Himlen sprack upp under kvällen och minusgraderna steg allt eftersom timmarna vandrade mot midnatt. Jag tog med mig en lykta och gick ut för att hämta in lite ved inför nästa morgon, och jag riktigt kunde känna december i luften. Månen lyste upp snön på taken så de glittrade som miljoner kristaller, och jag kunde höra hur isen sjöng längre bort. Som långsamma andetag. Nu sover sjön.
Natten mot första december. Natten mot en månad som är fylld med kyla, värme, ljus och magi.
Aldrig är väl vedboden så vacker som i ett fladdrande sken av levande ljus. Allt gammalt trä vaknar till liv, och tiden mellan då och nu känns plötsligt som bortsuddad. Det var inte så längesedan ändå, som min gammelmormor Lilly gick ut en decembermorgon i Grundtjärn med lyktan i handen för att mjölka korna. Jag liksom förnimmer det, hur allting finns kvar av allt som hänt, bara att vi inte ser det. Men det känns.

Ett svagt norrsken lyste upp i natten alldeles ovanför skogen mot norr. Och mitt hus lyser som aldrig förr, med ljusstakar och stjärnor i varje fönster. Jag tittar mot huset, hur det står där så vackert och ser så varmt och välkomnande ut. “Bor jag verkligen här?” tänker jag och ler.
Och jag hittade en frusen tomte ute i snön som blev kidnappad av en stor hund. Nu tinar han upp inne i värmen och berättar om sina dygn ute i vildmarken : ) ♥ ♥ ♥







