Efter ännu en lång dag framför datorn med massa administrativt arbete sprang jag tillslut ut över ängarna och ner till sjön för att möta solens sista ljus innan den gick ner bakom skogen. Plötsligt får jag den där starka känslan igen. Som om jag blir påmind om varför jag bor som jag gör.
Ibland när jag får frågan om jag någonsin ångrat mig när det varit som tuffast, så brukar jag svara att trots att det ibland varit så himla kämpigt med allt, så har det bara krävts en sådan där liten stund, ett ögonblick av något vackert, som får mig att fyllas med så mycket lycka och kraft till att kämpa vidare för att kunna leva som jag vill. Som en liten aha-upplevelse. Ett ögonblick som får sorlet i huvudet att tystna. Den där mäktiga känslan av att bara stanna upp helt och hållet och ta in allting runtomkring, med alla sinnen vidöppna. Det är något magiskt över de stunderna. Det är som att att få uppleva en glimt av livets innersta kärna. Så som det ska kännas.

Det som är de mest fantastiska över de känslorna är att de framkallas av de mest simpla saker. När naturen visar mig något vackert. Det kan vara i en daggdroppe eller i norrskenet. I solnedgången eller i snöflingorna. I doften av frosten eller i ljudet av tystnaden. Små stunder som ger så mycket lycka, och som samtidigt är helt oberoende av pengar eller materiella ting. Det skulle aldrig gå att köpa den känslan. Och det är så fint, att faktiskt få uppleva det ibland, på riktigt. Inte bara läsa om det i vackra citat.

I dag kom en sådan stund, när jag satt på taket på det gamla båthuset och förundrades av den stilla novembersjön, och värmen som fortfarande kändes i solens sista strålar. Bara den stunden betydde allt.