En tortyr i väntan på domen

Vi går just nu igenom en av de värsta veckor i vårt liv. Jag vaknar med gråten i halsen och spenderar dagen med att vänta ut tiden.
Det är som att leva i ett vakuum.
Jag känner mig fullkomligt maktlös och för varje dag som går så har negativa besked kommit en efter en. Ett sista hopp finns nu kvar. Och för första gången i mitt liv, så känner jag mig riktigt rädd.

Nästan hela mitt vuxna liv har jag bott här i Grundtjärn, men behövt dela min kärlek med en rädsla att en dag behöva lämna min hemby.
Och nu har vi nått piken. Nu står vi inför ett enormt vägskäl. Och för varje dag som går så växer rädslan inom mig, att det snart är dags för oss att packa och lämna vårt älskade Grundtjärn.
Ni är många som redan vet hela historien om den planerade vindkrafts-industrin här eftersom ni följt mig under åren. Den har varit på gång sedan 2011. Då skickades en ansökan in till kommunen om att bygga Sveriges största vindkraftspark, då med över 200 verk.
För ett tag sedan, så berättade jag om hela historien kring detta i en lång video. Så om ni vill veta lite mer ingående i vad vi gått igenom senaste åren och speciellt senaste året, så kan ni se den HÄR.

Så, vad är det som har hänt nu?
I våras fick vi uppleva den enorma lyckan i ett besked om att vindkraftsparken fått avslag i Mark och Miljööverdomstolen, efter en lång, plågsam ovetskap under flera år. Anledningen var dock inte att det skulle innebära enorm naturförstörelse och kraftigt minskade marker för samernas renar, eller att boende här skulle få sina liv förstörda, eller att Västernorrland redan har hundratals verk och därmed dragit sitt strå till stacken. Det fick avslag för att de inte i detalj hade bestämt vart varje enskilt verk skulle stå.

Vi trodde såklart att de aldrig skulle påbörja en ny ansökan. Men i november kom de värsta av besked. 
FORSCA (som bolaget heter) gick ut med att de eventuellt ville ansöka igen. Men för att göra en ny ansökan, behövde Sollefteå kommun godkänna en ny ansökan av vindkraftsparken. Och det är politikernas godkännande eller icke godkännande som vi nu inväntat sedan i december.
En väntan som varit fruktansvärd.

Man kan ju prata om den här pågående vindkrafts-industrin i Norrland från ett brett perspektiv. Men jag vill i det här blogginlägget dela det från mig och Johan. Från vårt liv. Jag vill inte på något sätt gå in och argumentera för eller emot. Bara berätta vår historia, och hur vi personligen drabbats av detta. Och varför denna veckan håller på att äta upp mig inifrån.

När vi först fick det positiva beskedet om att de fick avslag i våras, så började jag och Johan att våga drömma om en framtid här i Grundtjärn, på riktigt. Innan hade det bara känts som vi lånade denna plats en stund, och vi kände oss ständigt redo att behöva ge upp Grundtjärn.

Vi är en i plats i livet just nu där mycket händer. Stora förändringar och stora drömmar. 
Eller egentligen, allt vi drömmer om är att få hitta vårt riktiga hem. Ett eget hus med plats för våra fyra nystartade bolag där vi tillsammans kan jobba med det vi älskar. Kanske med plats för familj så småningom?
Ja ni vet…alla sådana där drömmar om att “få bygga sitt bo”. Det har blivit väldigt starkt och viktigt för oss.

Så vi bestämde oss för att satsa på ett liv här. Att stanna kvar i Grundtjärn, även om det är långt till det mesta. Men allt går om man vill. Eller hur?
Och i samma veva (samma vecka!) som vi tog ett stort steg och bestämde oss för att satsa helhjärtat och med allt vi har, så kom det här beskedet om att de ville ansöka om en ny vindkraftspark här. Jag kan inte ens beskriva den chocken. Hur kan det ens bli en sådan timing?
Efter 7 långa år av väntan på att börja bygga vårt bo och äntligen få börja på riktigt, så var vi nu tillbaks på ruta 1.
Det var innan jul som jag spelade in den där videon där jag berättar om vilken situation vi satt i. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen, annars så skulle jag inte kunnat fortsätta jobba och göra filmer. Eftersom allt jag delar är en del av mig, så kan jag inte hålla undan sådant som påverkar mig så otroligt mycket.

