Äventyr och gulddrömmar

Det är svårt att tro att det nästan bara är tre veckor sedan vi befann oss i Yosemite och Mariposa, i Kalifornien. En del av mig har haft svårt att förstå att vi verkligen varit där på riktigt. Speciellt eftersom tiden efteråt varit så otroligt intensiv.
Men idag, så har jag suttit här hemmat och redigerat film hela dagen med klipp från vår första dag i Mariposa. Och plötsligt är det som om poletten trillat ner. Alla fantastiska minnen börjar göra sig påminda igen och jag börjar verkligen att landa i allt som vi varit med om. Och jag blir så fruktansvärt nostalgisk när jag tittar på dessa bilder och klipp. Inte minst från denna dag, som på riktigt var en av de roligaste dagar i mitt liv.
093002
Så nu tänkte jag berätta och visa er lite mer! Detta är alltså vår allra första dag i Mariposa. Samma dag som jag bloggade om för några dagar sedan, när vi fick en rundtur i stan och fick lära oss om Mariposas spännande historia.

Efteråt åkte vi en liten bit utanför staden för att besöka ”Yosemite Ziplines and Adventure Ranch”. Det enda jag visste var att vi skulle åka någon slags linbana. Men när vi åkte därifrån så var det som om jag hade fått med mig så mycket, mycket mer i bagaget. Det var ju dels så otroligt roligt att åka linbana. Sällan har jag känt en sådan härlig kick innan. En känsla av frihet!
Och sen…människorna! Vi lärde känna Bryan och Vicky Imrie, som driver den här ranchen, och deras två medarbetare Jeff och Paul som var med oss när vi åkte linbanan. De var så fantastiska allihopa, och jag tyckte nästan det var jobbigt att åka därifrån. Vi hade så fruktansvärt roligt den här dagen och jag bara ler inombords när jag tittar på bilderna och filmerna.
Ja, utan tvekan så var det här en av de roligaste saker jag någonsin upplevt. Det var stundtals läskigt med tanke på de höga höjderna, men vilken känsla att bara kasta sig ut och se de vackra vyerna.
093001

Den här äventyrs ranchen var alltså belägen utanför Mariposa, på landsbygden. Jag bara älskar de vackra kullarna med det torra, gyllene gräset och de runda träden.
093003Här har vi Paul och Jeff som gjorde våran zipline-tur till något alldeles extra. Det var längesen jag skrattade så mycket!
093006Johan var först ut!
093004Och sen var det min tur. Första gången var den läskigaste. Men sedan kändes det bara helt fantastiskt. Som att få vingar en stund.
093005Bästa gänget! Älskade för övrigt den här coola bilen som tog sig fram precis överallt.
093007Och efter ziplinen så gick en av mina drömmar i uppfyllelse! Medan vi var där ute och åkte linbana så började vi prata om guld. Dessa områden har ju sedan 1800-talet varit känt för sitt guld och guldrushen. Så det är inget ovanligt med att folk och invånare vaskar guld här. Bryan brukar lära folk att vaska guld på ranchen, och håller på med det mycket själv också. Jag var jättenyfiken på detta, eftersom jag i många år haft en fascination av att just vaska guld och gräva efter guld (jag har provat här hemma i skogarna haha). Så efteråt ville Bryan visa och lära ut hur det går till när man vaskar guld. Det var inte ens planerat på schemat att vi skulle göra det, men han gjorde det ändå! Jag kan inte beskriva hur GLAD jag blev! Jag kände mig som ett barn på julafton. Det var så häftigt att få se hur det går till och prova på riktigt! Dessutom fick jag vaska fram riktigt guld också, som jag dessutom fick behålla. Helt, helt otroligt!
093008Innan vi började så frågade jag Bryan hur man vet om det är guld eller inte. ”Det märker du” sa han. Och han hade verkligen så rätt. Det går inte att ta miste på när man hittat riktigt guld. Det ser nästan overkligt ut. Det skiner och blänker på ett magiskt vis.
093009Titta, jag fick vaska fram äkta guld! Och Bryan sparade allt guld i en liten, lite glasflaska som jag fick med mig hem. Den kommer jag spara för alltid!

Det är något med den här dagen som påverkade mig väldigt mycket. Om jag hade haft två liv…om jag hade kunnat dela på mig, så skulle jag bosatt mig i Mariposa med Johan. Skaffat en häst och en hatt, och vaskat guld i bäckarna varje dag. Träffat alla vänner på någon av de mysiga barerna inne i stan på kvällarna och bott i ett hus vid en ranch, med en stor altan och en gungstol. Jag kanske är en obotlig romantiker. Men, av allt jag fick uppleva denna dagen så fanns faktiskt den här kulturen på riktigt. Och det är något med den som jag bara älskar.

Oavsett, så hade vi en helt fantastisk dag som jag alltid kommer minnas ♥
Nu önskar jag er en underbar helg allihopa!! Stor kram på er!

FacebookTwitter

Vernissagen på Norrköpings kulturnatt

I helgen var ju jag ner till Norrköping för att ha vernissage under kulturnatten, och jag tänkte att jag skulle visa några bilder ifrån denna fantastiska kväll. Och en liten rörig videoblogg. Som vanligt! : )

Norrköpings kulturnatt är alltså ett återkommande kalas varje år, då hela staden lever upp och bjuder på ett fullspäckat program. Jag höll till i Värmekyrkan, tillsammans med ett gäng andra fotografer och konstnärer som även de ställde ut sina verk. Under hela kvällen bjöds det även på musik och körsång. Det var en helt fantastisk stämning inne i denna vackra, pampiga lokal! Och jag fick träffa så många underbara människor! Mitt hjärta hade nästan smält bara en timma efter att utställningen började.

Det var många bloggläsare som kom och hälsade och det kändes nästan lite overkligt att få ansikte på så många som följt bloggen under flera år. Att sitta här i Grundtjärn och försöka förstå att man har följare på bloggen är en helt annan sak än att faktiskt komma ut och möta läsare på riktigt. Wow, det var verkligen så fint och så rörande på många vis!
092407Vackra Norrköping! Älskar verkligen de här gamla industriområdena. Det såg så vackert ut när allt lyste upp på kvällen.
092401Min lillebror Filip hjälpte mig att köra hela vägen till Norrköping på fredagen, vilket var SÅ bra eftersom jag inte hade hunnit sova något på natten och omöjligt skulle lyckats köra 70 mil själv. Och på lördagen kom min pappa Ulf till värmekyrkan och hjälpte oss att hänga upp alla tavlor och foton och rigga klart allt inför kvällens vernissage. Är så glad att de kunde hjälpa till!
092405Klockan 16.00 på lördagen öppnades dörrarna in till Värmekyrkan och det kom så mycket mer folk än jag hade kunnat ana. Vilket var väldigt roligt!
Här var min del av utställningen.
092409Och på andra sidan var de andra konstnärer som ställde ut. Den här bilden tog dock innan det hade öppnat. Efter att utställningen öppnade så tog jag inte så många bilder. Men visst är det en vacker plats att ha utställning på? Jag bara älskar de stora fönstren!
092406092403Jag blev SÅ glad när jag såg att min vän Pelle Lundström kommit till utställningen i Norrköping! Ni kanske känner igen honom från tidigare blogginlägg? Bland annat så var jag ner till Kisa förra året och hade föreläsning på Kåken, som just drevs av Pelle och Lena. Två fantastiska eldsjälar. Så jag lyste upp när jag fick syn på att Pelle kommit hit!
092408Det var flera olika körer som sjöng under kvällen och det var helt fantastiskt att blanda utställning med körsång. Stämningen inne i Värmekyrkan blev nästan änglalik. Och jag älskar verkligen att lyssna på körsång. Jag ryser flera gånger om.
092404Och jag fann en vän. Sari Palmroth som även hon ställde ut sina målade tavlor på andra sidan scentyget. Vilken underbar människa! Så vi hängde en hel del under kvällen. Det var fint att få lära känna henne.
092402
Och här kommer en liten videoblogg med lite blandade klipp från helgen! Det var en intensiv helg, lång resa och snabba ryck med att hänga upp allt och sedan ner med allt för att på söndag åka hemåt igen. Men det var SÅ värt det! Vilken fantastisk helg! ♥

FacebookTwitter

Twistin’ the night away

Åh, jag tror aldrig tidigare att jag haft så svårt att hitta orden för att inleda ett blogginlägg. Jag är så fylld av känslor efter all den respons jag fick av er på mitt förra inlägg. Och att uttrycka dom i ord känns nu helt omöjligt. Dessa två dagar efter att jag la upp inlägget har känts lite overkliga. Att läsa den ena fantastiska kommentaren efter den andra har fått mig att nästan brista inombords. På ett helt underbart sätt. Det har stundtals varit svårt att läsa därför att jag blir så berörd.
Att skriva tack känns så fruktansvärt litet jämfört med hur jag önskar att jag kunde uttrycka mig. Men det är ett tack som är fyllt till bristningsgränsen av den djupa tacksamhet jag känner. Så, tack. Tack.

