Var redo, för här kommer jag.

Min måndag började ovanligt tidigt denna morgon. Jag blev väckt av Nanook vid halv tre. Efter en liten kattmats-incident igår kväll så vart han dålig i magen och behövde ut och spy. Efter knappt två timmars sömn svor jag lite för mig själv medan jag öppnade dörren och släppte ut honom. Jag förstod att han skulle behöva vara ute en stund, så jag passade på att göra upp en eld och sopa golvet i köket. Sedan gick jag ut i blåsten för att skaka mattor, och fick då syn på ett vackert norrsken som dansade över himlen.

Jag kunde inte låta bli att få ett leende på läpparna, där jag stod i morgonrocken och skakade mattor mitt i natten under norrskenet tillsammans med en magsjuk hund. Jag blickade upp mot himlen och kunde inte annat än bara älska stunden. Det är trots allt sådana här små märkliga stunder som ofta får mig att känna lycka, hur konstigt det än må låta. Det är väl en slags känsla av frihet och att få uppleva magiska ögonblick i de mest vardagliga situationer. Att få leva så nära skogarna och stjärnhimlen gör att jag hela tiden blir påmind om livets storhet.

020805Det var så himla varmt ute att det nästan kändes konstigt. Säkert 3 plusgrader. Att stå ute i morgonrock i en kvart var inga problem alls, trots att vindarna stormande. Den här bilden tog jag egentligen bara för att testa om jag ställt in fokus rätt, och var inte meningen att jag skulle använda till något. Men när jag tittade på den nu i efterhand så skrattade jag högt. Den visar ju hur det verkligen såg ut, och dessutom tycker jag att morgonrocken, handskarna och målar-tightsen nästan ser ut som en superhjälte-outfit. Och min blick säger ju ”Ready or not, here I come world”. Precis så som man vill känna sig en måndagmorgon.
020801Jag minns att någon sa att norrsken kommer när änglarna skakar sina mattor. Tänkte på det när jag skakade mattorna under norrskenet till ljuset från pannlampan. Att nu skakar vi våra mattor samtidigt : )
020802Och eftersom det var så vackert ute med norrskenet så kunde jag ju bara inte gå in och sova igen. Så jag sprang ut och fotade lite. Stjärnorna såg extra stora ut i  natt. Man kan se Andromeda-galaxen på bilden igen. Rakt ovanför huset till höger, en bit upp. Älskar när stjärnhimlen är sådär overkligt klar.
020804Nästan så vackert att det blev läskigt. Ibland blir jag nästan lite ”höjdrädd” när jag tittar upp mot en riktigt klar stjärnhimmel. Det är nästan så jag vill huka mig ner så att jag inte ska trilla upp. Ner. Ut.
020803Nu är klockan halv sju på morgonen och norrskenet denna natt/morgon gav mig nog en rejäl energikick för jag är fortfarande superpigg. Får hoppas att det håller i sig hela dagen! Nu blir det en stor kopp kaffe. Önskar er en riktigt fin måndag allihopa ♥

FacebookTwitter

Get shit done

Det är söndag eftermiddag och jag sitter här med en kopp kaffe framför datorn och har tagit en liten paus från storstädningen i ateljén. Något jag gått och tänkt att jag ska göra i flera veckor men bara skjutit upp hela tiden. Men nu var det verkligen dags. Ibland mår man nästan sämre av att gå och skjuta upp något än att faktiskt bara göra det där tråkiga som man inte vill göra. Jag är expert på att skjuta upp saker men nu fick det vara nog. ”Get shit done”, brukar jag säga till mig själv högt när jag vill peppa igång mig att ta tag i något jag tycker är jobbigt. Det funkar oväntat bra. Innan jag går och lägger mig i natt ska den vara skinande ren och fräsch, och redo för många nätter av målande.

