Glimtar ur veckan

Godkväll på er!

Det är midnatt nu när jag sitter här i min lilla studio och skriver. Det har varit en otroligt intensiv vecka och värre kommer det bli. Snart väntar en liten resa och jag försöker hinna klar med allt som ska förberedas. Jag kommer berätta lite mer om detta inom kort.
Ute har redan frosten kommit och för varje dag som går så känns det som vintern närmar sig med stormsteg. Det till och med luktar kyla och vinter i luften.
Jag undrar om det blir en vargavinter i år. Vad tror ni?

I alla fall, så kommer ju den här kalla mörka tiden med något av det bästa jag vet. Stjärnhimlen och norrsken.
Igår kväll så tog det nästan andan ur mig. Det är något speciellt med de där första riktiga mörka nätterna när stjärnhimlen syns sådär extra skarpt. Man är så ovan att se det efter årets ljusare tid, så det känns nästan…konstigt. Overkligt. FÖR vackert.
Och ovanför träden i norr kan man urskilja begynnelsen av ett norrsken som kanske kommer dansa ut över himlen senare under natten.
Jag gick ut en stund i den frostbitna natten för att ta några bilder på den vackra stjärnhimlen. Jag såg tre stjärnfall under den lilla stunden. Åh vad den här tiden är fantastisk.
Det går knappt att ta in. Älskar hur stjärnhimlen varje gång kommer som en vacker påminnelse om alltings storhet och mystik. Det behövs ibland. Som att få tappa fotfästen en liten stund så att man ser allting från ett annat perspektiv. Det är så lätt att bli instängd i sin egen bubbla och i sin egen lilla värld. Men så blickar man upp, och ser denna världen. Som vi knappt vet något om.
Det är fascinerande.

Jag tänkte passa på också att dela mina två senaste videor som jag gjort under veckan. Jag blev SÅ OTROLIGT glad för er fina respons på förra inlägget. SÅ roligt att ni tycker om att jag börjat göra mer videobloggar nu. Jag har verkligen öppnat upp en ny dörr nu känns det som. Jag tycker det är så himla roligt att göra film och nu när jag liksom tillåtit mig att gräva ned mig i detta ännu mer, så tycker jag det bara blir roligare och roligare hela tiden.

Här är en liten video från i måndags, Det är verkligen roligt att låta er hänga med lite mer i vardagen och se glimtar av hur vårt liv ser ut.

Idag la jag upp en till video som jag spelade in igår, när jag och Johan firade vår älskade Nanook på 8:års dagen. Han fyllde ju år i slutet av augusti, men valde att vänta med att fira den tills vi verkligen kunde ägna en hel dag åt bara honom. Så det gjorde vi igår! Både jag och Johan var alldeles varm i hjärtat efter gårdagen.
Finns det något finare än att se lyckan i en hunds ögon? Och Nanook, han blir så glad för allt. Hans glädje smittar in i själen.

Så, här kommer videon från Nanooks födelsedag när han fick göra ALLT han älskar!

Vill verkligen passa på att tacka för all fina kommentarer! Jag hade tänkt svara er innan jag gjorde ett nytt inlägg, men det blev så himla ont om tid. Den här veckan är verkligen intensiv. Jag hoppas ni förstår, och att ni vet att jag läser allt ni skriver ♥

STOR KRAM till er! ♥

Movietime!

Hej på er kära ni!

Jag hoppas att ni har en jättefin helg. Jag tänkte lägga upp mina senaste videor här på bloggen idag.
Jag har nu nämligen alldeles nyligen bestämt mig för att börja mer med filmer/videobloggar! Jag har ju egentligen gjort videobloggar ända sedan jag började blogga för 8 år sedan nu. Men väldigt, väldigt sällan.
Däremot har jag ju alltid älskat att göra filmer, både vloggar och andra mer bearbetade filmer. Det är något i det där med att redigera och filma som jag tycker är så obeskrivligt roligt. Man får en helt ny dimension att experimentera med. Ljud, rörelser, musik….allt!

Men som jag säger i min första “nya” videoblogg nu, så har jag inte haft tid att göra så mycket videor som jag velat. Det är så otroligt tidskrävande. Bara att redigera en videoblogg tar för mig ofta ca 8-13 timmar.
Men som mycket annat det här året, så har jag bestämt mig för att pussla om mitt liv lite, och helt enkelt göra mer tid för det jag själv vill lägga tid på.
Så jag kom fram till det ganska nyligen, att vad sjutton, jag vill ju göra mer film! Så denna veckan var min allra första vecka där jag tillät mig att ägna rysligt mycket tid till film, och jag har haft SÅ roligt.

