En paus mitt i kaoset

Hej kära ni!

Åh, tack för allt fint ni skriver. Det är alltid så roligt att få dela glädje med er läsare. Man får så mycket tillbaks Jag vill passa på att säga att jag varit lite dålig sista tiden på att svara på kommentarer. Dels så beror det på att det varit lite mycket sista tiden. Och mitt i allt detta håller vi också så smått på att börja byta tema här på bloggen, vilket är en väldigt mycket mer komplicerad grej än vad det kanske låter.

Och just nu så har jag lite problem med att svara på kommentarer. Jag kan inte göra så som jag brukar, och då tar det så otroligt mycket längre tid. Men väldigt snart kommer allt funka precis som vanligt igen, fast ännu bättre! Men, jag läser allting ni skriver och så fort jag får tid över ska jag ägna lite tid att svara på lite frågor och annat.

Idag tog jag mig tid att gå ut i skogen en stund. Bara jag och kameran. Min vackra lilla skogstjärn hade börjat frysa till is, och det är något så sorgligt vackert över den här tiden när inget liv längre märks i skogen. Det är så tyst, och små, små snöflingor faller från en gråmulen himmel.
Hösten har släppt taget, och alltid ligger i vila och väntar på snötäcket.

När jag stod här vid tjärnen fick jag inspiration till en sång. Nästan alltid när jag går hit så känns det som jag kommer hem igen med någon ny idé eller en ny känsla. Därför går jag alltid hit när jag känner mig tom eller stressad. Det är som att få ett litet nytt perspektiv.
Jag är så fascinerad av is. Jag tycker det är så vackert när den där första isen lägger sig och man fortfarande ser spår av sommaren som frusit fast. Och sen alla vackra ismönster och bubblor som nästan ger en känslan av att titta ned i en stjärnhimmel. Och för att inte tala som ljuden som uppstår när isen växer under kalla nätter. Förra året så kom snön innan isen, vilket gjorde att man aldrig hörde den sjunga.

I år hoppas jag innerligt att isen lägger sig lång tid innan snön kommer. Nu när jag har så bra ljudutrustning vore det helt fantastiskt att spela in isens sång och använda den i min egen musik. Det vore så himla häftigt!
Åh vad skönt det var att komma ut i skogen en stund i dag. Bara sådär…ströva fritt och se vad som händer.
Det känns som det var så längesedan nu. Det har varit en intensiv period som ni säkert redan vet. Mycket händer just nu och jag har inte haft så mycket tid över för annat som jag vill göra. Väldigt lite tid åt att vara ute och fota, nästan ingen tid till musiken och ja, bara en konstant känsla av att dagarna går alldeles för fort.

I min senaste videoblogg som jag la ut idag (som ni kan se här nedan) så pratar vi lite om det i slutet, att vi senaste månaderna har haft det lite för mycket om oss. Just nu har vi till exempel nästan aldrig tid till att laga mat längre. Vi värmer upp något snabbt (onyttig mat) och sen fortsätter vi jobba in på nätterna.
Jag vill bara säga att vi båda är väldigt medvetna om att detta inte är bra och vi vill absolut inte ha det såhär i längden. Vi pratar om det varje dag att det är alldeles för stor belastning på båda våra företag just nu.

Johan har varit tvungen att ta bort de mest populära smyckena ur shopen, och vi har inte kunnat göra några inlägga på vare sig Instagram eller andra kanaler om smyckena på senaste tiden, eftersom vi inte vill marknadsföra oss mer än vi redan gör naturligt (hur sjukt är inte det?!).  Jag som hade så mycket roliga idéer till filmer och annat haha! Men just nu har vi varken tid eller möjlighet att vara aktiva på sociala kanaler vad gäller smyckena, eftersom vi omöjligt kan möta efterfrågan just nu. Det är så mycket ordrar som ligger och väntar nu, så att oavsett om Johan jobbar på riktigt hårt varenda dag så är det knappt säkert att de senaste beställningarna hinner fram innan jul.