Och vet ni? Jag sitter och försöker komma på hur jag ens ska hitta rätt ord för att beskriva min tacksamhet för allt fint ni skrev på förra inlägget och för att ni tog er tid till att rösta på min blogg i Finest Awards. Alltså, jag blev på riktigt tårögd av att läsa era ord. Det blev så mycket fint på en gång. Och att ni är så många som vill nominera bloggen. Herregud vad det värmer i mitt hjärta. Ni anar inte vad det betyder mycket för mig. Ni gjorde min helg. Tack, tack TACK ♥

Nu ska jag fortsätta med städningen så jag hinner klart ikväll/inatt. Hoppas att ni haft en jättebra helg allihopa. Och tack igen för allt ni ger. Kramar ♥

Storstädning i ateljén. Det behövs verkligen nu. Jag ska bära ut alla grejer förutom möblerna så det blir tomt och lätt att städa och skura.

Storstädning i ateljén. Det behövs verkligen nu. Jag ska bära ut alla grejer förutom möblerna så det blir tomt och lätt att städa och skura.

Det kommer göra gott för kreativiteten att få det städat och fint där inne.

Det kommer göra gott för kreativiteten att få det städat och fint där inne.

Kaffepauser. Det behövs det många av.

Kaffepauser. Det behövs det många av.

Jag inser att det var en himla tur att jag la på ett skydd över trädgolvet när jag inredde ateljén.

Jag inser att det var en himla tur att jag la på ett skydd över trädgolvet när jag inredde ateljén.

FacebookTwitter

Finest Awards 2016

För drygt ett år sedan satt jag i bilen en kväll och körde genom skogarna när jag hörde på radion om vilka bloggare som blivit nominerade till Finest Awards, som är nordens största blogg-gala och som årligen utser vinnare i olika kategorier. Jag tänkte för mig själv ”Åhh…vilken dröm det vore att någon gång få bli nominerad till något så stort som Finest Awards”.
Jag körde vidare genom den mörka skogen och tänkte för mig själv att ”nästa år…nästa år ska jag ge det ett försök”.

Nu har ett år gått och när jag fick syn på sidan där man nu kan nominera sina favoriter från bloggvärlden, poddar och sociala medier så nästan slog mitt hjärta ett extra slag. Det är nu jag har en chans att kanske, kanske, kaaaaanske bli nominerad. Och det pirrar i magen när jag tänker på det. Det finns så otroligt många bra bloggar idag så chansen är liten, men jag kommer absolut att ge det ett försök, precis som jag tänkte för ett år sedan.

Så nu tänkte jag vända mig till er, mina läsare, och höra om ni skulle vilja ge 1 minut av er tid till att nominera min blogg till Finest Awards? Om ni nu känner att ni vill göra det såklart. Som sagt finns det så många underbara bloggar så kanske kommer ni på någon annan som ni skulle vilja nominera.

Det finns många olika kategorier, och jag tror att min blogg skulle kunna passa in i två av dessa kategorier ”Årets personliga blogg” och ”Årets inspiratör”. Så om ni känner att ni skulle vilja nominera min blogg i dessa kategorier, eller i en av dom, så kan man göra det HÄR. Man skriver bara in namnet eller blogg-adressen på den man vill nominera, och klickar sen på ”Skicka röster”. Lätt som en plätt! Som ni ser finns det massor av andra kategorier också, till exempel ”Årets instagrammare”, ”Årets träningsblogg” eller ”Årets youtubekanal”. Man behöver inte fylla i alla kategorier men om ni kommer på några inspirerande personer som passar in i dessa så är det ju jättekul om ni vill nominera dom.