Här kan ni se min första videoblogg. Jag säger första, eftersom att detta känns lite som en ny början nu när jag tänkte göra videor varje vecka. Jag har skrivit undertexter på svenska, så vill man ha det så kan man välja det i inställningarna på videon.


Jag kommer ju som sagt behöva omfördela min tid lite för att få mer tid till det jag vill. Och något av de saker som jag kommer behöva spendera lite mindre tid på varje vecka är blogginlägg. Även om jag inte bloggar lika ofta som jag gjorde förut, så är det fortfarande det som faktiskt tar mest tid. Sen är ju bloggen min grund, min kärna. Det kommer jag alltid se det som, och jag kommer aldrig någonsin att sluta blogga.
Det finns ändå inget som kan ersätta känslan av att skriva och dela foton. Det där berättandet i text, det är något speciellt med det.
Och fotograferandet är ju såklart alltid min första prioritet.

Men, jag tänkte ju såhär. Att en videoblogg är ju egentligen som ett blogginlägg, fast ännu mera djupgående. Man får följa med ännu mer, se ännu mer och liksom uppleva “bilderna” rörliga. Så på ett sätt kommer jag ju inte blogga mindre, det är bara det att vissa blogginlägg ersätts med videoinlägg istället. Och på ett sätt blir det ju egentligen mycket, mycket fler inlägg, om man ska se på hur mycket mer man får ta del av.
Jag tycker det känns jätteroligt att dela ännu mer med er, och jag hoppas innerligt att ni, mina älskade läsare, också känner så ♥

I natt satt jag uppe till 2 på natten för att redigera klart min senaste film från fredagen, som ni kan se här nedan. Den blev otroligt lång, nästan tjugo minuter! Men det blir mycket material när man filmar nästan allt man är med om på en enda dag.
Den här filmen har jag just i skrivande stund inte hunnit översätta till svenska än. Jag ska försöka så gott jag kan att översätta mina videor till svenska. För jag är väl medveten om att alla inte förstår engelska så bra. Hoppas ni har tålamod 🙂

Det här har verkligen varit en riktig filmvecka. För som jag nämner i min andra videoblogg ovan, så la jag ju även upp en till film i veckan, när jag skapade min målning “Golden Winds” och berättade att jag lagt ut den på en veckas auktion på eBay, med startpris 1 dollar.
Jag tyckte det kändes som ett bra sätt att prova att sälja mina målningar på framöver. För som det är nu, så får jag så många förfrågningar och folk nästan står i kö och vill att jag mailar så fort jag har en ny målning. Vilket såklart är så roligt och inspirerande!
Jag är jättetacksam att så många är intresserade av mina målningar.

Men det medför ju en hel del frågetecken. Vem ska jag höra av mig till först? Är det liksom först till kvarn som gäller? Och det värsta av allt, att sätta pris på tavlan. Jag har haft den här målningen klar ett tag men haft ångest över att lägga upp den, eftersom jag känner mig så vilsen vad gäller att sätta pris på det hela. Det har aldrig varit min starka sida. Precis som jag tror många av er andra kreativa människor kan känna igen er i.
Samtidigt så är det ju en så viktigt del i det hela, att kunna försörja sig på det man skapar, så att man kan fortsätta att ägna tid åt det.

Därför fick jag nu idén att lägga ut den på auktion istället. Då hinner alla som är intresserade av tavlan att titta och fundera i lugn och ro, och lägga bud om de är intresserade. Alla får en chans att vara med i från början. Och det bästa av allt, jag behöver inte tänka på priset överhuvudtaget.
Värdet bestämts av andra, och det innebär en enorm lättnad för mig.

Så jag la ut den här lilla filmen på YouTube och min Facebooksida i fredags eftermiddag.

Kan ju säga att jag sedan i fredags konstant känt mig lite darrig efter den otroliga budgivning som pågått på tavlan. Och det är fortfarande 5 dagar kvar. Som ni kanske såg i videobloggen var jag chockad redan efter 15 minuter efter att jag lagt upp den, då priset redan låg på 450 dollar.

Och i skrivande stund är det senaste budet på 10 000 dollar.

