Vi går just nu igenom en av de värsta veckor i vårt liv. Jag vaknar med gråten i halsen och spenderar dagen med att vänta ut tiden.
Det är som att leva i ett vakuum.
Jag känner mig fullkomligt maktlös och för varje dag som går så har negativa besked kommit en efter en. Ett sista hopp finns nu kvar. Och för första gången i mitt liv, så känner jag mig riktigt rädd.

Nästan hela mitt vuxna liv har jag bott här i Grundtjärn, men behövt dela min kärlek med en rädsla att en dag behöva lämna min hemby.
Och nu har vi nått piken. Nu står vi inför ett enormt vägskäl. Och för varje dag som går så växer rädslan inom mig, att det snart är dags för oss att packa och lämna vårt älskade Grundtjärn.
Ni är många som redan vet hela historien om den planerade vindkrafts-industrin här eftersom ni följt mig under åren. Den har varit på gång sedan 2011. Då skickades en ansökan in till kommunen om att bygga Sveriges största vindkraftspark, då med över 200 verk.
För ett tag sedan, så berättade jag om hela historien kring detta i en lång video. Så om ni vill veta lite mer ingående i vad vi gått igenom senaste åren och speciellt senaste året, så kan ni se den HÄR.

Så, vad är det som har hänt nu?
I våras fick vi uppleva den enorma lyckan i ett besked om att vindkraftsparken fått avslag i Mark och Miljööverdomstolen, efter en lång, plågsam ovetskap under flera år. Anledningen var dock inte att det skulle innebära enorm naturförstörelse och kraftigt minskade marker för samernas renar, eller att boende här skulle få sina liv förstörda, eller att Västernorrland redan har hundratals verk och därmed dragit sitt strå till stacken. Det fick avslag för att de inte i detalj hade bestämt vart varje enskilt verk skulle stå.

Vi trodde såklart att de aldrig skulle påbörja en ny ansökan. Men i november kom de värsta av besked. 
FORSCA (som bolaget heter) gick ut med att de eventuellt ville ansöka igen. Men för att göra en ny ansökan, behövde Sollefteå kommun godkänna en ny ansökan av vindkraftsparken. Och det är politikernas godkännande eller icke godkännande som vi nu inväntat sedan i december.
En väntan som varit fruktansvärd.

Man kan ju prata om den här pågående vindkrafts-industrin i Norrland från ett brett perspektiv. Men jag vill i det här blogginlägget dela det från mig och Johan. Från vårt liv. Jag vill inte på något sätt gå in och argumentera för eller emot. Bara berätta vår historia, och hur vi personligen drabbats av detta. Och varför denna veckan håller på att äta upp mig inifrån.

När vi först fick det positiva beskedet om att de fick avslag i våras, så började jag och Johan att våga drömma om en framtid här i Grundtjärn, på riktigt. Innan hade det bara känts som vi lånade denna plats en stund, och vi kände oss ständigt redo att behöva ge upp Grundtjärn.

Vi är en i plats i livet just nu där mycket händer. Stora förändringar och stora drömmar. 
Eller egentligen, allt vi drömmer om är att få hitta vårt riktiga hem. Ett eget hus med plats för våra fyra nystartade bolag där vi tillsammans kan jobba med det vi älskar. Kanske med plats för familj så småningom?
Ja ni vet…alla sådana där drömmar om att “få bygga sitt bo”. Det har blivit väldigt starkt och viktigt för oss.

Så vi bestämde oss för att satsa på ett liv här. Att stanna kvar i Grundtjärn, även om det är långt till det mesta. Men allt går om man vill. Eller hur?
Och i samma veva (samma vecka!) som vi tog ett stort steg och bestämde oss för att satsa helhjärtat och med allt vi har, så kom det här beskedet om att de ville ansöka om en ny vindkraftspark här. Jag kan inte ens beskriva den chocken. Hur kan det ens bli en sådan timing?
Efter 7 långa år av väntan på att börja bygga vårt bo och äntligen få börja på riktigt, så var vi nu tillbaks på ruta 1.
Det var innan jul som jag spelade in den där videon där jag berättar om vilken situation vi satt i. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen, annars så skulle jag inte kunnat fortsätta jobba och göra filmer. Eftersom allt jag delar är en del av mig, så kan jag inte hålla undan sådant som påverkar mig så otroligt mycket.

