En rörig tid

Hej kära vänner!

Jag sitter här i min lilla kiosk nu med en kopp kaffe och hör hur snön smälter från taket. Tar några djupa andetag och försöker stilla alla snurrande tankar i huvudet.
Ja, för livet just nu är som ett stort kalas av en massa projekt samtidigt. Många bollar i luften. Så har det varit ganska länge nu, men just nu är vi liksom mitt i piken, om man kan säga så.
Det är så intressant att se hur allting som känts så osäkert och ofärdigt plötsligt börjar göra sig redo för att landa. För ett tag sedan kändes det som ingenting någonsin skulle bli klart. Det kändes som en mardröm när allting går i slowmotion. Som om vi satt fast i ett träsk av jobb och halvfärdiga projekt och aldrig tog oss ur det.
Men nu, just den här dagen specifikt, så kommer ett stort projekt i mål.

I skrivande stund sitter Johan och gör klart de två sista beställningarna på den långa listan som för några månader sedan hade hundratals ofärdiga beställningar. Jag kan inte beskriva hur glada och lättade vi är att det projektet snart är i mål. Vi har senaste tiden lagt all fokus på det, så att våra kära kunder äntligen ska få sina smycken. Vissa har väntat i flera månader.
I morgon skickar vi iväg de sista beställningarna, och kan äntligen fokusera på våra framtida idéer och visioner för smyckena. Det ska bli så himla roligt!


Det är så mycket annat som också äntligen börjar bli färdigt. Denna veckan kommer den nya hemsidan/bloggen att bli klar för lansering, som min kära vän och virtuella assistent Jackie hjälpt mig med under lång tid.
Att förnya bloggen har legat som ett tungt orosmoln över mig under lång tid. Den är så gammal nu att den riskerar att rasa när som helst eftersom jag inte kunnat uppdatera till senaste versionerna på grund av temat jag har.

Den gjordes för över 5 år sedan nu, vilket är en lång tid på internet. Därför har vissa funktioner slutat fungera och jag kan inte beskriva hur lättad jag är att äntligen få uppdatera till det senaste.
En ny fräsch vacker hemsida som laddar fort och som har alla funktioner jag vill. ÅH! ♥
Jag och mamma tog äntligen tag i något som också legat och tyngt i bakgrunden. Flytten ut ur Boa.
Vi hade bara hyreskontrakt till april så nu var det tags att flytta ut allting. Detta ser ni mer av i vloggen längre ner!

Jag kände sådan djup tacksamhet i förrgår kväll när vi städade ur och flyttade in alla grejer i vårt lilla, lilla hus igen. Tacksamhet över att vi bara ska leva såhär trångt med alla grejer i två månader till. Hade vi inte haft huset framöver så vet vi inte hur vi hade hanterat denna situation över att behöva klämma ihop 2 pers, 2 katter, 1 hund och 4 företag på 70 kvm.

Nu känns det mer som om man kan skratta åt situationen. Vi behöver bara hålla ut en liten, liten stund till.
Sen kommer vi få allt plats vi någonsin vågat drömma om. Sen börjar liksom…ett nytt kapitel.
Och jag längtar så mycket att jag nästan skulle kunna börja gråta på studs.
Jag tror faktiskt aldrig jag någonsin känt en sådan stark längtan efter något i framtiden, samtidigt som jag absolut inte vill att tiden ska gå fort, eftersom vi har så många projekt vi vill hinna klart med innan vi får tillgång till huset. Det blir så dubbelt på något vis.

Men det vore ju så underbart om vi hann klart med det viktigaste innan vi får tillgång till huset. För den dagen vi får flytta in, så kommer vi inte vilja göra något annat än att just få flytta in. Få börja greja och renovera och göra ordning på det viktigaste så att vi sedan kan bona in oss.
Och trots att det känns som en evighet till slutet på maj, så vet jag ju att tiden går så fort. Snart är vi där.

Här kommer veckans senaste video! Som ganska tydligt visar hur vårt liv sett ut senaste tiden och just nu.
Mycket jobb, mycket grejer och väldigt rörigt. Just nu känns det nästan outhärdligt, men jag vet att vi kommer kunna blicka tillbaks på denna tiden någon gång med skratt, kärlek och värme. För mitt i all röra så är det också så mycket fina stunder.

Hoppas ni får en underbar dag! KRAM på er! ♥

En tortyr i väntan på domen

Vi går just nu igenom en av de värsta veckor i vårt liv. Jag vaknar med gråten i halsen och spenderar dagen med att vänta ut tiden.
Det är som att leva i ett vakuum.
Jag känner mig fullkomligt maktlös och för varje dag som går så har negativa besked kommit en efter en. Ett sista hopp finns nu kvar. Och för första gången i mitt liv, så känner jag mig riktigt rädd.

Nästan hela mitt vuxna liv har jag bott här i Grundtjärn, men behövt dela min kärlek med en rädsla att en dag behöva lämna min hemby.
Och nu har vi nått piken. Nu står vi inför ett enormt vägskäl. Och för varje dag som går så växer rädslan inom mig, att det snart är dags för oss att packa och lämna vårt älskade Grundtjärn.
Ni är många som redan vet hela historien om den planerade vindkrafts-industrin här eftersom ni följt mig under åren. Den har varit på gång sedan 2011. Då skickades en ansökan in till kommunen om att bygga Sveriges största vindkraftspark, då med över 200 verk.
För ett tag sedan, så berättade jag om hela historien kring detta i en lång video. Så om ni vill veta lite mer ingående i vad vi gått igenom senaste åren och speciellt senaste året, så kan ni se den HÄR.