Det här är ett superlyxigt problem egentligen, vi måste bara klura på hur vi ska göra och lösa det fort.
Och det gäller så mycket. Min mamma, som sköter administrationen, drunknar i mail och vi har behövt tagit bort min vanliga mail nu och byta ut mot bara business-mailen för att minska antalet mail som kommer in varje dag. För ett tag sedan var det så mycket att jag tillslut började gråta om någon ville ha en intervju med mig.

Ja jag vet, det låter så himla knäppt. Men när bägaren är full så krävs det så lite för att det ska rinna över. Och detta var i samma veva som min film “Story of my life” spred sig som mest (nu 12 miljoner visningar) och alla mailinkorgar bara överfylldes.
Efter det har vi nästan tackat nej till 99% av alla förfrågningar (intervju, tv, podcasts osv.) Och just nu så är nästan allt förfrågningar utanför Sverige. Det märks liksom ingenting här i Sverige hur mycket som händer just nu. Kan tänka mig att många av mina svenska följare tänker “Men what? Jag har inte märkt något?” men det är helt enkelt för att allting spridit sig så fort utomlands senaste tiden. Vilket jag är så otroligt glad och tacksam över såklart!

Allt det här är ju dubbelt. Det är en enorm glädje att det vi gör uppskattas och vi vill ju såklart kunna glädjas av det. Därför ska vi försöka komma fram till hur vi ska kunna fortsätta den här resan framåt utan att känna att vi inte räcker till.

Nu blev det här inlägget så mycket längre än vad jag hade tänkt.
Men det jag ville säga var att vi är medvetna om hur läget är och att vi kommer garanterat hitta en lösning på hur vi ska göra. Jag vet att ni är många som oroar er när det blir för mycket med saker och ting (tack för er omtanke ♥) Vi skulle aldrig tänka oss att hålla på såhär under en längre tid. Jag vill absolut inte att den här härliga kreativiteten ska ersättas med bara jobb och press.
Livet är alldeles för kort för det.

Här kommer senaste videobloggen som jag la ut idag. Hoppas ni tycker om den!

Önskar er alla en riktigt fin kväll. KRAM PÅ ER! ♥

En ny början i mitt nya lilla place

Hej mina vänner!
Om ni undrar vart jag hållit hus senaste veckan eftersom jag inte gjort ett enda inlägg, så beror det på att jag väldigt spontant startade upp ett litet projekt som tog upp i princip all min tid under en vecka. Och jag ville bli klar med det så fort som möjligt, så jag la allt annat vid sidan om så jag fullt ut kunde fokusera på att få klart allting. Nu är det klart! Bara några smådetaljer kvar.
Får jag lov att presentera min nya arbetsplats!

Det här lilla stugan/boden kanske många av er känner igen? Den står ute i vår trädgård och förr i tiden var det byns kiosk. Sedan jag flyttade hit har den bara använts som förvaring av t.ex gräsklippare och verktyg. Och för två år sedan byggde jag och Johan en hundgård runt den, som vi sedan nästan aldrig använde. Och sedan dess har den stått här inburad och gjort sig bra som förvaring.
Jag har aldrig reflekterat över att den lilla boden skulle kunna användas till något annat, just eftersom den är så liten. Men allting är ju relativt.

Det var i onsdags förra veckan som jag och mamma gick runt på gården och tittade vart man skulle kunna ställa en barack. Ja, jag funderade på att göra ännu ett försök att kunna ha min studio och arbetsplats här hemma i Grundtjärn. Ni som följt bloggen vet ju att jag just nu har min studio i den vackra grannbyn Myckelgensjö i ett hus jag hyr där. Jag var så otroligt glad när den möjligheten kom upp eftersom jag snabbt behövde en plats att jobba på, och jag har nu hyrt huset i fem månader och spenderat många kvällar i min lilla inredda studio i ett av rummen.

