Lätt som vinden

Posted on 4 maj, 2018 by Jonna

Godkväll på er!

Tack för alla fina tips och råd som ni kom med på inlägget igår om min otur med resan till Stockholm. Jag kan säga att det löste sig hur bra som helst idag, och jag fick tag på en fantastiskt duktig musiker i närområdet. Är så väldigt tacksam för det! Men jag kände igår när jag gick och la mig att allt skulle lösa sig idag, trots att jag inte visste hur. Men ni vet ibland när man tappat bort något, kanske ett par nycklar eller telefonen, och man borde bli jätteorolig, men på något märkligt vis så är man helt kolugn och liksom känner på sig att det kommer att lösa sig. Det är så häftigt det där tycker jag. Som om man innerst inne redan vet allt som kommer hända.

Vill förresten passa på att tipsa om ett otroligt fint reportage om mig som Linda Tengvall skrivit för nätmagasinet DAGG, som är en nättidning som hon själv startade och som fokuserar mer på hållbar livsstil än konsumtion, och mer på äkthet och genuinitet än yta. Har saknat ett sådant magasin. Blir så glad i hjärtat när jag ser alla inspirerande reportage. Om jag känner er rätt, mina kära följare, så tror jag att många av er också skulle tycka att det finns mycket intressant och inspirerande läsning där. Så gå gärna in och kika! ♥
Ikväll kändes det nästan lite overkligt ute. Det var den där första riktiga vårkvällen. Snön hade smält bort tillräckligt så att jag för första gången kunde springa fritt över ängen. Den känslan går inte att beskriva. Som om jag suttit fast i bojor i över ett halvår och äntligen kunde gå fri. Jag kände mig lätt som vinden.
Och att sitta där igen på min “vårsten” som jag gör varje år, det var en lättnad. Vi klarade oss igenom ännu en vinter. Och nu kommer den vackraste belöningen man kan tänka sig.
En vår.
Ängar utan snö. Såhär i början på våren så får jag alltid en lust att springa så fort jag ser öppna ytor.
Isen ligger fortfarande kvar, men jag tror inte det är så länge till innan den sjunker.
Grundtjärn från ovan. Tänk vad lite det är kvar av vintern nu. Jag som trodde att snön nästan skulle ligga kvar till början av juni med tanke på de stora mängder som kom i vintras.
Jag skulle filma ljudet av fotsteg i snön men som många, många gånger den här våren så fylls stövlarna med snö så fort man tar ett steg i snön. Där den väl ligger kvar är den väldigt djup på många platser. Så märkligt att det kan bli så. Som om jorden har varma och kalla jordplättar överallt.
Tänk att det börjar nu. Årets underbaraste tid. Maj och juni. Om jag var tvungen att stanna tiden skulle jag göra det under denna tiden på året. Om ni var tvungna att stanna tiden, vilken månad skulle det då va?

Hoppas att ni får en underbar helg kära ni! KRAM på er ♥

Som om en del av mig var borta

Posted on 9 april, 2018 by Jonna

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna. Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut.

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor? Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

Veckan som varit

Posted on 23 mars, 2018 by Jonna

Hej på er allihopa!

Alltså, TACK för era underbara kommentarer på förra inlägget. Jag är så glad att ni tyckte om min lilla parodifilm och att ni fick er några härliga skratt! Jag måste erkänna att jag först var lite nervös över att lägga ut den haha. Jag har ju aldrig gjort något liknande innan och visste inte riktigt hur det skulle bemötas. Men oj vad otroligt glad jag blev när jag såg att ni tyckte om den och att den kunde sprida lite glädje och skratt. TACK!

Jag tänkte faktiskt på det nu, att det är ju väldigt sällan jag visar den där lite “skojigare” sidan av mig här på bloggen. Några tyckte det var oväntat, och det är ju sant. Men dom som känner mig bra i verkliga livet tycker nog inte det var lika oväntat, eftersom jag brukar tycka om att flamsa och skoja sådär. Ända sedan jag var liten så har jag älskat att spela olika karaktärer och härma dialekter och låtsas vara någon annan på skoj. Så det här var liksom en annan sida av mig, som jag nu hoppas att jag kanske kan visa lite oftare eftersom det verkade bli omtyckt. Får se om Jinna Jonton gör entré någon gång igen haha.
Den här senaste veckan har varit väldigt intensiv på många sätt, och därför känns det som om den gått ovanligt fort också! Därav lite dålig uppdatering här på bloggen. Bland annat hade jag i onsdags besök av filmaren Peter Wirén som jobbar åt kulturprogrammet “Sverige!” och som var här med mig en hel dag och filmade för ett reportage som skulle handla om mitt yrke som influencer. Man kommer helt enkelt få en liten inblick i vad det innebär och hur jag jobbar med olika saker. Det här programmet kommer sändas någon gång nu i april! När jag vet exakt datum så meddelar jag det. Man kommer också kunna se det på SVT-play i efterhand.
Bland annat var vi ute i skogen en stund och jag visade hur det brukar gå till när jag fotar mig själv. Och på tal om det så har jag PRECIS fått hem en ny fjärrutlösare. Sedan oktober förra året har jag endast använt självutlösaren som finns inbyggd i kameran. Jag hade köpt en ny fjärrutlösare inför resan till Stekenjokk och av någon märklig anledning slutade den fungera efter bara någon dag. Sen har jag väntat med att köpa en ny. Nu kommer det kännas tusen gånger lättare att fota igen. Fjärrutlösaren är ju ett av mina bästa hjälpverktyg jag har när det gäller foto. Hoppas bara den inte går sönder direkt denna gången.