Så, vad är det som har hänt nu?
I våras fick vi uppleva den enorma lyckan i ett besked om att vindkraftsparken fått avslag i Mark och Miljööverdomstolen, efter en lång, plågsam ovetskap under flera år. Anledningen var dock inte att det skulle innebära enorm naturförstörelse och kraftigt minskade marker för samernas renar, eller att boende här skulle få sina liv förstörda, eller att Västernorrland redan har hundratals verk och därmed dragit sitt strå till stacken. Det fick avslag för att de inte i detalj hade bestämt vart varje enskilt verk skulle stå.

Vi trodde såklart att de aldrig skulle påbörja en ny ansökan. Men i november kom de värsta av besked. 
FORSCA (som bolaget heter) gick ut med att de eventuellt ville ansöka igen. Men för att göra en ny ansökan, behövde Sollefteå kommun godkänna en ny ansökan av vindkraftsparken. Och det är politikernas godkännande eller icke godkännande som vi nu inväntat sedan i december.
En väntan som varit fruktansvärd.

Man kan ju prata om den här pågående vindkrafts-industrin i Norrland från ett brett perspektiv. Men jag vill i det här blogginlägget dela det från mig och Johan. Från vårt liv. Jag vill inte på något sätt gå in och argumentera för eller emot. Bara berätta vår historia, och hur vi personligen drabbats av detta. Och varför denna veckan håller på att äta upp mig inifrån.

När vi först fick det positiva beskedet om att de fick avslag i våras, så började jag och Johan att våga drömma om en framtid här i Grundtjärn, på riktigt. Innan hade det bara känts som vi lånade denna plats en stund, och vi kände oss ständigt redo att behöva ge upp Grundtjärn.

Vi är en i plats i livet just nu där mycket händer. Stora förändringar och stora drömmar. 
Eller egentligen, allt vi drömmer om är att få hitta vårt riktiga hem. Ett eget hus med plats för våra fyra nystartade bolag där vi tillsammans kan jobba med det vi älskar. Kanske med plats för familj så småningom?
Ja ni vet…alla sådana där drömmar om att “få bygga sitt bo”. Det har blivit väldigt starkt och viktigt för oss.

Så vi bestämde oss för att satsa på ett liv här. Att stanna kvar i Grundtjärn, även om det är långt till det mesta. Men allt går om man vill. Eller hur?
Och i samma veva (samma vecka!) som vi tog ett stort steg och bestämde oss för att satsa helhjärtat och med allt vi har, så kom det här beskedet om att de ville ansöka om en ny vindkraftspark här. Jag kan inte ens beskriva den chocken. Hur kan det ens bli en sådan timing?
Efter 7 långa år av väntan på att börja bygga vårt bo och äntligen få börja på riktigt, så var vi nu tillbaks på ruta 1.
Det var innan jul som jag spelade in den där videon där jag berättar om vilken situation vi satt i. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen, annars så skulle jag inte kunnat fortsätta jobba och göra filmer. Eftersom allt jag delar är en del av mig, så kan jag inte hålla undan sådant som påverkar mig så otroligt mycket.

Det var också då som mina följare gick samman, och en protestlista startades som nu har 38 500 namnpåskrifter från människor i hela världen, som vill rädda naturen här, och rädda Grundtjärn och resten av byarna med omnejd, och samernas vinterbetesmark.
Jag hade själv inte en endaste uns av ork att påbörja en namninsamling då, efter alla år. Så ni kan ju förstå hur rörd jag blev över att andra med ny kraft tog tag i detta och hjälpte till att sprida ordet vidare. Det blev medial uppmärksamhet av detta, och lokaltidningarna skrev om namnlistan och vi fick även vara med i radion och berätta om våra känslor. Det kändes hoppfullt. Vi fick ny kraft.

Men vi visste också att vi nu skulle behöva sätta oss i en olidlig väntan på politikernas beslut. För vi visste redan då att om kommunen säger JA till vindkraften igen, så flyttar vi. Vi vill inte ägna fler år av vårt liv till att vänta på att få leva fullt ut.
I januari var vi på ett möte med några av politikerna i Sollefteå kommun för att försöka påverka. En av de två drabbade samebyarna var också på ett möte samma kväll, och det kändes bra att politikerna tog sig tid att lyssna på oss. Det var också då som jag överlämnade namnlistan (på PDF fil, eftersom jag annars hade behövt skriva ut hundratals papper).

Sen var det återigen att vänta. Varje parti i kommunen skulle prata ihop sig och senare komma med beslut.
Där började en fruktansvärd berg och dalbana. Först hamnade vi som i en slags kortvarig depression. Tappade livslusten och kände att ingenting längre spelade någon roll. För att i nästa stund börja planera för flytt. Det var kaos i vårt inre.

