Så kom då den sista dagen för mig i Nordnorge, som också blev den mest känslofyllda dagen. Kanske den dagen jag kommer minnas allra starkast.

Tidigt på morgonen tog jag flyget från underbar Bodø där jag bott under alla dagarna, för att flyga till Andøya i Vesterålen, som ligger norr om Lofoten. Vesterålen hade jag sett fram emot allra mest på hela resan. Det skulle bli den absoluta piken. Av det jag sett från Vesterålen så visste jag att det skulle vara som ett paradis för en fotograf, även om alla platser jag besökt redan var ett paradis det med. Men just Vesterålen kändes så väldigt långt borta. Så väldigt långt norrut. Så exotiskt. Som en plats vid världens ände.

Men jag hade ett tight schema och jag visste att min tid var dyrbar under dagen jag skulle spendera där. Först ut var Valsafari, då jag skulle åka ut med en färja i ett antal timmar och kanske få se valar. Jag hade inga förväntningar alls på hur det skulle vara, mer än att det lät väldigt, väldigt häftigt. Och det var det! Bland det coolaste jag varit med om. Men av någon anledning hade jag inte tänkt på hur jag skulle uppleva det. Jag hade inte en tanke på att jag ju sedan jag var väldigt liten varit extremt rädd när jag är ute på öppet hav i en båt. Ja, vi hade båt när jag var ca 7-9 år, som vi var tvungen att sälja då jag tillslut var så rädd för vatten att jag började gråta hysteriskt om någon satte på vattenkranen med för högt tryck (hahah).

När jag klev på båten samlades vi alla längst ner först där vi fick kaffe och information osv. Redan efter tio minuter efter att båten åkt ut så började jag få panik. Jag tittade förfärat ut över havet och såg de stora vågorna som satte båten i gungning. Jag tänkte att något måste vara fel. Båten kan inte åka ut om det är såhär stora vågor! I den stunden visste jag inte att det var en relativt lugn dag på havet. Jag upplevde det som storm. Skräcken växte för varje meter som vi kom längre bort från hamnen.

Det var första gången under resan som jag kände att det var jobbigt att vara helt själv. Att inte ha någon att prata med eller dela mina känslor med. Men det stod ett par bredvid mig som jag hörde var från Sverige så jag började prata med dom, och frågade dom om dom tyckte det verkade farligt att åka ut. Men de sa att det var helt lugnt, och inget alls att oroa sig för. Då kändes det bättre en stund, men samtidigt kunde jag inte släppa min rädsla. Det bara fanns där ändå. En oförklarlig rädsla.
Jag tycker jag ändå är ganska modig när det gäller mycket. Men sätt mig på en båt mitt ute på havet och jag blir så rädd att jag tappar förståndet.

Efter all information var vi fria att röra oss som vi ville på båten. Jag gick högst upp på fören av båten, trots att jag inte ville. Men i min skräck så tänkte jag att det är bättre att jag sitter där uppe ifall båten välter så jag snabbt kan hoppa över på rätt sida så jag inte fastnar under båten. Lite Titanic-style. Jag satte mig ner och höll ett hårt tag om relingen.
När vi kommit ut ännu längre från hamnen och vågorna blev större och land inte längre syntes till så var jag i ett sådant “panik-tillstånd” att jag tog upp min mobil och skulle börja skriva ett meddelande till min familj för att meddela att jag kanske inte kommer överleva den här båtturen, men att jag älskar dom och att dom inte skulle vara oroliga. Men jag tänkte skriva det på ett lättsamt sätt som om jag inte var rädd för att dö så att dom inte skulle bli helt förkrossade om så blev utgången (!!!!). Haha ja alltså…nu i skrivande stund låter det här HELT sjukt!!!  Men som tur var så hann jag inte skriva klart meddelandet, för då kom den svenska tjejen jag pratat med innan och satte sig bredvid mig. Hon hette Therese och berättade om när hon var i Italien och åkte färja. Då var det hundra gånger värre och folk grät och vågorna kastades över färjan. Så detta var ingenting i jämförelse.
Det lugnade mig verkligen. Hon satt där bredvid mig i säkert 45 minuter trots att hon åkte på den här turen med sin sambo. Så himla, himla fint gjort. Hon tröstade mig så himla mycket genom att bara sitta där ♥

Haha och när jag tittar på alla bilder och filmer så inser jag att det “farliga” helt och hållet upplevdes i mitt huvud. Dock syns det inte hur stora vågorna faktiskt var ibland, och hur mycket båten gungade, men när jag tittade mig omkring så var ingen annan rädd. När båten for upp flera meter så tjoade folk “wooooohooooo”, medan jag skrek inombords av skräck. Så att den här valsafarin kändes så otäck har ingenting att göra med att den är otäck, det är bara jag personligen som upplevde det så.
Jag har alltid känt en obehaglig känsla kring öppet hav och stora vågor.
Men sen kom stunden då vi fick syn på valarna! Nu minns jag inte vilken sorts val det här var för jag var inte så uppmärksam just då på vad de sa. Men de var otroligt många, och det var så mäktigt att se! En upplevelse för livet. Dessutom fick vi syn på några delfiner, som jag tyvärr inte lyckades få bild på.
När jag fick se den här synen så var det värt allt. All skräck försvann i den stunden och jag bara njöt av att få se fria, vilda valar i havet.
Jag är så lycklig och tacksam över att jag fick vara med om detta ♥
Efter ca en timma med valarna var det dags för båten att vända igen. Och det var då det riktigt jobbiga började. Det började blåsa ganska rejält och vågorna blev mycket, mycket större än innan. Jag satt kvar vid fören hela tiden trots att jag stundtals nästan var själv kvar där uppe. Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig. Jag höll ett krampaktigt tag i relingen och jag hade så ont i musklerna men jag kände det inte då. Jag tog upp min GoPro emellanåt och filmade och det hjälpte mig att försöka tänka på annat. En äldre man såg att jag var rädd och han stod några meter bakom mig i minst en timma. Vi sa aldrig något men jag förstod att han stod där för att visa att jag inte var ensam. Och jag är så himla glad för det! Jag tittade ofta bakåt bara för att se om han stod kvar.