Det känns ju såklart så himla knäppt att ”be om nomineringar” såhär, men jag måste vara ärlig; Det skulle kännas så jäkla häftigt om bloggen fick in tillräckligt mycket röster för att bli nominerad! Och för att den ska få det så behövs er hjälp. Så om ni tycker min blogg förtjänar någon av dessa titlar så skulle jag bli så obeskrivligt glad och tacksam om ni ville gå in och nominera den! Det skulle betyda så enormt mycket ♥

Jonna jinton

Det känns som återigen som jag kanske drömmer om något som känns utom räckhåll, men samtidigt så borde hela flytten till Grundtjärn för fem år sedan definitivt varit en dröm utom räckhåll. Helt och hållet omöjligt att flytta 100 mil utan en plan, jobb och pengar. Men jag sitter här idag, och lever min dröm. Så om det är något jag lärt mig genom åren här så är det att inget är omöjligt. Man ska aldrig sikta på ett lägre mål bara för att man tror att det inte är möjligt att sikta högre.

Shoot for the moon. Even if you miss, you will land among the stars.

FacebookTwitter

Som en ny dimension av magi

Åhh vad glad och rörd jag blir av att läsa era kommentarer om min kulning. Tack underbara ni. Jag inser att det är väldigt många som blir lika berörd som jag själv av den uråldriga ropsången. Och det gör mig så glad, samtidigt som det får mig att undra varför? Vad är det med kulning som berör oss så starkt? Det ger en rysningar, gåshud och i vissa fall till och med tårar.
Intressant är det.

Jag kommer absolut att spela in fler filmer med kulning framöver. Men nu kommer jag först att fortsätta öva så mycket jag bara kan så jag kan kula över dimmiga skogar och dalar till våren. Som jag längtar efter det. Det ger mig ett lyckorus varje gång jag tänker på det. Det är som om ännu en dimension av magi har lagts till i mitt liv sedan jag började kula.

jonna jinton - dimmiga skogar
Såg att det var många som undrade också hur jag lärt mig och om jag har några tips. Det har jag ju självklart! Även om jag alldeles nyligen börjat och är långt ifrån färdiglärd. Men det är ju så roligt att vissa känner ett intresse av att lära sig kula, och om jag kan göra något för att underlätta så vore det fantastiskt. Jag kommer att skriva ett inlägg om detta lite senare, med lite tips på hur man kan börja öva upp rösten. Men, jag kan ju varna er att om ni bor i en lägenhet så blir ni säkert vräkta inom en vecka haha. Men som sagt, det kommer ett inlägg snart med lite tips ♥

Ska svara på alla era fina kommentarer i kväll också. Nu ska jag strax in till stan för att handla. Kylskåpet har börjat eka tomt igen så nu behövs lite påfyllning inför helgen.

Men vi hörs lite senare. Ha en underbar fredag! ♥

I morse gick jag upp på höjden ovanför byn för att möta solens första strålar och titta på morgondimman som låg tät över sjön.

I morse gick jag upp på höjden ovanför byn för att möta solens första strålar och titta på morgondimman som låg tät över sjön.

Jag kände den där allra första lilla förnimmelsen av en vår som närmar sig. Jag hörde fåglar som kvittrade i skogen och det har jag inte hört sedan i höstas, och solens strålar värmde på kinden.

Jag kände den där allra första lilla förnimmelsen av en vår som närmar sig. Jag hörde fåglar som kvittrade i skogen och det har jag inte hört sedan i höstas, och solens strålar värmde på kinden.

Solens första strålar genom träden. Jag fick nästan vårkänslor.

Solens första strålar genom träden. Jag fick nästan vårkänslor.

FacebookTwitter

Kulning – sången som bär på en urkraft

När jag var tolv år hörde jag kulning för första gången. Jag var på en klassresa i Stockholm och vi besökte ett musik-muséum, där en kvinna guidade oss runt och berätta om musikens historia. Jag minns ingenting från det besöket, förutom ett minne som etsat sig fast i mitt hjärta och som jag minns in i varenda detalj. Det var när guiden började prata om kulning. En form av sång som har sina rötter i medeltidens fäbodskötsel i Norden, och som kvinnorna på fäbodvallarna använde för att locka hem djuren på kvällarna. Hon beskrev det med en sådan passion och berättade att det förr i tiden ansågs vara något magiskt och mystiskt över kulning. Mina öron var spetsade. Mina ögon var stora och jag tog in vartenda ord hon sa. Kulning är ett lockrop, och en bladning av rop och sång, och som på grund av sina intensiva, starka och höga toner kan höras kilometervis över berg och dalar.