Så kom ljuset i tunneln, när Centerpartiet förra veckan gick ut med att de sa NEJ till vindkraftsparken. Det som vägde tungt var samernas renbetesmark eftersom de tydligt protesterat mot denna vindkraftspark. Och även lokala näringar och boende i området.
Det var sån otrolig lycka och glädje! I samma veva fick vi även redan på två andra mindre partier (VI och SD) sa nej.
3 av 6 partier hade nu sagt nej, vilket innebar att det bara behövdes 2 mandat till för att säkra ett NEJ från kommunen. Och vi började känna hopp på riktigt. Vi började planera för en framtid här igen.
Jag kan i denna stund inte gå in på vad det är vi planerar att göra (lovar att berätta allt sen!), men till saken hör att det har varit ont om tid. I takt med att dagarna går innan alla partier bestämt sig så rinner tiden ut för oss. Chanserna minskar och vi trängs in i ett hörn där vad vi än gör kan försätta oss i en fruktansvärt jobbig sits.

I förrgår bestämde vi oss för att våga gå vidare med vårt projekt. Vi visste att vi snart inte har tid att vänta längre, och vi skulle aldrig förlåta oss själva om vi fegade ur och missade vår dröm. Vi tog ett steg fram, och det bubblade av lycka.
För att samma kväll få besked från Moderaterna att de beslutat JA till vindkraften. Hade de sagt nej hade det varit klart redan, och vi hade säkrat vår framtid i Grundtjärn. Det kändes fysiskt som ett slag i magen. Jag grät hela kvällen.

Och anledningen till att vi vågade vara så hoppfulla och gå vidare med våra planer trots att vi inte visste deras beslut ännu, var helt enkelt för att vi gjorde det stora misstaget att lita på politikernas uttalanden innan valet, där ALLA partierna i Sollefteå kommun gick ut med att de inte skulle bevilja några nya vindkraftsparker i kommunen. Även i denna artikel LOVAR dom.

Men det fanns ju fortfarande två partier kvar att invänta svar från, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om någon av dom röstar nej, vilket de borde eftersom de LOVADE det innan valet, så vinner vi kampen.

Gårdagen var ett mörker. Mamma kom och försökte peppa oss att hitta styrka denna sista veckan innan alla kommit ut med sina beslut. Vi stärkte oss igen och skulle sen på ett möte för att gå vidare med våra framtidsplaner i Grundtjärn. Som att slitas mellan två verkligheter.
Ena stunden glittrade mina ögon inför att göra verklighet av vår dröm, för att i nästa sekund fyllas av tårar i fullständig förtvivlan.

Jag drömde vackra drömmar inatt, om vår framtid i Grundtjärn. Jag vaknade med ny energi. Nytt hopp.
Jag gick ned till köket, började ställa fram frukost och gick sen in på mobilen och fick det fruktansvärda beskedet.

Socialdemokraterna gav ett tydligt JA till vindkraften. Trots att de också lovade innan valet, att inte bevilja nya parker i Sollefteå kommun.
Här nedan ser ni kommunpolitikernas löften/lögner på frågan.

Jag har nog aldrig känt mig så sårbar någonsin. Att hela vår framtid just nu hänger på kanske…två personer. Två mandat. Varje dag känns som att genomgå en psykisk tortyr. En långsam, plågsam väntan på en dom. Ett straff vi måste genomgå, för att vi älskar denna plats.
Ett vägskäl där vi själva inte kan göra något annat än att acceptera vad som bestäms på måndag, när Vänsterpartiet har möte och ska komma fram till ett beslut. Allt vårt hopp ligger nu i Vänsterpartiets händer.

Om två partier redan brutit sina löften, utan att ens be om ursäkt, hur kan vi då vara säkra på att inte ett tredje parti gör samma sak?
Jag är så rädd. Jag är så rädd att behöva lämna vårt hem. Att behöva ge upp våra drömmar och snubbla på mållinjen.
Allt jag vill är att få bo kvar här. Att denna lilla del av Västernorrland ska få bevaras. Jag klarar inte av tanken på att marken ska fyllas med betong, och bergen ska sprängas för material till byggena, och 11 mil långa vägar ska byggas genom skogarna. Snart finns inga naturområden kvar här, om alla planer om vindkraften blir av.
Jag gråter för Norrland.

Jag önskar att politikerna förstod, att vi inte vill något illa med att försvara naturen och gå emot vindkrafts-industrin.
Förstår ni inte?! Vi gör det för att vi älskar er kommun. Inte för att vara jobbiga, bakåtsträvande medborgare.
Vi gör det för vi älskar denna del av Sverige, och för att vi vill bo här. För att vi tror att naturen här kommer vara tusen gånger mer värt i framtiden, än dessa kortvariga arbetstillfällen som vindkrafts-industrin kan inbringa.
Vi som drabbas är människor som bor och lever här. Vi är er framtid.

Ska vi satsa på vindkraft i Sverige, då kan vi väl hjälpas åt, hela Sverige? Inte exploatera hela Norrland och landsbygden som redan våldtagits av storbolagen i hundra år.
Älskade Grundtjärn, det här kan vara slutet eller början.

Just nu står vi mitt i vägskälet.
Vi är ett steg, ett litet papper från att ta ett fantastiskt kliv i vårt liv och göra verklighet av något vi drömt om i många år.
Men vi är också ett litet steg ifrån att behöva planera en flytt om en dryg vecka. Ett litet steg ifrån att riva upp våra rötter och drömmar, och börja om. Någon helt annanstans. Långt härifrån.

Jag vet inte hur jag ska stå ut dessa dagar. Jag önskar någon kunde söva mig och väcka mig på tisdag, när ett besked borde vara offentligt.
Jag vet inte hur jag ska orka känna denna förtvivlan. Jag vill bara stänga av.
Men vi måste vara starka nu.
Jag ska försöka mitt allt. Jag ska be till alla världens gudar.
Jag ska sända ut tankar till Vänsterpartiet, och hoppas att de ska välja med hjärtat.