Det var också då som mina följare gick samman, och en protestlista startades som nu har 38 500 namnpåskrifter från människor i hela världen, som vill rädda naturen här, och rädda Grundtjärn och resten av byarna med omnejd, och samernas vinterbetesmark.
Jag hade själv inte en endaste uns av ork att påbörja en namninsamling då, efter alla år. Så ni kan ju förstå hur rörd jag blev över att andra med ny kraft tog tag i detta och hjälpte till att sprida ordet vidare. Det blev medial uppmärksamhet av detta, och lokaltidningarna skrev om namnlistan och vi fick även vara med i radion och berätta om våra känslor. Det kändes hoppfullt. Vi fick ny kraft.

Men vi visste också att vi nu skulle behöva sätta oss i en olidlig väntan på politikernas beslut. För vi visste redan då att om kommunen säger JA till vindkraften igen, så flyttar vi. Vi vill inte ägna fler år av vårt liv till att vänta på att få leva fullt ut.
I januari var vi på ett möte med några av politikerna i Sollefteå kommun för att försöka påverka. En av de två drabbade samebyarna var också på ett möte samma kväll, och det kändes bra att politikerna tog sig tid att lyssna på oss. Det var också då som jag överlämnade namnlistan (på PDF fil, eftersom jag annars hade behövt skriva ut hundratals papper).

Sen var det återigen att vänta. Varje parti i kommunen skulle prata ihop sig och senare komma med beslut.
Där började en fruktansvärd berg och dalbana. Först hamnade vi som i en slags kortvarig depression. Tappade livslusten och kände att ingenting längre spelade någon roll. För att i nästa stund börja planera för flytt. Det var kaos i vårt inre.

Så kom ljuset i tunneln, när Centerpartiet förra veckan gick ut med att de sa NEJ till vindkraftsparken. Det som vägde tungt var samernas renbetesmark eftersom de tydligt protesterat mot denna vindkraftspark. Och även lokala näringar och boende i området.
Det var sån otrolig lycka och glädje! I samma veva fick vi även redan på två andra mindre partier (VI och SD) sa nej.
3 av 6 partier hade nu sagt nej, vilket innebar att det bara behövdes 2 mandat till för att säkra ett NEJ från kommunen. Och vi började känna hopp på riktigt. Vi började planera för en framtid här igen.
Jag kan i denna stund inte gå in på vad det är vi planerar att göra (lovar att berätta allt sen!), men till saken hör att det har varit ont om tid. I takt med att dagarna går innan alla partier bestämt sig så rinner tiden ut för oss. Chanserna minskar och vi trängs in i ett hörn där vad vi än gör kan försätta oss i en fruktansvärt jobbig sits.

I förrgår bestämde vi oss för att våga gå vidare med vårt projekt. Vi visste att vi snart inte har tid att vänta längre, och vi skulle aldrig förlåta oss själva om vi fegade ur och missade vår dröm. Vi tog ett steg fram, och det bubblade av lycka.
För att samma kväll få besked från Moderaterna att de beslutat JA till vindkraften. Hade de sagt nej hade det varit klart redan, och vi hade säkrat vår framtid i Grundtjärn. Det kändes fysiskt som ett slag i magen. Jag grät hela kvällen.

Och anledningen till att vi vågade vara så hoppfulla och gå vidare med våra planer trots att vi inte visste deras beslut ännu, var helt enkelt för att vi gjorde det stora misstaget att lita på politikernas uttalanden innan valet, där ALLA partierna i Sollefteå kommun gick ut med att de inte skulle bevilja några nya vindkraftsparker i kommunen. Även i denna artikel LOVAR dom.

Men det fanns ju fortfarande två partier kvar att invänta svar från, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om någon av dom röstar nej, vilket de borde eftersom de LOVADE det innan valet, så vinner vi kampen.

