Jag drömde en slags mardröm inatt. Jag drömde att häggen, det vackra trädet med vita blommor som står ute på gräsmattan, hade blommat ut och alla blommor hade försvunnit, innan jag ens hade hunnit njuta av dem.
Det låter nog inte som någon hemsk dröm alls, men i drömmen kände jag en sådan djup sorg över att jag inte hade fått lukta på blommorna och ta tillvara på det vackra.

Jag minns att jag i vintras hade drömt något liknande som jag skrev här på bloggen. Då hade jag drömt att det var natten efter midsommar och jag hade missat hela midsommar, som om jag just vaknat upp ur en dvala. Då kände jag också den där sorgen och förtvivlan i drömmen.

Flera gånger har jag drömt liknande drömmar, och jag försöker komma på varför jag drömmer sådär. Jag tror det är för att jag numera lägger väldigt stort värde i att få uppleva sådant som jag förut bara tog för givet och lät gå obemärkt förbi. Som att få njuta av nyutslagna blommor, ett vårregn eller en vacker solnedgång. Sedan jag flyttade hit så har naturens skiftningar blivit så viktigt för mig. Jag vill ta in allt. Uppleva allt som den ger, för det är där jag får all energi och inspiration.

Jag upplevde det när jag var ute en stund på natten i går. Jag gick på grusvägen och kände den svala, mjuka vårdvinden mot kinden och alla dofter från blommor och träd. Jag blev nästan tårögd för att allt var så vackert. Numera kan sådana små stunder, i all sin enkelhet, fylla hela min själ med energi. Därför vill jag inte gå miste om något.

Jag har länge gått och sett fram emot att häggen ska slå ut, just därför att jag vet hur mycket glädje det skulle ge mig när de vita blommorna blommat. Därför skulle det vara en mardröm för mig att missa den vackra stunden.

Nu har trädet blommat och för en stund sedan satt jag under trädet och drack lite kvällskaffe. Det doftade så gott och det surrade av alla bin som flög omkring och njöt av blommorna lika mycket som jag gjorde.

Kvällskaffe under det vackra trädet.