Det känns HELT galet. Jag förstår fortfarande inte att detta är sant! Jag hoppades att jag skulle kunna få 15 000 kr för den, för att vara säker på att få tillbaks för allt material och den tid jag lagt på den. MEN WOW. 10 000 dollar?! Och eftersom det är 5 dagar kvar så finns det ju chans att budgivningen fortsätter.

Jag saknar ord just nu. Jag är såklart extremt glad för detta…och väldigt chockad. Och det kom väldigt rätt i tid nu.
Och man kan ju minst sagt säga att auktion var en bra idé haha.
Men, jag kommer inte ta ut glädjen helt i förskott förrän auktionen gått igenom. En del av mig är superglad, en annan del av mig tänker att det här är för bra för att vara sant. Men vi får se, det blir en spännande vecka.

Hoppas att ni tyckte om filmerna om ni tittat på dom! Hoppas också att ni har/har haft en superfin helg!
KRAM på er! ♥

Den sista kvällen

Hej kära ni!
Det är inte klokt vad dagarna bara rusat iväg! Känner mig nästan lite smått förvirrad med tiden just nu. Insåg just att det var ovanligt många dagar sedan min senaste inlägg, och att den här arbetsveckan redan börjar gå mot helg. Helt galet! Men det har helt enkelt varit ganska mycket just nu, i alla fall senaste 2-3 veckorna, och då går ju tiden väldigt fort.

Bland annat så har jag jobbat lite med bloggen bakom kulisserna. Det är dags att byta tema på bloggen, något som helt enkelt krävs nu för det temat jag har börjat bli lite gammalt, och då kan saker och ting slutar fungera. Ägnade två dagar åt att försöka påbörja det själv men tillslut fick min kära mamma ta över. Herregud vad jag tycker sånna saker är svåra. Vilken otrolig tur att min mamma jobbat med programmering och tycker det är roligt att sätta tänderna i sådana projekt. Så förhoppningsvis inom någon månad så har bloggen fräschats upp och förbättrats lite!

Sen har jag och musikern Mats jobbat med de sista detaljerna för vår allra första låt. Så himla roligt! Jag hoppas hinna spela in en musikvideo till låten innan vintern kommer.
För ja, nu går det undan. I skrivande stund stormar det ute och häggen tappade nästan alla sina gula vackra löv i de starka höstvindarna idag.

Nu har det varit stormigt den senaste veckan. Men i början på förra veckan var det soligt och vackert! Jag hade egentligen tänkt åka norrut men bestämde mig för att stanna hemma eftersom det skulle bli så otroligt blåsigt nästan överallt. Just september och oktober kan vara en så himla vacker tid om det är fint väder, så jag hoppas att vi får lite sol och värme igen innan den riktigt ruggiga tiden anländer.
Det är så häftigt hur blommorna kom i två olika omgångar i år. Antagligen för att sommaren blev så tidig. Så det kom en ny sväng med både midsommarblomster, blåklockor och rallarros. Det är fint att få se blommorna så långt in på hösten.
Vackra Grundtjärn iklädd en kvällsskrud av dimma och septembersol. Den här kvällen förra veckan var bara så otroligt vacker.

Det var Stjärnas allra sista kväll i Grundtjärn, innan det var dags att åka hem till gården igen under vintern. Hon fick verkligen en vacker sista kväll.
Det kändes såklart sorgligt att hon skulle åka nu, efter en hel sommar här i byn. Jag har blivit van att ta cykeln och hälsa på henne varje kväll.
Men det kändes också bra. Gräset på ängarna börjar ta slut såhär års, så det var som om man kände att dom började längta hem.

Och nu har några av Stjärnas bästa kompisar som hon gick med här ute i somras fått kalvar. Jag fick faktiskt se några bilder som Frida (bonden) skickade till mig idag. Det är så söta så jag blir knäsvag! Jag ska åka till gården snart och gosa med dom.