Av lite olika anledningar har jag sista tiden känt att jag skulle må bättre av att kunna jobba här hemma i Grundtjärn. Dels har jag stundtals känt mig otrygg och det är något jag tyvärr inte kan skriva om mer här än. Men jag kan säga såhär; att vara offentlig kan ibland leda till vissa nackdelar.
Men sen, så har jag såklart hela tiden önskat att kunna ha allt på samma plats oavsett. Jag har insett att jag inte jobbar lika bra när jag måste planera vilka tider jag ska vara på olika platser. Jag kan inte planera när jag ska vara ute och fota eller när jag ska spela in musik eller när jag ska måla, eller när jag ska skriva blogginlägg. Den kreativa delen funkar allra bäst för mig när jag får låta det komma naturligt. Följa känslan och göra det jag känner för just i stunden.
Det är det jag är van vid, att ha allting nära så att jag kan ta kameran och springa ut en stund och sen sätta mig och skriva eller göra något annat.

Det här med att “åka till jobbet för att jobba tre timmar med ett visst projekt”, det funkar inte så bra för mig. Jag blir låst.
Och sen, jag har känt mig lite splittrad. Vart ska jag ha mina kameragrejer? Hemma i Grundtjärn eller i studion i Myckelgensjö? Om jag har min dator i Myckelgensjö så kan jag inte blogga hemifrån. Men den måste jag ha där i studion för att jobba med musiken.
Det har varit ett problem för mig länge. Det skär sig på så många vis och jag har fått så svårt att känna det där kreativa flowet.
Jag har behövt planera min kreativitet till vissa specifika tider, och jag kan inte det. Jag kan inte tvinga fram något. Det har jag verkligen lärt mig nu.

Min dröm har ju i alla år varit att kunna ta cykeln eller gå till min lilla stuga där jag jobbar. Att kunna ha mitt hem som bara hem, och min arbetsplats för mitt jobb. I det lilla huset skulle det finnas plats för allt. Studio, ateljé, kontor och kanske till och med en liten utställningssal där jag kan ha öppet vissa helger för folk att komma på utställning. Och en mysig liten altan där man kan sitta på morgnarna i solen med en kopp kaffe och planera dagen (drömmer stort!!). Den möjligheten har inte öppnats upp än, men är det något jag lärt mig efter alla år så är det att ta ett steg i taget.
Att se vad som finns just nu och göra det bästa av det.

Först och främst nu, så är det allra viktigast för mig att i alla fall ha en plats där jag kan spela in min skiva som jag jobbar med detta året. Och som tur är så är det till och med bra med ett litet utrymme för det, eftersom det blir bättre dämpad akustisk då. Så även om mina drömmar om min framtida arbetsplats är helt uppe i det blå, så kände jag att i denna stunden så har jag bara två kriterier för att jag ska kunna jobba bra. Att platsen är nära mitt hem (alltså här i Grundtjärn) och att det är tillräckligt stort för ett skrivbord och en stol. Då tänkte jag återigen att jag ska hyra en barack så länge och ställa ute på gården. Det får duga!

Jag och mamma gick ut och kollade vart den skulle stå, och det var då mamma sa “Men kiosken då, det är ju nästan som en liten barack!
På en gång fick den lilla boden som ett helt nytt skimmer över sig. Från att jag nästan inte lagt märke till den så blev den plötsligt centrum i mitt universum.
Det kändes så rätt på en gång. Där ska jag ha min studio och arbetsplats! 
På en gång gick vi upp till mammas morbror Tage och bad han komma och titta på hur vi skulle göra med golvet, för det var väldigt gammalt och skadat och ett stort hål mitt i rummet. Efter hans råd åkte vi sedan på en gång till Sollefteå och köpte virke och allt som behövdes. Samma kväll rev vi upp hela golvet.
Alla var där och hjälpte till. Mamma, Johan och Tage, så det gick väldigt fort att komma igång.
Vi bestämde oss helt enkelt för att lägga ett helt nytt golv och göra ny trossbotten på de värsta ställena.
Tage kom med traktorn och lastade av virke som han hade och som jag fick använda för att lägga grunden till golvet. TACK Tage! ♥

