Strosar runt bland gator och torg

Nu är jag i Vaxholm. En mysig liten stad i skärgården en timma från Stockholm. I kväll har jag strosat runt bland de vackra husen, parkerna, havet och butikerna. Det är märkligt det där, att vart jag än är måste jag alltid ta en ”paus” från allt och alla, komma ut och försöka hitta någon slags oas att andas ut en stund. Vara helt själv. Ladda batterierna. Landa.
Jag är van att ha allt det där utanför dörren. Bara skog och ängar. Och när jag befinner mig i en stad eller någon annanstans i civilisationen så är alltid min första instinkt att försöka hitta en plats ute där jag är helt ensam. Där ingen kan se mig. Haha.

Men efter en stund släpper det och jag anpassar mig. Och istället så njuter jag plötsligt av att vara där ”allt händer”. Att möta andra människor på kvällspromenaden är ju näst intill exotiskt nu. Nästan så att det känns konstigt till en början. På vardagar hemma i Grundtjärn, om jag inte åker för att handla i någon närliggande by, så är det inget ovanligt att jag inte träffar en endaste människa på flera dagar om jag inte avsiktligt hälsar på någon granne. Vi är ju bara tio pers där. Så på kvällspromenaden vore det konstigt om jag mötte någon, i alla fall under vinterhalvåret då inga sommarboende är där.
För en månad sedan så hände det. Nära midnatt var jag ute och gick och såg en man i mörkret som kom vandrande på vägen och visslade. Jag blev så rädd att jag hukade mig ner i en snödriva och gömde mig, och trodde helt seriöst att det var något riktigt mystiskt som hänt. Tills jag någon vecka senare fick höra att det var min granne som var ute och gick.
Bara så ni skulle få ett perspektiv på hur illa det är haha ;)

Därför känns det konstigt till en början när jag är i stan, att möta så många människor. Varje sekund går man förbi någon utan att ens möta varandras blickar. Det är något fascinerande i det. Att inte vara någon alls förutom en förbigående människa. Att två människor, som under någon sekund för första gången i livet korsar sina vägar på denna jord, och antagligen aldrig mera ses igen, inte ens säger hej. Man ses för första och sista gången. Då kan jag ibland nästan känna en sorg över det haha.

Sådana tankar har jag givetvis bara första timmarna i stan. Efter ett stund sätts det liksom in ett filter och de där ”sinnena” stängs ner. Jag har ju bott mitt i centrala Göteborg och inte tänkte jag på sådant då. Men jag gillar den där första stunden, innan jag blivit van med tempot, människorna och allt som händer omkring mig. Det är en stund av hög mottaglighet. Helt öppen inför allt som händer. Ett intresse inför alla människor jag ser och känslan av att vilja möta deras blick.

012403
Det är minsann lite snö i Stockholm nu. Ser riktigt mysigt ut med snön och alla upplysta hus.

012405
Tappade min ena vante när jag tog upp kameran och fotade. Märkte det inte förrän långt efteråt, så jag var tvungen att gå tillbaks hela vägen. Blev så glad när den låg kvar. Den såg så söt ut i all sin ensamhet.

012506

Haha jag skrattar när jag inser att alla bilder jag tagit från min promenad är tom på folk. Jag som skrivit så långt om att möta människor i stan. Men det har en förklaring. Jag är så konstig när det gäller att fota inför folk. Jag liksom omedvetet inväntar att ingen människa ska vara inom synhåll för att jag ska kunna fota ”i lugn och ro”. Det är nästan så jag tycker det är pinsamt om någon ser mig fota. Hur knäpp får man bli? Jag insåg detta tydligare efter dessa bilder haha.