Förresten, jag blev så himla glad att det valde att göra programmet om en influencer som bor ute på landsbygden. Förhoppningsvis kommer många få en lite bredare bild av vad yrket innebär. Som jag skrivit innan så tror jag, mycket på grund av vad media visat, att bilden av en influencer är otrolig snäv.
Så som jag jobbar med det hela (och det är otrolig individuellt såklart) så tycker jag man skulle kunna likna det med den moderna tidens konstnär/kreatör. Jag ägnar mig åt olika former av skapande, som t.ex foto, film, musik och målning och mina sociala kanaler är som min utställningssal där jag visar upp det jag gör, och mina kära och trogna följare är besökarna som kommer och tittar och tar del av det jag skapar.
Inga konstigheter! 🙂
Den här veckan har jag också äntligen, äntligen varit i studion igen och lämnat lite grejer och förberett för en rejäl revansch. Senast jag var här var i början av mars innan jag blev sjuk igen. I princip under hela tiden jag haft studion så har något kommit i vägen. Jag har inte fått möjligheten att vara här och jobba med musiken och skivan på det sättet som var tänkt. Men nu har jag spänt bågsträngen och nu ser jag verkligen fram emot att spendera mycket tid här framöver. ÅH vad roligt det ska bli!

På vägen hem från studion åkte jag också förbi gården igen och hälsade på Stjärna. Den här gången tog jag inte med mig kameran, men åh…det var den absolut mysigaste stunden jag upplevt på länge. Jag gick in till henne i den lilla hagen och hon borrade ned sitt ansikte i min jacka och jag kliade henne på halsen och vid ören och sjöng några vallvisor. Vi stod sådär ganska länge och det var så himla svårt att åka därifrån sen. Hon var så go och kärleksfull! Nu ska jag åka dit minst en gång i veckan och hälsa på henne.
Förresten, nu i skrivande stund så var jag med i P4 Extra där vi pratade lite om filmen jag la ut som gick viral (har nu fått snart 20 miljoner visningar på facebook), så vill ni lyssna på intervjun så kan ni gå in HÄR.

Hoppas att ni har en jättefin fredag och att ni får en härlig helg! STOR kram på er ♥

Som elden i mitt hjärta

Posted on 31 augusti, 2017 by Jonna

Varje år i juli har jag gett mig ut på de stora fälten av mjölkört. Eller rallarros. Eller himmelsgräs. Eller Almycke. Kärt barn har många namn. Men jag har börjat kalla den för Eldört. Från det engelska namnet fireweed.
Den växer där skogsbränderna härjat, eller där skogsmaskinerna skövlat. Som om själen från allt som dött lever vidare genom blommorna.
Den förvandlar de kala, karga fälten till ett brinnande kärlekshav av de allra vackraste färger.

Jag mäter alltid sommaren i hur långt det är kvar av blomningen. Den börjar blomma nedifrån, någon gång i mitten av juli. Då vet man att högsommaren börjat övergå till sensommar.
Alla knoppar slår inte ut samtidigt. De jobbar sig successivt uppåt.
Jag känner alltid glädje av att titta på eldörten och tänka “Än är det många knoppar kvar av sommaren“.
I slutet av augusti blommar de allra sista knopparna på toppen av blomman, och då vet man att sommaren är inne på sin sista sång.
Men är alla andra blommor vissnar och dör, så lever eldörten vidare. I september månad släpper den sina fröer som svävar omkring i luften likt små bomullsänglar.
När man tror att den vackraste tiden är över, så visar den oss något ännu vackrare.
Det vackra i att släppa taget.