092802Ni har slagit rekordet för antalet kommentarer i min blogg, och att det hände på just det inlägget känns helt fantastiskt. Det var ett inlägg som krävde en hel del energi för att skriva. Och ett inlägg som jag själv känner är en av de viktigaste blogginlägg jag någonsin skrivit, eftersom det berör så många olika delar av mitt liv, och min blogg.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle tas emot såhär av er. Jag kan inte beskriva vilken lättnad jag känner över att det ändå är så otroligt många som har förståelse för hur det funkar med samarbeten. Och för att inte tala om alla vackra ord och inspirerande kommentarer. Tänk att ni är så många som lagt ner tid på att skriva och dela med er av era tankar. Era ord har rört mig i hjärtat, och ändå har jag inte ens hunnit läsa alla kommentarer än. Ska fortsätta nu under kvällen. Men ville verkligen skriva och visa min tacksamhet.
Ni inspirerar mig så det är inte klokt.

Något jag älskar att göra när jag behöver lite ny energi är att dansa. Ni vet, bara sätta på någon riktigt bra låt och dansa loss i köket. Det är något magiskt med den där känslan när man känner hur varje cell i kroppen vaknar till liv och pressar ut all tung energi som man burit på. Idag hörde jag någon bra låt på nätet och sedan kände jag hur jag bara ville dansa. Så jag gjorde det. Och fy sjutton vad bra det kändes!

Så vad säger ni mina älskade läsare, ska vi inte ta en dans nu efter allt?
Får jag lov? 😉

FacebookTwitter

I ärlighetens namn

Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans, med tanke på alla ämnen som drogs upp i förra inlägget.
Om miljöförstöring, om min trovärdighet, om reklam.
Jag känner att det är dags att skriva det här inlägget nu. Jag har varit nära på att skriva om det förut också, eftersom jag vid varje tillfälle jag gjort ett samarbete (6 gånger i år) fått väldigt stark kritik. Men det är först nu som jag verkligen blev ledsen. Alltså riktigt ledsen.
Och jag tänker inte låtsas att jag är någon stark människa som låter allt rinna av mig som en gås. Det är egentligen hela kärnan i det här blogginlägget. Att jag inte är någon supermänniska. Jag är bara jag. En helt vanlig Jonna, som precis som ni lever på ett snurrande klot ute i rymden och som försöker göra sitt bästa av livet vi fått här på jorden.
041102Precis som varje gång jag gjort ett inlägg där jag tydligt märkt ut att det är ett samarbete, så var jag lite nervös för hur det skulle tas emot. Eftersom jag i princip drev bloggen helt utan samarbeten i nästan fem år och tjänade ihop vad andra skulle kalla en fickpeng varje månad på allt jobb jag la ner, så har det kommit som en bomb i ett orört paradis att jag plötsligt började göra samarbeten. Vi är vana att se reklam överallt. Varje dag. På TV, i tidningar, i bloggar, ja över hela internet. Men inte i Jonnas blogg. Jag valde att tacka nej till allt möjligt, om jag så gjorde det med gråten i halsen, för att jag verkligen, verkligen behövde pengarna. Men om det inte kändes rätt, så kunde jag inte skriva om det helhjärtat. Och så rädslan förstås, för att mina läsare skulle känna att det inte var äkta. Det var helt enkelt inte värt det. Har jag lagt ner så mycket tid och kärlek på att skapa min blogg så ville jag inte kasta bort relationen till mina läsare, och min trovärdighet, på att få några tusenlappar mer i månaden. Även om det hade gjort min tillvaro ekonomiskt så mycket lättare. Men jag har aldrig valt den väg som ger mig mest pengar. I så fall skulle jag aldrig satt min fot här i Grundtjärn.

Många tunga år har det varit. Roliga och spännande också förstås, med vackra, lyckliga stunder. Men också, väldigt kämpigt. Ni som följt mig under flera år har kunnat se hela utvecklingen. Från min allra första vinter, när jag låg med Nanook tätt intill mig på golvet intill kaminen för att hålla värmen i -38 grader. Till att varje år kunna få det lite bättre. Ett steg i taget har varit mitt mantra. Jag kan inte få allt på en gång, men jag kan varje dag göra något som tar mig närmare min dröm.
Min dröm att få bo kvar i Grundtjärn. Mitt paradis på jorden, och kunna försörja mig och leva på det jag älskar att göra. Och inte bara överleva.
Att få leva på mitt skapande. Fortsätta blogga, fota, skriva, måla, och inspirera andra. Det har varit mitt mål hela tiden.

092602

I maj månad hamnade jag i en kris. Jag hade nyligen vunnit ”Årets inspiratör” på Finest Awards i april, nordens största bloggala. Det kändes stort. Jag grät av lycka där jag satt i publiken med mitt diplom tätt intill mig, och med Johan bredvid mig. ”Nu kommer allt ordna sig” tänkte jag. Nu kommer saker att hända som gör att jag inte längre behöva leva parallellt med tanken på att ge upp mitt bloggande, på grund av att jag helt enkelt inte kan försörja mig på det med tanke på all den tid jag la ner.

Veckan efter hade något otäckt tomt över sig. Jag antar att jag hamnade i en sådan där depression som är väldigt typiskt när man under lång tid kämpat för något. Har hört att speciellt kreativa människor kan hamna i det. Som regissörer som jobbat länge med en film. Eller författare som skrivit på en bok som lanserats. Även om filmen blev succé, och boken hamnade etta på alla listor, så är det något tomt över hela situationen. För mig kändes det så. Ingenting hade egentligen ändrats. Diplomet hängde på väggen och livet skulle fortsätta igen. Men orken fanns knappt där. Jag kände mig så fruktansvärt oinspirerad. Ja, nästan sorgsen…

Mitt i allt var det deklarationstider och årets alla tunga räkningar kom på en och samma gång. Trots att saker hade gått så bra sista tiden, så hade jag aldrig legat så mycket back i ekonomin som nu. Jag kände nästan panik över att jag var tvungen att ändra på något i mitt liv. Det här funkade inte längre.
Allt kändes så absurt. Bloggen var större än någonsin. Jag minglade runt på Café Opera och vann Årets Inspiratör samtidigt som jag knappt kunde betala mina egna räkningar.
040510Dagarna gick och allt mer började jag vänja mig med tanken på att bloggen nu nått sitt slut. Eller, min ork hade nått sitt slut. Jag orkade inte spendera fler år av mitt liv på att leva i osäkerhet. Jag orkade inte lägga min själ i allt jag gör och samtidigt behöva gråta mig till sömns för att jag inte vet hur jag skulle få nästa månad att gå ihop. Jag var så lycklig, och så olycklig på samma gång. Lycklig för att få bo i Grundtjärn och nära naturen, och att jag fick dela allt med min älskade Johan. Lycklig för att jag fick göra det jag tycker allra mest om. Men olycklig för att jag såg att det inte skulle hålla i längden. Det gick stundtals, men de hårda slagen kom alltid tillbaks, och jag sjönk mer och mer för varje gång.