Nästa dag var jag och mamma uppe tidigt för att fortsätta renoveringen av den gamla kiosken. Då var det dags att lägga själva “fingolvet”.
För varje planka som kom på plats blev det bara vackrare och vackrare. Och doften av trä. Så underbart!
När golvet var lagt ägnade jag resten av kvällen åt att sätta upp madrasser och hundratals äggkartonger på väggarna för att få ljudet riktigt bra för skivinspelningen. Dock satte jag upp dom en dubbelhäftande tejp som släppte nästa morgon så då fick jag spika upp alla igen haha. Nu sitter dom i alla fall!
Mamma var med och hjälpte till varje dag från morgon till kväll. Bland annat så gjorde hon iordning fönstren. Kittade om dom och skaffade två nya fönsterglas som var trasiga.
Jag målade fönstren på insidan.
Det känns så märkligt att det här faktiskt har varit en riktig kiosk en gång i tiden. Det här fönstret, som är det enda som går att öppna, var det som användes när man skulle handla här. Då stod man där ute och sa vad man ville ha. Haha, så mysigt!
Mamma som ju är född här i byn minns när hon va liten och stod här och knappt räckte upp till fönstret och köpte kola. Tänk vad tiden är märklig.
Det var ju över 50 år sedan nu. Och nu står vi här och gör ordning kiosken för att jag ska ha den som studio och kontor.
Johan ägnade varje kväll efter jobbet åt att fixa med nya vindskivor (alla är inte på plats ännu) och dra el. Vilken himla tur att jag har min alldeles egna elektriker!
Det blev långa dagar även för djuren. Nayeli som alltid ska vara med tog sig en liten tupplur i skuggan.
Exakt en vecka senare så var allting klart invändigt och jag kunde flytta in mina grejer! Nu väntar jag bara på att fönsterkitet ska torka så jag kan måla fönstren ute en gång till och sen ska vi upp med de sista vindskivorna. Visst ser det mysigt ut?
Och titta så bra det blev här inne! Allting fick plats! Och jag stortrivs verkligen. Igår morse satt jag här inne för första gången och jobbade, och idag är det min andra dag här. Jag myser ända in i benmärgen. Det blev SÅ bra!
Och vi lyckades till och med pressa in min fåtölj genom den lilla dörren, så jag fick plats med en liten myshörna också.
Det är inte illa att få till detta på 8 kvadratmeter.
Det känns fortfarande lite overkligt bra. Jag behöver bara gå några meter över gräsmattan för att komma hit. Och det ser så mysigt och välkomnande ut.
Jag kan ha med mig Nanook och han kan gå lös utanför, eftersom vi ändå är inne i en hundgård haha. Han har aldrig gillat att sitta i en hundgård, men nu när jag också gör det så stortrivs han. Så det känns så skönt att få vara med honom på dagarna också. Och dessutom har jag ju nu nära till Stjärna som går och betar på ängarna här i Grundtjärn på sommaren. Underbart! Allt jag älskar finns nära.

Jag tror att jag hittat en pusselbit nu som jag letat länge efter. Ja, jag kan inte riktigt förklara. Men det här känns bara väldigt, väldigt bra.
Vill verkligen tacka mamma, Johan och Tage som häjlpt mig så mycket så detta kunde bli klart så fort! ♥

Vad tycker ni om min nya arbetsplats? 🙂

Hoppas ni mår bra allihopa och att ni har en härlig vecka!
KRAM PÅ ER ♥

Mitt hjärta har flyttat tillbaks

Jag minns så väl den där dagen för snart sju år sedan som jag fick ett brev i brevlådan med en bild tagen från Grundtjärn, med en vy ut över sjön och skogen. Just den där vyn som dagligen ger mig frid i själen, och som ni på bloggen fått se många, många gånger i mina bilder.
Men på den här bilden i brevet så var där 200 gigantiska vindkraftverk placerade i skogen. Det var ett montage på hur det skulle se ut när det nyligen påbörjade vindkraftsprojektet skulle vara klart. Det kom som en chock för alla boende i närheten. Jag kunde inte ens förstå att det var sant.

