Angermannalagets kulturpris

Äntligen har jag nu priset i mina händer. Priset jag vann i februari tidigare i år, när jag blev så förkyld att jag inte kunde vara med på prisutdelningen i Uppsala. Minns ni? Jag berättade aldrig då var det var för pris jag hade vunnit, eftersom jag ville vänta med det tills jag hade fått hem priset så att jag kunde ta några bilder.

Jag har tilldelats Angermannalagets årliga kulturprisAngermannalaget är en kultur och hembygdsförening på Norrlands nation och som har sina rötter i Ångermanland. Varje år, ända sedan 1963, har de delat ut ett kulturpris till någon som verkat för kulturen i Ångermanland. Ett fint kulturpris som är ärofyllt att få. Bland annat har före detta statsminister Torbjörn Fälldin fått priset år 1976. Och 2001 fick Ulrika Bodén priset, som är en av landets främsta folksångerskor och en stor inspiration vad gäller kulning och vallmusik. År 2013 fick Fjällrävens grundare Åke Nordin årets pris.

Och nu, 2016, har jag fått den stora äran att tilldelas detta pris med motiveringen:

För att hon med aktuella kommunikationsmedel förmedlar vårt landskaps vackra naturskiftningar och för sin mångåriga kulturella gärning i bild, text och form rotad i Grundtjärn har bloggaren, fotografen och målaren, ja allkonstnären Jonna Jinton tilldelats Angermannalagets kulturpris 2016.

Jag är så otroligt glad och tacksam att få bli årets kulturpristagare. Vilken ära!
Priset är en flottarhake fäst vid en bräda. Sedan mitten på 1700-talet fram till mitten på 1900-talet så användes Ångermanälven till timmerflottning. Flottarhaken är en symbol för att hedra de egenskaper som Ångermannlänningarna bar på; styrka, seghet och dynamik.
För mig känns den här flottarhaken lite extra betydelsefull, då min morfar och min gammelmorfar jobbade med flottningen, och många andra i min stora släkt från min mammas sida. Både min morfar och min gammelmorfar finns med i den här filmen med flottning i Juvanån, som ligger här i närheten av Grundtjärn. Min morfar är den första man ser på filmen, Frans Karlström. Sedan presenteras alla flottare runt 1:26 in i filmen, och då får man också se min gammelmorfar Johannes Jonsson, som jag aldrig hann träffa.

Åh, jag har sett den filmen så många gånger men blir alldeles tårögd nu när jag tittade på den igen. Morfar. Livet är så flyktigt. Som en vind som far förbi, och sedan vidare någon annanstans. Det känns så märkligt att många av människorna som är med i filmen inte längre finns vid liv. Men några ögonblick från deras liv är sparade, där de jobbar och sliter med timmerflottning. Så levande. Hade inte filmen funnits kvar, så hade dessa ögonblick varit sedan länge glömda. Det var inte så längesedan jag satt i mormor och morfars kök och drack kaffe med en sockerbit under läppen. Båda levde när jag flyttade till Grundtjärn. Nu finns de inte kvar längre. Tänk vad de skulle vara stolta om jag fick visa mitt pris för dom.
Det känns väldigt fint att få hänga upp flottarhaken på väggen nu, i min nyrenoverade ateljé, intill mina andra priser jag tilldelats under året.
Flottarhaken blir en symbol för så mycket. En symbol för mina rötter. Och en symbol för hur ett litet frö, en liten dröm, kan leda en fram genom livets stora stormiga hav. Som en enda ljus stjärna på himlen en mörk natt. Ibland räcker den drömmen som vägledare, bara man aldrig låter rädslan för att misslyckas bli större än drömmen att lyckas.

