Naturens målningar

Hej kära ni!

Det är nu sommarens sista dagar innan första höstmånaden kommer, och som alltid älskar jag lugnet som den här tiden för med sig. Speciellt efter den här sommaren, när det känts som tusen projekt varit igång samtidigt.
Och ja, det har ju varit den mest händelserika sommaren i mitt liv.

Mycket har landat nu, och jag har för första gången på väldigt länge börjat känna att jag har mer tid igen. Att styra mina dagar precis som jag vill och få tid att grotta ned mig i olika kreativa projekt. Det var verkligen längesen sist som jag kände det. Och det har såklart märkts av genom mina väldigt sporadiska inlägg senaste tiden.

Jag blev äntligen klar med min senaste video igår, som visar lite av det gjort de senaste veckorna. Bland annat så har jag plockat massvis med bär och även påbörjat ett nytt projekt i ateljén som gjort mig fullkomligt besatt 😀

Videon finns med svenska undertexter för den som vill. Hoppas ni tycker om den! ♥

Som jag visar i videon så har jag spenderat ganska mycket tid i ateljén sista tiden. Jag har på riktigt aldrig haft så roligt när jag målat innan.
Det var som att något verkligen “klickade” den första kvällen när jag gjorde min allra första målning av blåbär och sand, haha.

Sedan dess har jag spenderat all min lediga tid här inne.

Egna färgpigment gjorda av sten, sand, kol och blåbär.

Jag har ju ändå hållit på med målning i några år nu, och det finns ett visst tillstånd jag kan komma in i när jag målar, men som brukar hända väldigt sällan. Men när det väl händer så är det helt fantastiskt.

När jag kommer “in i det tillståndet” så går allt så lätt och jag tänker inte längre på resultatet. Jag lägger ingen som helst värdering i om det ser bra ut eller inte eller om jag kommer kunna sälja den osv. Alla tankar är bortblåsta.
Jag ser inte ens målningen i helhet. Jag ser bara de penseldrag jag gör just i stunden, utan att reflektera om de passar ihop med de tidigare färgerna.
Det roliga är att, när jag hamnar i det så blir allt så vackert och bra. Utan att jag ens “försöker”.

Det är som att jag släpper på kontrollen och låter något annat komma fram. Och det är bara så himla fint. Den känslan är oslagbar.
Det är som om all rädsla för att misslyckas är helt borta. Att verkligen befinna sig i nuet och känna sig hel oavsett vad som kommer ur stunden.

Den kvällen när jag gjorde min första “naturpigment-målning” så hamnade jag i det på en gång. Och så har det blivit nästan varje kväll jag varit där inne och målat.
Det märks så tydligt nu om jag inte hamnar i det. För då är tankarna där och förstör. Jag vill inte tänka när jag målar. Jag vill bara göra.
Bara låta det ske.

Kanske att de här vackra pigmenten lockar fram den känslan på något sätt. Naturen tänker ju inte på att den ska skapa något vackert. Den försöker inte kontrollera hur färgerna i naturen går ihop med varandra.
Den bara är och är så fullkomlig i det.

Jag kommer fortsätta vara här inne i ateljén en hel del framöver. Och såklart, fortsätta leta material för nya pigment. Bara det är en sån rolig process! Nu ser jag allt som pigment, och det kommer bli så roligt att experimentera med olika material för att se vad som funkar och inte.

Har jag förresten sagt hur underbart fin min ateljé är?! Alltså, det här rummet är som gjort för detta. Och fönstret är så otroligt vackra!

Önskar er en fortsatt fin vecka allihopa! STOR kram på er så hörs vi snart! ♥

Ett kapitel ur sommaren

Hej på er!

Hoppas ni haft en jättefin helg och en bra start på den här nya veckan. Jag tycker tiden rusar förbi just nu och det slog mig igår att jag glömt lägga upp min senaste video här på bloggen.

Den handlar om både bröllopet och vad som hänt sedan sist. Det kändes väldigt skönt att få klart den videon. Nästan som att skriva de sista raderna på ett kapitel. Flytten, bröllopet och högsommarens intensiva period har gått mot sitt slut och nu tar jag tacksamt emot sensommarens lugna rytm och den annalkande höstens friska luft.

Videon har svenska undertexter som alternativ för de som vill. Hoppas ni tycker om den! ♥

Vill passa på att tacka för alla underbart vackra ord på förra inlägget. Vill också passa på att önska er en fin vecka.