Jag skulle lägga ner bloggen. Jag bad min mamma att hålla utkik efter jobb i Junsele, där hon själv jobbar. Jag började kolla runt på arbetsförmedlingens hemsida. Det kändes hemskt. Jag ville inte. Jag ville inte ge upp. Jag grät inombords. Har jag kämpat alla år för att slutligen ge upp? Det kändes som jag snubblade vid mållinjen. Mina nära och kära försökte peppa mig, de ville ju såklart inte att jag skulle lägga ner allt. Men jag viste inte hur jag skulle få ork och nya motivation. Svackan var så obeskrivligt stark denna gången. Jag kunde inte hantera alla jobbiga känslor och tanken på framtiden. Det var en fruktansvärd känsla. Ett mörker.
040615Men så visste jag också att man aldrig ska ta beslut när man mår dåligt. Och jag mådde väldigt dåligt just då. Så jag bestämde mig för att lägga upp en plan på hur jag skulle göra.

Jag skulle ge det tre månader.
Juni, juli och augusti. Tre månader att försöka förändra saker och ting.
Om mitt liv såg precis likadant ut när sommaren var slut och jag fortfarande inte kunde försörja mig bra på mitt skapande, så skulle jag söka ett jobb och lägga bloggen vid sidan om. Tre månader hade jag på mig.
Och jag bestämde mig för att ge mitt allt för att någon möjlighet skulle öppna upp sig. Jag skulle pressa ur det sista av min trötta, kreativa själ och försöka rädda min dröm om att leva på mitt bloggande, mitt fotograferande, mitt skrivande, mitt målande och allt som jag älskar att göra.
Och jag gav mitt allt.
051202

Något hände. Något mirakulöst.
För från den stunden jag bestämde mig, så var det som en stor dörr öppnades upp och möjligheter kom från alla håll och kanter. Folk och företag hörde av sig med alla möjliga spännande jobbförfrågningar. Bra förfrågningar. Sådant som jag bara kunnat drömma om att få göra. Ena dagen efter den andra fick jag berätta för Johan om nya spännande och intressanta uppdrag och jag kände ett sådant hopp. För första gången under alla år kändes det som om jag på riktigt började få chans till att göra sådant jag verkligen ville göra. Samtidigt så peppade min vän Linda Hörnfeldt mig (Hon är även grundaren till Better Bloggers som är Sveriges yrkesnätverk för bloggare) till att våga göra samarbeten på bloggen. Hon fick mig att känna en självkänsla som bloggare som jag aldrig tidigare känt. Precis som alla andra som jobbar förtjänar jag också en lön för den tid jag lägger ner på mitt skapande. Det är väl självklart att jag nu ska våga tacka ja till samarbeten som känns roliga och rätt för mig. Det är ju en del av mitt jobb! Varför ska jag blogga helt gratis, när jag faktiskt nu har en chans att kunna få en inkomst från mitt bloggande, som i sin tur gör att jag kan fortsätta blogga, skapa och fota och dela med mig av mitt liv? Plötsligt kunde jag släppa tanken om att jag skulle behöva lägga ner bloggen efter sommaren.
051206 051703Allting ändrades från maj månad.
En ny fas i mitt liv tog vid. Under sommaren så har så mycket hänt att jag knappt kan förstå att allt faktiskt bara hänt under tre månader. Senaste tiden har varit den bästa tiden i mitt liv. Jag har känt mig så fylld av kreativitet eftersom jag inte längre behöver ägna hälften av min energi åt att vara osäker på om jag klarar mig ekonomiskt. Jag har fått roliga jobb och samarbeten som gör att jag klarar mig och kan leva bättre på det jag älskar att göra. I maj lanserade jag en tapetkollektion med Photowall, vilket innebar att några av mina bilder från Grundtjärn nu fick börja klä väggarna hemma hos folk i både Sverige och utomlands. Det var även i maj månad som jag fick göra ett jätteroligt samarbete med Hyundai, då jag fick låna en av deras bilar och göra vad jag ville. Jag åkte till Norrbotten. Tog några av mina bästa bilder hittills och hade the time of my life ute på vägarna. De ledde även sedan till att jag fick fortsätta samarbetet och jobbar nu som deras influencer och fotograf. Jag fick ju nyligen också den stora äran att fotografera deras nya kampanjbilder vilket definitivt var mitt största fotojobb hittills. I maj och juni fick jag även göra stora samarbeten på Instagram med Adobe photoshop (som jag använder i mitt jobb varje dag) och med Spotify som jag dagligen lyssnar på. Jag var så glad för det! Sedan gick ett av mina kulningsklipp viralt på nätet och jag fick tiotusentals nya följare på alla mina sociala medier, vilket i sin tur ledde till fler positiva händelser.
052315052608

052703

Det var också i juni som Ulrika på Flygstolen mailade och frågade om jag var intresserad av att bli ambassadör för nationalparken Yosemite i Kalifornien och göra samarbeten ihop. Då trodde jag nästan att jag drömde. Efter allt bra som hänt, så händer även detta! Mitt livs dröm….Yosemite! Att inte bara få åka dit på semester, utan faktiskt åka dit för att jobba med det jag älskar att göra. Det var för bra för att vara sant. Nu i september blev det ju verklighet och jag och Johan fick åka iväg på en oförglömlig resa. Och som pricken över i:et blev både jag och Flygstolen så nöjda med vårt samarbete ihop att vi kommer fortsätta det även framöver. Kan inte med ord beskriva vilken glädje detta är för mig!
091303 091002 091502Resten av sommaren spenderade jag med att måla tavlor och lägga ut mina nya webshop, och i helgen hade jag premiärvernissage för min nya kollektion på kulturnatten i Norrköping. Det har varit minst sagt intensiva månader. Men jag gjorde det jag hade lovat att göra. Att ge mitt allt för att inte behöva ge upp det jag älskar att göra.
071509

Sommaren är slut, och bloggen är fortfarande vid liv. Mer än någonsin. Aldrig har jag känt mig så kreativ som de senaste månaderna. Jag har kunnat lägga ännu mer tid på blogginlägg och bilder och verkligen leverera den kvalitet som jag önskar. Jag kan ägna en hel dag från morgon till sena natten åt att redigera en film eller skriva ett blogginlägg, eller vara ute i skogen och fota, utan att få dåligt samvete. Jag får göra så många olika roliga projekt. Ena veckan åker jag iväg någonstans, och nästa vecka är jag hemma i Grundtjärn och gräver i trädgårdslandet. Jag har min Johan och våra älskade djur. Jag tror att jag på riktigt nått fram till den punkt jag en gång bara kunde drömma om.
Jag lever på den plats jag älskar, med den person jag älskar, och får jobba med det jag älskar.
080503070603
Aldrig har jag känt mig så lycklig som nu. Och samtidigt har jag aldrig fått så mycket kritik som nu. Mail och kommentarer som handlar om att min trovärdighet brister. Att jag säljer mig själv. Att jag tappat min genuina stil och att jag inte längre är den Jonna jag en gång var. Att jag blivit ”kommersiell” och en vandrande reklampelare. Att jag bara bloggar för pengar och att jag inte längre är äkta.

Jag har mer och mer märkt att mitt liv för några år sedan används som någon slags konkurrent till mitt liv idag. Som en jämförelse för att lyfta fram hur mycket sämre min blogg och det jag gör är idag.
Jag kom ihåg när din blogg kändes äkta och genuin.”
Det är trist att se hur du säljer dig själv numera
Jag trodde faktiskt att du skulle fortsätta vara dig själv och gå din egen väg. Tråkigt och se hur du blir precis som alla andra
Din blogg var mycket bättre förr. Du kändes mer jordnära

Det är en himla märklig känsla att bli jämförd med sig själv. Att höra hur det man gjorde och hur man levde var bättre förut. Speciellt när det för mig känns helt tvärtom. För mig är det så mycket bättre nu än förut.
Jag kan förstå om det var charmigare att läsa om mitt väldigt enkla och kämpiga liv de två första åren och jag kan helt och hållet förstå att det var renare att läsa en blogg helt utan reklam. Men livet förändras hela tiden, och bloggen är en sådan stor del av mitt liv och därför ändras den i takt med att mitt liv ändras. Och viktigast av allt, så är jag precis samma Jonna nu som då.
Bara lite mer erfarenhet i bagaget.
081512
Jag kan ärligt säga att dessa ord sårat mig många gånger. Det är lätt att tro avståndet mellan våra datorskärmar på något sätt bygger upp en mur och att jag kanske bara rycker på axlarna. Men det är klart att det gör ont att höra sådant. Jag är en känslig person och kommer antagligen behöva leva med den känsligheten för resten av mitt liv. Och helt ärligt, finns det någon som vill höra att man ”säljer sig själv” och blivit ett ”kommersiellt jippo”? Det är inga snälla ord, även om den som skriver dom säkert känner precis så. Just därför gör det så ont.
Anledningen till att jag blir ledsen är för att det känns så orättvist. Självklart förstår jag grunden i den mesta av kritiken. Reklam är sällan roligt. Man skrollar bort den på TV:n, bläddrar förbi den i tidningarna. Försöker undvika den på nätet. Om det inte är något som intresserar en såklart.