Mot slutet blev jag sjösjuk. Så fruktansvärt sjösjuk. En tjej som jobbade på båten kom fram och hjälpte mig att ta mig till båtens bakre sida, där det gungar mindre. Jag kunde knappt gå. Hon gav mig en spypåse och papper och hon kändes som en ängel. För jag hade varit så rädd att jag skulle råka spy på båtens golv. När jag satt där och spydde och grät och trodde att jag skulle dö så tänkte jag på alla flyktingar som dött när de tagit sig över havet. Och jag tänkte på hur bra jag har det. Att det här inte är någonting i jämförelse med de som sitter med sina barn i famnen och kämpar för sitt liv i flera dygn på en båt som tillslut går på grund. Jag är ju bara på en lyxig valsafari.

När vi väl såg land kändes det som den största lyckan på länge. Haha, de här tre-fyra timmarna på båten var som en djup inre resa också. Så mycket känslor på samma gång. Total skräck, sorg och eufori och lycka över att se valarna. För de flesta på båten var det här bara en jättehäftigt, vacker valsafari. Men för mig var det en hel livsresa i princip. Som jag absolut inte ångrar. Men jag rekommenderar andra att inte ha havs-skräck innan man ger sig ut på valsafarin! 😀 Det blir så mycket trevligare då.

Nu kommer en liten film som jag klippte ihop av det jag filmade. Återigen så känns det konstigt att se filmklippen i efterhand eftersom det bara ser ut som en lugn, fin dag på havet, när jag upplevde det som något helt annat. Samtidigt som det också var en vacker upplevelse. Som sagt, alla känslor på samma gång.

När jag steg i land efter den händelserika Valsafarin kände jag mig helt slut. Jag var fortfarande sjösjuk och det kändes som hela världen gungade. Jag var helt matt. Jag stapplade mig fram till min hyrbil och lade mig sedan i baksätet. Jag fick en fruktansvärd frossa, trots att jag hade kläder för vinterväder på mig. Jag visste att jag bara hade två timmar på mig innan mitt flyg tillbaks skulle gå och min tid var så värdefull, men just då hade jag inte ens ork att känna mig ledsen över det. Jag låg där i baksätet i en timma innan jag tillslut piggnade till och kom tillbaks till verkligheten.

En timma kvar. Bara en timma kvar i Vesterålen, mina drömmars resmål. Jag fick så dåligt samvete över att jag legat i baksätet på en bil när jag befann mig på den vackraste plats på jorden. Jag satte mig bakom ratten, gnuggade mig i ögonen och klappade till mig på kinderna, letade fram en karta och körde till turiststationen för att be om en karta till “bleikestranda” som jag drömt om att besöka så länge. Jag trodde inte jag skulle hinna.  Jag kände sådan ångest. Sådan fruktansvärd sorg. Jag kunde inte missa det jag ville se allra mest.

När jag fick en vägbeskrivning så körde jag bara. Jag såg att den inte låg lika långt bort som jag trodde. När jag kom ut på vägarna och såg de otroligt vackra omgivningarna blev jag helt chockad. Så vackert. Trots att det var väldigt disigt denna dagen så var det en oförklarlig syn att se de mäktiga fjällen komma fram genom dimman. Från hamnen kunde jag inte se hur vackert det verkligen var runt omkring.

Tillslut såg jag den. Bleikestranda, som bredde ut sig som en evig, vit strand längs havet nedanför de mäktiga berget. Mitt hjärta nästan stannade till. Jag ställde bilen på en liten mötesplats längs vägen. Jag tog min kameraväska och bara sprang för livet ner till stranden och havet.

När jag plötslig stod där på stranden, med mina bara fötter i den vita, mjuka sanden och med det iskalla havsvattnet som sköljde över mina fötter, så kom det några glädjetårar. Det kändes overkligt. Jag trodde inte att jag skulle hinna. Men så stod jag där, på platsen jag drömt om att få komma till. Jag kände frihet. Det blev ett sådant starkt kontrast mot det jag upplevt tidigare på dagen. Jag kände mig så lätt. Som en vind.
Jag hade 20 minuter på mig att ta in allt det vackra. 20 minuter att vandra på Bleikestranda, innan jag behövde köra mot flygplatsen. Det kändes då som de viktigaste tjugo minuterna i mitt liv. Jag skulle ta vara på varje sekund.

Det här var utan tvekan en av de bästa stunderna på Norgeresan.  Den lyckan jag kände på stranden var så stark. Allt kändes fullständigt. Det kändes som en sorg i hjärtat att behöva lämna Andøya när jag precis kommit dit. När jag precis fått upptäcka lite av omgivningen. Jag hade gjort vad som helst för en dag till att åka runt och fota och upptäcka. Men samtidigt så kände jag mig så enormt tacksam för att jag hann till stranden. Att jag fick den där stunden. Det betydde så mycket för mig.

Nu kommer en liten video jag filmade nere på stranden. Jag tror jag nästan sprang konstant i tjugo minuter. Det kändes som det bästa sättet att få ut min glädje över att vara där jag var  ♥