Det var snart en månad sedan nu som jag lämnade “rymdstenen”, eller Santa Fe’n som den egentligen heter, efter vår fantastiska resa norrut. Ett fotosamarbete med Hyundai som egentligen var menat för bara en månad. Men till min stora glädje blev de så nöjda att de ville fortsätta samarbetet med mig som fotograf och influencer, som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Så även om tiden med rymdstenen i början av juli var över, så fick jag istället med mig en annan bil hem, som jag nu kört och fotat i snart en månad. En blå Hyundai i30.
Eller den “blå draken” som jag kallar den. Gissar att varenda bil kommer få ett smeknamn framöver. Men det bara blir så, av första intrycken och känslan som jag får.
Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag vid sidan om allt annat jag gör också skulle fota bilar, så skulle jag skakat på huvudet. Jag som inte ens tycker om att fota saker/produktbilder/studiobilder/människor. Att ens fota något på beställning brukar få mig att tappa lusten direkt. Att behöva prestera något och känna press på att göra någon annan nöjd, det får min kreativitet att försvinna på en sekund.
Men när jag först fick frågan om samarbetet med Hyundai och Santa Fe´n, så kändes det bra. Jag fick fria händer och de hade inga krav på hur bilderna skulle se ut. Och någonstans så visste jag att de antagligen inte ville ha “vanliga” snygga, rena produktbilder, för i så fall skulle de anlitat en annan fotograf. Så jag kände mig säker av tanken på att de nog ville ha bilbilder med en touch av Jonna, och därför kändes det plötsligt väldigt roligt. Som något nytt och spännande.
Jag gillade utamningen på något vis, och mitt i allt så upptäckte jag hur roligt det var att försöka få ett sådant modernt och tekniskt objekt att smälta in i naturen. Att få den att passa in bland allt det andra. Jag kunde ägna timmar åt att bara försöka hitta rätt vinklar, ljus och reflektioner. Så i Norrbotten trädde en ny dimension fram inom mitt fotograferande, och därför känns det nu så roligt att få fortsätta utveckla det. Att varje månad leverera ett antal bilder till Hyundai känns som en extra krydda till allt annat. En rolig utmaning.
Det bästa är nog att det smälter in så mycket i det jag gör ändå. Jag tar ju för det mesta bilen med mig när jag ska ut och fota, så den är ju med på alla mina äventyr. Dag som natt. Därför tänkte jag nu visa lite bilder från våra små äventyr under månaden som varit.
Förutom att den här bilen är väldigt smidig och lättsam så är den också väldigt bränslesnål. Något jag tyckte var bra nu under sommaren då blir väldigt mycket bilkörning. Speciellt under sommaren så kör jag mycket bil. Inte så långa turer, men många små korta turer. Ofta på kvällar och nätter när ljuset och dimmorna lockar ut mig med kameran för att leta upp de rätta platserna att fota på. Även om jag egentligen inte kör så långt hemifrån så kan ändå milen dra iväg fort.
Som jag skrivit många gånger tidigare, så är det bland det bästa jag vet. Att packa kameraväskan och en termos med kaffe och sedan ge mig ut med bilen och köra ut på ensliga skogsvägar. Hitta nya spännande vägar jag aldrig kört på och upptäcka nya platser. Det är något så obeskrivligt mysigt med just de stunderna.

Om jag har riktigt tur så får jag också köra hem i gryningen igen med kameran fullproppad av bilder jag tagit i naturen under natten. Den känslan är också helt oslagbar. Att känna sig sådär lite trött och nöjd och med vetskapen att några riktiga guldklimpar till foton finns fångade på minneskortet.
Till skillnad från tidigare så kan jag nu också dela sådana mysiga stunder med min andra hälft. Aldrig hade jag vågat hoppats på att Johan också skulle älska att spontant åka ut med bilen på kvällarna och bara upptäcka nya platser. Några kvällar denna månaden har vi packat lite gott att äta och gett oss ut på skogsvägarna. Den här kvällen skulle vi åka till ett ställe som heter “Mobodarna” och som är en gammal fäbodvall som ligger i Oringsjö naturreservat bara några mil från Grundtjärn. Först körde vi upp på en gammal grusväg upp till en höjd för att se solnedgången.
Ja, vi var ganska sent ute.
Jag trodde att jag visste vägen dit men råkade ta en väldig omväg. Men vi stannade till på en massa vackra platser och jag fick gå loss med kameran.