När jag det senaste halvåret gjort samarbeten, så är det ändå samarbeten som jag med 100% har kunnat skriva ärligt och helhjärtat om. Det är samarbeten där jag fått helt fria händer att göra det på ett sätt som passar mig. Jag har fått ställa mina krav och villkor på mina samarbetspartners så att samarbetet blir så bra för mig som möjligt. Och sen, när ett sponsrat inlägg kommer, så har jag varit väldigt noga med att tydligt märka ut att det är just ett samarbete, så att det blir lättare att scrolla förbi eller förbise inlägget om man störs av det eller inte tycker om företaget som jag samarbetar med.
Annars, är det lätt att göra smygreklam. Då reagerar sällan folk med kritik eftersom de inte ens vet att det är reklam det handlar om. Men det är olagligt idag, och jag skulle aldrig vilja lura er på bloggen. När jag gör ett inlägg som på något sätt är sponsrat med en länk eller ett erbjudande, så märker jag alltid ut det i början av inlägget. Dock så väcker det ju då ironiskt nog mycket mer upprörda känslor när man gör så, men det är ett sätt för mig att låta mina läsare själva ta ansvar för om de vill läsa eller inte.
040702För mig är det också viktigt att göra även de sponsrade inläggen på ett äkta vis. Och det kan jag endast göra om det jag skriver om är något jag verkligen står för. Om det är något som verkligen intresserar mig , eller som passar min livsstil. Något jag tycker är roligt!
Vi större bloggare får otroligt många mail varje vecka med alla möjliga förslag till samarbeten. De ena värre än det andra. Så 99% av alla samarbeten sollas bort, eftersom de inte passar en själv och bloggen. Är säker på att de flesta bloggare känner igen sig i detta. Det känns viktigt att framföra detta då en del verkar tro att jag hoppar på det första bästa bara för att tjäna en slant. Men som jag skrev tidigare, så tog det mig några år innan jag fick något samarbete som kändes bra att skriva om. Annars hade jag kunnat tjäna pengar på bloggen redan efter något år.
Men det finns ingen seriös bloggare som vill kasta bort år av jobb för ett dåligt samarbete och några extra slantar i kassan. Det kan jag lova er.

Det finns inte heller någon bloggare som kan ägna mer än ett heltidsjobb åt att leverera material på bloggen, utan att ha samarbeten.
Det är så intressant det där. Jag undrar hur vissa folk utifrån tänker om oss som bloggar, och hur vi skulle tjäna pengar på det vi gör utan att ha samarbeten/annonser osv? Det är gratis underhållning som världens befolkning får ta del av varje dag.
Jag försöker dagligen blogga. Ibland två gånger per dag om jag har den tiden. Ofta tar det flera timmar för ett blogginlägg, om man ska räkna in tiden det tog att ta fotona, redigera, skriva texten osv. Det är inte sällan som jag ägnat en hel arbetsdag åt ett enda blogginlägg, som självklart inte då är sponsrat, utan ett obetalt blogginlägg.
Det är samarbetena som gör att jag kan fortsätta blogga. Utan det där sponsrande blogginlägget varje månad, så skulle de 30 andra blogginläggen inte finnas. För det finns inte en chans i världen att jag skulle ha råd och möjlighet att ägna all den tiden till alla de andra inläggen. Det var därför jag var nära på att lägga ner hela bloggen, eftersom jag helt enkelt inte fick in några pengar på den. Och i dagens verklighet och samhälle så behöver vi en lön för att få vardagen att gå runt.

Det verkar dock som om den biten inte riktigt blivit accepterad i bloggvärlden och inom sociala medier. Kanske för att det idag fortfarande är ett relativt nytt yrke? Eller för att det är en kvinnodominerande bransch? Det är ingen som skäller och kritiserar någons trovärdighet för att den personen jobbar och tjänar en lön på ett företag, trots att den personen kanske inte ens trivs på sitt jobb. Den kanske bara jobbar för att få in en lön? Men inte behöver den varje månad få höra att den säljer sig för sitt jobb. Det är sällan någon som blir upprörd över annonser i tidningar eller när Zlatan gör reklam för Volvo. Eller när sportstjärnor blir sponsrade av företag som vill synas. Bloggare har råkat illa ut i många år och jag är rent av trött på förväntningarna som vi har på oss. Att vi inte får tjäna pengar på det vi gör utan att behöva höra hur vår genuina känsla försvunnit. Att ett inslag av reklam under en månad, som dessutom är välskrivet och med kvalitet, kan få någon att bli rosenrasande och häva ur sig det ena efter det andra. Att någon som följt en helt gratis i flera år kan på ett enda inlägg tappa all sitt förtroende för en. Det är för mig helt obegripligt. 
071206
Därför tycker jag, och även många andra, att det är bra med samarbeten och sponsrade inlägg. Jag blir jätteglad när jag ser samarbeten på bloggar jag tycker om. För då vet jag, att på det blogginlägget fick hon/han betalt! Vilket betyder att bloggen kan fortsätta att leva! Då vet jag att den personen fick en välförtjänt lön efter allt jobb som den lägger ned. Sen kanske jag inte alls föll för reklamen eller det sponsrade inlägget. Det kanske inte alls intresserade mig, men då scrollar jag vidare. Det är ingen big deal. Jag litar ändå på att bloggaren valt ut samarbetet med omsorg, och att det är något som gynnar och känns roligt för den personen.

Sen är det ju en annan sak om man verkligen berörs illa av det företag som bloggaren samarbetar med. Och det är ju här vi kommer in på det senaste inlägget. Jag kan absolut förstå att man blir ledsen och besviken om bloggen man följt under lång tid börjar samarbeta med företag som man inte tycker stämmer överens med bloggen eller personen bakom bloggen. Eftersom en blogg är så personlig, så blir det en helt annan sak att se en annons eller ett sponsrat inlägg på bloggen, än att se en annons i tidningen. Allt som personer skriver blir ju väldigt personligt riktat åt läsare. Återigen, det är därför det är så viktigt med vilka man väljer att samarbeta med. Det ska vara något som känns roligt och som får en att utvecklas, och självklart något man står för till 100%.
080814
Jag var faktiskt inte beredd på att vissa skulle ta så illa vid sig åt mitt senaste samarbete med Flygstolen. Jag var beredd på att återigen få kritik och höra att jag ”säljer mig” och att det är tråkigt med reklam på bloggen, som jag alltid fått höra vid sponsrade inlägg.
Men nu var det så mycket djupare än så. Nu handlade det om att jag samarbetade med ett företag som säljer flygresor, vilket innebär att jag nu är med och bidrar till miljöförstöringen på jorden. Att jag, som ju älskar naturen så mycket, valt att samarbeta med något som är farligt för miljön.
Och då blev det ju tal om mitt samarbete med Hyundai också. Bilar är ju också en bidragande orsak till luftens föroreningar, och även där blev det till att jag valt samarbeten som står för miljöförstöring, konsumtion och föroreningar.

Alla får ju självklart ha åsikter. Jag fick redan i maj många frågor om hur jag som älskar naturen kan samarbeta med ett bilföretag. Och som sagt, så kan jag förstå grunden till frågan. Bilar är dåligt för miljön, liksom flyg. Liksom väldigt mycket annat som vi gör och använder idag. Det finns så mycket att ifrågasätta i vårt sätt att leva. I mitt liv att leva. Och att folk ifrågasätter och engagerar sig i miljöfrågor är ju egentligen en sak jag tycker är bra och viktig!
081102
Jag som bor på landsbygden och har några mil till affären, är helt beroende av bil. Det var det första jag köpte när jag flyttade upp. En gammal volvo 245. Utan den hade jag inte kunnat åka till jobbet som jag fick i Myckelgensjö, och jag hade inte kunnat handla mat eller hälsa på mormor och morfar i Sollefteå. I de stora städerna kan man klara sig utan bil, vilket är väldigt bra (inte för att det märks med tanke på alla köer inne i städerna) men här ute på landsbygden är det omöjligt att klara sig utan bil.