Gårdagen var ett mörker. Mamma kom och försökte peppa oss att hitta styrka denna sista veckan innan alla kommit ut med sina beslut. Vi stärkte oss igen och skulle sen på ett möte för att gå vidare med våra framtidsplaner i Grundtjärn. Som att slitas mellan två verkligheter.
Ena stunden glittrade mina ögon inför att göra verklighet av vår dröm, för att i nästa sekund fyllas av tårar i fullständig förtvivlan.

Jag drömde vackra drömmar inatt, om vår framtid i Grundtjärn. Jag vaknade med ny energi. Nytt hopp.
Jag gick ned till köket, började ställa fram frukost och gick sen in på mobilen och fick det fruktansvärda beskedet.

Socialdemokraterna gav ett tydligt JA till vindkraften. Trots att de också lovade innan valet, att inte bevilja nya parker i Sollefteå kommun.
Här nedan ser ni kommunpolitikernas löften/lögner på frågan.

Jag har nog aldrig känt mig så sårbar någonsin. Att hela vår framtid just nu hänger på kanske…två personer. Två mandat. Varje dag känns som att genomgå en psykisk tortyr. En långsam, plågsam väntan på en dom. Ett straff vi måste genomgå, för att vi älskar denna plats.
Ett vägskäl där vi själva inte kan göra något annat än att acceptera vad som bestäms på måndag, när Vänsterpartiet har möte och ska komma fram till ett beslut. Allt vårt hopp ligger nu i Vänsterpartiets händer.

Om två partier redan brutit sina löften, utan att ens be om ursäkt, hur kan vi då vara säkra på att inte ett tredje parti gör samma sak?
Jag är så rädd. Jag är så rädd att behöva lämna vårt hem. Att behöva ge upp våra drömmar och snubbla på mållinjen.
Allt jag vill är att få bo kvar här. Att denna lilla del av Västernorrland ska få bevaras. Jag klarar inte av tanken på att marken ska fyllas med betong, och bergen ska sprängas för material till byggena, och 11 mil långa vägar ska byggas genom skogarna. Snart finns inga naturområden kvar här, om alla planer om vindkraften blir av.
Jag gråter för Norrland.

Jag önskar att politikerna förstod, att vi inte vill något illa med att försvara naturen och gå emot vindkrafts-industrin.
Förstår ni inte?! Vi gör det för att vi älskar er kommun. Inte för att vara jobbiga, bakåtsträvande medborgare.
Vi gör det för vi älskar denna del av Sverige, och för att vi vill bo här. För att vi tror att naturen här kommer vara tusen gånger mer värt i framtiden, än dessa kortvariga arbetstillfällen som vindkrafts-industrin kan inbringa.
Vi som drabbas är människor som bor och lever här. Vi är er framtid.

Ska vi satsa på vindkraft i Sverige, då kan vi väl hjälpas åt, hela Sverige? Inte exploatera hela Norrland och landsbygden som redan våldtagits av storbolagen i hundra år.
Älskade Grundtjärn, det här kan vara slutet eller början.

Just nu står vi mitt i vägskälet.
Vi är ett steg, ett litet papper från att ta ett fantastiskt kliv i vårt liv och göra verklighet av något vi drömt om i många år.
Men vi är också ett litet steg ifrån att behöva planera en flytt om en dryg vecka. Ett litet steg ifrån att riva upp våra rötter och drömmar, och börja om. Någon helt annanstans. Långt härifrån.

Jag vet inte hur jag ska stå ut dessa dagar. Jag önskar någon kunde söva mig och väcka mig på tisdag, när ett besked borde vara offentligt.
Jag vet inte hur jag ska orka känna denna förtvivlan. Jag vill bara stänga av.
Men vi måste vara starka nu.
Jag ska försöka mitt allt. Jag ska be till alla världens gudar.
Jag ska sända ut tankar till Vänsterpartiet, och hoppas att de ska välja med hjärtat.

Snälla, kan ni hålla tummarna? Kan ni be för att det ska gå bra? 
Kan ni sända positiva tankar? Jag behöver det mer än någonsin. 

Tack för att ni läst. Tack för att ni tar er tid.
Att få dela mina känslor med er, gör det lite lättare.

Stor kram och kärlek till er alla ♥

En vintersaga

Hej på er!