Jag blev ju såklart kompis med alla kvigor i hagen under sommaren, och ville tillslut köpa dom allihopa. Men speciellt Tindra, Vilda och Lilla Ros, som jag döpt dom till. Just nu ligger dom och mjölkar sina kalvar hemma på gården. Och ja, tankarna har farit i huvudet. Stjärna då? Jag önskar jag kunde fråga henne om hon vill ha en kalv. Men enligt vad jag läst och hört och tagit reda på, så brukar dom må bra av att få en kalv. Dom blir lugnare efteråt, och mer tillfreds. Så jag funderar på att låta henne få en kalv (om hon kan) till nästa höst, som hon sedan kan gå tillsammans med på ängarna här i Grundtjärn nästnästa sommar.
Men ja, det känns konstigt att behöva ta ansvar för den biten. Hur jag än gör, om jag låter henne få en kalv eller inte, så är det ju ett beslut som jag måste ta. Jag vill ju att hon ska må så bra som det bara går.
Vad tror ni?
De flesta kvigorna hade redan åkt hem med det första lasset, så de var bara några få kvar den här kvällen. Det här var sista bilden jag tog av Stjärna innan jag sa godnatt och cyklade hem igen. Åh vad mycket glädje hon gett mig denna sommaren. Och vi har verkligen fått lära känna varandra mer. Det räcker med att jag bara pratar lite, så känner hon igen min röst på en gång och står sådär med sina lurviga öron och lyssnar, precis som hon gör på bilden ovan. Hon känns så närvarande. Så klok och förstående.

Jag gjorde ju såklart en sista sång till Stjärna innan hon for hem igen.

Hoppas att ni har en jättefin vecka allihopa! Stor kram till er ♥

Lansering av min nya tapetkollektion – Northern Wilderness

-Det här inlägget innehåller reklam för min egen fototapet-kollektion Northern Wilderness hos Photowall-

Det var nu över två år sedan som jag lanserade min första kollektion tapeter med Photowall. På ett sätt känns det som mycket längre, för det kändes som min tapetkollektion liksom blev starten på en helt ny tid i mitt liv. Jag skulle precis ge upp mina drömmar om att kunna leva på min kreativitet, och börja leta efter ett “vanligt” jobb. Men så plötsligt kom den här möjligheten, med en egen fototapet-kollektion. I samma veva som mycket annat spännande hände.

Jag hade inte så stor inblick då i hur det skulle gå. Men för mig var det liksom en rejäl kick. Det kändes äntligen som om jag för första gången fick göra något som också ansågs “på riktigt” utifrån.
På den tiden var alltid väldigt annorlunda, och jag var väldigt osäker när någon frågade vad jag jobbade med, men jag minns att efter det så brukade jag alltid säga “Jag har bland annat gett ut en tapetkollektion” haha. Jag fick inte bara fototapeterna, utan också en vägg att luta mig mot. Något som gav substans och verklighet till min lilla värld.
Jag är så otroligt tacksam och glad över samarbetet jag haft med Photowall.

Därför känns det så otroligt roligt att vi nu lagt ny ved på brasan och gett ut en ny tapetkollektion tillsammans, som fått namnet Northern Wilderness!  En samling bilder som alla betyder väldigt mycket för mig. HÄR kan ni se både hela den nya och den gamla kollektionen.

Den här tapetkollektion ligger mig varmt om hjärtat, och jag ler inombords när jag tänker på att dessa bilder, som jag tagit på platser jag älskar, kommer få sitta på människors väggar och förhoppningsvis ge en gnutta inspiration i vardagen.
Den här bilden till exempel, kanske vissa av er trogna läsare kan känna igen? Den är ju tagen från en plats jag berättat om många, många gånger. Den magiska skogstjärnen, som ligger i skogen intill Grundtjärn där jag bor. Där dimmorna dansar varje morgon tills solen stigit upp. I den nya kollektionen “Northern Wilderness” kan ni hitta hela tre bilder tagna från den här magiska platsen.
Och åhh..Stekenjokk. Fjällvärlden och de öppna vidderna. Stekenjokk finns också med på ett flertal bilder i kollektionen.
Kanske kan norrskenet bli det sista ett litet barn får se innan det somnar? Den här bilden tog jag vid Marsfjällen, den där natten förra året när jag hade kört vilse på små grusvägar i skogen. Men jag insåg att det fanns en mening med det. Jag fick ju den här bilden.
Ännu en vy från vackra Stekenjokk, med de blå fjällen som reser sig i fjärran.
Kanske äta middag intill en annan magisk skogstjärn mitt i skogen? Den här natten minns jag så väl. Jag och Johan var ute och körde mitt i natten på grusvägarna i skogarna där vi bor. Sen gick vi igenom en mörk skog och kom plötsligt fram till den här vyn. Ja, ni kan ju ana att vi båda trodde att vi kommit till himlen. På sjön simmade både ankor och svanar och dimmorna dansade som vackra väsen ovanför den stilla sjön som reflekterade nattljuset i sin spegel.
Vill man ha lite riktig karg nordisk vildmark så skulle nog denna passa bra. Den är tagen en natt i maj, några mil utanför Abisko. Och vet ni något roligt? Den här bilden tog jag exakt samma datum som vår första kollektion släpptes. Jag var nämligen ute i vildmarken i över en vecka just då. Så den här bilden blir som bron mellan båda kollektionerna.
Om ni är intresserade av att se resten av kollektionen så kan ni gå in och se den HÄR.
Och här finns en intervju med mig på där jag pratar lite om mina tankar kring kollektionen och om hur mina fotorutiner ser ut, och vad jag inspireras av.

