Tack återigen för era kommentarer! Nu äntligen har jag fått tid att sätta mig vid datorn och skriva. Förstår om många av er är nyfikna och väntat på att få höra hur allt gått!
Det var en otroligt spännande dag igår, när jag skulle träffa Michael för allra första gången. Jag var egentligen inte så nervös för att träffa honom, eller hur det skulle kännas och så vidare. Jag bara visste att det skulle kännas underbart. Däremot var det så otroligt mycket känslor. Jag stod utanför portarna där det ankommande går igenom säkert en timma innan han kom ut. Jag gick fram och tillbaks och stundvis rann tårarna bara av tanken på att jag snart skulle få se honom.
Det var väldigt känslomässigt när han väl kom ut och jag fick syn på honom. Jag gömde mig först lite bakom en stor pelare så han skulle få gå fram genom folkmassan en bit, så vi inte skulle stå i centrum av händelserna 
Han såg mig inte direkt men när jag började gå fram emot honom så möttes våra blickar för första gången. Jag grät och det kändes så fantastisk att få se honom i verkligheten! Det såg ut som det lyste om honom. Allt såg så äkta och klart ut, jämfört med det jag sett genom webkameran. Vi var nervösa de första minuterna men sedan släppte allt och var som vi känt varandra i tusen år. Det var en fantastisk känsla. Men samtidigt kändes det som jag drömde. Det gick inte att förstå att det verkligen var på riktigt.
Vi skulle vänta i Arlanda några timmar för tåget som skulle gå därifrån upp till Sundsvall. Vi tog det lugnt och satte oss på en soffa ett tag och bara pratade. Sedan bestämde vi oss för att äta något innan vi skulle på tåget. Vi gick till en italiensk restaurang och beställde jättegod pizza. Vår första middag tillsammans någonsin. Men tyvärr slutade middagen med något väldigt tragiskt. Vi svävade på moln och vi hade inte så mycket fokus på något annat än varandra. Det la någon tjuv märke till och lyckades på något märkligt vis att knyta loss Michaels kameraväska från hans stora väska, som han hade precis bredvid sig. Hans kamera, alla objektiv, filmkamera och massa andra saker blev stulna. Jag kan inte beskriva den paniken som jag fick. Det gjorde så ont! Varför Michael av alla. Han kom precis hit. Och mitt i all lycka så händer detta.
Vi sprang snabbt och letade upp någon vakt som kallade på polis. På plats fick vi göra en polisanmälan. Samtidigt skulle vårt tåg till Sundsvall gå, och i absolut sista sekund ringde jag och avokade det. Som tur var hade jag beställt ombokningsbara biljetter.
Det blev verkligen kaos. Michael använder ju sin kamera i sitt jobb, precis som jag, så det kändes väldigt jobbigt. Men mitt i allt var man så lycklig också. Det blev så mycket på en gång.
Det fanns inte så mycket mer att göra efter vi gjort polisanmälan så jag bokade ett tåg bara någon timma efter. När vi kom in på tåget så hade det råkat bli en dubbelbokning så vi hade ingenstans att sitta. Men då fick vi hjälp av konduktören, och då fick vi två jättebra platser i business-klass istället 
Tågresan skulle vara på 4 timmar men det kändes som 1 timma. Trots allt jobbigt som hade hänt kändes det så fantastisk att vi äntligen var tillsammans.
Bilresan hem mot Grundtjärn var också jättemysig. Michael somnade hårt som en stock mot min axel efter ett tag, trots den guppiga skogsvägen. När jag satt där i bilen med midnattsljuset och de spegelblanka sjöarna utanför och Michael sovandes bredvid mig, kände jag en sådan enorm lycka. Jag tänkte tillbaks på för ett år sedan, då jag såg honom för första gången på en videofilm och blev lite kär. Och nu, ett år senare, sitter han här i bilen med mig på väg till Grundtjärn. Livet är bra märkligt. Vissa saker i livet känns som det sker av en mening. Underbart är det i alla fall!
Äntligen på tåget mot norr, efter både tragik, spänning och romantik på flygplatsen.