Det är söndag kväll och jag sitter i skrivande stund i min lilla studio ute i den gamla kiosken och försöker jobba ikapp med lite grejer som jag inte hann göra under veckan. Sen i januari har jag börjat göra “veckolistor” där jag skriver upp saker jag vill och önskar få gjort under veckan. Det har faktiskt varit otroligt hjälpsamt. Så skönt att inte jämt och ständigt gå med ett kaos i huvudet och glömma bort saker.
Så söndagar brukar bli den där dagen då jag försöker trycka in alla de där sista grejerna på listan. För det känns ju så himla skönt att få stryka över punkter.

Fast än så länge har jag faktiskt inte lyckat stryka över veckans alla punkter på listan. Vissa grejer har jag skjutit upp i över 5 veckor nu. Som t.ex “Städa ute i farstun” eller “vika all tvätt”.
Men det gör inget. Man hinner inte allt här i världen. Man får ju prioritera : )


Igår blev jag klar med veckans videoblogg, så jag tänkte helt enkelt dela den här med er för er som inte redan sett den via min YouTube-kanal. I den berättar jag lite om vad som hänt de senaste två veckorna och så berättar jag lite om min isljuds-film som jag la upp förra veckan. TACK för alla era fina kommentarer om den.
Som jag nämner i filmen så har jag lagt upp två versioner av is-musiken på min webshop, som man kan ladda ned gratis.

Hoppas ni tycker om den ♥ Och så vill jag passa på att önska er en superfin vecka! KRAM!

 

 

Song of the ice

Nu i veckan blev jag äntligen klar med ett litet projekt som jag velat göra länge, nämligen en lång ljudfil med isens sång. När isen “sjöng” i början av vintern så spelade jag in ljuden med min ljudutrustning under de kallaste nätterna när de lät som mest. Jag lät den ligga kvar där ute på isen i flera timmar, och därför hade jag helt enkelt flera timmars material av issång.

Även om den i år sjöng väldigt dovt och mörkt, så tyckte jag det var så otroligt behagligt att lyssna på. Isen kan ju sjunga på alla möjliga vis. Och nästan alla dessa nätter så lät isen mer som ett slags åskväder under vattnet. Det var otroligt mäktigt att sitta ute på isen och känna vibrationerna när sprickorna letade sig fram över isen.
Isens sång har verkligen fascinerat mig i så många år, och jag längtar redan till nästa vinter när isen börjar lägga sig och sjunga igen. Då ska jag spela in ljud från olika sjöar och samla in massor av olika ljud, så att jag kan använda det i musik och annat.

Här är i alla fall min allra första “ismusik”. En timmes lång video med isljud och videoklipp från isens vackra mönster över sjön och de små skogstjärnarna här i Grundtjärn. Jag ville göra den så lång eftersom jag själv slappnar av väldigt bra till isens ljud. Bland annat så lyssnade jag på mina is-inspelningar varje natt när jag skulle sova ett tag när jag hade problem med sömnen. Och det hjälpte verkligen. Så jag tänkte att fler kanske känner samma sak;
Att dessa ljud inbjuder till ett lugnare tempo, djupare andning och avslappning.

Lyssna gärna i hörlurar, då mycket av isens sång är så mörk och djup att t.ex datorn/telefonens egen högtalare inte fångar upp alla ljud.

Att sitta ute på isen en kall vinternatt och höra isens sång är både bland det vackraste jag vet, men också en aning skrämmande. Det är så mäktigt. Nästan överjordiskt.

När man sitter på isen medan den sjunger så kan man ibland känna ljuden som en våg mot ansiktet, och ibland råkar man sitta precis där en stor spricka växer fram. Isen går sönder det forsar vatten. Det är obeskrivligt mäktigt.
Det känns verkligen som att ett uråldrigt väsen vaknat upp ur sin sömn och vrålar ut i natten, och berättar sin historia i sånger.
Och ibland, när isen är lugnare, så kan man lägga huvudet emot isen och lyssna. Då låter det precis som om man ligger i jordens egen livmoder. Kanske därför uppfattar många ljuden som trygga och avslappnande.
Vad tycker ni om isens ljud?