Stor kram till er så hörs vi snart! ♥


Dagen vi alltid kommer minnas

Kära ni

Tack för alla era fina och tänkvärda kommentarer på mitt förra inlägg. Det är en så härlig känsla att “vara tillbaks” och äntligen få tid att liksom öppna upp och uttrycka mig i bild och ord igen, och få dela med er och läsa om era egna tankar, erfarenheter och känslor.
Det är så givande.

Det har varit en så otroligt bra vecka. Både jag och Johan har liksom hittat rytmen igen och på riktigt börjat landa i allt nytt som skett under våren och sommaren. Det var längesedan jag kände mig såhär lugn och tillfreds.

Som pricken över i:et skickade Sandra (Bröllopsfotografen som fotade vårt bröllop) alla bilder till oss från bröllopet OCH en helt magisk film en här veckan.
Jag visste att hon filmade lite under bröllopet, men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att hon med det materialet skulle skapa en sån vacker film och fånga hela dagens magi i några minuter. Som vi grät när vi såg den första gången. Vi är så otroligt tacksamma för detta.

Jag la nyss ut den på YouTube, och nu vill jag såklart dela den med er.
Några vackra glimtar ur en av de finaste dagar i vårt liv. Tack Sandra för att du så vackert fångade vår dag.

Det känns så fint att kunna titta på den här varje år när vi firar vår bröllopsdag, och minnas känslan.
Och vi ska göra en bok med alla bilder som Sandra tagit så att man ibland kan ta fram den och sitta och bläddra i. Snacka om lyckopiller.

Vill ni se mer av vad Sandra Hila gör eller bara skicka henne lite kärlek för filmen och alla bilderna hon tagit så hittar ni henne på Instagram, Facebook och på hennes hemsida.

Foto: Sandra Hila

En av stunderna minns både jag och Johan som särskilt starkt. Det var efter vigseln och fikat och vi skulle ställa upp oss allihopa framför ladan för att ta en stor gruppbild.

Jag minns så starkt hur rörd jag blev när jag såg hela vår älskade familj och nära och kära stå där uppradade i solskenet. Det är så väldigt sällan man ser alla samlade sådär. Och alla var så fina och vackra. Och med stora leenden och glittrande ögon.
Det var som om alla lyste. Och jag fick återigen en sådan där märklig känsla av att “är jag död nu? Har jag kommit till himlen?”

Och det var så fint, för efter bröllopet så berättade jag det för Johan. Och han hade känt precis likadant.

Foto: Sandra Hila

Jag känner fortfarande en sådan där överväldigande tacksamhet när jag tänker tillbaks på bröllopet. Det var alla runt omkring som gjorde att dagen blev så vacker på alla sätt och vis. Så att jag och Johan bara fullt ut kunde njuta av slappna av och ta in allt med alla våra sinnen.

Foto: Sandra Hila


Johan gjorde min ring, och jag gjorde Johans ring. Det känns så fint att få bära ringar som vi själva gjort till varandra.

Foto: Sandra Hila

Världens bästa Tage ♥

Foto: Sandra Hila

Så mycket glädjetårar och skratt på en och samma dag!

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila


När jag tänker tillbaks på middagen i ladan så har jag inget minne alls av att jag ens åt någon mat? Jag bara minns allt annat vackert och underbart som skedde under middagen. Musik, tal och roliga berättelser.

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Våra vänner Åsa och Arvid hade skrivit en lång, fantastisk låt om min och Johans “historia” och medan vi var borta med Sandra under dagen för att fota, så hade de alla övat in den och sjöng den sedan för oss efter middagen. Så jäkla underbart! <3

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Barndomsvännerna Patrik och Johan ♥

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

När mörkret föll tändes brasan, där vi sedan spenderade resten av kvällen och natten.

Foto: Sandra Hila

Vilken fantastisk dag vi hade. Ett minne för livet. Tack alla som var där och förgyllde den. Och tack allihopa för alla gratulationer och lycko-önskningar ♥

Foto: Sandra Hila

Önskar er alla en underbar helg!
KRAM!

Livet på gården

Kära vänner, vad mycket kärlek ni öst över oss den senaste tiden efter bröllopet. Jag vill börja det här blogginlägget med att tacka er för alla otroligt fina gratulationer och lyckönskningar.
Vi läser allt ni skriver och vill verkligen att ni ska veta att både jag och Johan är så djupt tacksamma och glada för alla vackra ord och all glädje och kärlek som ni skänker oss.