012507

Gick in på affären och handlade choklad och glass! Nu blir det lite fest i kväll igen. Det är ju faktiskt lördag ;)

FacebookTwitter

Festfika i huvudstaden

Efter en lång resa på buss är jag nu i Stockholm. Blev jätteglad för tipsen om hur man kan läsa/koncentrera sig på bussen utan att må illa. Tack! Kunde tyvärr inte prova något av dem idag, eftersom jag knappt minns något av resan. Jag somnade direkt. Vaknade några gånger när jag slog huvudet i fönsterrutan. Sådär gör jag jämnt när jag åker kollektivtrafik. Somnar med armen som stöd för huvudet mot kanten vid fönstret, och sedan när kroppen slappnar av så trillar jag ner med armen och slår huvudet och vaknar med panik. Sen skäms jag och hoppas att ingen såg mig.

Men nu är jag i alla fall här, och ska vara i Stockholm tills jag åker till Finland på söndag. Hoppas ni får en riktigt mysig fredagkväll! Och trevlig helg ♥

012310

Firar fredagen med en riktigt god semla och en kopp kaffe. Måste passa på att unna sig lyx lite när man är i storstaden :) Det låter säkert helt galet men sådana här ”vardags” händelser som att ta en fika är nästan lite fest för mig. Men nu uppskattar jag det så mycket mer också!

FacebookTwitter

Hejdå Grundtjärn

Godmorgon solstrålar!
Klockan är bara halv fem på morgonen och jag ska strax bege mig iväg med bilen och köra de 6 milen till Sollefteå för att sedan ta bussen mot Stockholm. Jag har inte gått och lagt mig än. Det var ingen idé att bara sova någon timma tyckte jag. Jag var otroligt seg och ofokuserad i kväll så packningen och andra saker tog väldigt mycket tid. Men det är bra, för jag har en hel arbetsdag i timmar att avverka på bussen så om jag kan sova lite vore det ju toppen! Skulle behöva sitta och jobba med datorn också men jag är så känslig för det. Så fort jag läser eller tar upp datorn börjar jag må illa om jag sitter på en buss eller i en bil. Hoppas jag kan träna bort det =)

I alla fall så önskar jag er en fantastisk fredag! Kram på er ♥

012301012302

FacebookTwitter

Redo för resan

Godkväll på er! Håller som mest på att packa här hemma nu. Tidigt i morgonbitti åker jag med bussen mot Stockholm, och på söndag bär det av till Finland. Åh vad roligt det ska bli! Ser verkligen fram emot konferensen och föredraget på Hanaholmen i Helsingfors skärgård. Verkar vara ett otroligt vackert ställe. Kommer också bli så roligt att träffa de andra som ska vara med och prata.

Visste ni förresten att Jonna är ett finskt namn? Det är lite roligt tycker jag. Det är väldigt få i Sverige som heter Jonna, men i Finland finns det massor av Jonnor.
Och när man tänker på det, så låter det väldigt finskt. Skulle jag inte passa väldigt bra som Jonna Jintonen? :)

012210 copy
Nanook förstår såklart att något är på gång. De är smarta dom där djuren. Nanook och Nayeli får vara hos mamma under tiden.

012213
Passar på att gosa ordentligt nu ♥

012211
Sista promenaden i Grundtjärn i -17 grader. Nu är jag redo för de två huvudstäderna, Stockholm och Helsingfors! ♥

m4s0n501
FacebookTwitter

Att våga följa sitt hjärta

Senaste tiden har jag fått så otroligt många fina mail från läsare, unga som gamla, och som alla ställer liknande fråga ”Hur vågade du flytta och lämna tryggheten? Var du inte rädd för att misslyckas? Vad var det som fick dig att ta steget att följa ditt hjärta?

Det här är ju en väldigt vanlig fråga jag får, och jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om just detta. Eftersom jag har så många nya läsare och så många som undrar kring dessa frågor så tänkte jag lägga upp det jag skrev igen. Det är ju ändå något som är lika aktuellt nu som då. Frågor som är viktiga och något som jag verkligen brinner för. Att våga släppa på förväntningarna som vi känner från andra och från samhället, och från vägen vi ”borde” gå, eller hur vi borde bete oss, det är något jag själv jobbar hårt med hela tiden.

