Det är något med sommarkvällar i juli som påminner mig så starkt om något att det nästan känns som jag förflyttas i tiden. Något som berör alla mina sinnen så djupt att det nästan gör ont. Ni vet den där känslan när något upplevs så vackert att lyckan blandas med känslor av sorg. Som om man redan känner nostalgi inför vetskapen att den stunden aldrig kommer att komma tillbaks. 

När jag går här barfota på grusvägen, och känner doften av torkat hö och sommargrönska, och lyssnar till fåglarna, humlorna och myggorna, så får jag den känslan. Det känns så starkt att jag nästan blir lite ledsen. Eftersom det påminner mig om när jag var liten. När mormor och morfar levde.
De allra starkaste minnena jag har från min barndom är härifrån Grundtjärn. Ändå var vi inte här så mycket. Några dagar om året. Men de dagarna i Grundtjärn satte så djupa spår i min själ att jag än idag kan känna känslan av hur det var att tvätta kläder med mormor under kranen ute på ängen. Doften av stugan, och kaffet ute på altanen. Rösterna, skratten. I min lilla värld, som treåring, var det de lyckligaste stunderna.
Jag fick springa fritt ute på ängen och plocka blommor. Jag byggde små hus till alla pysslingar och åt blåbär så händerna var alldeles blå. Jag kan än idag känna det där pirret i magen när jag försiktigt gick in en bit på stigen till skogen. Alldeles själv. Skogsmyrorna som nyfiket klättrade upp på mina bara fötter och solljuset som strilades in genom granarna. Doften av storskog, där alla stora björnas fanns. Men som i alla sagor som min morfar berättade, så var björnarna snälla.
Och sent på kvällarna samlade vi oss i en bil allihopa, och åkte ut för att titta efter älg. Den känslan och den spänningen jag kände då slår vilket nöjesfält som helst. Aldrig kände jag mig så levande som när jag fick vara med familjen i Grundtjärn. Det tycks låta som simpla små händelser idag, men de var de dagarna i Grundtjärn när jag var liten, som präglade mig för resten av livet. Det är därför jag är här idag.
Sådana här kvällar så kommer barndomsminnena från Grundtjärn fram så extra starkt. Det räcker med att en liten kvällsbris för med sig en doft som påminner om då, för att mitt hjärta liksom ska stanna till och jag nästan vill gråta en stund. Inte för att jag är ledsen, men för att det känns så starkt. För att det är så vackert. För att det påminner om en tid som inte längre finns. Med människor som inte längre lever. Mormor och morfar. 

Men just då, i den där kvällsbrisen, så är det som om det fortfarande finns kvar. 
Den för med sig allt från förr, och påminner mig om att allt som vi håller kärt, lever kvar i oss.