Så även om jag älskar naturen och ju flyttade hit för att leva nära naturen, så har ja aldrig pratat illa om bilar. Eftersom att jag själv är beroende av bil. Jag tror inte heller att vi kommer att sluta köra bil. Inte än på många, många år. Så där tänker jag att det bästa jag kan göra utifrån min situation är att se till att ha en så miljövänlig bil som möjligt.
Och en ny bil är många gånger bättre miljömässigt än en gammal bil.
Det löser inget problem på djupet, men det är bättre än ingenting. Och det är mitt sätt att se på saken. Därför tycker jag inte alls att det är konstigt att jag samarbetar med Hyundai. Det är inget som går emot mina värderingar, och dessutom har jag på grund av samarbetet med dom fått så många nya möjligheter till att utveckla mitt fotograferande och fånga nya platser på bild. Jag åkte på roadtrip i maj, och sedan en resa med Nanook. Jag har fått upptäcka fjällens landskap och tagit bilder och filmer som jag är så nöjd med. Jag tror och hoppas att jag inspirerat många andra att resa och uppleva Norrland. En fotograf klarar sig sällan utan bil, och jag är en av dom som känner att en bil ger mig friheten att utveckla mitt fotograferande.
Och vad gäller vårt samarbete, så har jag svårt att tro att någon bloggläsare spontant går och köper en ny Hyundai på grund av mina sponsrade inlägg. Att köpa en ny bil är nog något man planerar länge. Däremot kanske jag kan påverka att de som tänkt köpa en ny bil, väljer en Hyundai. Det vet man aldrig. Men jag tycker om deras bilar, jag tycker att fotojobben är jätteroliga (om än svåra och utmanande) och jag står för att jag samarbetar med dom.
082529
052305
Likaså är det nu med mitt samarbete med Yosemite och Flygstolen.
Självklart tycker jag som många andra att det är hemskt att miljön får ta så mycket stryk för att vi människor reser, kör bil, äter kött, konsumerar osv. Vi lever ju uppenbarligen på ett sätt som skadar vår natur. Ändå slutar vi inte leva som vi gör.
Jag är en av dom som kör bil. Och jag är även en av dom som flyger. Hur mycket jag än älskar naturen, så skulle jag inte säga nej till att resa med flyg om det innebär att jag får uppleva och se världen och fascineras av naturen på andra platser på jorden. Det kanske låter hårt och egoistisk, men jag är bara ärlig.
Att få bli ambassadör för Yosemite och samarbeta med Flystolen var bland det häftigaste som hänt mig. Även om man kan förknippa flyg med miljöförstöring, så förknippade jag det här samarbetet med att få resa till en plats jag drömt om att se, och ta helt magiska foton. Och kanske inspirera andra att själva uppleva denna plats.
Jag fick ställa villkor och skräddarsy resan helt efter mina önskemål, och jag kunde inte varit mer nöjd med det här samarbetet. Allting har varit fantastiskt, så därför känner jag också att jag kan skriva helhjärtat om det och om Yosemite. Den resan gav mig möjlighet att fotografera på platser jag drömt om att se i så många år. Och ta sådana där bilder jag bara fantiserat om att ta. Att fotografer reser för att dokumentera nya platser och uttrycka det en ser för sin omvärld, det är för mig inget konstigt alls.

Det är många människors dröm att få möjlighet till att kombinera resa och jobb. Den drömmen blev verklighet för mig nu. Jag kan inte annat än känna sprudlande glädje och tacksamhet över det.
091306

Om jag har förstått det rätt så finns det läsare här som aktivt valt att ta avstånd från att resa med flyg och bil på grund av att de är två källor till miljöförstöring. Det avståndstagandet i sig är ju väldigt starkt gjort, med tanke på dagens möjligheter till att se världen. Det krävs en enorm dos engagemang för att faktiskt hålla sig till dessa principer. Och om den livsstilen känns bra för den personen, så säger jag bara ”wow, go for it!”.

Det som jag dock tycker känns fel är när de sedan tar illa vid sig att jag reser med bil och flyg. Att jag som älskar naturen så mycket inte tar avstånd från detta. Och inte minst att jag dessutom samarbetar med företag som Hyundai och Flygstolen.
Jag tycker om folk som känner stort engagemang för något och som dessutom kan påverka något positivt med det. Folk som brinner för något, och som vågar visa det. Men jag tycker inte om när folk med starkt engagemang eller extrema åsikter klandrar andra som inte känner likadant, eller lever efter samma övertygelse. Var och en gör vad som känns rätt för den. Var och en måste ta sitt eget ansvar.

Att försöka påverka eller inspirera andra till att se saker på ett annat sätt är aldrig fel. Men jag tycker det är viktigt att det görs med respekt. Att aldrig förminska någon annan för att den inte håller med eller tycker och tänker likadant.

091701
Det hade funnits mycket mer grund i kritiken angående flygresor om det hade funnits andra alternativ att välja emellan. Om jag t.ex hade haft valmöjligheten att resa med ett flygplan som gick av solceller eller liknande, men ändå valde ett sämre alternativ.
Men i dagsläget finns inget annat alternativ, därav kan jag inte påverka det valet.

Och det hade även funnits mycket mer grund i kritiken gällande både bilar och flygresor om jag engagerat mig mycket i dessa frågor och argumenterat emot resor med bilar och flyg. Något som jag faktiskt aldrig ens tagit upp i bloggen. Tvärt om har jag tidigare ofta bloggat om mina tidiga morgonturer och nattliga färder med bilen genom skogarna. Och något jag inte begriper är att det inte fanns några reaktioner när jag bloggade om hur jag satt på flygplanet för några veckor sedan, eller när jag gjort alla blogginlägg från Yosemite, som ju kanske kan inspirera andra att vilja resa. Då fick jag ingen som helst reaktion. Men så fort det står att det är ett sponsrat blogginlägg så blir det plötsligt väldigt starka reaktioner. Jag får inte ihop det riktigt.

Och valet av samarbeten kan alltid kritiseras. Det finns inget samarbete jag någonsin gjort, vare sig det handlar om böcker, musik, skor eller kläder, som gjort alla nöjda. Det finns alltid något ”smutsigt” att dra fram och något att klaga på. Till och med när jag skrivit om min egen webshop, med mina målade tavlor och mina fotoprints, har jag fått höra hur kommersiell jag blivit och hur jag tappat min ”själ”. Tänk att inte ens få vilja sälja sin egen konst utan att få höra hur ”girig” man blivit. Det är ju helt galet absurt. 

Och det är där jag undrar om de som kritiserar samarbetena så grundligt, faktiskt granskar sig själva och sitt jobb på samma villkor?
Jobbar ni på en affär? Vart tillverkas alla varor? Ni tar väl självfallet cykeln till jobbet, och absolut inte bil? Varorna som ni säljer, har de transporterats med flygplan? Är de ekologiska? Annars kanske du är med och säljer och bidrar till världens miljöförstöring? Och du äter väl självfallet inte kött på lunchen? Köttindustrin om något bidrar till jordens miljöförstöring. Vad har din chef för värderingar? Handlar hon ekologiskt som du? Om du jobbar som fotograf, så tackar du väl givetvis nej till alla företag som vill köpa dina tjänster om de på något sätt bidrar till försämring av miljön? Eller om det på något sätt är så att du BARA gör det för att tjäna en lön? Om allt ska stämma i alla led, och om allt ska vara 100% rent rakt igenom, då kan jag inte låta bli att undra vad NI jobbar med, ni som kritiserar mitt val av jobb.

Jag tror det är viktigt att granska sig själv innan man kritiserar andra.

Som alltid ger jag mitt allt i att återberätta och återskapa det jag själv får vara med om. Och jag har märkt under mina resor senaste halvåret hur mycket bilderna, texterna och filmerna uppskattas av läsarna. Bloggen får nytt syre och lever upp lite extra under dessa perioder. Det komiska är sedan när jag gör ett sponsrat blogginlägg, som är kärnan till att hela resan blev av och grunden till alla mina bilder och filmer kunnat skapats, så kan samma personer istället bli väldigt besvikna, och gärna uttrycka detta.

