll så var p-pillret det första jag tänkte på. Under veckan har jag fått förklara händesleförloppet för ett antal olika läkare och sköterskor, och alla har reagerat på just p-pillret. Jag har alltid vetat att p-piller kan orsaka proppar. En av alla de hemska biverkningar som dessa piller ger. Min mamma har aldrig fått äta p-piller, eftersom min morfar fick proppar i ung ålder. Oavsett om man har det i släkten eller inte, så finns en liten risk att drabbas. Jag har ätit vanliga p-piller av och till sedan jag var 15 år.

För det är ju fortfarande så att vara kvinna idag. Redan i ung ålder så får man höra att det är både bra och hälsosamt att äta p-piller. Det finns säkert både för och nackdelar, men jag har alltid fått ganska kraftiga biverkningar så som nedstämdhet. Därför slutade jag äta dom efter ett tag. Tills jag fick en cysta och fick operera bort en äggstock. Tydligen så kan p-piller göra att risken för cystor minskar, och då fick jag rådet att börja med p-piller, vilket såklart då kändes som en bra lösning.
När jag återkommit på besök och förklarat att jag blir deppad av dessa piller så får jag rådet att “testa en annan sort“. Men jag gick tillslut på magkänslan och slutade med det, och hoppades på att jag ändå skulle få slippa cystor.
Det är många gånger jag undrat hur det ens kan vara möjligt att vi låter unga, friska kvinnor äta piller varje dag som gör att vissa blir som inlåsta i en depression hela sitt unga liv utan att ens veta att det beror på dosen hormoner som dagligen intas i kroppen. Och sen, de senaste 12 åren har 30 kvinnor i Sverige dött på grund av blodproppar orsakade av just p-piller. Det är skrämmande. Det finns mycket jag vill säga kring detta, men nu var det inte riktigt det jag skulle prata om.

Men det jag ville förklara var att jag själv är helt övertygad om att blodroppen aldrig hade skett om jag inte tagit p-pillret. Jag är helt frisk och har ett fullt fungerande hjärta och även om jag såklart inte kan vara 100% säker så kan jag omöjligt hitta en annan orsak än att det skulle vara p-pillret. Det finns en anledning till att trombos/blodpropp står med under biverkningar på bipacksedeln. Själv har jag verkligen fått tagit lärdom av det som hände och kommer aldrig någonsin mer att ta något p-piller. Även om risken för blodpropp är väldigt liten så hoppas jag ändå att kanske några fler där ute kan ta med sig något utav detta, vare sig du själv äter p-piller, din vän, syster eller din dotter. Det finns ju som sagt både för och nackdelar, och det är så väldigt få som drabbas av blodproppar, så jag vill inte skrämma någon med detta. För vissa funkar p-piller hur bra som helst och kan ge fler fördelar än nackdelar. Men jag hade nog själv velat veta ännu mer om just risken för blodproppar. Kanske hade det förändrat något.

Jag vet ju att många av er varit oroliga över att jag stressat för mycket senaste tiden, och många har antagit att blodproppen berodde på stress.
Det skär i hjärtat att läsa några av era kommentarer där man verkligen kan känna er oro över att jag tar på mig för mycket och att jag stressar. Ända sedan första dagen när detta hände så har jag velat skriva och lugna er, just eftersom jag inte alls kopplade detta till stress, utan till p-pillret.
Även om jag definitivt haft väldigt mycket om mig egentligen hela det senaste året, och att jag stundtals inte vetat hur jag ska hinna allt, så har jag ändå på något sätt känt när det varit dags att bromsa. Det har varit väldigt mycket, men jag har också hela tiden fått hålla på med saker jag älskar, något som gör att stressen inte påverkar på samma sätt. Det är så svårt det där, för jag har inte velat sänka tempot eftersom jag samtidigt har så väldigt roligt. Vissa stunder så har det blivit för mycket, men jag kan garantera er att det ännu inte varit någon fara.

Det var så himla typiskt, för inlägget innan jag blev sjuk var en videoblogg där jag delade med mig av en ganska stressig dag. Eller, det var egentligen inte så mycket som hände, men det var en sådan där dag när jag kände att jag hade lite för mycket som skulle göras så jag helt enkelt valde att inte göra något alls, och åkte istället till bondgården och hälsade på min ko Stjärna. Sådär gör jag ofta om det blir för mycket. Jag pauser och går ut i skogen eller gör något helt annat. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att faktiskt stänga av.