Den blir också en symbol för mina förfäder. Jag tänker att jag har mormor och morfar att tacka, och alla mina äldre släktingar som jag aldrig fick träffa, men som ändå lever kvar i mig. Kanske fick jag lite av deras styrka, seghet och dynamik för att ta mig igenom de första tunga åren i Grundtjärn. Vägen från det kalla golvet intill kaminen min första vinter, till min varma fåtölj på mitt nymålade golv i ateljén. Den var lång och kämpig. Men jag är så tacksam över allt som dessa år gett mig. Allt jag lärt mig. Allt jag fått dela med mig av. Livet. Det är ju precis såhär det är. Motvind och medvind, oavsett vilken livssituation vi befinner oss i. Motvinden bryter ner oss, så att vi sedan ska kunna bygga upp oss igen, starkare än innan, så att vi ska klara av nästa storm lite bättre. Medvinden ska ge oss känslan att ”om jag klarat av detta, då kan jag fasiken klara av vad som helst”. Redo för nya tag.

När jag satt i soffan med morfar för några år sedan, och började plinka på hans dragspel, så sa han ”Du ska lära dig spela Livet i Finnskogarna”. Han sa det nog mest på skoj, men jag tog det på största allvar och började öva varje kväll. Jag skulle spela den på midsommar för honom. Men han gick bort innan midsommar, och fick aldrig höra mig spela. Men varje sommar så tar jag med mig morfars dragspel ut på ängarna och spelar så högt att det ekar över hela byn. Jag tror han hör.

Så, jag tycker Livet i Finnskogarna får bli soundtracket till detta blogginlägget. Kram på er allihopa ♥

Mycket att fira

Hej på er!

Nu är det ny vecka igen, och jag hoppas er helg har varit bra! Här har helget gått till fortsatt renovering i ateljén. Det började som ett relativt litet projekt med att jag skulle måla golvet vitt, och som vanligt så växte idéerna och under denna helgen så har det utvecklats till ett mycket större projekt, men som också innebär flera positiva förändringar.

Det började med att jag funderade på att åka till Ikea och inhandla lite material för att få till bättre förvaring. Jag hade ju problem med att få plats med alla grejer och är det något som jag tycker Ikea är bra på så är det förvaring. Så jag och Johan åkte till Ikea i Umeå i lördags med en färdig inköpslista och handlade alla grejer som behövdes. Det var faktiskt allra första gången vi åkte till Ikea tillsammans, så det blev en rolig dag!

Sen ägnades hela kvällen åt att montera grejer och då bubblade nya idéer fram. Det blev spackling och målning av väggar och när de nya förvaringsutrymmena kom på plats så blev rummet plötsligt liksom dubbelt så stort. Det var då som jag insåg att jag verkligen skulle kunna få plats med allt i samma rum. Som jag haft det fram till nu så tar jag upp två rum här hemma. Ett som arbetsrum med stort skrivbord. Och ateljén där jag slår in fotoprints, packar grejer och målar. Men jag har länge känt att jag vill göra ett rum ledigt för Johan. Han skriver och har liksom jag kreativa projekt som ibland behöver ett eget utrymme. Ett rum att stänga in sig i där man kan låta sina idéer växa fram. Ett skrivbord att ha datorn på och någonstans att förvara sina grejer. För mig har det känts viktigt att han ska få det utrymmet här hemma, men jag har inte riktigt vetat hur det ska vara möjligt. Han har varit så ödmjuk i det hela och tyckt att jag ska ha dessa två rum eftersom det är min arbetsplats, och han har suttit i köket och skrivit på kvällarna.

Men igår så kom vi på lite bra idéer till hur jag ska få plats med allt i ateljén. Plötsligt känns det som jag har hur mycket plats som helst, och behöver inte längre två rum. Nu kommer jag till och med ha en liten hörna med en fåtölj och soffbord. Som jag längtat efter något sådant!
Samtidigt som Johan sen kommer ta över arbetsrummet och ha eget skrivbord och bra med utrymme. Jag är så galet glad över detta. Det känns som ett stort lyft för oss båda.