Tack, tack, TACK! ♥

Det känns som sommaren har varit som en enda lång, intensiv film med tusen saker som hänt samtidigt. Och nu efter bröllopet, så har vi sakta börjat hitta lugnet och rytmen igen. Äntligen.

Att klämma in flytt, renoveringar, massvis med jobb och bröllop på två månader…det blev egentligen lite för mycket för oss. Samtidigt så är vi så tacksamma att allt roddes i land. Det hade aldrig gått utan all hjälp vi fått från våra älskade familjer.

Trots att vi haft väldigt roligt med allt som gjorts så har jag längtat efter den här tiden, när de här stora projekten är över och vi får landa i en vardag igen, utan att ständigt behöva avbryta för något som måste göras.
Att få sitta ute på trappan i kvällssolen och blicka ut över vår drömliknande gård och bara känna stillheten.
Att inte vara på väg någonstans, eller att ha tusen tankar i huvudet.
Bara få vara.

Nu när den extrema värmen kom så tog vi en långhelg helt ledigt från allt. Vi badade, solade, lagade god mat och pysslade på med små roliga projekt i vårt hem. Och åh, vad det gjorde mycket.
Det är först nu efteråt som jag inser att jag varit lite “stängd” senaste tiden.
För någon vecka sedan så sa jag till Johan
Det känns som om jag aldrig mer kommer kunna göra en film igen. Eller att ens ta ett foto. Jag känner mig helt tom på kreativitet.

Jag vet av erfarenhet att det finns få saker som får mig att må så dåligt som när jag känner mig kreativ och vill fota, filma eller skapa något, men tiden finns inte.
Bara små korta stunder, så man knappt hinner komma in i känslan.
Och så har det varit under lång tid. Jag vill, men tycks liksom aldrig hinna dit. Vilket inte är konstigt egentligen, eftersom det verkligen har varit fullt upp.

En lärdom jag tagit under åren är att då “släppa taget” och inte lägga någon som helst press på mig själv vad gäller det kreativa. Låta kameran ligga och bara “stänga av” och se till att “get shit done” så att alla de där betungade små sakerna och “måstena” blir gjorda. Först efter det kommer den där härliga, glädjefyllda friheten igen som liksom är kärnan för att jag ska vilja skapa något överhuvudtaget.
Och exakt den känslan kom nu efter helgen. Alla måsten var gjorda, och de här lugna dagarna blev som gödsel och vatten på en torr gräsmatta.
Något växte till liv igen och öppnades.

En annan sak som varit jättekonstigt senaste tiden, är att jag inte kunnat känna ren glädje för huset och gården. Det har nästan känts som en sorg istället, för att på något märkligt vis så har jag trott att vi ska behöva lämna det snart.
Som om gården bara varit ett hus vi hyrt över sommaren. Hur mycket jag än försökt övertala mig själv att det inte är sant, så har liksom min hjärna ändå hållit fast vid känslan att det här bara är tillfälligt. Att vi snart måste lämna.

Så senaste månaden så har jag liksom inte kunnat ta in något. Jag har försökt men det har mer känts som en konstig tomhet. Jag har nyligen gjort ordning min ateljé i ett av de gamla husen på gården, och det är så vackert så mitt hjärta värker. (Ska visa er bilder senare)
Den blev som allt jag någonsin drömt om i en ateljé. Men så har en känsla av sorg kommit, som liksom säger “Nej juste…det är bara nu. Snart måste vi packa ihop allt igen“.

Jag vet inte var den känslan kommer ifrån? Jag har blivit galen på den. Jag ville ju våga känna glädjen igen, som när vi precis flyttade in. Känna att det är på riktigt!
Men kanske kan det bli så när man så länge drömt om något och plötsligt så är man mitt i det, och allt känns för bra för att vara sant. Man är omringad av så mycket vackert att hjärtat nästan svämmar över och stänger av för att orka bearbeta det. Jag vet inte. Vad tror ni?

I alla fall, så försvann även den känslan efter den här helgen. Det var som att dessa dagar löste upp en propp i mitt inre. Något som klumpat ihop sig och fastnat när allt vackert kom på en och samma gång.