Jag hoppas ni tycker om filmen/musiken! Och jag ser verkligen fram emot att skapa mer med is framöver.
Önskar er alla en underbar helg! KRAM på er ♥

The magic of a winter night

Det är under midvinterns isande köldnätter som mitt hjärta fylls med en värme starkare än den varmaste sommardag.
Det är under månljuset och det dansade norrskenet som mina ögon får betrakta ljuset i sin allra vackraste skepnad.
Det är då jag förstår. Ur kölden kommer värme. Ur mörkret kommer ljus.

Det finns inga färger som tilltalar mig så stark som vinternätternas isande silverblå toner upplysta av månljus, blandat med himlens nattsvarta, djupblå mörker. Och rimfrostens skinande vita nyanser.
Inne i vårt lilla hus lyser lamporna från smedjan långt in på natten. 

Kärlek och ljus till er alla ♥

In the heart of winter

Hej på er kära ni!

Det har varit en riktigt kall och krispig januari den senaste veckan. Och det är så vackert ute att jag har svårt att veta hur jag ska hantera det. Vill egentligen bara vara ute och filma och fota hela tiden. Samtidigt som det är så kallt att kamerautrustningen och mobilen inte riktigt fungerar som det ska. Så det gäller att vara ute korta stunder och sen skynda sig in i värmen och ta en paus.

Jag har äntligen fått upp veckans vlogg som jag filmade i måndags! Egentligen skulle den redan komma upp på tisdags kväll, men det känns som allting har försökt motarbeta att den här filmen skulle upp. Först så hade jag världens segaste internet. Det tog nästan 12 timmar att ladda upp den! Ni anar inte hur mycket jag drömmer om den dagen vi ska få fiber. Kan knappt begripa att det kanske kommer en dag när jag först och främst kan göra videor i grym kvalitet (alltså in exportera dom i sämsta typ kvalitén som jag gör nu) OCH att det dessutom kommer gå fort att ladda upp dom.

Men ja, när filmen äntligen var uppladdad så hade YouTube problem i ett helt dygn, vilket gjorde att jag sen var tvungen att ladda upp den TVÅ gånger till. Så i morse kunde jag äntligen få ut den live. Det gäller att ha en stor portion tålamod när man håller på med tunga filer och ett segt internet. Tur att ni är tålmodiga också! ♥

Så här kommer den, veckans videoblogg! Hoppas ni tycker om den! (och ps. jag kraschade drönaren i ett träd som ni kommer få se i filmen. Vill bara att ni ska veta att den klarade sig och funkar nu bra igen! Hurra!)

Vill önska er en fortsatt fin vecka allihopa! Massor med kärlek till er ♥

The light is back

Hej på er allihopa!

Tack kära ni för alla kommentarer på förra inlägget. Det är så peppande att läsa era ord och era tankar och råd. Och tack för att ni är så förstående.
Det är en tuff tid just nu men för varje dag som går så känns det lite lättare och snart kommer saker och ting bli bättre än någonsin. Så vi håller modet uppe!

Något som varit extra svårt att få tid till senaste tiden är ju att göra videobloggar. Jag trodde först inte att jag skulle lyckas få upp en video denna veckan men sent igår kväll blev jag äntligen klar med veckans video. Så jag tänkte mest bara göra ett litet inlägg och dela videon om ni vill se vad vi gjort sen sist.

Jag vill också passa på att önska er en underbar helg! ♥ STOR KRAM!

En dag i taget

Hej på er!

Hoppas ni alla haft en bra helg!
Som jag nämnde i min senaste video på förra inlägget så spenderar jag just nu så mycket tid jag kan i smedjan med Johan. Vi bestämde att göra så innan jul för att kunna beta av den långa listan med ordrar från kunder som tålmodigt väntar på sina smycken. Och eftersom jag jobbar där i princip all övrig tid förutom det viktigaste som jag måste hålla igång så blir det lite glest med nytt skapande och nya inlägg just nu. Men det är bara kortsiktigt tills vi tagit oss igenom det projektet.