Jag vet inte varför jag blev så fascinerad när guiden berättade om det här, men det bara tilltalade mig på alla plan. Och sedan visade det sig att den här kvinnan även kunde kula. Hon bad oss barn att hålla för våra öron, eftersom hon sa att det skulle låta väldigt, väldigt högt. Hon ställde sig upp framför bordet och kupade sina händer vid munnen och började sedan kula.

De flesta barnen rynkande på pannan och tyckte det lät för högt trots att de höll för öronen. Men jag ville knappt hålla för öronen alls. Jag var helt trollbunden av hennes kulning. Jag rös och kände mig djupt rörd av det jag hörde. Det var något med melodierna. Något vackert, sorgligt och tidlöst. Toner som jag aldrig tycktes hört innan. När hon var klar frågade jag ut henne om allt möjligt. Hur lär man sig? Hur börjar jag? Vart kan jag öva utan att någon ska höra? Jag var tolv år, och ville lära mig kula som henne.

Tänk att det skulle gå över tio år innan jag faktiskt tog tag i saken. Men jag har tänkt på det länge. Och varje år har längtan växt sig starkare när jag varit på invigningen av den årliga festivalen Urkult här i trakterna. Vid midnatt, när Eldnatten börjar, så är det första man får höra just kulning. En eller två kvinnor som kular i natten och jag blir tårögd varje gång. Det är bara något med det som berör mig ända in i hjärtat. Just därför har jag länge velat lära mig denna tekniken själv, då jag upplever att känslan kulningen ger mig är en känsla som jag kan relatera till när jag är i skogen och i naturen.

kulning - jonna jinton

Senaste två månaderna har jag övat lite nästan varje dag. När jag kört bil. När jag varit i ateljén. När jag duschat. När jag varit ute i skogen. Ja, i princip vid varje tillfälle jag haft möjlighet. Ni anar inte hur jag har låtit, dag som natt. Det började med lätta uppvärmingsövningar och allt eftersom tiden gått har jag börjat ropa så högt att det ekar i mina väggar här hemma. Jag har velat ta det lugnt, eftersom det är lätt att man belastar stämbanden fel då det är mycket kraft och höga toner och frekvenser. Så jag lät det ta ganska länge innan jag verkligen provade mina kulningsvingar.

Jag minns det så väl, första gången jag kände att jag kulade på riktigt. Det var för två veckor sedan ungefär. Det var en speciell känsla i gommen, och jag fick fram väldigt starka toner utan att det kändes påfrestande. Det kändes plötsligt naturligt, och jag upplevde tonerna som pilar som for genom luften. Intensivt och målinriktat, och tonerna ekade genom skogarna. Jag hoppade upp i luften av lycka och kunde inte sluta le, eftersom jag nu kände att jag kommit en bit på vägen.

Jag har mycket att lära än, och jag ser fram emot att fortsätta öva så att jag en dag verkligen kan behärska den här sångtekniken. Det skulle kännas väldigt fint att få fortsätta ge liv åt kulning, som allt mer försvinner i historien och dör bort med äldre generationer. Det känns redan nu som om kulning blivit en sådan naturlig del av känslan när jag är i skogen. Och jag känner i varenda cell i min kropp att det nästan vilar något uråldrigt, mystiskt över kulning. En urkraft, som med sina toner borrar sig in i våra hjärtan och påminner oss om något. 

Jag spelade in en kort sekvens när jag kulade i skogen för någon vecka sedan, så att ni skulle få höra hur det låter. Vissa kanske har hört kulning innan, och vissa kanske aldrig ens hört talats om det. Det finns ju många sätt att kula på, men jag föredrar den melodiska kulningen som blir just en blandning av rop och sång.