Jag hade bara bott här i Grundtjärn i ett år då. Jag hade nyss hittat mitt hem på jorden, och den här nyheten kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Allt jag älskade med denna plats skulle försvinna. Grundtjärns framtid låg i klorna på stora företag.
Vi fick gå på informationsmöten som hölls av kostymklädda män som berättade om deras planerade miljardprojekt, och som inte kände det minsta medlidande med naturen, djuren och människorna i detta område. Det kändes som en film. Overkligt.
De tysta skogarna skulle förvandlas till en enorm industri, med åratal av byggnationer och sprängningar. Marken skulle fyllas med betong.
Mitt hjärta grät.
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
Tänk om jag hade vetat då, vad många år av ständig oro detta skulle bli. Varje år fick vi höra att vi tillslut skulle få ett klart besked. Men allt sköts upp hela tiden.

Jag visste redan från början att om detta blir av så kommer jag behöva flytta härifrån. Det finns ingen som bor på en plats som denna, om det inte vore för allt det där som bara finns på en plats som denna. Långt bort från allt. Tystnad, skogar. Stjärnhimlen. Sådana här platser är så svåra att hitta idag. Tystnaden som finns här har många aldrig ens upplevt.
Jag visste att jag aldrig skulle klara av att se allt jag älskade med denna plats försvinna bort.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte “Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag ville bara gråta och skrika av glädje. I samma sekund kunde jag känna hur något tungt lättade från mina axlar, och hur jag kunde andas på riktigt igen. Efter sju långa år.

Grundtjärn, älskade Grundtjärn. Vi får bo kvar. 
Renarnas vinterbetesland kommer förbli orörda och kungsörnarnas bon kommer inte att skövlas bort.
Tysnaden kommer att få leva kvar här, med sina ekon av en förfluten tid, och finnas kvar att lyssnas till för framtida generationer.
Vintergatan kommer fortfarande få sträcka sig över vinternattens himmel, helt utan ljusföroreningar. Naturen runt om kommer få leva vidare.

Jag kan inte ens beskriva med ord lyckan och lättnaden jag känner just nu. Det känns som om jag flyttat till Grundtjärn på nytt igen. 
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min “granne” på andra sidan sjön, Anita Berglund som envist kämpat alla år och som orkat fortsätta när andra tappat hoppet.
Jag vet att det finns många andra i denna kommun som fått uppleva ett negativt besked, eftersom Sollefteå kommun just nu har flest vindkraft i hela Sverige. Men den här platsen, den fick vi behålla. Och det är jag så oändligt tacksam över.

Jag vill också bara säga att det här inlägget inte handlar om vindkraftens vara eller icke vara. Den debatten har jag lämnat sedan länge. Det här inlägget är bara rakt från hjärtat, från mitt perspektiv och mitt liv här.
Om lyckan över att få bo kvar på den platsen jag älskar och glädjen i att naturen och djurlivet får bevaras.
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Nu bor vi här, på riktigt.

Tiden mitt emellan

Det är en speciell känsla att köra hem genom skogen på natten och se en förnimmelse av sommarnattens ljus längs horisonten. Natten blir inte lika mörk längre. Och väldigt snart kommer stjärnhimlen att försvinna i ljuset, till en symfoni av fåglar som sjunger hela natten lång. Inte förrän i augusti syns den igen. Vi byter stjärnorna mot solljuset.
Livets eviga balans. Något slocknar, och något annat tänds.

Jag brukar stanna till varje natt och kliva ut på den leriga grusvägen och bara lyssna en stund. Känner luften som är både varm och kall samtidigt. Det är så stilla och tyst den här tiden innan allt vaknar till liv. Någon enstaka skogsduva hörs med sin dova sång en bit bort.
När jag ropar får jag bara svar av mitt eget eko.
Men den tystnaden är också så underbar. Även om jag tycker att tiden innan maj månad känns som en enda lång jobbig längtan, så är det också en tid för att bara låta lugnet vara sig själv en stund, innan stormen drar igång.
Snart är det sommar med sprudlande liv och rörelse.
Så nu njuter vi en stund av tiden mitt emellan.

