Jag satt inne vid datorn i eftermiddag när jag plötsligt tittade ut genom köksfönstret och såg solen som var på väg ner och en tjock, dansande dimma som lagt sig som ett lager över hela sjön. Det var så vackert att jag släppte allt jag höll på med, tog kameraväskan över axeln, stativet i en handen och rusade ut med Nanook efter mig.

Det påminde så mycket om våren. Då blir det väldigt mycket sådana spontana rus ut genom dörren för att något alldeles magiskt händer utanför. För att inte missa det springer jag allt jag orkar för att hinna fram i tid. Naturen är sådär skiftande. Den kan bjuda på ögonblick som är bortom denna värld, men lika snabbt kan de försvinna igen. Det gäller att vara där när det händer. Därför älskar jag att bo med naturen utanför fönstret. På några minuter kan jag befinna mig där, mitt i naturens skådespel.

Vi sprang ner till isen, in i den tjockaste dimman. Det var som att kliva in i en värld av rosa bomull och aprikos.

Space. Ja, här har jag mitt utrymme. Långt från köer och trängsel. Långt från stadens puls, men mitt i naturens hjärtslag.

Nanook vandrar runt på isen under månen.

En sak jag verkligen upptäckt under tiden jag bott här i Grundtjärn, är att det kan vara en enorm njutning att andas. Något som jag aldrig tidigare tänkte på. Det skedde automatiskt. Men här, kan jag ibland uppleva hur ett andetag av den friska luften fyller mina lungor med ett lugn. Det är en underbar känsla. Jag älskar att andas här.

Skymning och fötterna börjar bli kalla. Då är jag glad att grannarna och de som har stuga här i byn har kört upp skoterspår att gå på se det går fortare att ta sig hem än att springa i den djupa snön och känna blodsmak i munnen.

Lycka