012205

Hej! Jag kommentar aldrig någonsin något. Aldrig!
Förrän nu. Jag kan verkligen inte låta bli, jag har stirrat på ”Skicka kommentar”-knappen jättelänge och är så glad över att jag faktiskt kommer att klicka på den!
Det jag vill säga till dig är att jag aldrig för känt en sådan likhet, avundsjuka, förebild och hopp om livet i en och samma person. Du är allt jag vill vara och har allt jag vill ha. Hur vågade du? Jag sitter instängd i en osmaklig lägenhet i Göteborg, hör bruset av tusentals bilar och spårvagnar och nedanför kryllar det av stressade människor som oroar sig mer över hur mössan sitter än om den stackars tiggaren på gatan. Jag vill också bort, bort till friheten. Jag vill att mina barn ska kunna springa barfota om somrarna, kunde andas frisk luft och uppleva snöiga vintrar med pulkabackar och grillad korv. Du har precis visat mig att man kan förverkliga sina drömmar! Men hur fan vågade du släppa allt? / Sandra

Tack Sandra för din kommentar. Kände igen mig mycket i det du skrev. När jag bodde i en lägenhet i stan kände jag likadant som du gör nu. Anledningen till att jag vill svara på kommentaren såhär i bloggen är för att din fråga om hur jag vågade släppa taget är en av de vanligaste frågor jag får. Jag har gått och tänkt ett tag på vad som fick mig att våga. Jag har haft svårt att komma fram till ett svar.

Jag tror att först och främst, så kände jag att jag inte hade något att riskera. Så för mig var det nog aldrig en fråga om att våga eller inte. Det fanns bara en väg som jag vill gå, och just i den stunden när jag tog beslutet så fanns det ingen direkt oro eller rädsla för om det skulle fungera eller inte. Jag var mest så fokuserad på att bara ta mig till Grundtjärn att jag inte tänka på ”riskerna”. Vilket var bra. Annars kanske jag inte hade vågat.

Att ta ett steg som förändrar ens liv helt och hållet tror jag nog alltid blir bra, om man gör det för att ens hjärta vill det. Det är i alla fall ett bevis jag har fått. Att när man kastar sig ut och släpper taget om det som håller en kvar, så öppnas nya vägar som man aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig. När man släpper taget om rädslan att förlora eller misslyckas, och verkligen gör något fullt ut för att det är det som känns rätt, ja då blir det rätt.
Självklart så kan det ju försvåra eller förenkla att släppa taget om något beroende på vilken livssituation man är i. Om man ser till det steget jag tog, att byta stadslivet för en stuga ute på landet, eller obygden kanske man kan säga, så befann jag mig just då i en livssituation som gjorde det ganska enkelt för mig.

Jag var själv. Inga barn. Ingen kärlek som höll mig kvar. Jag bodde hos mina föräldrar i lägenheten på Stampgatan. Jag trivdes inte i stan. Jag trivdes inte med min utbildning. Jag trivdes inte med något av de jobb jag hade eller hade haft. Jag hade underbara vänner men vi sågs inte sådär jätteofta så jag visste att dem skulle jag ha kvar även om jag flyttade. Och, en annan sak som spelar väldigt stor roll, är att jag hade släktens stuga, den gamla skolan, att flytta till så länge.

För mig fanns det ingenting som höll mig kvar. Det fanns ingenting som jag kände att jag kunde förlora. Men jag visste att om jag blir kvar i stan, så förlorar jag mig själv och min dröm.

Sedan är jag säker på att mina föräldrar spelat en stor roll till att jag tänkte som jag gjorde, och vågade att bryta det mönster som jag ”borde” ha valt. Jag tror inte att alla föräldrar hade tyckt det var helt helt okej när ens 21-åriga dotter sätter sig ner vid köksbordet och säger att hon vill hoppa av studierna, lämna stan och flytta till en stuga ute i ingenstans. Jag kan förstå att det hade gjort många föräldrar lite oroliga, och kanske hade de försökt övertala om att studierna är viktigare osv.
Jag är enormt tacksam att jag alltid fått välja vilken väg jag vill gå. Jag har aldrig behövt känna någon press på att bli något, att ha höga betyg i skolan eller att välja en viss väg i livet. Oavsett vilken väg jag velat gå så har mina föräldrar stöttat mig i det. Att välja att bo i en stuga utan varmvatten med skogen som granne, var inte i deras ögon mindre värt än att bo i stan och plugga. Det betyder så mycket att få med sig det stödet i livet och det val man gör.