Nu, lite bilder som jag tagit under helgen!
Helgen började storslaget med ett vackert norrsken på fredagkvällen. Det var lite molnigt ute men norrskenet lyste igenom ändå. Det var så längesedan jag såg ett stort norrsken sist, så det kändes vackert att få se kanske säsongens sista norrsken innan de ljusa kvällarna i maj börjar.
I lördags kväll efter en hel dag i Umeå på Ikea så var vi åter hemma igen, och passade då på att fira med lite bubbel samtidigt som vi monterade möbler. Vad firade vi? Jo, att Johan förra veckan fick sitt hus sålt i Överå. Det var ett långvarigt projekt innan vi fick ut det på försäljning. Ni vet ju hur det är med flytt och husförsäljning. Inte alltid det roligaste att ta itu med. Men senaste halvåret har vi verkligen längtat efter att få allt flyttat och klart inför att lägga ut huset på försäljning. Det är ju både dyrt och tidskrävande att ha två hus. Och när det väl kom ut nu i april så gick det undan! 16 dagar tog det bara, sen var huset sålt. Vi var SÅ lättade. Det är inte alltid det lättaste att få hus sålda här på landsbygden. Vissa hus kan ligga ute i minst ett år, och ändå inte bli sålda. Det känns fortfarande lite overkligt. Nu är det bara själva flyttstädningen och lite annat kvar, sen har vi bara ett hus att koncentrera oss på. Vi är så glada!
Det är viktigt att fira när bra saker händer!
Sen gick vi igenom det ultimata partestet; montera IKEA-möbler tillsammans. Vi klarade det utan den minsta suck eller dålig stämning. Men det visste jag redan. Jag har aldrig träffat en människa som jag kompar så bra med som just Johan. Det går liksom inte att börja gräla om struntsaker. Blir någon av oss på dåligt humör så går det aldrig ut över den andra personen, utan helt enkelt ut över det som gjort en på dåligt humör. Det är så himla skönt. Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan perfekt, stabil balans. Snarare tvärtom. Där jag kunnat bli så rosenrasande att jag vill kasta tallrikar i golvet som på film, ni vet. Över skitsaker. Där minsta tonläge kan väcka dålig stämning och där man jämt känner att man måste befinna sig i försvarsläge och tippa på tå för att inte säga fel saker eller göra den andra på dåligt humör. Så är det inte med Johan. Med Johan är det harmoni. Han gör mig lugn, trygg och lycklig. Till och med när vi monterar struliga IKEA-möbler.
Lille Nanook som alltid vill vara med. Han undrade nog vad vi höll på med.
Sätter man sig på golvet så får man räkna med att han sätter sig i knät på en gång. Att sitta i någons knä är bland det bästa han vet. Sötgrisen ♥
Nästa dag (i går, söndag) började jag att spackla över hål på väggarna.
Och Johan hjälpte sedan till med att måla väggen vit. Jag ville ha denna väggen vit, och resten i den beiga, naturfärgen. Jag brukar inte alltid tycka om helt vita väggar, men eftersom det är just en ateljé där jag håller på med mycket tavlor och färg så vill jag ha en helt vit väg där jag kan måla och även fota mina tavlor och bilder. Vitt och ljust gör ju att färger framhävs bättre. Det blir en renare känsla, som jag tycker om.
Väggen mitt emot spacklade jag och målade sedan över i samma beiga färg. Den var väldigt skadad av hål så jag ville förfina den lite.
Johan håller på att sätta upp en skena för gardiner, till min nya lilla lageravdelning där jag ska ha kartonger, wellpapp, bubbelplast och annat som behövs när jag slår in tavlor och fotoprintar. Vi har kommit mycket längre nu men jag ville vänta med att ta nya bilder tills det mesta är klart. Det kommer bli så himla fint så jag nästan inte kan förstå att det är sant. Tänk vad lite nya smarta förvaringsidéer kan göra mycket. Och jag är så tacksam att Johan ägnat precis hela sin helg åt att hjälpa mig med ateljén. Nu väntar jag bara på ett hörnskrivbord och några andra grejer som jag beställde igår, sedan är allt klart! Hurra!