Som elden i mitt hjärta

Varje år i juli har jag gett mig ut på de stora fälten av mjölkört. Eller rallarros. Eller himmelsgräs. Eller Almycke. Kärt barn har många namn. Men jag har börjat kalla den för Eldört. Från det engelska namnet fireweed.
Den växer där skogsbränderna härjat, eller där skogsmaskinerna skövlat. Som om själen från allt som dött lever vidare genom blommorna.
Den förvandlar de kala, karga fälten till ett brinnande kärlekshav av de allra vackraste färger.

Jag mäter alltid sommaren i hur långt det är kvar av blomningen. Den börjar blomma nedifrån, någon gång i mitten av juli. Då vet man att högsommaren börjat övergå till sensommar.
Alla knoppar slår inte ut samtidigt. De jobbar sig successivt uppåt.
Jag känner alltid glädje av att titta på eldörten och tänka “Än är det många knoppar kvar av sommaren“.
I slutet av augusti blommar de allra sista knopparna på toppen av blomman, och då vet man att sommaren är inne på sin sista sång.
Men är alla andra blommor vissnar och dör, så lever eldörten vidare. I september månad släpper den sina fröer som svävar omkring i luften likt små bomullsänglar.
När man tror att den vackraste tiden är över, så visar den oss något ännu vackrare.
Det vackra i att släppa taget
.

Det är sommarens sista dag idag. Men tänk vad mycket vackert hösten kommer med.
September, du är mer än välkommen ♥

En torsdag hemma hos mig

Hej på er!
Torsdag mitt på dagen, och jag sitter i mitt lilla arbetsrum och försöker få lite saker gjort. Vill först och främst passa på att tacka för allt engagemang på mitt förra inlägg. Det är ju definitivt ett ämne som berör, oavsett åsikt. Och Sundsvalls tidning och Allehanda skrev en artikel igår om mitt blogginlägg och mitt ställningstagande, dock måste man vara prenumerant för att kunna läsa artikeln. Men jag är väldigt glad att debatten får ta mycket plats.

Idag kommer största delen av dagen spenderas här inne framför datorn. Jag städade äntligen mitt arbetsrum igår, så äntligen känns det mysigt att sitta här inne igen. Senaste dagarna har jag suttit i köket istället eftersom jag rymt iväg från röran. Men plötsligt fick jag den där känslan av “get shit done” och röjde i stöket.

Så här ser det ut där jag sitter och jobbar om dagarna.
Jag fick en stor skärm av Johan i julklapp (!!!) och det känns nästan som att öppna dörren till en ny värld. Jag hade aldrig riktigt tänkt på vilken skillnad det är att t.ex redigera bilder och film på en större skärm. Ändå hade jag ofta fått frågan om jag bara redigerar mina bilder på laptopen. Men jag kunde inte ana att det faktiskt blev en sådan skillnad. Man ser allt så mycket tydligare. Dock känns det fortfarande ovanligt att se allt på den större skärmen, men jag har börjat lära mig nu.
Nanook satt i köket och filosoferade. Det såg så lugnt och mysigt ut. Men några sekunder efter att bilden togs hörde Nanook en bil som körde genom byn och hoppade upp med frambenen på köksbordet för att titta ut genom fönstret, och välte ut koppen med kaffe över den nytvättade duken. Bleh.
Blev så glad när jag hittade min lilla varg när jag rotade i kameraväskan idag. Min maskot.
Jag fick den av min syster Jannike. Nej, hon är inte min biologiska syster, men jag kallar henne för min syster, för det känns så. Hon bor i Göteborg, så vi träffas vääääldigt sällan numera. Sist var 2011. Men hon är en nära vän till både mig och min mamma. När jag bodde i Göteborg så drömde både jag och Jannike om att ha en varghund. En blandning av varg och hund helt enkelt. Det var en sådan där romantisk dröm som säkerligen inte är lika romantisk i verkligheten. Men då fick jag den här lilla varg-valpen av Jannike. Sedan dess har jag haft den i min kameraväska. Den har legat där i 7 år! Den har följt med mig överallt. Dag ut och dag in. Över skogar och berg. Över atlanten och till andra sidan jorden. Och varje gång jag ser den när jag rotar i väskan för extra batterier eller något annat som ligger i det där lilla facket så blir jag så otroligt glad. Jag tänker att det är den är vargen som ser till att det blir bra bilder.
Och den här lilla ekorren hängde jag upp på väggen för ett tag sedan. Den gör mig också glad varje dag. Fick den i ett jättevackert brev från en läsare som heter Michelle, och är illustrerad av finskan Henna Adel. Den är så söt att jag inte kan annat än le när jag ser den.
I skrivande stund sitter jag och lyssnar på Att resa-podden. Jag fick äran att träffa Annika och Lisa som skapat den här podden när jag var på Winter Workation i Åre för två veckor sedan. De driver båda två varsin reseblogg och startade tillsammans Sveriges första rese-podd! När vi sågs i Åre så passade de på att göra ett avsnitt där de intervjuar några av oss.