Hoppas ni tycker om den! ♥

Det sista av sommaren

Hösten är redan här, och om inte allt för lång tid så kommer sjön att vila ett halvår under isen. Men än finns det kvar av sommaren. Och såhär i slutet av årets varma tid så känns det så extra viktigt att klämma ur det allra sista.

Jag och Johan har tagit några kvällsdopp nu under september, även om vattnet redan är så isande kallt att man tappar känseln i fötterna och benen.
Men jag älskar känslan av att chocka kroppen riktigt ordentligt och känna kraften från kylan. Det är en så otroligt skön känsla när man sedan kommer upp igen och får känna ny energi som rusar i blodet.
Och sen gör ju den vackra omgivningen att det känns som om man är på världens dyraste lyxspa.
Det har varit väldigt intensiva veckor för både mig och Johan. Vissa dagar har det blivit alldeles för mycket jobb, och då har sådana här stunder betytt allt. Att bara få komma ut och andas. Spendera tid med varandra och utan några som helst krav. Det är så himla viktigt att ta sig tid att omfamna sådana här stunder.
Vill passa på att tacka er så otroligt mycket för de bidrag jag fått in till Världens Barn. Ni är så fina och godhjärtade. Jag gick in lite djupare än vad jag först tänkt med den här kampanjen. Blev mer berörd än vad jag anat. Nästan så det faktiskt blev jobbigt. Kände mig deppad och maktlös. Men nu har jag återhämtat mig.
Era fina ord värmer i hjärtat och jag är så evigt tacksam för tusenlapparna ni har hjälpt till att skrapa ihop. Ni är fantastiska ♥

Vill också passa på att tipsa om att jag denna veckan intervjuas i en podcast som heter “The history of vikings“. Pratar lite om kulning och min story och lite smått och gott. Den är på engelska (så jag hade såklart svårt att uttrycka mig rätt ibland) men vill ni lyssna på den så hittar ni den HÄR.

Hoppas att ni har en fin vecka allihopa!
Stor kram till er!

En stund bland morgonens hemligheter

Om man går upp riktigt tidigt på morgonen, eller natten beroende på årstid, så kan man få turen att uppleva något så vackert så det tar andan ur en. Det är som att få tillträde till något som aldrig någonsin kommer ge sig tillkänna mitt på dagen. Det är inte bara ljuset och dimman. Det är hela atmosfären, och känslan som ligger i luften. Nästan som bakgrundsmusik.
Det var nästan som om jag undrade om jag verkligen vågade gå längre in i skogen. Eller skulle ljuset sluka upp mig?
Sådana här morgonstunder känns så overkligt vackra. Som att få en glimt av en annan värld.
Det varar bara en kort stund, innan solen stigit tillräckligt högt och morgonens bris sveper iväg dimman. Men vad uppfylld jag känner mig efter att få ha spenderat en liten stund i något så vackert.

Hoppas ni har en fin dag ♥
Kram på er

Nu har jag något viktigt att säga

Hej kära ni!
Nu har årets kampanj för Världens Barn dragit igång, och i år har jag valt att vara med och engagera mig och sprida ordet om det ovärderliga arbete som Radiohjälpen gör för barns rättigheter över hela världen.

Jag har stundtals känt mig helt förkrossad dessa dagar när jag förberett mig inför kampanjen. Först kändes det bara som en viktig och bra grej att göra. Sen kändes det helt plötsligt livsviktigt och som om hela världens liv hängde på detta.
Och ja, på ett sätt kanske det gör det.