Snälla, kan ni hålla tummarna? Kan ni be för att det ska gå bra? 
Kan ni sända positiva tankar? Jag behöver det mer än någonsin. 

Tack för att ni läst. Tack för att ni tar er tid.
Att få dela mina känslor med er, gör det lite lättare.

Stor kram och kärlek till er alla ♥

Allt på en och samma gång

Hej kära ni!

Åh nu kommer ett till sånt här “bombinlägg” när jag försöker summera allt som hänt sedan sist. Livet just nu är verkligen allt annat än en lugn vardag och jag har haft väldigt svårt att hålla mina normala rutiner vad gäller att hålla igång alla plattformar så som bloggen, Instagram och Youtube. Men jag ser det som en fas just nu. Som om jag befinner mig mitt i en övergång vad gäller väldigt mycket, och då är det ok att det är lite kaos. Det har varit så ganska länge nu men saker och ting börjar faktiskt ta form och landa på sin rätta plats, även om det är mycket kvar att lösa och komma fram till.

Men mycket har hänt senaste tiden och från att ha känt mig desperat efter svar på hur vi ska göra med allt som händer i vårt liv just nu, så börjar allt istället kännas roligt och spännande. Senaste halvåret så har vi ständigt grubblat över frågor som rör både vårt liv och vårt jobb. Vi har känt oss så vilse i hur vi ska fortsätta framåt.  Mycket har känts tungt och svårt. Bara den där ovissheten att inte längre veta om vi kan bo kvar i Grundtjärn efter att vi i två år desperat sökt efter ett större hus eller möjlighet till att kunna separera jobb och hem. Och sen tusen andra frågetecken som legat och gnagt. En känsla av att sitta fast.
Att växa ur sina kläder tills sömmarna spricker och inte veta hur fasiken man ska göra. Ska man krympa allt och backa, eller våga satsa och tänka större?
För att stanna där i mitten, är ohållbart i längden.

Så just nu är det mycket som händer. Många frågetecken som förhoppningsvis börjar få svar. Det är en spännande tid och jag känner mig glad och peppad igen, och ser fram emot att få ordning på vårt kaos så vi kan börja leva och göra det som vi vill. Få ägna tid till det som känns viktigt, och känna att vi är där vi ska vara.
Senaste veckan har varit så galet vacker med iskalla nätter, sjungande is och månljus. Tyvärr låg jag sjuk nästan hela förra veckan. Det är sån’t man får räkna med när man åker till Stockholm 😉 För samma kväll som jag kom hem kände jag den där välbekanta värmen i bihålorna, när ett elakt virus kämpar för att få fäste. Men nu är jag äntligen återställd igen.

Igår redigerade jag klart senaste vloggen, som blev ovanligt lång. Men eftersom jag missade att lägga upp en förra veckan så fick det bli som två vloggar i en. Jag har inte hunnit fixa svensk översättning än men ska försöka hinna det innan veckans slut.
I den här videobloggen berättar jag bland annat en rolig nyhet som också handlar om ett hus! Haha det är lite komiskt, för väldigt mycket i vårt liv handlar om plats/hus/lokaler just nu. Men det känns så skönt att äntligen något börjar hända.
Att man får ta ett litet steg fram och lösa ett problem, trots att det bara är för ett tag.

Hoppas ni tycker om videon! ♥
Som jag visar i videon så har vi alltså hyrt “Boa”, den gamla butiken här i Grundtjärn. Den ägs av Grundtjärns intresseförening och brukar användas några gånger om året för årsmöte och en och annan fest, t.ex vid fisketävlingen i april eller surströmmingsfesten i augusti. Men annars står det tomt.

Så då kom vi på idén att vi kunde hyra det för att i alla fall få en lösning på våran platsbrist ett tag. Så att vi kan fortsätta sälja fotoprintar och så att jag kan börja måla igen.
För det har verkligen tyngt mig jättemycket att inte kunna måla, speciellt nu under vintern när inspirationen till målning nästan värker i mig som explosioner.
Även om detta bara är en lösning fram till mitten av april så är jag så otroligt glad och tacksam att detta gick att ordna! Nu har vi en hel vinter i detta mysiga gamla hus, och jag ska verkligen utnyttja det till fullo!
Det är så häftigt att tänka sig in i att detta var affären i byn en gång i tiden. Mamma berättar att hon minns när hon gick och handlade här när hon var liten, och knappt nådde upp till disken/kassan. Han som hade butiken hette Bror Jakobsson, och jag hoppas så innerligt att det finns ett foto på han när han står inne i butiken. Det vore så roligt att kunna visa hur det såg ut då!
Så på sätt och vis är butiken öppnad igen! Fast med en lite annan verksamhet. Men det känns faktiskt otroligt roligt att faktiskt ha inslagning av foton, printar och tavlor just här. Att paketera till kunder över hela världen från lilla “Boa”, i Grundtjärn.
Som jag sagt tidigare, så älskar jag sådana där kontrast.