Återigen kunde jag känna det där “pirret” när jag går omkring på gården, så som jag gjorde i början. Jag får pirr i kroppen och rysningar, av välbehag.
Det suger tag i magen som om jag åker berg och dalbana.

Plötsligt är det som om jag ser och känner allt igen. Jag känner varenda vindpust med dofterna från den intilliggande skogen och de vajande älggräset.
Jag känner de varma blickarna från de stora granarna som vaktar vår gård med sina starka, tunga grenar.
Jag ser trollsländorna som flyger över den lilla skogstjärnen och leker i dungen av björkar.
Bäcken som nu porlar väldigt tyst, när högsommarvärmen törstande sugit upp det forsande vattnet.

Allting här vibrerar av liv. Denna gården är magisk.
Jag menar det. Den är magisk.

Jag har varit ute om kvällarna för att utforska trädgården och plockat örter som jag torkar och ska göra teer av så att skafferiet och medicinskåpet är proppat inför den kommande vintern.

Varje dag upptäcker vi något nytt. Varje dag blommar nya blommor som vi aldrig tidigare sett. Varje dag häpnas jag av ljusets dans i trädkronorna.
Varje dag ser jag trädgården från nya vyer och blir lyrisk över alla hemliga små ställen som finns att upptäcka.

Den har allt. Som naturens alla olika skiftningar på en och samma gård.
Från granar, tallar och skogsmark med lingonris och doft av torra barr, till fuktiga träsk med spirande grönska, trollsländor och grodor.

Och rosor. Både rödrosa och vita, som doftar så gott när man kommer nära.
Det märks verkligen, att den här gården varit älskad av många innan oss. Som tagit hand om den och planterat alla möjliga vackra blommor och växter.

Ett eget litet rallaros-fält har vi också. Ja…jag inser jag nu att det inte är konstigt att det blev overload i min hjärna när vi flyttade in.
Att både få detta enorma utrymme att röra oss på och samtidigt få vara omgivna av allt detta vackra. Det är som en egen liten värld.

Och nu när sensommaren kommer med mörkret, så är det som att få uppleva ännu en dimension av gården. Att få tända upp ljus och lampor, och se hur mörkret och ljuset samspelar mot de röda ladugårdsväggarna.

Huset ser så kärleksfullt ut när det lyser i fönstren. Och jag har nästan längtat lite efter mörkret, just för att få se det från mörkrets perspektiv.

Ända sedan vi flyttade in så har vi sovit med ett av sovrumsfönstren helt öppet. I maj somnade vi till den forsande bäcken utanför, och alla tusentals fåglar som sjöng natten lång.
I juni, juli så tystnade fågelsången allt eftersom de hittade sin kärlek.

Istället byttes ljuden ut mot koskällorna från ängen nedanför huset.
Stjärna råmar ibland, när hon vill att jag ska komma ned med lite gott att äta. Tänk, att jag kan ropa på henne från köksfönstret. Bara det liksom…

I farstun lyser det vackert om kvällarna, och det doftat gott av örterna jag hängt upp på tork.

I skrivande stund är det måndag, och regnet öser äntligen ned igen efter en vecka av solsken. Jag sitter återigen i mitt lilla “häbre” och skriver, och känner mig som pånyttfödd efter helgen. Johan är i smedjan och jobbar på.
Än så länge är smedjan kvar i gamla huset, men förhoppningsvis får vi klart den nya till september.

Nu känns det som att nästa kapitel har tagit vid. Flytten är avklarad, bröllopet är över och högsommarens intensiva dagar har börjat lugna sig.
Det känns lite som att det är nu livet på vår nya gård börjar på riktigt.

För nu har jag verkligen förstått att vi bor här.
Vi ska inte lämna snart. Här ska vi stanna

Jag önskar er alla en underbar vecka. KRAMAR! ♥

Bröllopet

Hej mina kära vänner

Åh vad jag har längtat efter att få göra det här inlägget och berätta för er om en dag som jag kommer minnas med värme för resten av mitt liv.
En dag som nästan känns som en dröm, för den var sådär utomjordligt vacker på alla sätt och vis.

Den 13 juli 2019 fick jag gifta mig med min älskade Johan här hemma på vår gård, omgiven av alla de vi älskar. Bara av att skriva om det nu så blir jag alldeles tårögd. Det var en sån obeskrivlig lycka och hela dagen liksom hade något magiskt skimmer över sig.