Det dör 15 000 barn i sviterna av krig och fattigdom, varenda dag. Och om vi inte gör något så riskerar 176 miljoner barn att leva i extrem fattigdom år 2030. Och 70 miljoner barn kommer aldrig att få uppleva sin femårsdag.
Denna fakta har verkligen satt sig som en kniv i hjärtat på mig.
Varje gång jag tar in den informationen, så vill gråten pressa sig upp i halsen.

Även om jag såklart vetat innan att situationen i världen är fruktansvärd, så känns det helt overkligt att få se dessa siffror.
Att sen tänka sig in i att varenda siffra är ett liv. Ett oskyldigt barn.
Det är så hjärtskärande.

Senaste två nätterna har jag inte kunnat sova och bara legat och tänkt på hur sjutton jag ska göra för att kunna samla in så mycket pengar som möjligt. Plötsligt kändes det som det var mitt ansvar att se till att så många barn som möjligt blir räddade.

Men jag har fått inse att den gamla klyschan stämmer ganska bra.
Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Det är många tunga och stora problem som behöver lösas i världen innan fattigdom och krig kan få ett slut. Något som vi känner oss ganska hjälplösa inför. Och något som en kaffeslant definitivt inte kan lösa.
Men, en liten slant kan i alla fall se till att barn som lider just nu på grund av att vuxna människor inte kan sluta kriga för mark, religion och pengar, kan få hjälp. En liten slant kan se till att ett barn får ett mål mat. Eller en vinterjacka och ett par skor. Eller en medicinkur som annars skulle kostat dom livet. En liten peng kan rädda liv. 

Så vi får tänka så. Många bäckar små. 

HÄR hittar ni min insamlingsbössa till förmån av Världens Barn. 
Ni kan också gå in på Världens Barn och hitta andra sätt att engagera er på, och läsa om vilka biståndsorganisationer som Världens Barn samarbetar med, och vad pengarna går till. Min insamlingsbössa kan tyvärr bara ta emot gåvor från Sverige (så jag missar ca 90% av min totala följarskara) men jag hoppas att jag når ut till så många som möjligt och att vi kan hjälpas åt att sprida ordet om Världens Barn och deras arbete för barns rättigheter.

Tack fina ni för att ni tog er tid att läsa detta! ♥

En värdefull lärdom

Minns ni när jag tidigare i somras berättade om mina problem med rösten? Jag hade överansträngt den och skulle ta en paus från sången ett tag. Jag var så otroligt sorgsen där i början av sommaren, när jag insåg att jag inte skulle kunna sjunga och skapa musik på länge. Mest av allt var jag orolig eftersom jag inte förstod vad som hade hänt och hur jag skulle göra för att få rösten tillbaks som vanligt igen. Och även om jag tog en paus hela juli månad, så hade jag svårt att slappna av, eftersom jag inte kände någon förbättring alls oavsett hur mycket jag lät rösten vila. Det stressade mig otroligt mycket.

Som många av er vet så la jag ribban väldigt högt i år och hade bestämt mig för att ge ut min skiva i slutet av året, och att tappa rösten hade jag absolut inte tid med. Så istället för att slappna av så blev jag egentligen ännu mer spänd. Och av rädsla att slita på rösten ännu mer började jag prata väldigt försiktigt. Utan kraft. Jag ville spara på mina stämband så gott det gick.
Tillslut så kändes det nästan inte som om jag kunde prata normalt längre heller. Det gjorde ont i halsen och allting liksom blev förvärrat. Rösten blev krasslig.

Jag hade fått tid hos en logoped i början av augusti. När jag först fick tid blev jag alldeles chockad och tänkte att “nämen…jag borde väl inte få gå till en logoped, jag menar, jag kan ju prata och så…jag har ju inte tappad rösten helt“. Dessutom fick jag tid väldigt fort trots annars långa, långa köer. Jag kände helt enkelt att jag inte hade tillräckligt stora problem för att få en tid hos en logoped. Men läkaren jag hade varit till hade med utropstecken skrivit in att jag skulle få en tid snabbt!
Hon menade helt enkelt att om jag inte får en tid snabbt, så kommer jag förstöra rösten ännu mer, och tillslut kan man få knutar på stämbanden och de är inte lätta att få bort…så nu i efterhand är jag så djupt tacksam av hela mitt hjärta att jag fick hjälp så fort.