Det är sommarens sista dag idag. Men tänk vad mycket vackert hösten kommer med.
September, du är mer än välkommen ♥

Natten så fager, ljus som en dager

Posted on 19 maj, 2017 by Jonna

Tiden är här, när jag kan springa ut vid midnatt under de skiftande blå ljuset från himlen. Dimman dansar, fåglarna kvittrar och Nanook springer i lyckorus precis som jag.
Det här är ren lycka för mig. De ljusa nätterna och den där alldeles speciella stämningen som bara kan bli under maj och juni. Det känns som jag får en sådan kraft av allt det vackra att jag bara flyger fram. Åt vilket håll jag än tittar så ser och känner jag något som liksom tar andan ur mig.
Isen släppte äntligen taget och sjönk ned i vattnet. Dagen därpå var hela sjön öppen. Så fantastiskt att äntligen få se vattnet och himlens spegelbilder igen.
Nayeli följde också med ned till sjön. Det var så fint att få ha både Nanook och Nayeli vid min sida denna första riktiga ljusa natt.

En ny tid börjar nu. De ljusa nätternas tid. Och jag ska vara där för att uppleva varenda sekund.

Trevlig helg på er mina älskade läsare ♥

Några sekunder som påverkade hela mitt liv

Posted on 23 november, 2016 by Jonna

Tänk att en liten sekvens av en reklam på TV:n kan påverka en så starkt att det sätter spår i en resten av livet. I alla fall hände det mig. Det säger ju ganska mycket om hur kraftfull reklamen och TV:n är. Det är svårt att förstå hur mycket vi påverkas eftersom det sker så fint och omedvetet. Men den här gången var det inte så omedvetet. När jag såg reklamen på TV:n var och varannan dag så var det som om världen stannade. En kort sekvens som fick mig att känna något jag aldrig tidigare känt. Som väckte en märklig känsla av längtan, av förundran och fascination. En känsla av att bli lite rädd av allt det mäktiga, men ändå vilja se mer.

Jag var nog inte mer än 3-4 år när jag såg den här sekvensen på SVT för första gången, och den gick rakt in i hjärtat på mig.
Nu sitter ni säkert där och undrar vad i hela fridens namn det var jag såg på TV:n som påverkade mig så starkt. Och jag kan ju säga att jag blev bubblande lycklig när jag hittade den sekvensen på Youtube för några år sedan, så att jag fick möjlighet att se den igen. Det var precis som att besöka en plats man minns från barndomen och inse hur litet allt var egentligen, allt som man som barn upplevde som så mäktigt och stort. Det var nästan skrattretande hur den lilla biten av musik och tecknat landskap kunde föra mig bort till fantasins värld så starkt. Samtidigt som jag kan förstå vad det var som väckte den känslan i mig. För jag valde att i mitt vuxna liv gå den väg som ledde mig till den känslan igen.

Det var en sekvens av Radiotjänst i Kiruna.
Tänk att Radiotjänst av alla skulle få mig på fall. Inte själva reklamen, utan den där biten i slutet, när bakgrunden blir blå och nattsvart, och olika städer nämns. Och sedan kom biten som verkligen bet tag i min lilla barnasjäl. Norrskenet över lapporten och den mystiska musikbiten. Åh. När jag skriver om detta vill jag nästan gråta haha. För jag känner det så starkt igen. Och det är ju löjligt nästan, men ändå så verkligt. Se själva i slutet av den här videon. Ni kan spola fram till 00:55.

När namnen på städerna räknades upp så satt jag alltid med förväntan och hoppades innerligt att min stad skulle nämnas, eftersom jag trodde att städerna som nämndes var de städer där dit det mystiska ljuset skulle komma.
Jag visste inte som fyraåring att de där mörka bergen i bakgrunden var Lapporten. Och jag visste inte heller att det där gröna skimrande ljuset var ett norrsken. Jag visste inte ens att det fanns i verkligheten. Men det var något utav det vackraste jag någonsin sett, och jag tror det var den sekvensen som fick mig att känna en viss känsla för allra första gången. En känsla som blivit grunden till mitt skapande idag. Grunden till min inspiration. Något nordiskt, mystiskt, magiskt. Nästan som om det bär på något sorgligt. Fast sorgligt på det mest kraftfulla och rena vis. Jag kan än idag inte förklara hur.