Och sen trivs både jag och mamma så otroligt bra här inne. Det är hur mysigt som helst! Och plats för allt!
Vi är vana att behöva rota i garderober efter rätt packmaterial och att saker och ting bara trillar omkull och att behöva trängas i ett litet sovrum för att slå in enorma canvastavlor. Det har känts så fel. Inte alls den känslan jag önskat ha.
Men det har liksom inte funnits någon möjlighet till något bättre, så då har det fått gå helt enkelt.
Därför känns det så himla härligt att ha gott om plats för allt nu.
Och sen, åhhh! Ateljén jag har just nu är lite för bra för att vara sann. Jag har så otroligt mycket plats! Plats för att ha översikt över alla målargrejer och alla färger. Och plats för att jobba på flera målningar samtidigt, vilket är något jag alltid önskat att kunna göra. Eftersom jag målar i flera lager och i flera omgångar, så är det helt fantastiskt att kunna låta en tavla ligga på tork och under tiden påbörja en annan.
I videon kan ni se mer hur själva ateljén ser ut och hur stort det faktiskt är. Här kommer jag ha många roliga kvällar under vintern!

På tal om målning så vill jag bara passa på att tipsa om att jag såg att en av mina målningar från min kollektion från 2016 ligger ute på Tradera på auktion just nu, fram till i morgon. Det är min tavla “Vackerland” som nu auktioneras ut eftersom hon som köpte den håller på att renovera om huset.

Jag tänkte att jag skulle skriva om det här och hjälpa henne lite på traven att nå ut till dom som kanske skulle vara intresserade, eftersom de flesta som är intresserade av att köpa mina målningar följer mig på bloggen eller andra plattformar. En del av mig tänkte “Undra om jag ska buda på min egen tavla och få hem den igen?” haha.
Det skulle inte vara helt omöjligt att jag försöker. Samtidigt som det känns knäppt kanske?

Jag måste erkänna att det är en speciell känsla att se sin tavla läggas ut till försäljning av någon annan än mig. Men det känns roligt. För en tavla slänger man ju aldrig. Den går vidare. Går i arv, auktioneras ut, säljs. Det är en häftigt känsla att tänka på att tavlornas liv är så långt. Kanske får de hänga på massor av olika människors väggar i deras hem. Och nu ska ju den här förhoppningsvis vidare till någon annan.Vet förresten inte hur det funkar med Tradera för de som bor utanför Sverige? Kan man även lägga bud från ett annat land? Jag hoppas det eftersom jag vet att jag har några följare utanför Sverige som kanske kan vara intresserade. Det var därför jag använde eBay när jag auktionerade ut min senaste målning (vilket jag aldrig kommer göra igen, eBay var väldigt oseriöst).

Just den tavlan Vackerland betyder mycket för mig. Alltså, egentligen betyder alla mina tavlor mycket för mig på olika sätt. Alla tavlor jag målat har en berättelse, och just Vackerland målade jag med inspiration från den där öde gården som jag och Johan hittade mitt ute i skogen vid Hermansjön den sommaren. Det heter Högland, men kallades också för länge sedan för Vackerland.
Tyckte bara det ordet liksom…var så vackert. Så fint sammansatt. Och det stämmer så bra med hur vackert det är där.

Så tavlan Vackerland är ängarna med alla blommor och alla fröer från rallarrosorna som dansar i vinden om sensommaren. De är de milslånga skogarna vid sjön, och det är soluppgången med den brinnande himlen som var det allra första vi såg när vi kom till platsen den natten i juli.

Vackerland

Denna vackra plats som stal våra hjärtan blev också sedan platsen där vi förlovade oss på. Så filmen här nedan är inspelade på gården i Vackerland.

Den tavlan var med på en av mina allra första utställningar i Norrköping. Ni kan se den skymta bakom min pappa. Där hängde hela kollektionen “Fjällvind” som Vackerland ingår i.

Sen sålde jag även “artprints” av mina målningar från den kollektionen, med 25 exemplar av varje print. De är nu alla slutsålda. Nu framöver kommer jag göra likadant av mina kommande målningar, fast då som riktiga litografier.
Haha ja nu snöade jag in helt på att berätta om tavlor här. Ni ser ju hur blandade mina blogginlägg är nu för tiden. Allt vill ut på en och samma gång. Men det kändes så roligt att berätta lite bakrund om tavlan som nu ligger ute på auktion. Jag hoppas att den hittar ett nytt, kärleksfullt hem och att Madeleine som säljer tavlan får en lyckad auktion! ♥
Från den ena till den andra, så kan ni ju också se i videon att vi lyssnade på isens sång. Jag har ägnat många kvällar nere vid isen för att spela in dessa vackra ljud som isen ger ifrån sig under tiden den håller på att växa. Det är något fascinerande över dessa ljud, och jag hoppas få tillräckligt med material för att både använda i min musik och att även göra ett långt, långt ljudklipp med isens ljud som en slags…avslappningslåt. Dessa ljud kommer också vara min inspirationskälla till mina kommande målningar.

Under tiden jag var sjuk förra veckan så lyssnade jag på isens sång för att slappna av och kunna sova. Det är något lugnande över dessa ljud. Men också något, nästan otäckt. Något kosmiskt.
Nu hoppas jag att vardagen får återgå lite till det normala igen så det inte dröjer så länge till nästa inlägg och video. Nu är vinterns förkylning bortgjord och nu finns det massor med plats att skapa. Det känns otroligt skönt.

TACK för ert tålamod och tack för alla fina kommentarer ni skriver!
Jag hoppas att ni har en underbar vecka. KRAM på er! ♥

När allting faller på plats

Hello!
A new week is here, and I want to start by thanking you for all the incredibly nice comments about the movie on my last post. I have answered a lot of the comments and I can say that I was very moved. So thank you for loving the movie! So thank you dear!