Vill passa på att tacka för alla fina, smarta tips i förra inlägget. Och jättekul att så många av er tyckte det blev fint med det vita golvet!
Ha nu en fantastiskt start på den nya veckan allihopa. Kramar ♥

Måla över röran med vitfärg

Jag skulle storstäda i ateljén här om dagen när jag plötsligt fick ett infall att göra om där inne. Från början tänkte jag bara möblera om och försöka få till en smartare lösning för att få lite mer plats för allt. Men så tänkte jag att om jag ändå ska möblera om, så kanske jag kan måla golvet i samma veva. Att måla trägolvet vitt är något jag drömt om länge. En ateljé med vitt trägolv. Åh!
Så när jag var i Sollefteå i tisdags så köpte jag lite målartvätt, slippapper och annat som behövdes. Golvfärgen hade vi redan hemma.
Så i förrgår kväll började jag plocka ut alla grejer. Johan hjälpte till med de större grejerna som tur var. Jag hade nog inte riktigt anat hur många vändor upp och ned det skulle bli för att tömma detta rum på grejer. Nästa morgon (när denna bilden togs) så tänkte jag ett tag ”Vad sjutton har jag påbörjat nu?”. Samtidigt som det på ett vis kändes så viktigt för mig att få göra den här förändringen. En rensning.

Trots att det är ett stort rum så har det senaste tiden känts som jag nästan kvävts här inne. Grejer överallt. Tavlor längs alla väggar. Damm och smuts. Och allt packmaterial som snart dränker mig. Jag hade behövt ett annat rum för att bara förvara allt packmaterial som krävs när man säljer fotoprints och tavlor i alla möjliga olika storlekar. Nu förstår jag verkligen vad som menas med lagerutrymme.

Golvytan blir ju egentligen inte alls större av att jag målar det vitt. Det gulnade trägolvet råkade bara få skulden för min inre och yttre röra, och jag tänkte att bara golvet blir vitt så kommer det bli mycket lättare att få bättre ordning här inne. Vi människor är så himla roliga (och tragiska) på det sättet. Att tro att allt blir lättare med snyggare golv och finare inredning.

MEN, jag är väldigt glad att jag tog tag i golvet nu ändå. Det kommer kännas så rent och fräscht här inne, och jag ska verkligen lägga min själ i att försöka tänka riktigt smart vad gäller utrymme. Även om det kanske inte skulle varit prio ett att göra detta just nu, så vet att jag att rena ytor med bra ordning är något som verkligen får mig att må bra. Har ni några bra tips på förvaringsmöjligheter eller annat bra, så kommentera gärna.
Efter målartvätten var det dags att slipa golvet. Och herregud vad jobbigt det var. Det kändes som årets tyngsta träningspass. Vet inte när jag svettades så mycket senaste. Men vilken härlig känsla när det var klart!
Då var det dags för första lagret golvfärg.
Som tur var kom Johan hem och hjälpte mig då jag mitt i målningen fick så fruktansvärt ont i magen, resten av hela kvällen och natten. Vet inte om det berodde på att jag hade tryckt i mig för många kanelbullar och sockerkakor. Men jag brukar ju tåla sånt.
Johan målade i alla fall klart golvet medan jag gick runt med en pensel och duttade lite på ställen där det var svårt att komma åt med rollern.
Idag var det dags för andra lagret färg. På burken stod det att det skulle det räcka med två lager men jag får se om det kanske blir ett till.
Man ser verkligen skillnad på första och andra lagret. Till vänster på bilden är det bara första lagret. Och i mitt arbetsrum är det så fullpackad med möbler och grejer att jag knappt kommer in. Men snart kommer här bli riktigt fint tror jag. Vad tror ni? Tycker ni det blir fint med det vita trägolvet?