När jag väl kom hit, så minns jag att jag kände en sådan enorm lättnad. Just då hade jag inget jobb, inte så mycket pengar och jag hade inte den blekaste aning om hur länge jag skulle kunna stanna. Men det oroade mig inte alls i den stunden. Jag vara så lycklig över att jag äntligen var där jag skulle vara. Där jag ville vara. Så jag tog nog bara ett steg i taget. Om jag hade tänkt på alla tusen steg innan jag flyttade hade det känts alldeles omöjligt och jag hade nog aldrig vågat. Så det där med att ta ett steg i taget är nog väldigt bra. Att ta varje dag för sig, och inte se alla problem som kanske kan hända i framtiden. För de existerar ju inte mer än i ens eget huvud.

Jag har aldrig ångrat mig en endaste sekund att jag flyttade hit. Jag har aldrig känt att det varit fel val. Däremot har jag efter flytten ibland tyngts ner av oroande tankar och rädslor. ”Tänk om jag inte gjort rätt val, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden, tänk om jag kommer bli olycklig, fattig och ensam, tänk om bla bla”. Alla de där ”tänk om” som skapar kaos i människor.

Det enda jag ångrar är att jag ibland varit rädd att jag ska ångra mig. Eller rädd för allt annat som går att vara rädd för. Jag har funderat så mycket under åren jag bott här. Lärt mig så mycket om mig själv. Grubblat så mycket med mig själv. Och jag har insett att många gånger i mitt liv har jag varit mer rädd för att leva än för att dö. Det är så absurt. Valet jag gjorde har ändå hjälpt mig så mycket i att våga följa mitt hjärta och inte lyssna för mycket på människor som säger att det inte går. För allt går.

Så, mina tips för att våga;

Fokusera på vad det är du vill, och inte på vad du inte vill. Känn glädjen som om du redan nått dit du vill. Omge dig av människor som tror på dig, som lyfter dig och vill dig väl. Ta ett steg i taget, och gå inte händelser i förväg, för oftast är de då alla problem kommer upp som man i nuläget inte har någon aning om hur man ska lösa. Det är bättre att skapa möjligheter som inte finns, än problem som inte finns. Nya vägar öppnas när man minst anar det, så dem kan man inte ”förutspå”. Var tacksam för det lilla och ge inte upp när det skett för många motgångar. Var inte rädd för att misslyckas. Som min mormor brukade säga ”De värsta som kan hända är att man dör”. Men det är inte särskilt troligt. Oavsett, så tar vi ju oss inte ur det här livet levande ändå. Så det är bara att köra på och inte spendera för mycket av sin tid i livet på att vara olycklig eller göra något som man inte trivs med. Våga att leva! ♥

012206

FacebookTwitter

Avslappning när den är som bäst

Kände mig lite stressad nu i kväll. Mycket i huvudet och definitivt lite nervös och spänd inför resan till Finland. Tänkte först sätta mig och förberedda en massa men kände istället att jag i längden skulle tjäna på att bara ta det ganska lugnt i kväll. Ibland behöver man stanna upp och bara pausa.

Så vet ni vad jag gör just nu? Jag sitter i ett fotbad! :D
Alltså, fotbad är verkligen underskattat. När man duschar får ju fötterna inte alls samma fokus. Men i ett fotbad så känns fötterna mer levande än någonsin. Fötterna har ju enormt mycket kopplingar till resten av kroppen, och ett litet fotbad i veckan skulle nog göra väldigt gott. Om ni också skulle behöva lite avslappning i kväll; häll upp en balja med vatten nu med detsamma vetja! Så otroligt avslappnande.

