Det var en sådan häftig känsla den morgonen, när jag sa farväl till fjällvärlden.
Jag hade trott att jag inte skulle känna mig helt redo att fara hem igen, eftersom det fanns så mycket mer att fånga av allt det vackra från Abisko och alla platser runt omkring. Jag hade varit ute hela den natten, för att verkligen se till att fota de sista bilderna som jag ville ta, och filma de sista scenerna. Och njuta av ännu en natt ute i det vilda.

Efter några timmar nära riksgränsen kände jag mig klar och satte mig i bilen för att köra tillbaks mot Abisko igen. Natten höll på att övergå till morgon och midnattssolen lyste upp molnen som färgades rosa och aprikos. Allting var så stilla. Och plötsligt så kände jag ett starkt lugn inom mig. Som om en motor stängdes av, och jag tog ett djupt andetag.

Jag var klar nu.
Det var en så tydlig känsla. Jag var nöjd nu och kände att jag fått precis allt det där som jag önskade, och ännu mer. En känsla av att vara redo att lämna denna plats för att åter vända hemåt igen.
När jag närmade mig Abisko fick jag se månen resa sig över Lapporten. Jag stannade bilen och gick ut för att titta på detta mäktiga skådespel.
Och hela Torneträsk låg i vila, och utstrålade ett lugn. Det var så vackert att det nästan gjorde ont.
Jag stannade där en lång stund. Det var känslosamt på något vis. Jag fick det mest vackra och storslagna farväl jag kunnat tänka mig. Känslan i luften var som en fin låt till eftertexterna i en lång, vacker film. En sådan film som får en att gå runt i en bubbla i en vecka efteråt, eftersom den påverkat en så starkt att något hänt där inne i djupet av hjärtat. Något som kommer finnas kvar för alltid.

Efter farvälet körde jag till vandrarhemmet och sov några timmar på morgonen. Sedan satte jag mig i bilen och körde till Kiruna, där jag gick in på det mysiga caféet Mommos Veranda igen, och satte mig för att jobba några timmar och la upp blogginlägget om Silverfallet. Sedan tankade jag bilen full, och körde raka vägen hem till Grundtjärn. 70 mil genom Norrland.
Jag körde hela kvällen och hela natten.

Det var något alldeles magiskt med att återigen få se hur landskapen ändras mil efter mil. Från höga snötäckta fjäll till täta skogar och skogstjärnar. Det fick mig att verkligen inse att alla platser har sin alldeles egna charm.
Att färdas 70 mil i bil i ett enda sträck gjorde också att jag upplevde sådana kontraster. När jag närmade mig mitt hem fick jag se “Juvanklocken” som den heter. Den spetsiga toppen mitt i skogen. Jag skrattade lite åt mig själv eftersom jag alltid upplevt den så “mäktig”. Som ett berg som reser sig i skogarna. Nu plötsligt, efter att ha varit bland alla höga fjäll och berg i allra nordligaste Sverige, så såg det där mer ut som ett litet sandslott i en sandlåda. Jag tyckte det var häftigt också att månen var precis ovanför Juvanklocken, när jag natten innan hade sett den precis ovanför Lapporten. Juvanklocken får vara vår alldeles egna Lapport.
Tidigt på morgonen var jag återigen hemma. Grundtjärn välkomnade mig med grönska och sommarvärme. Jag somnade väldigt gott i min egen säng. Vilken resa. Vilket äventyr. Nu tar det nog ett tag innan jag smält allt som jag fått vara med om. Återigen, tack för att ni följt mig på resan! ♥