Jag är så djupt tacksam för alla som var där och delade dagen och kvällen med oss och gjorde den till ett minne för livet.

Foto: Sandra Hila

Jag tänkte visa lite bilder från bröllopet och det blir en liten blandad kompott av bilder.
Vi hade en fantastisk bröllopsfotograf där vid namn Sandra Hila som tog enorma mängder bilder under dagen och kvällen som hon just nu håller på att gå igenom och redigera, men jag har fått några vackra smakprov och kommer visa några här.
Och så har jag fyllt ut med några bilder och “screenshots” från en video som min storebror Isac filmade under vigseln. Videon kommer lite senare.

Det kändes väldigt skönt att helt och hållet släppa tanken på kameran under dagen. Jag var som förstummad av alla känslor och intryck och ville bara ta in allt i hjärtat.

Foto: Sandra Hila

Till och med naturen sjöng med och bjöd på den vackraste sommardag. Sol, värme och alldeles vindstilla, efter veckor av kyla och blåst.
Bara det gjorde mig så otroligt glad. Att vi faktiskt kunde ha vigseln ute i trädgården i solens sken, precis så som vi hoppades.

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Att ha ett litet bröllop (27 pers) hemma på gården var ändå mycket mer planering än vad vi båda hade anat. Och vi hade aldrig klarat det utan våra fantastiska familjer och vänner. Vi fick så otroligt mycket hjälp både under bröllopsdagen och dagarna innan med att göra ordning i ladan, hänga upp ljusslingor och fixa porslin och alla andra tusen små saker som behövde göras.
Vi är så evigt tacksamma för det ♥

Foto: Sandra Hila

Och Johans pappa hade byggt den vackraste bröllopsportal man kan tänka sig, med året och våra initialer inristade i träet. Den här bröllopsportalen kommer få stå kvar i vår trädgård för all framtid. Tänk vilket minne!

Foto:Sandra Hila

Både jag och Johan började gråta varje gång vi övade och läste upp vigselakten högt, och vi undrade hur vi skulle klara av att göra det på riktigt utan att gråta oss igenom varje ord.

Jag trodde inte att jag skulle bli så otroligt rörd och känslosam inför bröllopet, men jag tror aldrig jag gråtit av glädje så mycket som jag gjorde den dagen.
Bilden ovan är på Johan när han står vid portalen medan jag och min pappa är på väg fram.

Foto: Sandra Hila

Pappa och jag stod och grät i farstun när musiken satte igång, innan det var dags för oss att gå ut.
Det var verkligen en känslosam stund att öppna dörren och se alla våra nära och kära sitta där ute i trädgården, och sen möta blicken på min älskade Johan.

Ja, jag är precis som det ser ut på bilden; världens lyckligaste blivande fru.

Vi blev vigda av Andreas Westman som vi lärde känna när Johans systerson Samuel hade namngivnings-ceremoni.
Vi båda blev så tagna av hans jordnära, lättsamma och spontana energi. Han hade ett sätt att berätta och prata på som liksom gick rakt in i hjärtat.

Så när vi bestämde oss för att gifta oss i sommar så hörde vi direkt av oss till honom (väldigt sent ute) och hoppades innerligt att var ledig just det datumet och att han ville komma och viga oss.
Vi är SÅ tacksamma för att just han var där och förgyllde vår dag.

Min älskade brorsdotter Klara höll min brudbukett när vi skulle avge våra löften. Hon svepte fram som en liten ängel och tog uppdraget på största allvar.
Jag hade gjort brudbuketten själv, med några av mina favoritblommor.
Rallarros, älgört och ängsull.

Foto: Sandra Hila

En av de lyckligaste ögonblick i mitt liv, när jag fick kyssa min man för första gången! ♥

Första sekunderna som herr och fru Jinton. Total lycka!

När jag tänker tillbaks på hela vigseln och timmarna efteråt så känns det som en vacker, lyckobubblig dröm i solskensfärger. Så mycket glädje.
Och jag tror att det är den där glädjen från alla runt omkring oss som gör att det blir så vackert att man vill gråta.
Att alla är där för oss och är så glada för vår skull. Det är bara så in i helskotta vackert.