Hoppas ni har en fin torsdag! Kram på er ♥

Vårkvällar

Det är en alldeles speciell känsla att få ta fram cykeln ur ladan, pumpa däcken och sedan ta årets allra första cykeltur över grusiga vägar. Det känns alltid som jag flyger fram. Det känns så lätt. Och jag får samma bubblande glädje som jag kände när jag var liten och fick ta fram cykeln efter vintern. Tänk att vare vår känns som den allra första.
Det var dock lite vingligt att cykla med mina två älsklingar. Speciellt när Nanook fick för sig att hastigt stanna och lukta på något i diket, eller byta sida av vägen. Men vi klarade oss helt utan vurpor.
Kvällen var så vacker och stilla och ljuset så mjukt och behagligt. Jag cyklade runt och fotade lite i byn tills solen gått ned. Underbara vårkvällar.
Nu är byn ganska tom igen efter påskhelgen. Det blir alltid lite extra tyst efter storhelger när familjen samlats.
Mamma och pappa kom förbi med hembakade kanelbullar igår, så vi tog en mysig kvällsfika i köket.
Hoppas ni haft en härlig tisdag allihopa! ♥ Stor kram på er!

Den stora björnen i skogen

Det var på torsdag natt, som jag och Johan körde på de ensliga grusvägarna på väg hem mot Grundtjärn efter att vi varit i Järved hos Johans föräldrar och ätit god middag under kvällen. Klockan var strax efter 1 på natten, och plötsligt får vi syn på något stort, brunt som springer längs vägen.

Min första tanke var såklart att det var en älg. Det brukar man se gott om här. Men i nästa sekund ser vi bakändan på en stor björn som springer in mot skogen. Jag tvärstannar och vi båda blir lite chockade. Det var en björn! 
Vi backar bilen och kollar på spåren genom bilrutan och ser de enorma avtrycken i snön. Det kändes riktigt häftigt att få se en björn. Det finns mycket björn här, speciellt senaste åren. Men det är många som bott här hela sitt liv, till och med jägare som vandrat i skogarna varje år men aldrig, aldrig fått sett en björn. Det här var andra gången jag fick se björn här.

Kanske var det till och med samma björn som jag fick se den allra första månaden som jag bodde här? När jag var på väg i min Volvo 245 till mitt målarjobb på Jon Salmens gård i Myckelgensjö? Bara att den nu växt på sig lite. Åh det glömmer jag aldrig.
Jag och Johan ville åka tillbaks nästa morgon och se om vi kunde hitta spåren. Så vi tog med oss resten av familjen som nu under påskhelgen var uppe på besök. HELA familjen var faktiskt samlad, och det händer inte allt för ofta. Dock så jobbade mamma natt under påskhelgen så hon var inte med när vi kollade björnspåren. Men det var väldigt roligt att få ta med mina små brorsbarn Noak och Klara.
Det var inte svårt att missa dessa björnspår.
Vi stannade bilen vid vägen och följde spåren en bit. Här ser vi Noak till vänster och min storebror Isac längst fram. Och där bakom går min lillebror Filip med hunden Sinaaq, min pappa Ulf och Johan med Nanook.
Jag ville ta med Nanook för att passa på att testa hur han reagerar när han känner lukten av björn. Han dök ner i spåren och blev alldeles till sig. Jag som i alla fall trodde han skulle bli lite rädd, med tanke på att vissa hundar inte alls gillar det. Dock såg jag efteråt att han darrade på bakbenen så det var nog både med nyfikenhet och rädsla som han nosade på spåren.
 Johan och Nanook, Isac och hans fru Hannah, lilla Klara, pappa och Noak.
Noak och Klara, som blivit så stora. Vissa av er som följt bloggen känner ju säkert igen mina brorsbarn. Kanske var ni med när jag fick träffa Noak för allra första gången? Det känns helt galet när man tänker på vad fort tiden gått.
Isac ville se hur stor björnen kunde vara och ”mätte” på sitt eget vis haha.
Lilla björn-Klara ♥
Björnens spår gick vidare in i skogen, och jag hoppas den lunkar omkring där i storskogen någonstans nu och njuter av våren som närmar sig. Det var en fin upplevelse att få se björnens maffiga fotspår. Och säkerligen ett minne för livet för barnen.