Så, here wo go! ♥

FacebookTwitter

Ett nytt ljus

Jag fick en pannlampa, som lyser så starkt att jag nästan trodde att jag omedvetet skulle råka kontakta utomjordingar från yttre rymden när jag tidigt, tidigt i morse var ute och hämtade ved och tittade på den nästan rysligt klara stjärnhimlen. Nu kommer jag aldrig famla runt i mörkret längre, och slipper använda mobilens inbyggda lampa och tappa den hundra gånger om när jag hämtar ved.
010402En vacker stund mitt emellan natt och morgon, under miljoner blinkande stjärnor. Hunden Danny, som ni kommer få veta lite mer om senare, gjorde mig sällskap och satt tätt intill mig och värmde mina händer, medan Nanook sprang omkring i snön längre bort och lekte med ett vedträd. Jag log för mig själv  när jag tittade upp mot alla stjärnor. Trots att det ofta är stjärnklart kan stjärnhimlen skilja sig så mycket från gång till gång. Ibland är den sådär extra klar, utan det minsta dis, vilket gör att man nästan tappar andan när man ser den. Önskar jag kunnat ta er dit denna morgon så ni fick uppleva det på riktigt. Känslan att sitta där i snön och blicka upp mot det oändliga… ♥

FacebookTwitter

En positiv förändring

Nu är äntligen min nya ytterdörr på plats, och det blev så himla bra! Det känns som hela huset fick ett lyft på grund av den nya dörren. Jag går in i hallen hela tiden bara för att titta och varje gång så kan jag inte sluta le. Det känns som att gå in i ett ”riktigt hus” nu. En rejäl dörr som dessutom är så vacker och som släpper in ljus i min annars så mörka hall.

Jag är så himla glad att detta blev gjort. Jag tvekade först och tänkte stå ut med den gamla dörren som inte gick att stänga eftersom det ändå är en relativt stor kostnad att byta ytterdörr. Det var ju inget planerat att dörren skulle gå sönder och kanske inte något som är så himla kul att behöva göra precis när det nya året börjar. Men nu när det är gjort känns det så himla värt det. Det behövdes verkligen göras och jag mår så bra och känner mig så trygg av tanken på att jag har en rejäl ytterdörr som jag kan stänga och låsa precis som jag vill, och som dessutom är tät och inte bjuder in all kyla som den förra dörren gjorde.

020307020304Hallen blev mycket ljusare än innan tack vare den vita dörren. I framtiden skulle jag gärna vilja måla trappan vit också, och byta ut den gamla golvmattan i hallen mot trägolv. Men jag är så nöjd nu så det är inget jag brådskar med.
20305 020306Jag ser dörren som en symbol för en ny början. Nu jädrar ska det banne mig flöda in lite ny energi så det bara ryker om det!