Vi befinner oss verkligen mitt i en slags övergångsperiod just nu. Jag tror nästan det senaste halvåret varit den mest påfrestande tiden någonsin. Det har bara blivit mer och mer av allt. Ändå håller så otroligt mycket saker på att underlättas. Vi har verkligen börjat tagit tag i saker och lösa problem och se till att skaffa hjälp för sådant som vi inte längre klarar av att bära själva. Det känns jättebra att saker och ting kommer att bli bättre och jag har så mycket att se fram emot, men just under den tiden innan allt kommit i land, så har det blivit ännu mer att ta tag i. Ännu mer att tänka på.

En bra liknelse för att förstå vad jag menar är när man ska storstäda hemma. Det ser stökigt ut innan man börjar. Det är därför man vill städa. Men när man påbörjat städningen och börjat röja ut alla saker och allt ligger huller om buller överallt, så ser det rent ut sagt förjävligt ut. Men man måste röja fram all skit för att sedan hitta rätt plats åt alla saker. En övergångsperiod helt enkelt.
Lite där är vi nu. Mitt i storstädnings-kaoset. Men det kommer bli bättre. 
Både jag och Johan känner oss ändå peppade att slutföra det här projektet och komma i land med alla väntande ordrar. Att smyckena skulle gå så otroligt bra hade vi inte riktigt väntat oss. Vi var inte förberedda på detta, vilket gjorde att det gick lite för långt innan vi insåg att vi behövde stoppa försäljningen och beta av ordrar innan vi kunde ta nya tag igen.
Vi har massor av roliga idéer framöver, men innan vi kan påbörja det vill vi se till att våra kära kunder får sina smycken. Det är våran prio ett.

Det kommer bli så roligt sedan när det finns tid igen till det kreativa och nytänkande. Som det varit senaste tiden så känns det som vi båda jobbat lite på rullande band fast med olika saker. Att bara försöka hålla huvudet ovanför ytan. Det har funnits för lite tid till att skapa nytt. Att designa. Att vara kreativ och få utlopp för idéer.

Men det finns en mening med allt. Den här tiden har lärt oss alla väldigt mycket.
Det är ju i utmaningar som man ofta också hittar bättre lösningar. För att kunna förbättra något måste man ju först gå igenom det som var svårt.
Och mitt i allt, så är det faktiskt väldigt roligt att sitta i smedjan och jobba med Johan. Det var väldigt, väldigt länge sedan jag jobbade i smedjan sist.
Min största utmaning just nu är att försöka hitta ett lugn i den period vi är i just nu, med massor av förändringar och ovanligt mycket jobb på olika sätt.
Jag har senaste tiden känt en överhängande stress. Egentligen inte en stress för allt jobb vi gör just nu, utan mest….för allt det jag inte gör.
Ni vet den där känslan “Varför gör jag det här just nu? Varför är jag HÄR? Jag borde göra något helt annat!

Jag längtar verkligen tills jag får känna att jag kan lägga en hel dag på ett enda projekt igen, istället för att hoppa hit och dit mellan tusen olika saker. Känna den där riktiga glädjen i skapandet igen.
Jag längtar efter att få känna att jag räcker till för det jag vill göra och att slippa ligga i sängen på natten och tänka på alla saker jag glömt eller missat att göra. Att känna dåligt samvetet för alla jag inte svarat, för foton jag inte tagit, för dagar jag inte tagit vara på, för musik jag inte skapat, för filmer som förblivit idéer.
Jag känner för första gången på riktigt att det är för mycket. Samtidigt som det ger mig så otroligt mycket kraft att ta itu med situationen.
Och vi vet att detta bara är kortsiktigt. Saker och ting kommer en efter en att bli lättare och det gör att det blir så mycket lättare att ta sig igenom den här tiden.

