Det är tredje morgonen i rad som jag vaknar upp i gryningen till ett rytmiskt, klungande ljud. Ljudet går först in i mina drömmar och skapar en scen av en sjörövare som halsar en flaska rom. När jag vaknar upp lite till inser jag att ljudet inte alls kommer från en supande sjörövare. Det kommer från en hund som heter Nanook som står på en nytvättad hallmatta och är på väg att spy.

Av ren reflex kastar jag mig ut ur sängen och springer så fort jag kan till hallen för att öppna dörren. ALLTID en sekund försent. Det slår aldrig fel. Om jag hade varit en sekund snabbare så hade spyan hamnat ute på gården och inte på hallmattan.

Det är så typiskt denna årstiden då Nanook ska vräka i sig allt möjligt. Jag ser rester från ben. En liten skalle av en sork eller en stor boll av gräs. Ibland lite värre saker.
Det är som om Nanook känner på sig att jag tvättat alla mattor i huset och helt enkelt är tvungen att komma på något för att skita ner.

Det enda som är bra med att torka upp äckliga hundspyor i gryningen är att man blir pigg. Och så kan man gå ut och gå i soluppgången och bara ta det riktigt lungt på morgonen innan dagen börjar. Men det är det enda.

Dags att tvätta mattan för tredje gången. Eller så kanske jag inte ska ha någon hallmatta? 😉

Som tur är så är dessa morgonspyor inte ens i närheten av hans “rekordspya” som han en natt var en halv sekund från att lägga över mig. Jag kommer aldrig glömma den natten och den stanken och den skräckfyllda känslan av att behöva torka upp alltihop.

Han är bra på att smutsa ner på andra sätt också.

Det är en talang han har..

Min älskade lilla skithög <3