FacebookTwitter

Nu ska jag förverkliga en dröm

Som alltid när ett nytt år börjar så brukar jag ha några mål, förändringar eller drömmar som jag önskar uppfylla under året. Något av det som jag sett fram emot allra mest med 2016 är att jag det här året äntligen ska satsa mer på målandet. Det är något jag drömt om i flera år egentligen. Det har legat under ytan och velat bubbla till liv men på grund av tidsbrist och felprioriteringar så har jag aldrig satt igång med att måla på det sättet som jag egentligen vill. De som följt bloggen länge vet ju säkert att jag målar då och då, men det är något som jag bara kunnat göra de få kvällar då jag känner att allt annat är gjort. Det är som om jag inte kan måla om jag har annat runt omkring mig som stör. Jag måste nästan känna en sådan där ouppnåelig frid inombords för att jag ska kunna ta tag i penslarna. Och de flesta känner nog igen sig i att det är väldig sällan sådana stunder kommer.
010206
Men de senaste månaderna är det nästan som om jag törstat efter färg. Och jag har haft en oförklarlig längtan till att börja måla mer på riktigt. I september fick jag några slantar över och köpte nya färger och sedan dess har jag liksom inväntat att saker och ting ska lugna ner sig lite så jag kan sätta igång. Men då skulle jag fått vänta tills jag är 100 år. Så nu en natt i januari kände jag att den enda rätta stunden att börja är NU. Och det var även då jag insåg att jag inte behöver känna det där lugnet innan. För det kommer av sig själv när jag börjar måla. Få saker gör mig så harmoniskt som när jag målar. Det är ungefär som att vara i skogen. Det spelar ingen roll om man har mycket att tänka på eller känner sig stressad innan. Men när man väl går in i skogen så är det som att för varje andetag man tar så infinner sig ett lugn. En balans. Och precis så känner jag av att få vara inne i ateljén bland alla färger.
013005
Så nu har jag äntligen kommit igång med målandet och spenderar kvällar och nätter i ateljén så fort jag får tid. Jag har påbörjat en kollektion som ska heta ”Songs of the the winternights” och som kommer vara abstrakta tavlor som jag målat med inspiration från vinternätterna. Som jag skrivit innan så ligger det något alldeles magiskt i luften över de kyliga, stjärnklara nätterna med norrsken och rimfrost. Jag har alltid känt något sagolikt över det, som jag försökt spegla i mina foton också.
Och hela grejen med kollektionen är att jag ska måla dom under vinternätterna med norrskenet som dansar över snötyngda granar utanför fönstret i ateljén. Jag vill känna den känslan när jag målar så att magin liksom ska färga av sig på canvasduken. Så man kan väl säga att jag har drygt en månad till på mig innan vintern övergår till vårvinter.
010205
Min dröm i flera år har varit att jag någon gång ska få ställa ut mina målade tavlor i ett riktigt galleri. Helst en solo-utställning, så jag får allt utrymme för mig själv att skapa den där känslan precis som jag vill. Och nu när jag påbörjat en kollektion så känns det som den drömmen blivit allt starkare. Nu kan jag föreställa mig hur det skulle kunna se ut. Jag kan se framför mig hur det skulle vara på vernissagen.
Även om det på ett sätt borde vara helt omöjligt att drömmen om en soloutställning skulle slå in när man precis påbörjat sin första riktiga kollektion, så kommer jag ändå inte tänka att det är omöjligt. Det känns som det pirrar i magen av glädje när jag tänker på det. Som om det är en dröm jag kan förverkliga om jag verkligen vill det tillräckligt mycket.

013006Jag känner sådan glädje varje gång jag tänker på att måla nu. Förut kändes det som jag mådde dåligt varje gång jag tänkte på det, för det var något jag längtade efter men inte riktigt hade. Nu när jag kommit igång så ger det mig en kick varje gång jag tänker på att jag snart kommer vara inne i ateljén igen med en kopp kaffe, bra musik och vinternatten som sällskap.
013008013007013009

FacebookTwitter

Om tårar, bullar och livsenergi

Vissa kanske la märke till att min blogg legat nere sedan igår. I alla fall för vissa. Min domän fördes över till mitt nya webbhotell igår och det blev väl något strul med det som gjorde att det ännu inte uppdaterats för vissa. Jag fick precis igång min blogg igen när jag startade om routern nyss. När supportern sa att det kunde ta upp till två dygn kändes det som all min ”nystarts-energi” försvann i en enda suck. ”Inte två dygn till…det går inte” tänkte jag för mig själv. Dfter serverkraschen förra veckan kändes det just i den stunden som om jag var tillbaks i januaris motgångar igen.
Jag bara satt och stirrade på skärmen och kände mig alldeles tom. Sen stängde jag ner datorn, gick raka vägen upp i sängen och somnade med kläderna på. Vaknade inte en enda gång förrän 6 i morse när klockan ringde.