Hoppas ni alla haft en underbar påskhelg! Kram på er ♥

Glad påsk!

Hej på er allihopa!
Nu är påskhelgen här och jag tänkte mest bara skriva ett litet inlägg och önska er alla en GLAD PÅSK! Här kommer helgen spenderas med nära och kära, så det blir en lugn och skön påskhelg. Vad ska ni göra i påsk?
Oavsett, hoppas ni får en fantastiskt helg. STOR kram till er alla ♥

Att kämpa emot tröttheten

Godmorgon vänner!

Jag började dagen som vanligt med en tidig frukost i gryningen med Johan, innan han for iväg till jobbet. Under lång tid nu har jag varit såpass trött på morgonen att jag för det mesta gått och lagt mig en stund igen. Och när jag vaknar är jag ännu tröttare än innan. Den här tiden runt mars och april har alltid varit den tyngsta tiden för mig. Jag tror jag varje år drabbas av den där typiska vårdepressionen. Om så en mildare variant.

Men det slår aldrig fel. De där två månaderna kring snösmältningen känns som årets långsammaste tid. Ljuset känns hårt och påträngande. Det vackra med vintern försvinner. Dock är kylan kvar och vädret luras varje dag. Ena stunden vårrus, andra stunden snöstorm. Huden blir torr, finning och blek och påsarna hänger under ögonen. Aldrig känner jag mig så ofin som just vårvintern. Trött, omotiverad och oinspirerad.
Jag vill, men orken finns inte. Helst vill jag bara lägga mig under täcket tills första knoppen brustit. Tills den riktiga våren kommit.

Men nej. Jag försöker kämpa emot så gott jag kan. Det var en av anledningarna till att jag åkte iväg på min resa norrut. Till snön och vintern. Till bergen och oändliga vidder. För att hitta lite ny energi och ny motivation. Och det hjälpte verkligen. Jag skulle nog behöva resa bort en vecka sådär varje vårvinter. Det gör så mycket att bara komma bort till något annat en kort stund. Det blir både bra för inspirationen, men ger också ett nytt perspektiv på att sedan komma hem igen.

Något av det bästa jag vet är när snön smält från vägarna. Då brukar jag lindra min trötthet med att ge mig ut och springa. Det är något av det jag älskar mest när våren kommit. Springturerna i morgonsolen eller kvällssolen. Det kan räcka med 2-3 km om jag inte orkar mer. Bara att få ingång den där andningen. Känna pulsen i hela kroppen. Den friska luften och den allra första förnimmelsen av vårdoften.
Det är som rena medicinen. Fast ännu bättre. Bara den stunden kan få mig att hamna på banan igen och känna den där lusten, motivationen och inspirationen. Det är häftigt att så lite kan göra så mycket.

Så i morse begav jag mig ut på en kort springtur när solen var på väg upp. Herregud, så underbart. Varje gång jag nådde platser där solens strålar strilades mellan träden fick jag ett litet lyckorus. Ville nästan gråta. De är något alldeles speciellt när man får känna de där första riktiga vårtecknen efter en lång, mörk vinter.
Jag lyssnade på Lejonkungens låt ”Circle of life” och kände mig sådär fånigt glad. Vägarna var fortfarande täckta med nattens frost men solens varma färg gav en sådan fin balans till morgonen. Vem kan inte bli glad av att få springa fram som vinden över dessa ensamma grusvägar?
Jag tänkte försöka peppa mig själv nu att fortsätta med dessa små springturer någon eller några gånger i veckan. Jag behöver det verkligen! Vi kanske kan peppa varandra, om det är några fler där ute som känner sig trötta och behöver komma ut och känna lite andning och puls. Sen kanske inte en springtur är det bästa för alla. Kanske bara en stilla promenad kan räcka för att få den där härliga känslan. Jag gillar blandningen.
Och på hemvägen var jag bara tvungen att stanna och titta på det forsande vattnet. Ännu ett vårtecken. Älskar att se hur vattnet bara forsar fram med världens kraft, utan att låta sig stoppas av något.