Jag tog en suddig bild från ett filmklipp bara för att visa er hur det såg ut där vi sen åt middagen och spenderade kvällen. I vår vackra, gamla lada!
Ni kommer få se mer av det senare 🙂

Ibland smet vi iväg med den här vackra människan, Sandra Hila, som är bröllopsfotograf. Hon hade åkt ändra från Småland för att komma hit och fota vår dag. Hela den grejen gjorde mig också så himla berörd.

Det var nämligen inte tänkt att vi skulle ha någon bröllopsfotograf. Eller, vi ville såklart det, men efter husköp och renovering och en massa annat så fanns inte budget för det.
Plötsligt skrev hon ett mail där hon berättade att hon i flera år tänkt att ge oss en heldags bröllopsfotografering om vi skulle gifta oss (!!!), och att hon blev helt ställd nu när jag så plötsligt skrev om vårt kommande bröllop.

Vi hade sån enorm tur att hon inte var uppbokad just den dagen, och det slutade med att hon kom hit och var med oss hela dagen fram till kvällen och förevigade vår dag.
Jag kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är för det.

Foto: Sandra Hila
Foto: Sandra Hila

Vi fotades bland annat vid det vackra gamla trädet som varit en av mina favoritplatser under alla år. Ni som följt bloggen länge har nog sett det på många av mina bilder.
Det kändes så fint att ta några bilder just vid den platsen som betyder så mycket.

Kvällen blev helt magisk, och det slutade med att vi satt kring elden och sjöng till sena natten medan månen reste sig över skogen.

Det var så vackert och stämningsfullt. Vi hade inte kunnat drömma om ett mysigare avslut.
Dagen efter satt vi på golvet inne i vardagsrummet och tänkte tillbaks på bröllopsdagen med tårar i ögonen. Vi var så djupt rörda av tacksamhet att få ha så många fina människor i vårt liv och att de gjorde dagen till en av de bästa i vårt liv.

Jag kan inte beskriva lyckan jag känner över att få ha denna man vid min sida. Min älskade Johan. Min själsfrände.
Jag rös av glädje när jag för första gången efter bröllopet fick presentera honom med meningen “Det här är Johan, min man”.
Som jag längtat.

Nu fortsätter vi vandringen genom livet tillsammans. Sida vi sida. Sammanflätade. Förenade.

Foto: Sandra Hila



Midsommar, födelsedag och bröllop

Hej på er!

Återigen, stort tack för alla fina gratulationer!
Jag tänkte på det här om dagen, att vissa av er har följt mig här på bloggen i princip hela min resa från 20-åring till 30-åring.
Tänk vad otroligt mycket som händer i livet den tiden.

Jag undrar hur det har känts från ert perspektiv. Ni har liksom sett allt utifrån på ett annat sätt. Sett hur livet sakta men säkert vecklat ut sig och förändrats. Motgångar och medgångar och allt där i mellan.

På ett sätt känns jag precis som samma 21-åriga Jonna som skrev sina första blogginlägg här.
På ett annat sätt, så känns det som mycket har tillkommit i ens inre. Livserfarenheter och insikter, som gör att jag aldrig skulle vilja backa och bli yngre igen. Livet får mer nyanser för varje år.

Jag undrar då hur det känns att fylla 60? Tänk vad mycket mer man då har fått uppleva och känt, som sakta format en till den man är, så som vattnet formar berg.

Någonting som jag lagt märke till är att jag för varje år känner saker och ting starkare. Våren doftar godare. Musik berör mig djupare. Solens strålar värmer mer.
Som om all skönhet blir mer och mer påtaglig.

Kanske kan det också bero på att ju äldre man blir, desto mer förstår man alltings skörhet. Att vi lever sida vid sida med döden. Att just denna dag, just denna stund från detta perspektiv, aldrig mer kommer att komma tillbaks.
Vi har sett människor vi älskar, gamla som unga lämna livet här på jorden och det påminner oss om att ta tillvara på det vi har, och på de stunder vi har med varandra.

Men det är något vi måste påminna oss om varje dag. Och det gjorde jag nästan aldrig som 15-åring. Men idag, som 30-åring så tar jag ett djupt andetag minst en gång om dagen och känner tacksamhet över att få leva.
Och det gör så mycket.

Jag som egentligen bara skulle in till min lilla “stuga” och lägga upp ett snabbt blogginlägg med min senaste video.
Men det blir ofta så att en massa annat kommer fram istället. Men jag älskar när det blir så.