När jag såg den där sekvensen så började jag alltid att fantisera om att jag helt ensam vandrade på de där mörka bergen i bakgrunden, med natten och det gröna ljuset ovanför mig. Jag älskade den där skräckblandade förtjusningen som den tanken gav mig. Så otäckt utelämnad i mörkret på en plats långt, långt borta, men med sällskap av det magiska ljuset och de karga bergens uråldriga själ.
Det är precis samma skräckblandade förtjusning som jag känner idag som vuxen när jag står i närheten av nordens fjäll och berg. Snövita toppar och branta klippor. Eller när jag blickar upp mot stjärnhimlen. När jag ser norrskenets dans på den nattsvarta himlen. När jag lyssnar till isens råmande, trygga sång inför vinterns begynnelse.
Det är ju självklart väldigt mycket mer som påverkat och inspirerat mig under livets färd och som lett mig dit jag är idag. Men jag tror att den lilla sekvensen har en liten betydande roll i allting ändå. Den väckte en känsla så stark att jag i vuxen ålder valde att söka mig till den igen. Och jag tycker om att tänka på att jag idag faktiskt lever ett liv där jag då och då får uppleva det. Jag får uppleva samma magi som den reklamen fick mig att känna. Ett liv där jag får blicka upp och se det dansande skimrande ljuset på himlen, och stå vid foten av Lapporten.
Har ni något speciellt som ni minns påverkade er starkt som barn, och som på något sätt satt spår i även ert vuxna liv? Det kan vara litet som stort. En livshändelse eller så knasigt som en TV reklam. Skulle vara roligt o höra era tankar och berättelser! Älskar när ni delar med er ♥

Fri som en fågel

Posted on 6 maj, 2016 by Jonna

Det är fredag, solen skiner och ännu en morgon har jag fått äta frukost ute i morgonsolen. Åh vad vi behövde det här, eller hur?
Jag känner mig redan som en ny människa. Full med ny kraft.
Och jag bara älskar känslan av att kunna röra mig fritt i skogarna igen. Och springa över ängarna, så fort jag bara kan. Jag känner mig fri som en fågel, eller som en ko som äntligen får springa ut på sommarbetet. Vill bara hoppa och skutta av lycka.

Tack snälla ni för alla bra tips angående björksaven! Har då insett att de flesta tappar björksav genom att borra ett litet hål i stammen och sedan täppa igen det igen med en pinne, så att det inte skadar trädet. Så nu ska jag också prova detta. Ska få låna en borr i morgon av mina kära vänner Åsa och Arvid. Det ska bli spännande att prova!
Har hört mycket om sprängtickor också, som man kan göra chaga-te på och som ska vara supernyttigt. De växer ju på björkar men ska tydligen vara ganska svåra att hitta. Men varje gång jag är i skogen nu så kikar jag på björkarna för att se om jag kan hitta någon. Skulle vara jättekul att hitta en sprängticka och prova att göra te på det! Någon som testat?

Nu blir det snart en tur in till stan, då jag ska hälsa på några vänner ikväll. Så det blir mysigt! Vad ska ni göra denna fredag? Hoppas ni har en underbar dag i solen och TREVLIG HELG på er underbara ni ♥

Som en nyvaken björn

Posted on 5 maj, 2016 by Jonna

Åhh vad har hänt? För några dagar sedan gick jag runt i vinterjacka och nu är det sommarvärme ute. Alltså, idag har jag inte gjort många knop. Det har bara varit för underbart ute. Jag känner mig som en nyvaken björn som klivit ur sitt idé och helst bara vill ligga i lingonriset och tina upp efter den långa vintern. Jag är helt säker på att det är sådana här dagar man kommer minnas för resten av livet. “Minns du den där tidiga vårdagen i maj som var så varm och underbar?”

Ja tänker jag säga då. Och jag satt inte inne vid datorn hela dagen och jobbade. Jag satt ute mot husväggen och njöt av solens varma sken mot kinden, och kände doften av kokkaffe och vår.

Johan var ledig idag som många andra, så han har ägnat hela dagen åt att röja i trädgårdslandet. Nu börjar det verkligen hända grejer där!
Jag begav mig ut en stund för att leta efter björkar att tappa björksav från. För nu äntligen har tjälen gått ur marken! Men jag hittade inga bra björkar! Det finns massor med björkar men inte med grenar långt nere på stammen. Jag sågar ju av en liten gren istället för att borra hål i björken. Och då måste man hitta en bra gren att såga, men just sådana björkar är det väldigt svårt att hitta. Jag känner mig lite osäker på det där med att borra, eftersom jag vet att det finns risk att man dödar trädet om man gör fel. Någon som har något tips?
Jag hade några bra björkar utanför huset som jag tappat från förra året, så jag fick upp två flaskor där som just nu samlar upp de magiska dropparna.
Jag hoppas hitta ett annat bra ställe att tappa på med många bra björkar. Vill ha riktigt mycket björksav så det alltid finns flaskor med färsk björksav nu under maj månad.
Jag fick i alla fall en härlig promenad ute i skogen. Det är så skönt att känna marken under fötterna igen, och den där friheten att kunna gå vart som helst utan att behöva stoppas av djup snö. Alla färger var så vackra och solen värmde så skönt. Underbara, älskade vår ♥