Last week, heaven was so beautiful in so many ways. Johan started his new job as a silversmith, we launched the webshop, I released the movie (which currently has 1.3 million views on facebook) and everything as well as getting a lot of speed in some way. And best of all, both me and Johan were constantly walking around with a very nice feeling in the body. A sense of a new beginning. That everything finally found its place. Every day we have looked at each other and said, ” But so, can you feel so good?
That’s the phase not many times in life, I really felt so strong.

And as the dot of the I have finally got back my song voice again. I have been able to bullet on Star and gone into the woods and sang. As I missed it.
And I’ve come up with things I wanted to change in how I work, etc. It was as though this year’s robbery and applicant finally came to a sort of ending destination. As the beginning of something new and better.

And of course, September is here now. September has always been like New Year’s Eve for me. There is really something new in the air throughout this month.
It’s an exciting and powerful time. Do you feel so too?

We have had so beautiful weather in recent days that it hurts my soul so much. A beautiful sunny day in September I think is a thousand times more wonderful than a beautiful sunny day in July. It’s hardly possible to compare. There is something about the air and the light.
But I’m still aware that in a month there can be frost, and even some snow on the ground.

So yesterday I went barefoot on the lawn and stayed there for several hours. I realized that I did not spend a single day all summer long on a blanket on the grass and just listened to the birds and the wind. It’s about time to pass when it’s just going out the door. And I thought about the winter that was that on several occasions I started crying for longing just thinking about greenery.
So I drilled down my feet in the lawn and took deep breaths of the air that was sprinkled with all leaves that are still green. Then I laid out a blanket and fell asleep for an hour. It will be one of the moments to remember when the darkness and the cold are here. Nanook also lay and rested in the shadow underneath the rows next door.

It’s so beautiful when everything is still green, but you start to see small signs of autumn. Some single red and yellow leaves. Color scales really like eye candy.
Now I will make sure that this week is as good. However, I have felt a bit self-starting today. I think last week’s exciting and fun events and intense pace made me very tired yesterday and today. But now I slowly start to find the beat again!

I’m actually thinking about going to the mountains north of a little while. I usually do it this year before the winter comes, and there is nothing more beautiful than the mountain world in autumn shoots. Yes, because I thought the thought, then it will be so. As soon as that thought comes to me, I start so crazy much after the mountains that I can not cope. There will be a seed growing in my brain so close, I’ll be in the car, regardless of whether I have time or not. But it is good. I have never regretted a roadtrip north. It is among the best I know!

I hope you have a great start on this new week. And hope the sun is shining with you too!
Sending is a big hug !!

Att fånga isens sång och vinterns själ

Hej på er!
Idag lyser solen på en klarblå himmel och det gör mig så glad att se hur solen står tillräckligt högt på himlen för att lysa in i köket nu. Den där känslan är lika underbar varje år. Ljusets återkomst.
Den här veckan har jag ju bara varit hemma och jobbat eftersom jag vill vänta lite tills jag känner mig helt och hållet frisk igen innan jag sätter igång på riktigt med saker och ting. Så jag har inte varit i min studio i Myckelgensjö nu på nästan två veckor, förutom när jag och Johan åkte dit en kväll för att hämta hem datorn och lite annat som jag behövde för att kunna jobba här hemma istället.
Men jag ser fram emot att åka dit på måndag igen. Jag hann ju knappt vara där någonting innan jag blev sjuk igen. Jag hann liksom aldrig komma igång på riktigt. Så en del av mig tror nästan att allt var en dröm. Att min vackra studio och arbetsplats bara var något tillfälligt. En dröm som jag sedan vaknade ur, och som nu suddas bort mer och mer för varje dag.
Men så är det inte. Den finns kvar och väntar tålmodigt på att jag ska komma dit och sätta igång med mina projekt. Vilken lycka!
Istället har jag den här veckan ägnat mycket tid åt målning. Och jag är så innerligt glad att inspirationen och känslan kommit tillbaks. Nu känner jag det där flowet och den där speciella energin som krävs för att jag ska kunna måla.

Ni anar inte hur frustrerad jag känt mig under vintern nu. Jag har försökt målat flera gånger, men jag har inte kunnat! På riktigt, det har varit som om ett lock lagts över mig. Som om någon hade trollat bort allt jag någonsin lärt mig om målning. När jag försökte måla så blev det bara hemska, tunga färger i den mest fruktansvärda röra man kan tänka sig. Haha, att bara titta på målningarna fick mig att må illa! Så tillslut struntade jag i att försöka, för jag insåg att jag inte kan tvinga fram den känslan.
Jag visste inombords att det kommer en dag när inspirationen och känslan kommer tillbaks igen. När allt är i balans och när locket lyfts och energin kan flöda fritt igen.

Och den här veckan kände jag att något hände. Något kom tillbaks igen, och när jag en kväll började måla så var det som det mest naturliga jag någonsin gjort. Det kändes fjäderlätt. Som musik. Jag bara följde med och färgerna dansade på dukarna.
Jag fick en väldigt stark känsla av att jag ville måla i blått igen. Blå är min absoluta favoritfärg när det gäller att måla. Den är frisk och klar. Den är helande och stärkande. Den är kall som midvinterns vindar och djup som de mörkaste hav.

