Nicke Sjödin, föddes i Röån 1934, några mil här ifrån Grundtjärn. Han var en stor profil och hade många fans både i Sverige och utomlands. Han var poet, författare, krönikör och underhållare. Han har skrivit 18 böcker med dikter skriva på den härliga dialekten röåmål. Hans dikter handlade om allt från kärleken till sin hembygd, roliga minnen och barndomen. Nicke gick bort i cancer 8 april 2009 i Sollefteå. Bara drygt ett år innan jag flyttade hit.

När jag för någon månad sedan fick ett telefonsamtal från hans son Jerker Sjödin, så visste inte jag så mycket om Nicke. Jag hade hört talas om honom, och min mamma hade haft hans fru Hervor som lärare när hon var liten. Men jag hade aldrig läst något som Nicke skrivit.
Jerker berättade att de sedan 5 år tillbaks varje år haft en stor gala i Sollefteå, där de bland annat delat ut Nicke Sjödin-stipendium. Och så berättade han att jag vunnit Nicke Sjödins talangstipendium 2013, på 5000 kr. Det kom som en chock för mig, och jag blev alldeles till mig av glädje. Och jag skulle få komma på galan den 10 oktober för att mottaga mitt pris.

Mitt i glädjen blev jag också nyfiken på vem Nicke verkligen var. Min mamma berättade en hel del och jag läste lite på internet.
Så en natt, så drömde jag en märklig dröm om Nicke. Jag drömde att han och jag var på ett bibliotek. Vi pratade om allt möjligt, skrattade och han visade upp alla sina böcker och berättade djupt om texterna han skrivit.
Det var för mig en väldigt stark dröm. Jag vaknade upp med en känsla av att den gav mig något speciellt. Det kändes nästan som jag hade träffat Nicke. Och trots att jag inte minns vad han sa så hade jag en känsla av att det ändå påverkat mig på ett omedvetet plan.

Samma dag fick jag en idé. Jag skulle åka till biblioteket i Sollefteå och låna någon bok som han skrivit. Jag googlade först på hans böcker, så jag kunde vara förberedd på om det var någon bok som jag fann extra intressant och som jag skulle leta efter på biblioteket. Och det gjorde jag. Hans sista bok, som kom ut efter att han gick bort. “På annersia”, som betyder på andra sidan, och den fäste jag mig vid direkt. Jag läste ett utdrag av bokens sista dikt som heter just “På annersia”, som var den enda som blickade framåt istället för bakåt. Jag blev väldigt berörd av de där orden jag läste. Och fick genast en väldigt klar och stark bild framför mig. En bild som tolkade hans dikt.

Jag åkte till biblioteket och lånade boken. Jag ville läsa hela boken och även läsa hela dikten “På annersia”. Jag fick även låna hans två första böcker av min gammelmorbror Tage, som min gammelmormor köpte en gång i tiden. Både jag och min mamma läste högt ur böckerna en kväll och vi skrattade så tårarna rann åt de roligt formulerade berättelserna. Det är något med den där dialekten som får något att bubbla i mig. Det känns så “hemma”. Kanske för att min mormor, morfar och Tage och många andra äldre här pratar lite sådär.
Sedan ville jag ta det där fotot som jag såg så klart i huvudet. Jag blev överraskad när jag såg den tecknade bilden intill dikten. Den var läskigt lik bilden jag hade sett framför mig. Mest vattnet, och kläderna på mannen som stod vid floden.

För att kunna ta det där fotot behövde jag folk som kunde vara med på bilden. Så jag åkte runt i byn och knackade på hos mina grannar och berättade om min idé, och frågade om de kunde ställa upp som statist på fotot. Jag fick ihop en härlig skara grannar och dagen efter möttes vi i gammeldags kläder för att gå ner mot sjön och ta fotot. Det var den vackraste av höstkvällar. Sjön låg spegelblank och ljuset var så milt. Så mjukt. Kunde inte önska en finare kväll.
Jag fick fotot precis så som jag önskade, och efter fotograferingen åt vi middag tillsammans. En minnesvärd och rolig kväll.

Jag önskar att jag fick träffa Nicke. Jag får känslan av att han kände samma kärlek till hembygden och naturen här omkring som jag själv gör. Efter att ha läst några av hans böcker har jag själv blivit inspirerad till att skriva en egen bok framöver. Med mina texter och foton.

Jag ser verkligen fram emot att gå på galan i Sollefteå i morgon. Det är en enorm ära för mig att få mottaga det här talangstipendiet.
Jag ska dit med min fina tremänning Åsa. Det ska bli så roligt att få träffa Nickes fru Hervor, och hans två söner, Jerker och Jacke sjödin. Och allt annat folk såklart! Det kommer bli en rolig kväll. Och mitt foto som jag tolkade från Nickes dikt, kommer också att visas på galan i morgon.

Fotot har jag såklart döpt till “På annersia“. Och det vill jag tillägna Nicke, på andra sidan 🙂  Här är ett utdrag ur dikten:

“Å va je sakn

Ji på annersia

Nu ä vi gammal,

men jäg hoppas

få råke ji

På annersia”

Fotot tolkat från Nicke Sjödins dikt “På annersia”. Tack till mina grannar Bo, Elisabeth, Graham, Rozie, Ole och Anita.