Så fort ett företag, ett samarbete eller pengar blandas in i min blogg, så är det som om jag inte längre förtjänar att kallas äkta. Som om allt jag tidigare gjort varit fejkat. Tänk om vi tänkte så om alla jobb. Att vårt slit under en månad inte längre är värt något om vi sedan i slutet på månaden vill ha en lön.
Va, ska du ha pengar också? Det var det värsta…jag trodde att du gjorde det här för att du var genuin. Nu har min bild av dig för alltid förändrats”.

083101
En annan viktig sak som jag vill ta upp handlar om det här med att vara en förebild. Jag har tydligen blivit utnämnd till att vara någon slags förebild för miljön och naturen enligt vissa läsare nu. Vilket i sig låter väldigt fint. Jag älskar naturen och det är därför jag flyttade hit. För att leva ett liv närmare naturen. Däremot lever jag inte alls upp till att vara en förebild för miljön. Att vara en förebild är en stor titel att bära, och i mina öron passar det för någon som gjort något extraordinärt för miljön och naturen. Eller någon som haft ett djupt engagemang i miljöfrågor. Kanske lever helt självförsörjande och inspirerat mer till den typen av leverne.
Det stämmer inte alls in på mig, även om jag såklart värnar om miljön och försöker leva så miljövänligt som möjligt i vardagen.

Men att påstå att jag är en förebild för miljön gör ju också att orimliga krav kan ställas på mig. Som att jag t.ex tappar min trovärdighet för att jag flyger, kör bil eller samarbetar med företag som säljer flygresor.
Att vara en förebild är inget jag bett om, och inget jag vill vara. Jag såg att vissa reagerade starkt på detta om att jag inte vill vara en förebild för miljön. Men jag vill inte vara det, eftersom jag vet att jag inte lever upp till det. Om jag hade velat vara en förebild trots att jag inte lever upp till det, DÅ hade min trovärdighet brustit, tycker jag.

Det är många bloggerskor som sagt upp sig om förebilder på grund av alla dessa krav som ställs.
Så när vi ändå är inne på ämnet, så säger jag också upp mig som förebild. Här och nu. Jag är bara jag, och jag vill inte känna att jag har orimliga krav att leva upp till för att inte göra andra besvikna.
Läs gärna mer om detta HÄR.
070805

Istället, så hoppas jag att jag kanske kan inspirera på andra sätt. Min passion här i livet är att uttrycka allt det vackra som naturen ger oss. Från första dagen som jag satte min fot här i Grundtjärn så har det känts som om en eld brunnit i mig och jag bara måste få skapa och visa upp allt det vackra som jag får uppleva. Jag vill fota, skriva, måla och berätta om mitt liv och de stunder som fyller mig med lycka, för att förhoppningsvis få andra att kunna ta del av det. Att få andra att känna, om så för en sekund, är min passion. Få andra att känna den där längtan efter naturen, och hur viktig den är för oss.
Kanske, kan jag till och med inspirera andra till att flytta närmare naturen? Jag vet att det finns så många där ute som längtar efter ett liv på landet, och jag vågar tro på att mina 6 år av bloggande kan ha fått andra att känna den där underbara känslan av att det är möjligt.

Jag tror inte att en kan göra allt. Men alla kan vi göra något.
Jag kanske inte kan sluta flyga, resa eller avsluta mina jobb på grund av miljön eller på grund av att andra tycker att jag borde det. Men jag kanske kan göra annat i stället.
Jag odlar lite själv, har minskat drastiskt på konsumtionen och handlar alltid ekolokiskt om det valet finns. Källsorterar, pantar burkar och försöker få det vardagliga livet att kännas så snäll mot miljön som möjligt. Och jag vågar tro att de flesta av oss i alla fall gör så gott vi kan.
070611
Jag är så lättad och glad över att bloggen fortfarande finns, och att jag kommit dit jag är nu. Jag är också så djupt tacksam för alla fantastiska följare som sprider så mycket glädje och lycka varje dag. Ni anar inte hur mycket ni betyder för mig och för bloggen. Jag är också tacksam för att ni vågar uttrycka era åsikter och för att vi kan diskutera här på bloggen. Även om en del kommentarer kan såra och känns hårda så respekterar jag vad ni tycker och tänker, likaså som jag hoppas att ni respekterar mig, oavsett om vi tycker lika eller inte.

När det gäller det här med samarbeten, så är det något jag med glädje kommer fortsätta med. Jag ser så mycket fram emot vad som väntar nästkommande år. Samarbetena har fått min kreativitet och min blogg att blomstra, och därför vill jag fortsätta med det. Så även om vissa av er uttrycker sin besvikelse över att jag numera gör reklaminlägg på bloggen, så hoppas jag att ni efter den här långa förklaringen kan acceptera det. Kanske har ni fått en djupare förståelse till varför jag gör samarbeten och varför jag valt de samarbeten jag gjort.
Och om vissa av er istället känner att min blogg blir sämre på grund av detta, så kan jag inte göra något åt det. Jag kan inte ändra på mig eller mitt liv för att andra ska känna sig mer underhållna eller bli mer nöjda. Jag måste göra det som känns rätt för mig. Vissa kanske väljer att lämna bloggen, för att den helt enkelt inte ger er det ni förväntar er längre. Medan andra kanske istället finner den ännu mer intressant.
Om jag gör det som känns rätt för mig, så hoppas jag att ni gör det som känns rätt för er.
082522
Jag vill förmedla en sista tanke.
Jag har aldrig någonsin lagt ut något på bloggen som jag inte kan stå helhjärtat för. Jag har varit rakt igenom ärlig i alla blogginlägg jag skrivit. Kärnan i min blogg har sedan första start handlat om min kärlek för naturen och livet jag lever i Grundtjärn. Om mina naturbilder inte längre känns trovärdiga för vissa på grund av att jag kör bil, reser med flyg eller samarbetar med företag som på något sätt påverkar miljön negativt, då får det stå för er. Men jag kommer fortsätta göra det jag älskar, och jag kommer göra det från djupet att mitt hjärta. Att förmedla naturen genom mina ögon.

Och slutligen, jag kommer fortsätta vara tydlig när jag gör samarbeten. Om det är så att ni inte vill ta del av det, scrolla vidare eller undvik att läsa. Jag gör inte samarbeten för att reta upp mina läsare. Ni är det viktigaste jag har här på bloggen.
Kanske finns det några som ändå finner något av innehållet intressant. Kanske finns det folk där ute som väldigt gärna läser om mina resor och tar del av platser eller erbjudanden som ges. Jag kan inte göra alla nöjda. Men så länge jag gör det som känns rätt för mig, så tror jag det blir bra.
052701Tack för att ni läst det här inlägget, och jag hoppas som sagt att ni kanske fått en djupare förståelse kring det här, från mitt perspektiv. Det är såhär jag ser på saken.
Ni får givetvis komma med invändningar eller tycka till som ni vill, men jag kommer inte att ge mig djupare in i diskussionen efter detta. Min tanke med detta var att ge en lång och ärlig förklaring på hur livet som bloggerska kan se ut, och hur jag ser på samarbeten. Sen är det upp till er hur ni reagerar och tänker kring det. Ingens åsikt är fel, men jag hoppas vi kan mötas där i mitten någonstans.

Sist men inte minst. Ta hand om varandra.
Vi har alla kommit hit till jorden utan facit, och ingen vet egentligen vad vi gör här.
Så vi gör alla så gott vi kan. Och det räcker.

Kram, och kärlek till er alla ♥

 

FacebookTwitter

Reseerbjudande

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Flygstolen.se
092302

Drömresan till Yosemite blev verklighet via ett samarbete med Flygstolen, som jag nämt innan. Det var så det hela började, även om det tog ett bra tag innan jag verkligen trodde på det. Inte förrän alla pappren var påskrivna kunde jag luta mig tillbaks och inse att vi faktiskt skulle få åka iväg på till Kalifornien. Det var verkligen en sådan där förfrågan som kändes för bra för att vara sann.
Men nu sitter jag här, med en alldeles magisk resa i bagaget. Med minnen och upplevelser från min livs största resa, i mina drömmars Yosemite. När jag blundar känns det fortfarande som jag står där, på en sten i solnedgången i Tuolumne Meadows. Så nära, och ändå så långt bort. 