Jag har lagt märke till nu har målningarna styrs av naturens egna cykler och årstider. Nu är det vintermålningar som gäller. Jag inspireras av isens mönster. Jag inspireras av de blåa, kalla vinterljuset, snöflingor och snöstormar och vinternattens dansande norrsken och de isande vindars sus. Jag vill fånga isens sång och vinterns själ i mina tavlor.
Nordanvind ska denna nya serie tavlor heta.
När jag frågade er om vilka inlägg ni önskar att jag ska göra mer av på bloggen så var inlägg om målning det mest önskade! Jag blev så himla chockad, för det kunde jag aldrig ana. Men det gör mig väldigt glad att så många är intresserade av att börja måla eller att hitta lite ny inspiration till målning.

Jag har ju gjort inlägg innan där jag berättat om vilka färger och verktyg jag använder. Och precis som förut så använder jag mig mycket av färgerna från Golden Acrylics som heter High flow acrylics. Och jag har även börjat använda något som heter Acrylic Ink.
Innan jag börjar måla så gör jag ofta olika lager med texturer. Här har jag till exempel använt mig av något som heter Crackle Paste och som skapar sprickor när det torkar. Det finns massvis med olika medier man kan använda till målning, och det skapar häftiga effekter som sen blir extra vackra när man målar över dom.
Sen brukar jag lägga mycket tid med att blanda fram olika nyanser av färger innan jag påbörjar en målning. Jag brukar blanda färger tills jag hittar en nyans jag tycker om och sedan målar jag på ett papper och skriver upp vilka färger jag använda. Sen brukar jag döpa dom till olika namn. Den här färgen döpte jag till “Lofoten blue” och är inspirerad av Lofoten på vintern.

En vän till mig (som jag lärde känna via min Patreon) som heter Cenk och bor i Turkiet var nyligen på en resa i Lofoten. Han besökte bland annat Bleikestranda i Andøya, som några av er vet är en strand som kom att få en otroligt stark betydelse för mig. På den stranden har jag en av mina starkaste och lyckligaste minnen någonsin. Ni kan läsa om varför och se filmen HÄR. Cenk visste hur mycket den här stranden betydde för mig så han åkte dit och skickade en massa små filmklipp från stranden på vintern, trots att det var isande kallt och blåste starka vindar och han nästan förfrös sina händer av att filma med mobilen. Och när jag fick se de här filmklippen här om kvällen så fick jag så otroligt mycket inspiration.
Det var vackert! Det såg så kallt och kargt ut, men så vackert med vattnet som strilades mellan de isiga stenarna. Och så de mörka bergen i bakgrunden. Och ljudet av vågornas kraft mot stranden och det starka vindarna. Jag blev så inspirerad att jag blandade ihop den här färgen som jag döpte till “Lofoten blue” och sedan använde till en av tavlorna jag påbörjade samma natt.
På kvällarna nu så lyser kvällssolen in i ateljén, och det blir ett så magiskt vackert ljus. Ljuset kommer egentligen inte direkt från solen, för fönstret är mot norr. Ljuset kommer från ett fönster från en av stugorna på andra sidan vägen. Så när solen går ned träffar ljuset fönstret som sedan reflekterar ljuset in i ateljén. Så vacker hur ljuset kan resa sådär.
Nu ska strax gå ut på en liten promenad i solen och få i mig lite D-vitamin, sen tänkte jag ägna resten av dagen och kvällen med att fortsätta måla. Det gäller ta vara på inspirationen och energin när den väl kommer!

Hoppas ni har en UNDERBAR dag allihopa! Sänder er en stor, varm kram! ♥

Stjärnan på jorden

Hej på er!
Först och främst, tusen tack för all underbar respons på förra inlägget. Det glädjer mig verkligen att ni är så många som sett fram emot att se dokumentären, och att ni som sett den tycker om den så mycket! Har fått så otroligt många fina mail och kommentarer dessa dagar från er som sett dokumentären i helgen. Och det värmer verkligen i hjärtat. Mitra har verkligen lyckats göra en fin film, och jag är så evigt tacksam för det.  Jag ska svara på lite kommentarer senare i idag. Ni skriver så himla fint så jag blir alldeles gråtig och rörd. TACK!
Idag försvann det sista av sommaren. Jag brukar alltid se kvigornas ankomst som ett tecken på att sommaren börjat. Och idag åkte de hem till sin bondgård i Myckelgensjö igen. Jag tror aldrig jag fäst mig så mycket vid kvigorna innan. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att behöva säga farväl. Kanske kommer några av dom tillbaks nästa sommar igen, men några ska snart kalva och påbörja en nytt skede i livet.
Jag fick ändå lite mer tid med dom än vad som var meningen. De skulle egentligen hämtas i fredags men så fick Frida (ägaren av korna) punktering på vagnen så de kunde inte hämta dom. Det var såklart trist att de fick punktering, men helt ärligt så blev jag inte överdrivet ledsen. I några dagar till fick jag njuta av ett av de vackraste ljudet jag vet. Koskällorna i den tysta kvällen.