Jag fick träffa en helt fantastisk logoped i Örnsköldsvik som heter Ann Charlotte Janunger. Jag kände mig som sagt lite smått obekväm först eftersom jag tänkte “åh nej, hon kommer undra vad fasen jag gör här, jag som fortfarande har rösten kvar“.
Men det dröjde inte mer än 1 minut tills hon redan la märke till röstbeteenden som var skadliga för mina stämband. Det där mötet var nog det mest intressanta på länge. Det kändes lite som om en ny värld öppnades för mig. Jag insåg hur otroligt lite jag kan om just stämbanden, rösten, diafragman och allt annat som hör rösten till.

Det första hon noterade var att jag just pratade så försiktigt för att jag var så rädd att skada rösten ännu mer, men hon förklarade att det blir bara ännu värre av att göra så. Jag hade hamnat i en ond cirkel, och hon började visa mig övningar för att sätta igång magstödet igen.
Och bara där lärde jag mig så enormt mycket!

Hela mitt liv har jag trott att magstödet kommer ifrån bara magen. Alltså, där magmusklerna sitter. Jag som har gjort så jävulskt många magstöds-övningar. Men jag har fokuserat på fel ställe. Eller i alla fall missat att aktivera det på rätt sätt. Magstödet kommer lika mycket ifrån ryggen.
Det går som ett bälte runt hela magen och ryggen. Och det har faktiskt varit väldigt svårt att vänja kroppen att aktivera hela magstödet, eftersom muskelminnet bara vill aktivera magen. Men det har jag övat på jättemycket nu, och det har hjälpt enormt mycket.

Sen fick jag med mig massor av övningar för att slappna av i käke och tunga, något som jag inte heller var så kunnig inom. Inte visste jag att tungan sitter ihop med stämbanden, och att en spänd tunga och spända käkar gör att hela muskulaturen kring stämbanden blir spända.

Dock så blev det helt konstigt i min hjärna när jag började bli medveten om det. Jag insåg att jag spänner mina käkar hela tiden. Typ, i takt med mina tankar. Som om jag pratar mina tankar med min käke. Det låter jättekonstigt, men jag spänner den när jag tänker mycket. Och sen har jag ju gnisslat tänder på nätterna i många år.
Men nu när jag började bli medveten om detta, så har jag vaknat av mig själv när jag gnisslat tänder, och har insett att jag gnisslar när jag pratar i drömmen.
Och sen har jag också upptäckt att jag även gnisslar tänderna på dagarna ibland, när jag t.ex är djupt i tankar.

Så mycket olika beteenden som jag plötsligt såg tydligt, och som jag jobbat stenhårt med att få bort. Men det har varit en resa bara det.
Ett tag så blev jag så medveten om hur jag spände käken och hur tungan låg i munnen hela tiden att jag tyckte det blev svårt att prata bara därför haha. Men logopeden förklarade att det är ett helt normalt steg i att ändra mönster. Från omedveten, till medveten, till att det sen sker på automatik.

Nu ska jag dit en sista gång nästa vecka, och det jag lär mig just nu är bland annat att justera luften och meningarna när jag pratar. Jag har en tendens att prata slut på all luft för jag pratar så fort, så i slutet av meningarna finns ingen luft kvar och då blir det knarrigt. Jätteintressant!
I samband med att jag fick rätt verktyg för att kunna få tillbaks min röst igen så grubblade jag också mycket kring det är med mitt musikskapande. Jag har varit så fast bestämd om att jag ska få klart skivan 2018. Det sa jag offentligt till alla mina hundratusentals följare på facebook redan innan jag ens hade en mikrofon, studio eller någon som helst kunskap av att göra en skiva. Jag hade nog svårt att hantera allas önskemål om att jag skulle göra en skiva.
Det är ju en otrolig inspiration att dagligen få hundratals förfrågningar om min musik. Och jag ville kunna bemöta det.
Jag ville kunna säga “Ja, det kommer en skiva snart!”.

Men redan då la jag en otrolig börda på mina axlar. Jag har aldrig varit en sådan person som jobbar bra under press eller med en deadline.
Inte när det gäller skapande i alla fall. Det måste få flöda fritt. Så fort andra människor på olika sätt är beroende av att jag gör något bra, eller att det blir klart en viss tid, så lägger jag så enormt höga förväntningar på mig själv. Och det orkar jag inte bära i längden. Jag blir olycklig och otroligt stressad.