Nu vill jag passa på att önska er alla en superfin onsdag! KRAM på er allihopa ♥

Att komma hem

Jag skulle ha lagt upp ett blogginlägg i fredags egentligen. Jag hade nyss kommit hem från resan och ville meddela att jag åter var hemma i Grundtjärn igen. Och önska er trevlig helg förstås. Men det var precis medan jag satt och skrev blogginlägget som det fruktansvärda inträffade i Stockholm. Jag slog på live-sändningen och satt som förstelnad framför datorn med tårar i ögonen. Rädslan över att någon i min familj, eller att någon vän befann sig där. Eller ens vem som helst. Det kändes så ofattbart att det nu hände så nära. På en gata vi många säkert vandrat på många gånger.

Orden försvann och plötsligt kändes inte blogginlägget relevant längre. Även om jag ville skriva något så gick det bara inte. Helgen blev känslomässigt tung på många olika vis. Men samtidigt så fylld med ljus, kärlek och värme. Som om hela folket gått samman. Blir så rörd och så tacksam. Rörd över att mörkret bemöts med ljus. Och känner från djupet av mitt hjärta med alla som förlorade någon de älskar, och för alla som befann sig där.

Det har väckts så mycket tankar i mig de här dagarna. Känt sådan sorg och rädsla inför det som hänt, samtidigt som jag känt sådan extrem tacksamhet över att få vakna varje morgon. Tacksamhet över att jag fick komma hem, till min älskade Johan i mitt älskade Grundtjärn. Tacksamhet över att jag får möta ännu en vår här. Alla får inte det. Därför vill jag ta extra djupa andetag, och leva ut extra mycket, för alla som inte kan.
Efter resan kändes det så tryggt att komma hem igen. Till lilla Grundtjärn, omsvept i skogens trygga famn.Här hade våren verkligen kommit långt på bara en vecka. Fåglarna har börjat sjunga, och nästan all snö har smält. Det blev sådant kontrast att komma från vintern till våren.
I går kväll ägnade vi oss åt lite plantering här hemma vid köksbordet. Vi sådde lite tomater och örter. Det är alltid en speciell känsla när fröna är i jorden och man får vakna varje morgon med lite förväntan inför om fröna börjat grott.

Handlade lite mer frön idag, som vi ska ha till trädgårdslandet sedan. Lite olika salladssorter, och spenat och kål.
Och när jag kom hem låg årets vedhög klar på gården. Vi beställde ved även detta året av Staffan Edsfors i grannbyn Gjösing, så det kändes riktigt skönt att se den där högen med guld ligga där. Vinterns värme. Och det doftar så gott från veden! Så fort jag öppnar dörren känner jag lukten av färsk björk. Och så skönt att den redan är färdig. Även om det kan vara väldigt härligt att jobba med veden, så är det också så otroligt tidskrävande och kämpigt. De tidigare åren så ägnades hela våren åt skogsarbete och kapning och klyvning av ved. Så att köpa färdig ved var något av det bästa vi gjort. Nu ska den bara torka fram till midsommar, innan den ska in i vedboden.
Så nu vet ni att jag är hemma igen. Tack för att ni följde mig på resan. Ser fram emot att visa lite mer bilder och filmer som jag inte hann visa er under resans gång.

Ta hand om er kära ni. Sänder en extra stor kram till er alla ♥