020201
Då kändes allt lite bättre. Senare på morgonen fick jag igång bloggen igen och sedan kom MW Bygg hit, snickarna som ska sätta in min nya ytterdörr. Och strax efter det kom min mamma hit med ett paket kaffe (som jag hade slut på!) och en påse med 10 (tio!!!!) kanelbullar! Jag vet inte vad som hände, men när jag fick syn på alla bullarna där i påsen så blev jag så glad att jag började gråta haha. Jag skrattade och grät i några sekunder samtidigt, och jag kände mig så himla löjlig. Om jag hade varit själv hade jag vågat gråta ut ännu mer haha. Det kändes som hela min kropp ville det. Jag känner nästan hur gråten kommer nu när jag skriver om det hahaha. (Herregud…)

020202
Mamma skrattade och jag berättade att det var precis samma sorts känsla av glädjegråt som när jag vandrade 11 mil i fjällen och kom fram till en station där vi fick pannkakor. Jag hade så ont i fötterna och var så obeskrivligt trött i hela kroppen. Jag trodde vi bara skulle få en pannkaka var, men tanten som serverade frågade ”Hur många pannkakor vill du ha?”. Förvånat frågar jag ”Va? Får man inte bara ta en?”, och tanten svarar med ett varmt leende, ”Du får ta hur många du vill”. Varpå jag börjar gråta för det blev så mycket känslor haha. En känsla av tröst på något vis. Som en varm stor famn som bara säger ”Allt ordnar sig vännen, här får du massor med bullar och pannkakor så länge”.

Japp, så stabil är jag just nu. Gråta för en påse med bullar. Men nu känns allt så himla bra och jag sitter här vid mitt skrivbord med en bulle och en kopp kaffe och utifrån hallen hör jag hur snickarna håller på att sätta in min nya dörr. Jag tror den där dörren kommer förändra hela mitt liv. På riktigt.

020205
020203
Jag fick ett jättefint och intressant mail från en kvinna som är Feng Shui konsult, och hon berättade om hur viktig just ytterdörren är i vårt hem. Det är där livsenergin chi ska kunna flöda in på ett behagligt sätt, utan hinder. Därför är just entrén till vårt hus och dörren bland det viktigaste vi har i vårt hem. Och har man då t.ex en trög ytterdörr så kan det stoppa ett flöde och få saker att tyckas gå trögt i ens liv. Och har man en dörr som inte går att öppna eller stänga alls så kan det ge sig uttryck i att man fastnar och inte tycks kunna komma framåt.

Jag anar att det säkert kan låta flummigt i vissas öron, och det gör inget om ni tycker det. Men själv har jag läst en bok om just Feng Shui en gång och det är inte klokt vad jag känner att det finns mycket visdom att hämta där. Det handlar ju om hur våra hem kan inredas på ett sätt som gör att vi mår bra och där energin kan flöda fritt. Jag är väldigt känsligt för sådant och tänker ibland enligt det jag lärt mig från boken och har tänkt på min dörr många gånger eftersom jag läst om hur viktig ingången är i vårt hem.

Så ja, nu när en ny fin dörr sätts in så är jag säker på att det kommer kännas så mycket bättre här hemma. En dörr som inte låser in mig och som går att stänga, och som håller inne i värmen i huset. Och en ny nyckel. Åhhh ♥

Nayeli undrar vad det är som händer här hemma.

Nayeli undrar vad det är som händer här hemma.

Nanook ligger ofta under skrivbordet och värmer fötterna medan jag sitter och skriver. Precis som han gör just nu.

Nanook ligger ofta under skrivbordet och värmer fötterna medan jag sitter och skriver. Precis som han gör just nu.

Nu ska jag dricka upp kaffet och gå och kolla hur det går för snickarna med dörren. Kan knappt förstå att jag i kväll kommer ha en riktig dörr att gå ut och in genom. Åh, spännande! Ska självklart ta lite bilder sedan när det är klart så ni får se när den är på plats! Önskar er en underbar tisdag. Kram på er ♥

FacebookTwitter