Så i det här avsnittet intervjuar det mig om bland annat glädjen i att resa inom Sverige och upptäcka platser på nära håll. Jag ger tips på min absoluta favoritplats i Sverige, och jag svarar också på frågan om varför jag inte skrivit så mycket om Göteborg, där jag växte upp.
De intervjuar också Jennifer Sandström som driver bloggen Forever Abroad, och hon berättar riktigt intressant om hennes upplevelser från när hon bott utomlands. Både med och motgångar. Vi får också otroligt bra och tänkvärda fototips från fotografen och resebloggaren Katarina som driver bloggen Äntligen VilseVill ni lyssna på avsnittet så hittar ni det här

Nu ska jag ta mig lite lunch. Lite senare i eftermiddag ska jag åka och hämta min storebror Isac på flygplatsen. En stor del av familjen kommer samlas nu till helgen. Inte av ett bra skäl egentligen. Vi ska på begravning för min nära släkting. Jag mår verkligen så dåligt inför begravningen då jag vet att sorgen kommer slå mig som ett slag i magen. Men samtidigt känns det fint att få samlas allihop och finnas där för varandra i livets tyngre stunder.

Nu hoppas jag att ni får en fortsatt fin torsdag! Sänder en stor kram till er alla ♥

Mitt hem under stjärnorna

Godkväll på er!
Nu har kylan slagit till och i skrivande stund är det -29 här i Grundtjärn, och självklart blir allting bara sådär oförklarligt magiskt så fort det blir riktigt kallt ute. Stjärnhimlen blir extra skarp och klar, och frosten bäddar in varenda trädgren i ett skimmer likt diamanter. Och som pricken över i:et dansar norrskenet över trädtopparna ikväll.
Jag och Johan gick ut en stund nu på kvällskvisten för att titta på norrskenet och njuta en stund av den bitande kylan. Det är verkligen något magiskt över kyla. Svårt att sätta ord på varför. Jag gillar känslan av att känna hur elden i spisen plötsligt känns så extra viktig. Värmen värmer mig så extra skönt, och röken från skorstenen i vår röda stuga dansar så vackert upp mot stjärnorna.
Ville föreviga vår lilla stund ute i kylan under stjärnorna, framför vårt älskade hem.
Nu blir det till att hålla elden vid liv i natt nu när graderna säkerligen kommer sjunga till över -30. Men det känns bara mysigt. Jag älskar tanken av att det är varmt och skönt inne och riktigt kallt där ute.

Hoppas ni håller er varma i natt! Sov så gott allihopa så hörs vi i morgon.
Godnattkram ♥

Några sekunder som påverkade hela mitt liv

112304

Tänk att en liten sekvens av en reklam på TV:n kan påverka en så starkt att det sätter spår i en resten av livet. I alla fall hände det mig. Det säger ju ganska mycket om hur kraftfull reklamen och TV:n är. Det är svårt att förstå hur mycket vi påverkas eftersom det sker så fint och omedvetet. Men den här gången var det inte så omedvetet. När jag såg reklamen på TV:n var och varannan dag så var det som om världen stannade. En kort sekvens som fick mig att känna något jag aldrig tidigare känt. Som väckte en märklig känsla av längtan, av förundran och fascination. En känsla av att bli lite rädd av allt det mäktiga, men ändå vilja se mer.