Vi gifter oss här hemma på gården om bara några dagar, så som ni anar så har vi fullt upp med allt som ska fixas och donas.
Men allting känns väldigt lugnt nu faktiskt. Mycket lugnare än hur det kändes för några dagar sedan.

Mycket har vi redan hunnit fixa och det är ju ett väldigt litet bröllop också, så det är inte övermäktigt med grejer som ska planeras och göras. Det känns väldigt skönt.

Som sagt så tänkte jag dela min senaste video, där ni får höra lite mer om bröllopet och även se lite från midsommar och min födelsedag uppe på bergen. Hoppas ni tycker om den!

Ha en fantastisk vecka allihopa! Kram på er! ♥

Min 30-årsdag

Hej fantastiska ni!

Sen mitt senaste inlägg har jag hunnit fylla 30 år, och jag vill verkligen tacka för så många fina gratulationer jag fått under de senaste dagarna. Ni är underbara!
Jag hann aldrig göra något inlägg här på bloggen när jag fyllde år som jag annars brukar göra, för natten innan min födelsedag satt jag i bilen på väg norrut med iver i hjärtat och lyssnade till Stina Wolters sommarprat i P1.

Finns ingen väg jag älskar att köra på så mycket som vägen till bergen. Till stugan. Till de vilda forsarna och de snötäckta fjälltopparna.
Och speciellt om det är en ljus sommarnatt, när Johan ligger bredvid och sover, och Nanook som sitter där bak och doftar på natten genom det halvöppna fönstret. Jag riktigt ryser av välbehag.

Min enda önskan var att få fira min födelsedag på en fjälltopp i midnattssolen med Johan och Nanook. Jag hade liksom sett just den bilden framför mig så länge. Mitt hjärta längtade så starkt efter att få bli omringad av oändlig rymd, höga berg och midnattsljus.
Och ni anar inte vilken glädje jag kände när det blev verklighet! Fast tusen gånger bättre.

Vi var i himlen en stund. Precis så kändes det.

Det var -2 grader den natten, men jag kände inte av någon kyla alls. Bara frisk luft som gick så lätt att andas. Jag ville springa åt alla håll. Jag kände mig som en ko på grönbete.

Vi satt där länge i det mjuka nattljuset. Skrattade åt Nanook som såg så mänsklig ut där han satt och blickade ut. Vi undrade vad som försiggick i hans tankar.
Jag åt en chokladkaka för Angeliqa och tänkte att hon säkert vandrar någonstans här bland bergen en natt som denna.

Jag är så tacksam att jag fått bli 30 år. Att jag klarat mig igenom ungdomens stormiga, fartfyllda år och landat just här, denna natt, med min älskade Johan och Nanook.

Jag känner hur livet bara blir bättre och bättre. För varje år har jag mer och mer att vara tacksam över. För varje år har jag mer att älska.

Tidigt på morgonen när vi gick ned från berget så dansade dimmorna ovanför forsarna. Sen åkte vi hem till vår lilla fjällstuga, som vi äntligen fått bona in oss i. Vår hemliga lilla plats där inte ens mobiltäckningen når oss.

Vi spenderade hela helgen där och jag sov så hårt att det kändes som jag tog igen sömn från ett halvår tillbaks. Åh vad det gjorde gott.

Helgen i fjällen var det bästa på länge. Jag tror vi båda verkligen behövde komma iväg sådär en stund. Det var så längesen sist.
Men förhoppningsvis dröjer det inte så länge tills nästa gång.
Självklart så är det till fjällstugan vi far på vår “bröllopsresa” senare i sommar.

Snart kommer det en liten video från vår helg i fjällen och lite annat som hänt sedan sist!

Hoppas ni har en underbar vecka allihopa! STOR KRAM! ♥

Midsommarnatt

I alla år har jag spenderat natten mot midsommar ute, bland dimmor, dagg och nattfåglar. Det är en tradition jag vill hålla vid liv så länge jag lever. För just dessa ljusa juninätter är något alldeles speciellt. Det är magi i luften.

Idag är det midsommarafton och vi kommer vara här hemma i Grundtjärn och fira med familj och släkt. Jag ville bara skriva en lite hälsning till er och önska er en magisk midsommarafton!

Gå ut barfota i skogen, lukta på blommor, bada nakna i natten! Njut av midsommartiden allt vad ni kan ♥

STOR kram till er alla!