Som en del i mitt samarbete med Flygstolen så kommer jag få den stora glädjen att erbjuda olika rabatter på resor till er läsare. Och nu har jag det första erbjudandet här, som förhoppningsvis kan intressera några av er som kanske planerar eller funderar på att boka en resa till USA.

Ni får 100 kr rabatt på alla flyg till USA, om ni anger koden: jonnaflyg
Om ni bokar flyg+hotell får ni 500 kr rabatt om ni anger koden : jonnapaket
(hotellet måste bokas i minst två nätter för att rabatten skall gälla)

Rabatten gäller fram till 7 oktober
091701

Hoppas att det finns några som får användning av rabatten! Kanske du själv, eller någon du känner som du vet ska till USA? Just det här erbjudandet är ju väldigt valfritt då det gäller alla flyg till USA. Jag vet att jag längre fram också kommer få erbjuda er paketresor som liknar den jag gjort. Det ser jag fram emot! Vet ju att det är många som funderar på en resa till Yosemite nu. Vore så otroligt roligt om jag kunnat inspirera någon till att faktiskt åka dit på riktigt och uppleva allt själv. Vilken grej!
092301

Så länge kommer jag fortsätta ta er med på resan här via bloggen. Stor kram på er! ♥

FacebookTwitter

Vernissage i Norrköping

Hej på er underbara ni!

Jag sitter här i mitt kreativa kaos och tänkte passa på att tipsa er om helgen. Jag har ju lite då och då nämnt om en utställning i Norrköping och vissa har blivit nyfikna och vill veta mer, så självklart ska jag berätta mer! Det är ju Norrköpings kulturnatt nu på lördag den 24 september, och tillsammans med några andra konstnärer och fotografer kommer jag ha utställning i Värmekyrkan i Norrköping, där jag kommer ha premiärvernissage för min nya kollektion ”Fjällvind”, bestående av 6 stora målade tavlor. Kommer även ställa ut några av mina populäraste fotografier i stort format. Den här kvällen kommer också vara fylld av musikevenemang så det kommer bli härlig stämning inne i Värmekyrkan.
Klockan 16.00- 24.00 är det öppet och jag kommer såklart vara där! Vill ni veta mer om kvällens program så kan ni kika in HÄR.

Min bror Filip ska hänga med och hjälpa till med den långa körningen ner till Norrköping, och med allt annat som kan behövas hjälp med. Är SÅ tacksam för det. Som ni vet har det ju varit rätt så intensivt senaste tiden så då känns det skönt att veta att jag kommer ha sällskap i morgon. Åh, vad kul det ska bli! Nervöst och roligt på samma gång. Det blir min första riktiga utställning där jag visar upp mina målade tavlor, så det känns lite pirrigt. Det är ju en helt annan sak än att visa upp sina verk på nätet. Ser fram emot att träffa alla människor och lyssna på alla fantastiska körer som kommer underhålla oss under kvällen.

Ses vi där? ♥
utstallning

FacebookTwitter

Mariposa – the heart of Yosemite

Mariposa betyder fjäril på spanska. Den lilla staden fick sitt vackra namn när en spansk upptäckare år 1806 fann en flod där stora mängder av fjärilar höll till. Monarkfjärilar. Så många att en spanjor till och med fick en fjäril i örat. Den här floden fick då sitt namn Mariposa Creek, och skulle så småningom komma att locka tusentals lycksökare världen över för att finna guld. Och denna plats, med dess fantastiska historia, har jag fått äran att besöka.
mariposa1

Mariposa kallas för porten in till Yosemite nationalpark, och är en liten stad som ligger några mil ifrån parkens entré. Innan jag åkte iväg på den här resan så visste jag knappt någonting om Mariposa. Jag visste bara att det var dit vi skulle köra de trettio milen från San José flygplats för att övernatta vår första natt i Kalifornien, och att vi sedan skulle spendera vår första dag där med aktiviteter som rundtur och museum. Inte hade jag någon aning om att denna lilla stad skulle fånga mitt hjärta på detta vis. Allting tilltalade mig. Historien, kulturen, naturen och människorna. Det var som om en liten fjäril flög in i mitt hjärta och stannade där. Lite som när en fjäril flög in i örat på spanjoren. Det går liksom inte att få ut den.
En bit av Mariposa kommer alltid finnas kvar där, och jag är så tacksam för det. Att jag fick uppleva denna vackra stad som bär på så mycket rik historia. Och den här dagen i Mariposa satte intryck för resten av resan. Jag tror det gör en stor skillnad att faktiskt inte åka raka vägen in i parken, utan att istället först lära sig lite om platsen, om kulturen och om historien. Det gjorde att jag fick en helt annan helhetsupplevelse av Yosemite sedan.

Den här dagen i Mariposa var helt ärligt en av de roligaste dagarna någonsin. Jag och Johan pratar nästan varje dag om Mariposa nu. Vi fick vara med om så mycket roligt på så kort tid. Jag har så mycket material från den här dagen, så jag måste dela upp det lite. Så nu kommer ett ganska rejält inlägg om själva staden och om vår rundtur med Julie Hadzega (min kontaktperson från Yosemite Turism Bureau).

Jag har gjort en ganska lång videoblogg också, så det var ju tur att jag delade upp det, annars hade det blivit en långfilm. Jag försökte korta ner den men det var så mycket intressant så jag ville inte ta bort för mycket. Det märks nog att jag var väldigt fascinerad av allt, inte minst när vi var inne på museet och den äldre damen berättade så passionerat om allting och jag ständigt sa ”wow….wooow” haha.
Om ni har tid och intresse att titta på hela, så skulle det vara jättekul!

Precis som vi sa i videobloggen så blev vi så otroligt fint bemött av alla människor. Det är liksom en helt annan kultur här. Vart man än är så är människor så väldigt trevliga mot varandra. Och det känns så äkta. Inget påklistrat. Vilken affär man än kommer in i så ler de med hela ansiktet, frågar hur man mår och visar ett genuint intresse. Jag tror aldrig jag haft så lätt att skaffa nya vänner som här. Även om jag redan innan visste att vi nordbor är lite mer tillbakadragna och tystlåtna så blev det så extra uppenbart här. Som om alla har mycket närmare till att öppna upp. Närmare till skratt och lite mindre allvarliga. Jag älskade det. Det fick mig själv att också öppna upp och slappna av mer.
mar31Staden Mariposa kom till av guldrushen år 1849. Här bodde alla guldgrävare som flyttade hit från olika håll i världen. Kalifornien blev känt för sitt guld, och inte minst här omkring Yosemite. En stor del av Mariposas historia bygger på just guldet, och det är så otroligt fascinerande. Jag har alltid varit intresserad av 1800-talets guldrusher, när folk gav upp allt för att söka lyckan. Kanske för att jag sett så många filmer med just detta inslag. Och kanske för att jag själv grävt och vaskat efter guld hemma i Grundtjärn (haha, utan lyckat resultat såklart!)  Därför var det så otroligt häftigt att få befinna sig i en sådan här stad, där resterna av 1800-talet fortfarande lever kvar så tydligt. Staden är så fint bevarad i sitt gamla skick, och att gå omkring här är verkligen som att gå omkring i en gammal western film.