Jag var nog inte mer än 3-4 år när jag såg den här sekvensen på SVT för första gången, och den gick rakt in i hjärtat på mig. 
Nu sitter ni säkert där och undrar vad i hela fridens namn det var jag såg på TV:n som påverkade mig så starkt. Och jag kan ju säga att jag blev bubblande lycklig när jag hittade den sekvensen på Youtube för några år sedan, så att jag fick möjlighet att se den igen. Det var precis som att besöka en plats man minns från barndomen och inse hur litet allt var egentligen, allt som man som barn upplevde som så mäktigt och stort. Det var nästan skrattretande hur den lilla biten av musik och tecknat landskap kunde föra mig bort till fantasins värld så starkt. Samtidigt som jag kan förstå vad det var som väckte den känslan i mig. För jag valde att i mitt vuxna liv gå den väg som ledde mig till den känslan igen.

Det var en sekvens av Radiotjänst i Kiruna.
Tänk att Radiotjänst av alla skulle få mig på fall. Inte själva reklamen, utan den där biten i slutet, när bakgrunden blir blå och nattsvart, och olika städer nämns. Och sedan kom biten som verkligen bet tag i min lilla barnasjäl. Norrskenet över lapporten och den mystiska musikbiten. Åh. När jag skriver om detta vill jag nästan gråta haha. För jag känner det så starkt igen. Och det är ju löjligt nästan, men ändå så verkligt. Se själva i slutet av den här videon. Ni kan spola fram till 00:55.

När namnen på städerna räknades upp så satt jag alltid med förväntan och hoppades innerligt att min stad skulle nämnas, eftersom jag trodde att städerna som nämndes var de städer där dit det mystiska ljuset skulle komma.
Jag visste inte som fyraåring att de där mörka bergen i bakgrunden var Lapporten. Och jag visste inte heller att det där gröna skimrande ljuset var ett norrsken. Jag visste inte ens att det fanns i verkligheten. Men det var något utav det vackraste jag någonsin sett, och jag tror det var den sekvensen som fick mig att känna en viss känsla för allra första gången. En känsla som blivit grunden till mitt skapande idag. Grunden till min inspiration. Något nordiskt, mystiskt, magiskt. Nästan som om det bär på något sorgligt. Fast sorgligt på det mest kraftfulla och rena vis. Jag kan än idag inte förklara hur.

När jag såg den där sekvensen så började jag alltid att fantisera om att jag helt ensam vandrade på de där mörka bergen i bakgrunden, med natten och det gröna ljuset ovanför mig. Jag älskade den där skräckblandade förtjusningen som den tanken gav mig. Så otäckt utelämnad i mörkret på en plats långt, långt borta, men med sällskap av det magiska ljuset och de karga bergens uråldriga själ.
Det är precis samma skräckblandade förtjusning som jag känner idag som vuxen när jag står i närheten av nordens fjäll och berg. Snövita toppar och branta klippor. Eller när jag blickar upp mot stjärnhimlen. När jag ser norrskenets dans på den nattsvarta himlen. När jag lyssnar till isens råmande, trygga sång inför vinterns begynnelse.
112301Det är ju självklart väldigt mycket mer som påverkat och inspirerat mig under livets färd och som lett mig dit jag är idag. Men jag tror att den lilla sekvensen har en liten betydande roll i allting ändå. Den väckte en känsla så stark att jag i vuxen ålder valde att söka mig till den igen. Och jag tycker om att tänka på att jag idag faktiskt lever ett liv där jag då och då får uppleva det. Jag får uppleva samma magi som den reklamen fick mig att känna. Ett liv där jag får blicka upp och se det dansande skimrande ljuset på himlen, och stå vid foten av Lapporten.
112303112302Har ni något speciellt som ni minns påverkade er starkt som barn, och som på något sätt satt spår i även ert vuxna liv? Det kan vara litet som stort. En livshändelse eller så knasigt som en TV reklam. Skulle vara roligt o höra era tankar och berättelser! Älskar när ni delar med er ♥