Och eftersom jag gav mig själv så lite tid med att hinna göra klart en hel skiva, så kändes det redan som jag låg back i tidsschemat innan jag ens börjat med den. Jag hade inte ens rätt utrustning. Jag hade inte ens en lokal. Jag visste inte ens hur man gjorde.
Inte förrän i maj månad detta året kändes det äntligen som om jag var på rätt plats och hade de verktyg jag behövde. Och dessutom hade jag fått jobba in mig lite med musikern som jag samarbetar med. För ja, bara det är helt nytt för mig. Att samarbeta med någon. Att inte vara den enda i en skapelseprocess. Det är fasiken en helt ny värld det också.

I maj månad hade jag äntligen allt, men inte min röst. Som ju var det viktigaste av allt. Jag tappade styrkan och klangen. Det lät spänt när jag sjöng och jag hade ständigt ont i halsen. Och den pressen jag kände då skulle kunna liknas med en stor svart klump i bröstet.
Jag hade bara ett halvår kvar att göra klart alla låtarna.
Ingen låt var klar. Och jag hade ingen sångröst.
Det var en kväll när jag bara satte mig ned på golvet i smedjan där Johan jobbade, och ja sa rakt ut “Jag kan inte göra en skiva såhär. Jag kan inte jobba med ett sånt stort projekt”.  Bara att säga dom orden rakt ut och erkänna för mig själv, det var en sådan djup befrielse. Lite ledsamt såklart, men när den lilla sorgen lagt sig så kom en otrolig lycka och lättnad.

Jag kom fram till att jag hellre vill göra en låt i taget och ge ut. Inte att se hela jobbet med skivan på en gång, utan ett steg i taget. Sen blir det ju ändå en hel skiva någon gång, när vi har tillräckligt med låtar. Men så länge så blir det fokus på en låt. Och det passar mig så perfekt.

Jag har nämligen aldrig varit en sån som kan jobba med långvariga, stora projekt. Jag är snabb när jag får inspiration. Jag gör gärna slag i saken med en gång. Jag kan åka 300 mil om det behövs, för att få en enda bild eller en filmsekvens. Eller sitta uppe dag som natt och göra klart ett projekt. Men den energin är väldigt kortvarig.
Jag jobbar snabbt och intensivt med ett projekt. Sen paus i form av att göra något helt annat. Så funkar jag.
Och när det gäller musik, så får jag oftast en visuell idé först. Jag får inte till mig låten först, utan “scenerna” och bilderna. Sen kommer musiken.

Det är nog därför jag har så otroligt många grejer jag håller på med. Foto, film, målning, musik, skrivande…ja allt möjligt!
Om jag skulle bestämma mig för att bara hålla på med foto i ett helt år för att göra t.ex en fotobok, då hade jag tröttnat och tappat energin och inspirationen efter någon månad. Jag behöver få röra mig fritt emellan alla olika projekt, då skapar jag som bäst.

Det var en enormt värdefull lärdom som jag fick utav detta. Jag lärde känna mig själv bättre utav den här långa, krokiga resan.
Och hör och häpna, någon dag efter att jag bestämde mig för att fortsätta med musiken på ett sätt som funkade bättre för mig, så kom rösten tillbaks.
Max 2 dagar efter detta!
Återigen fick jag bevis för hur våra tankar och känslor ger sig tillkänna fysiskt i våra kroppar. Att vi får blockeringar när vi inte mår bra eller känner oss stressade.
Egentligen känns det så himla logiskt.

Jag pratade med musikern som jag samarbetar med, och han tyckte idéen lät klockren! Sedan dess har jag känt så otroligt mycket inspiration och jag har börjat sjunga igen, och kulat på Stjärna om kvällarna. Rösten känns stark och jag ser så mycket fram emot att fortsätta skapa sånger nu. På ett fritt, spontant och lättsamt vis.

Det känns som hela 2018 har varit en lång resa fram till detta. Men det gav mig en lärdom som jag är väldigt tacksam över. Och numera är jag mycket mera lyhörd på vad jag egentligen vill, och inte forcera fram något utifrån vad jag tror att jag vill eller vad jag borde vilja göra. För det är en himla stor skillnad.

Oj vilket väldigt långt blogginlägg det blev nu. Jag hade inte tänkt göra det så långt, men det var så skönt att få skriva av sig lite och berätta om detta. Det har ändå känts som en stor del av mitt liv just nu.

Tänkte avsluta med en liten sång jag spelade in här om kvällen. Det är en sån enorm lycka att kunna använda rösten som jag vill igen!
Tack underbara ni för att ni finns! KRAM på er ♥