Och det var när vi kom till denna platsen kring midnatt, som jag insåg att det fanns en mening med att jag körde fel. Jag tappade nästan andan när vi gick genom en liten skogsstig och sedan kom fram till detta. Som om naturen just skapat den vackraste tavla. Allting var så magiskt vackert.
Det kändes nästan lite trolskt att få se hur svanen med sin lilla bebis simmade där i dimman.
Vi stannade länge vid denna plats och bara betraktade naturens skådespel. Jag var så tacksam att jag kört fel så jag fick uppleva denna stund.
Efter att ha kört fel några ytterligare gånger och kört förbi infarten till Mobodarna hade det mörknat ute när vi väl kom fram. Eller, det var egentligen inte mörkt, men eftersom det var en bit att gå igenom skogen kände vi att det var tillräckligt mörkt för att skjuta på det till en annan kväll. Men det gjorde inget alls. Vi fick uppleva så mycket fint på vägen dit, och nu har vi fortfarande Mobodarna kvar att se.
På grusvägen hemma i Grundtjärn. Jag gjorde mig redo för att ge mig ut i natten och fota. Det hade varit en regnig kväll och molnen höll precis på att spricka upp. Om det har regnat på kvällen så brukar det alltid bli väldigt mycket dimma på natten, så därför brukar jag ofta ge mig ut med kameran då. Jag älskar dimma. Det kan förvandla vilken plats som helst till en helt annan.

Dimman gör också att ljuset från bilen sprider sig på ett så mjukt sätt. Hela den natten kändes sådär mystiskt vacker. Jag åkte omkring och lyssnade på musik och stannade till på några platser för att fota. Det var dock fasligt mycket mygg ute den natten. Det brukar bli så när det är fuktigt ute. Därför njöt jag mest av att uppleva natten genom bilrutan och se hur de dimmiga skogarna bredde ut sig intill grusvägen.
Och den här natten kommer jag såklart aldrig glömma. När vi firade vår förlovning ♥ Självklart var bilen med på ett hörn där med, eftersom vi med den tog oss ut i naturen till en plats vi tycker mycket om. Vi hade varit ute under natten och fotat och filmat, och blivit illa bitna av alla miljoner mygg. Speciellt Johan som på något vis lyckas dra åt sig mycket mer mygg än jag själv.
Solen hade gått upp och vi var lite trötta efter natten, och skulle precis sätta oss i bilen och köra hemåt.
“Vänta lite! Jag måste bara fota bilen i detta ljuset!“, sa jag och sprang iväg med kameran och ställde upp den på stativet.
Jag minns inte varför men vi fick ett skrattanfall åt allt möjligt under denna stunden. Antagligen var vi så trötta efter natten att allt blev roligt. Eller så var vi bara så väldigt lyckliga och glada åt allt vi fått vara med om, och för den vackra, vackra morgonen som lyste upp som guld.
Jag fick i alla fall fotat några bilder på bilen i det vackra morgonljuset, och det var ju en bonus efter den fantastiska natten med alla bilder som togs för att föreviga vår förlovning.
Sen körde vi hemåt i soluppgången. Med den där underbara känslan av lättnad och lycka. Trötta och nöjda, efter ännu en magisk natt ute i naturen. Och jag visste, att i kameran hade jag massvis med bilder jag snart skulle få dela med er.

Nu väntar en ny månad med nya äventyr. Ser fram emot att se vad som väntar härnäst ♥