mar30mar32Det finns inga stora shopping-center eller liknande affärer, vilket jag tycker är bra. Affärerna som finns är små och ägs av boende i Mariposa. För att vara en sådan liten stad fanns ändå mycket utbud med allt möjligt.
mar2 mar3Och jag bara älskade krogarna här. De såg precis ut som i filmer. Allt är som sagt bevarad i sin naturliga, gamla stil och det är så härligt att se på riktigt.
mar35Det är väldigt många konstnärer som bor här, vilket jag absolut kan förstå. Det känns liksom i ”luften” att konstnärer trivs att leva här, speciellt med den vackra naturen runt hörnet som skänker inspiration.
mar33Den här byggnaden var ju riktigt häftig. Speciellt övre delen av huset. Helt bevarad från förr.
mar4I Mariposa finns Kaliforniens äldsta tingshus, som dessutom fortfarande är i bruk. Om ni tittat på videobloggen så lyckades Julie ge mig en snabb liten rundtur där inne. Tingshuset var ett av de allra första hus som byggdes i Mariposa, och även detta är helt bevarat. Det ser likadant ut nu, som det gjorde 1854 när det byggdes.
mar5Älskade stenstatyerna som Mariposa hade lite här och var. De märks att de har mycket ädelstenar i markerna då de smyckar statyerna med bergskristaller och andra kristaller, som ni kan se på toppen. Så vackert!!
mar26Efter rundturen i staden körde Julie oss till det historiska museet. Just i denna stund visste jag mycket lite om Mariposa och efter vår vistelse här så kändes det som ett nytt universum öppnat sig. Alltså wow. Jag hade kunnat stanna här inne i flera veckor och ändå inte lärt mig allt!
mar12Det räckte med att dörren in till museet öppnades för att jag skulle vara fast. Åh, det var som att kliva in i en gammal affär eller liknande. Alla grejer som fanns här inne var äkta. Jag som älskar allt som är gammalt. Det fascinerar mig på något vis.
mar14mar10mar20Kvinnan som jobbade inne på museet hette Jeri Meisenheimer, och hennes sätt att prata och berätta påminde även det om en film. Vad hon än sa så blev man helt fängslad. Jag ville bara veta mer och mer! Finns det något mer inspirerande än att lyssna på människor som pratar om något de känner verklig passion för?
fotorcreated2Som ni även kan se på videobloggen så visade hon en massa gamla grejer från förr, som människorna i Mariposa ägde. Vackra gamla skor och korsetter gjorda av valben. Tänk att allt var så vackert som skapades förr. Jag blir alldeles knäsvag när jag ser alla detaljer.
mar9mar8Och precis som i många westernfilmer, så var det mycket spel under guldtiden i Mariposa. De spelade bort sitt guld på poker och sprit. Jag kan riktigt tänka mig in i stämningen kring pokerborden på krogarna.
mar11Verktyg som användes i guldgruvorna. Wow. Svårt att förstå att det verkligen är riktiga grejer! Någon har haft de här mössorna på huvudet.
mar23I museet fanns också historia från indianerna, som var de första invånarna i Yosemite. Det finns en lång, tung historia om hela den biten också, som ni säkert anar bär på mycket mörker när de tvingades bort från sitt land. Men här fanns också mycket vackert att se från deras tid. Kläderna och deras fantastiska hantverk! Vi fick faktiskt träffa en en man vars förfäder var de sista indianerna som levde i Yosemite, och pratade det nästan bortglömda språket Mewak. Det kommer mer från den dagen senare.
mar22Dessa fantastiska korgar gjorde indianerna av barr. BARR?! Det är helt otroligt. Vilken teknik. Vilket skapande.
mar24I Mariposa förr i tiden hade de ett annorlunda sätt att skilja sitt boskap åt. För att markera vems djur som tillhörde vilken ägare, så använde de olika slags stängsel. De gjorde helt unika taggtrådar för varje familj. Det fanns hundratals olika! Förstår inte ens hur de lyckades komma på så många olika sätt att forma taggtråd på.
mar25Och vilken tid de la ner. Tänk att skapa något sådant här för hand och sedan tillräckligt mycket för en hel hage. Eller flera hagar. Åh, som ni märker fanns det så mycket här inne att fascineras av. Jag önskar att jag hade haft ännu mera tid att lära mig mer om allt.
mar27Efter det historiska museet besökte vi ”Mining & mineral museum”, där man kunde få vet allt kring guldrushen, mineraler, ädelstenar och liknande. Vi hade ganska lite tid på oss här så det blev en snabb visit, men det var otroligt roligt att få gå in och titta! Tyvärr fick jag inte ta med kameran, då de är väldigt noga vad gäller säkerhet eftersom det här inne ligger en guldklimp på över 6 kg, som kallas ”Fricot nugget”. Ni kan se en bild på den här. Det var helt otroligt att få se en sådan guldklimp i verkligheten. Man blev nästan bländad av dess sken.
mar37Efter det museet fick vi en lite fritid, så jag och Johan vandrade ner till den vackra parken i Mariposa för att smälta allt spännande vi fått lära oss. Sedan väntade nya äventyr.
mar29Bland annat detta. Men det kommer jag berätta om mer i nästa inlägg från Mariposa. Den här dagen var så sjukt rolig! Och en dröm jag länge haft gick i uppfyllelse. Ser fram emot att visa er mer från denna dagen, i både text, bild och videor. Om ni vill läsa mer om Mariposa så finns det mycket att hitta HÄR.

Hoppas jag lyckats förmedla den härliga känsla som Mariposa gav mig. Och jag hoppas verkligen att jag får återkomma hit någon dag. Någon här som besökt Mariposa? Om det är något ni undrar över så får ni gärna ställa frågor, så ska jag svara så gott jag kan! 🙂

Stor kram på er allihopa! ♥

FacebookTwitter

Home sweet home

Hej på er!
Efter en lång hemresa kom vi äntligen hem till vårt kära Grundtjärn igen, där skogarna stod i brand i höstens alla färger och dimman dansade över ängen. Det var mitt i natten när vi kom hem, och katterna välkomnade oss in. Efter ett dygn med ganska rejäl jetlag är vi nu på benen igen och redo för en ny vecka. Det känns fortfarande svårt att ta in allt fantastiskt som hänt de senaste två veckorna, men jag tror att mycket kommer landa nu när jag i lugn och ro kan gå igenom bilder och material från resan. Åh…vilken underbar tid jag fått uppleva. Jag flyger lite på moln. Jag är så lycklig över resan till Yosemite och alla minnen som jag nu bär på, och lycklig över att få komma hem till alla djuren och till Grundtjärn.

Resan hem gick jättebra, förutom att jag glömde min mobil på bussen när vi steg av vid Örnsköldsvik. Jag har ingen aning när eller hur jag ska få tillbaks den, men håller alla tummar och tår att det ska ordna sig. Annars har allt varit så bra, och gårdagen ägnades dels åt packa upp och tvätta kläder, bära in ved och elda huset varmt igen. Och såklart, sova. Tröttheten jag kände igår har jag nog aldrig tidigare känt. Jag tror det knackade på dörren en gång men hur mycket jag än försökte lyckades jag inte röra en fena. Det var som att jag blivit ett med sängen.

Men nu är det måndag morgon, jag har druckit två koppar kaffe och ska snart gå ut med hundarna. Redo för nya tag. Den här veckan blir också väldigt intensiv eftersom jag har utställning i Norrköping på lördag, och har mycket kvar att göra med inramning osv. Och såklart ska jag också försöka hinna med att börja lägga upp lite inlägg från resan. Har ju som sagt så mycket kvar att berätta och visa er. Ser fram emot när allt lugnat sig lite och jag liksom får tid att smälta allt och dela med mig mer av den vackra värld jag nyss fått uppleva.

TACK för att ni följt oss på resan. Ni anar inte hur mycket era ord har betytt. Är så glad att ni finns!
Önskar er alla en jättefin måndag, så hörs vi snart! Kramar ♥

091901

Igår kväll var äntligen hela familjen samlad igen. Tänk att man kan sakna sina pälsbollar så mycket?!
Min mamma har passat alla tre katter och Nanook (TACK MAMMA!!!!) och Johans hund Danny har varit på världens finaste Gårdsbackens hundcenter där han har blivit så fint omhändertagen. Det var en härlig känsla igår kväll när alla djuren var samlade inne i köket. Jag och Johan satt vid köksbordet med några tända ljus och och drack te, och hundarna låg och snarkade på golvet och katterna låg i våra knän och på köksstolarna. Min fina familj ♥
091902Kvällen var alldeles magisk vacker, och jag var överlycklig när jag fick se att kvigorna fortfarande var kvar i Grundtjärn.
091903
091904De kom fram och hälsade mig välkommen, som vanligt. De såg så vackra och lugna ut där de vandrade över ängarna i kvällssolen. Jag andades ut och kände sådan tacksamhet över att vara hemma igen, med så mycket vackra upplevelser i bagaget.

FacebookTwitter