Så de här bilderna tog jag i fredags när jag trodde att de skulle fara hem. Tidigt i morse gick jag ut för att säga ett sista farväl. Jag sjöng för dom och gav det sista av kraftfodret som jag köpte i somras. En film från denna stund kommer inom kort.
Åh, jag blir på riktigt tårögd nu. Jag lyssnar på vacker pianomusik i bakgrunden så det förhöjer nog stämningen lite extra när jag ser den här bilden. Det är min Stjärna. Redan första gången jag hälsade på kvigorna i våras när det precis kommit till byn så fick jag en speciell kontakt med den här kvigan. Hon har en väldigt annorlunda teckning. Brunspräcklig och lite tigermönstrad. Och en ullig päls. Jag kände direkt hur snäll hon var. Så försiktig men ändå så lugn och trygg. Sedan dess så har hon alltid varit den första som kommer fram när jag går till hagen för att hälsa på dom.
Jag brukar alltid ha med mig lite foder åt dom. Finns det någon mer underbar känsla än en mjuk mule som mumsar i handen? Speciellt när Stjärna gör det, för hon är så försiktigt och artig.
Även i morse när jag kulade en sista gång för dom innan de lämnade Grundtjärn så var Stjärna den första att komma och hälsa. Jag önskar jag hade kunnat ha henne kvar ♥
Det blir alltid väldigt tyst i byn när kvigorna åkt hem igen. De livar upp byn mer än vad man tror. Det är ju ändå en väldigt liten by, med bara 10 invånare. Så här är det väldigt tyst. En tystnad jag älskar såklart. Men kvigorna gör att det känns lite som förr, när byn levde på ett annat sätt.

Jag kommer sakna dom väldigt mycket.
Jag fick i alla fall en riktigt fin start på den här veckan. Ser fram emot att redigera filmen sen och visa er.
Nu ska jag koka lite kaffe och sätta mig och svara på lite kommentarer här på bloggen. Som sagt så skriver ni så fint att det nästan värker i hjärtat på mig. Hoppas ni förstår hur mycket det betyder! ♥

Jag tänkte också passa på att påminna om att man fortfarande kan rösta på mig till Årets Influencer. Det gör inget om ni redan röstat, man kan tydligen rösta hur många gånger man vill, något jag hade missat sist jag skrev om röstningen. Så om ni har några sekunder över och skulle vilja rösta på mig, så vore jag evigt tacksam! HÄR KAN MAN RÖSTA. Tusen, tusen, tusen tack för er hjälp.

Vi hörs snart! ♥
Ha en underbar måndag allihopa!
Kramar

När juni dansar på himlen

Jag satt djupt insjunken i datorn i ateljén när jag plötsligt tittade ut och fick se en av de tydligaste regnbågar jag någonsin sett. Jag ropade på Johan och någon sekund senare sprang jag ut i träskor med kameran hängande över axeln. Det var så vackert. Älskar när naturen bjuder på sådana här magiska och spontana scener.

Juni månad är specialist på det, att överaska med magi. Plötsligt är det som om den öppnar upp en dörr till en annan värld. Och har man tur så är man där i det ögonblicket och får uppleva det.
För mig är juni rosa. En svag ton av aprikos och rosa, med nyanser av lila. Kvällarna är så vackra, och de är så långa, så man hinner verkligen njuta av solnedgången länge.
Det var något alldeles speciellt i måndags. Jag och Johan firade att hans hus äntligen var överlämnat till de nya ägarna. Vi kunde knappt tro att det var sant. Vi svävade på moln båda två och gick hela tiden och påminde oss om att “nu har vi BARA Grundtjärn att bry oss om“. Vi lagade god middag och öppnade Amarone flaskan som vi fick av våra grannar tidigare i våras. Under kvällen så försvann de tunga molnen och regnvädret, och solen tittade fram. Då kom vi på idén att vi skulle gå ner till sjön och ta ett kvällsdopp.
Det blev en helt fantastisk kväll när vinden avtog och solen kom fram.
Årets första dopp i väldigt kallt vatten. Eller, det var ju egentligen inte årets första dopp. I mars badade vi ju isvak och det var definitivt ännu kallare. Men jag riktigt kände hur jag ville ta ett kallt bad nu. Chocka kroppen lite. Det är ju något alldeles speciellt med känslan efter ett kvällsdopp i en stilla sjö.
Vi stannade i vattnet tills kroppen hade domnat bort av kylan, precis som vi gjorde under isvaken. Sen rusade vi in i bastun och värmde oss. Jag fick så otroligt mycket energi efter det. Skulle vilja gå ned till sjön var och varannan kväll nu och ta ett dopp, bara för att få uppleva det där ruset som man får efteråt.
När vi hade bastat klart så möttes vi av en väldigt vacker syn. Dimman började dansa längs kanterna och solen hade färgat himlen i helt fantastiskt vackra färger.
På vägen hem genom skogen. Vi stannade till nästan överallt och liksom tappade hakan. Jag vet inte hur många gånger vi sa “tänk att vi får bo här” under promenaden hem.
Många gånger under promenaden sa jag “Johan, kan du hålla Nanook lite?” medan jag sprang iväg för att ta bilder. Det bästa jag vet under sommaren är när det har regnat hela dagen, och sedan spricker upp till kvällen. DÅ blir det magi. Minst sagt.
Dimmorna dansar över tjärnen intill Grundtjärn. Förtrollande.
Hemma i byn var allt stilla. Tage’s lada omslöts av dimmorna och det var så vackert att det nästan gjorde ont i hjärtat.
När vi kom hem igen bytte jag om till min nya, vita sommarklänning och sedan begav jag mig ut hela natten och fotade. När jag var på väg hem var det frost i gräset. Mina strumpor och stövlar var helt genomblöta efter en och annan fotografering ute i vattnet. Jag frös så jag darrade. Men sen fick jag krypa ned bredvid en varm Johan i sängen.

Precis såhär vill jag att juni ska vara.