Vi tar en dag i taget, jag och mitt grymma “team”. Detta är en lärdom, precis som allt annat. Att hitta lugnet i stormen.
Och under tiden läser jag boken “Lär dig andas” och har bestämt mig för att börja varje morgon med ett litet yogapass. Det tycker jag känns passande nu!
Och vi har ju sån himla tur att ha den här godbiten med oss i allt vi gör. Tänk vad mycket glädje en hund kan ge. Det blir verkligen som ett behövligt avbrott mitt i allt jobb.
Han ser också till att vi kommer ut en stund varje dag på promenader som verkligen är såååå viktigt och betydelsefullt.
Det som jag gör i smedjan är att förbereda material för alla smycken. Dvs, att t.ex mäta ut längden på en ring och sedan såga ut silvertråd i rätt storlek. På det viset går det sedan snabbare för Johan att göra smyckena när han inte behöver lägga tid på dom momenten.
Så Johan gör fortfarande själva silversmidet själv, och alla större arbeten. Jag ser bara till att underlätta lite.
Jag ser också till att skriva tack-kort och packa smyckena. Det är också ett moment som tar en hel del tid.
Från det ena till det andra, så fick jag hem tidningen “Hälsa” för ett tag sedan, med mig själv som omslag! Det är faktiskt första gången någonsin som jag fått äran att vara med på omslaget på ett tidningsmagasin. Det var sent i höstas som jag intervjuades av den jättetrevliga chefredaktören Anna Flodberg, och hon har nu skrivit ihop ett fyra sidor långt reportage som handlar om min resa och mitt liv. Jag tänkte att jag skulle passa på att tipsa om detta om det är några som är intresserade av att läsa reportaget.
Ni hittar den i de flesta butiker som har tidningar och magasin, och den finns ute i butik till den 23 januari.

Tusen tack Anna för ett superfint reportage! ♥
I samma veva fick jag också hem det engelska magasinet “Enchanted living” som gjort ett 8 sidor långt reportage om mig i senaste utgåvan.
Just detta magasin fokuserar väldigt mycket på vackra och sagolika bilder och texter. Det hette tidigare “Faerie magazine” innan de bytte namn. Och jag fick väldigt mycket plats för mina bilder vilket kändes väldigt roligt!
Eftersom det är ett utländskt magasin så vet jag inte om det finns att köpa i Sverige men vill nu läsa mer så kan ni gå in på deras hemsida HÄR.

Jag avslutar med dagens solnedgång över Grundtjärn. Det är så underbart nu när ljuset håller sig kvar på himlen lite längre för varje dag. Och färgerna på himlen blir bara vackrare och vackrare hela tiden. Nu går vi mot ljusare tider.

Vill passa på också att tacka för alla fina kommentarer. Jag ska gå igenom och svara lite kommentarer senare. Ni är så fina som fortsätter skriva trots att jag varit urusel på att svara senaste tiden. Men som jag sagt tidigare, jag läser allt. Alltid ♥

Nu ska jag gå till Boa (det röda huset ni ser på bilden ovan) där jag och mamma ska paketera lite fotoprintar.
Jag hoppas att ni har en jättefin start på den här veckan! KRAM PÅ ER! ♥

Brytpunkten

Hej på er kära vänner!

Äntligen blev jag klar med min senaste video. Jag trodde aldrig att jag skulle få den klar, eftersom så mycket har hänt sen sist och jag ville berätta så mycket.
Har redigerat sedan i måndags. Jag skulle nog aldrig orka hålla på med filmer om jag inte tyckte det var så OTROLIGT roligt att redigera film. Det är något väldigt stimulerande för kreativiteten
att redigera film. Man får jobba med så många olika element liksom.

Så vad har hänt de senaste veckorna egentligen?
Jag har varit i botten och vänt. Firat jul och nyår med familj och vänner. Vi har rest till vackra Marsfjällen, för att nästa dag åka 100 mil ned till Göteborg. Jag har nyst mig till en spricka i ett revben (mitt i ett skypemöte), badat isbad mitt i natten och jobbat med Johan i smedjan från morgon till kväll. Och massor av annat, som ni kommer se i videobloggen.

Och kanske det viktigaste av allt, så har framtidens planer och drömmar förändrats drastiskt.
Vi har tagit oss ur den där konstanta väntan vad gäller vindkraftsplanerna här, som i flera år tagit energi från oss. Vi har börjat tänka utanför ramarna. Se med nya ögon och hitta nya vägar.
Det är minst sagt en spännande tid just nu. Den där rädslan har ersatts men en stark känsla av “jävlar anamma”. Och det känns så befriande.

Så, här kommer senaste vloggen! Hoppas ni tycker om den!
Vi hörs snart kära ni ♥ KRAM!