Men jag såg att några reagerade väldigt starkt på att jag grät i videobloggen när jag berättade om att jag kände mig stressad. Och det är så himla fint att ni är så omtänksamma och att ni bryr er så otroligt mycket. Tack. Det värmer i hjärtat.
Därför vill jag verkligen att ni ska veta att allt är okej. Jag har gråtit tusen gånger senaste åren när ni inte sett det. Jag har skitdagar när jag knappt vill göra något. Och sen har jag underbara dagar när jag är superkreativ och allt går som på räls. Precis som ni. Och det var det jag ville visa i den videobloggen. Att jag är en helt vanlig människa som kan ha en stressig dag, fylld med både glädje och fina stunder, och mindre bra stunder. Låta er komma ett steg närmare in i mitt liv.

Alla dagar är inte så, men ibland så blir det bara lite mycket, och jag önskar att varken jag eller ni behövde ha sådana dagar. Men jag tror det är oundvikligt i vårt liv som människa på den här jorden. Och den där kontrasten gör ju ändå stor nytta. Det är när vi har det mindre bra som vi tydligare kan komma fram till hur vi vill ha det, och fortsätta sträva framåt och utvecklas.
Även om jag inte kopplar blodproppen till stress, så är det klart att jag ändå fått mig en tankeställare efter detta. Senaste halvåret har varit otroligt intensivt. Jätteroligt, men intensivt, och jag har tänkt berätta mer i ett annat inlägg om det senaste året som liksom exploderade åt alla håll. För det har ju såklart varit en krävande resa att liksom gå från noll till hundra på så kort tid. Som om ens fötter plötsligt växer 5 storlekar. Alla skor blir för små och så ska man ändå försöka anpassa sig till det. Då kommer det till en gräns när det inte funkar längre.

Och det insåg jag innan sommaren, och nu kommer snart resultatet av den insikten. Snart kommer allt bli så mycket lättare. Jag kommer inte längre behöva känna att jag inte räcker till för allt jag vill göra, för jag kommer ha hjälp. Jag kommer få mer tid till att skapa. Få lägga mer fokus på det jag vill göra och slippa lägga tid på saker som känns jobbiga eller svåra. Jag kommer snart ha en assistent. Världens bästa assistent. 
Och det känns så stort och roligt att jag vill tillägna ett helt eget inlägg till det, så det ska jag berätta om i veckan som kommer.
Det har varit en minst sagt omskakande vecka. Mycket känslor och mycket tankar. Nu är jag tillbaks på banan igen och jag är så tacksam att allt gått så bra, och så oändligt tacksam för allt stöd som ni gett. Orden räcker inte till för att beskriva hur rörd jag blir av att läsa alla era kommentar. Tack, älskade ni.

Nu tar jag med mig den här händelsen i livets ryggsäck. På något vis känns det lite som en ny början nu.

Som elden i mitt hjärta

Varje år i juli har jag gett mig ut på de stora fälten av mjölkört. Eller rallarros. Eller himmelsgräs. Eller Almycke. Kärt barn har många namn. Men jag har börjat kalla den för Eldört. Från det engelska namnet fireweed.
Den växer där skogsbränderna härjat, eller där skogsmaskinerna skövlat. Som om själen från allt som dött lever vidare genom blommorna.
Den förvandlar de kala, karga fälten till ett brinnande kärlekshav av de allra vackraste färger.

Jag mäter alltid sommaren i hur långt det är kvar av blomningen. Den börjar blomma nedifrån, någon gång i mitten av juli. Då vet man att högsommaren börjat övergå till sensommar.
Alla knoppar slår inte ut samtidigt. De jobbar sig successivt uppåt.
Jag känner alltid glädje av att titta på eldörten och tänka “Än är det många knoppar kvar av sommaren“.
I slutet av augusti blommar de allra sista knopparna på toppen av blomman, och då vet man att sommaren är inne på sin sista sång.
Men är alla andra blommor vissnar och dör, så lever eldörten vidare. I september månad släpper den sina fröer som svävar omkring i luften likt små bomullsänglar.
När man tror att den vackraste tiden är över, så visar den oss något ännu vackrare.
Det vackra i att släppa taget
.

Det är sommarens sista dag idag. Men tänk vad mycket vackert hösten kommer med.
September, du är mer än välkommen ♥