012121
Jag passar på att läsa alla era otroligt spännande kommentarer på inlägget om sömnparalys medan jag sitter här och njuter av fotbadet. Wow, jag kunde aldrig ana att ni är så många som känner igen er i det. Och vilka intressanta upplevelser ni delar med er av. Bättre fotbads-läsning kan man inte ha. Bloggkommentatorerna skrev om mitt inlägg också, som ni kan läsa här. Så himla roligt att det fick så mycket uppmärksamhet. Är glad att ämnet lyfts fram, eftersom vi ändå är så många som är med om detta.

012123
Går också igenom era otroligt grymma tips inför att hålla föredrag. Skriver upp några viktiga punkter som ni nämnt. Vilken tur jag har som får så mycket respons och pepp!

012122

Tack för att ni engagerar er så mycket. Ni anar inte hur glad jag blir ♥

FacebookTwitter

En stor förändring i mitt liv

Nu är det exakt ett år sedan som jag vände upp och ner på hela köket och huset och påbörjade en renovering mot ett bekvämare liv. Efter fyra hårda vintrar med väldigt kallt inomhus gjorde jag ett val. Antingen bor jag kvar och investerar i ett värmesystem, eller så flyttar jag. Jag orkade inte frysa en vinter till och var tvungen att göra en förändring i livet.

012101

Jag bytte ut min lilla vedspis mot en vattenburen vedpanna istället. Rör och element drogs runt i hela huset och efter en månad behövde jag inte längre stänga in mig i köket under hela vinterhalvåret. Nu hade jag värme i hela huset när jag eldade i min nya, fina kamin/vedpanna. Samtidigt passade jag på att måla om i köket. Bort med det bruna, in med ljust och grönt. Vilken enorm förändring det blev!

012104
Först efter renoveringen kände jag att jag faktiskt kunde njuta av att bo här fullt ut. Jag är en extrem frusen människa som inte mår bra av för kallt inomhus. Att vakna till 4 grader på morgonen må vara charmigt en vinter. Men fyra vintrar är alldeles för länge.

Det som är positivt är att jag idag fortfarande kan känna lika stor glädje över värmesystemet som första dagen jag fick tända elden i pannan. Jag är så förbaskat lycklig över värmen. Varje dag! Efter så många år i kylan kommer jag nog aldrig kunna sluta uppskatta att ha varmt inomhus. Och att kunna röra mig i fler rum under vintern. Ha en garderob, ett sovrum, ett arbetsrum. Det är helt fantastiskt! Värme is the shit ♥

012103

Det var en märklig tid i mitt liv just då. Mycket känslomässigt hände samtidigt. Renoveringen blev som en terapi för mig. Jag grejade från tidig morgon till sena natten. Målade hela köket i tre (3!!!) omgångar, murade för första gången i mitt liv, bar cementsäckar tills jag fick en blödning i bukväggen, spenderade halva nätterna med att slipa och måla köksluckor, och lister. Ibland tog jag en paus. Tittade mig omkring och kände ”Det här blir bra de”. Allt till ljudet av Karlavagnen och Vaken i P4. Himla speciell tid ♥

012105

En liten före-bild, hur köket såg ut innan. Mysigt, men lite väl brunt för min smak.

012106
Jag älskade min vedspis. Men den kunde bara ta in två vedträn åt gången vilket gjorde att elden slocknade så fort jag tittade åt ett annat håll. Och den kunde bara värma upp köket, vilket gjorde att jag under vintern sov på en madrass framför vedspisen. Det var inte helt fel det heller kan jag lova. Men en säng, det är grejer det ♥
012109

012108

Och tänk vad svårt det var att torka tvätten på den tiden! Nu går det på ett kick med alla varma element.

012107

Tadaaa! Såhär ser köket ut idag. Ganska obegripligt att det var ett år sedan nu. Men som jag njutit av värmen och det ”nya” ljusa, fräscha köket under året.

FacebookTwitter