Det var också då som mina följare gick samman, och en protestlista startades som nu har 38 500 namnpåskrifter från människor i hela världen, som vill rädda naturen här, och rädda Grundtjärn och resten av byarna med omnejd, och samernas vinterbetesmark.
Jag hade själv inte en endaste uns av ork att påbörja en namninsamling då, efter alla år. Så ni kan ju förstå hur rörd jag blev över att andra med ny kraft tog tag i detta och hjälpte till att sprida ordet vidare. Det blev medial uppmärksamhet av detta, och lokaltidningarna skrev om namnlistan och vi fick även vara med i radion och berätta om våra känslor. Det kändes hoppfullt. Vi fick ny kraft.

Men vi visste också att vi nu skulle behöva sätta oss i en olidlig väntan på politikernas beslut. För vi visste redan då att om kommunen säger JA till vindkraften igen, så flyttar vi. Vi vill inte ägna fler år av vårt liv till att vänta på att få leva fullt ut.
I januari var vi på ett möte med några av politikerna i Sollefteå kommun för att försöka påverka. En av de två drabbade samebyarna var också på ett möte samma kväll, och det kändes bra att politikerna tog sig tid att lyssna på oss. Det var också då som jag överlämnade namnlistan (på PDF fil, eftersom jag annars hade behövt skriva ut hundratals papper).

Sen var det återigen att vänta. Varje parti i kommunen skulle prata ihop sig och senare komma med beslut.
Där började en fruktansvärd berg och dalbana. Först hamnade vi som i en slags kortvarig depression. Tappade livslusten och kände att ingenting längre spelade någon roll. För att i nästa stund börja planera för flytt. Det var kaos i vårt inre.

Så kom ljuset i tunneln, när Centerpartiet förra veckan gick ut med att de sa NEJ till vindkraftsparken. Det som vägde tungt var samernas renbetesmark eftersom de tydligt protesterat mot denna vindkraftspark. Och även lokala näringar och boende i området.
Det var sån otrolig lycka och glädje! I samma veva fick vi även redan på två andra mindre partier (VI och SD) sa nej.
3 av 6 partier hade nu sagt nej, vilket innebar att det bara behövdes 2 mandat till för att säkra ett NEJ från kommunen. Och vi började känna hopp på riktigt. Vi började planera för en framtid här igen.
Jag kan i denna stund inte gå in på vad det är vi planerar att göra (lovar att berätta allt sen!), men till saken hör att det har varit ont om tid. I takt med att dagarna går innan alla partier bestämt sig så rinner tiden ut för oss. Chanserna minskar och vi trängs in i ett hörn där vad vi än gör kan försätta oss i en fruktansvärt jobbig sits.

I förrgår bestämde vi oss för att våga gå vidare med vårt projekt. Vi visste att vi snart inte har tid att vänta längre, och vi skulle aldrig förlåta oss själva om vi fegade ur och missade vår dröm. Vi tog ett steg fram, och det bubblade av lycka.
För att samma kväll få besked från Moderaterna att de beslutat JA till vindkraften. Hade de sagt nej hade det varit klart redan, och vi hade säkrat vår framtid i Grundtjärn. Det kändes fysiskt som ett slag i magen. Jag grät hela kvällen.

Och anledningen till att vi vågade vara så hoppfulla och gå vidare med våra planer trots att vi inte visste deras beslut ännu, var helt enkelt för att vi gjorde det stora misstaget att lita på politikernas uttalanden innan valet, där ALLA partierna i Sollefteå kommun gick ut med att de inte skulle bevilja några nya vindkraftsparker i kommunen. Även i denna artikel LOVAR dom.

Men det fanns ju fortfarande två partier kvar att invänta svar från, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Om någon av dom röstar nej, vilket de borde eftersom de LOVADE det innan valet, så vinner vi kampen.

Gårdagen var ett mörker. Mamma kom och försökte peppa oss att hitta styrka denna sista veckan innan alla kommit ut med sina beslut. Vi stärkte oss igen och skulle sen på ett möte för att gå vidare med våra framtidsplaner i Grundtjärn. Som att slitas mellan två verkligheter.
Ena stunden glittrade mina ögon inför att göra verklighet av vår dröm, för att i nästa sekund fyllas av tårar i fullständig förtvivlan.

Jag drömde vackra drömmar inatt, om vår framtid i Grundtjärn. Jag vaknade med ny energi. Nytt hopp.
Jag gick ned till köket, började ställa fram frukost och gick sen in på mobilen och fick det fruktansvärda beskedet.

Socialdemokraterna gav ett tydligt JA till vindkraften. Trots att de också lovade innan valet, att inte bevilja nya parker i Sollefteå kommun.
Här nedan ser ni kommunpolitikernas löften/lögner på frågan.

Jag har nog aldrig känt mig så sårbar någonsin. Att hela vår framtid just nu hänger på kanske…två personer. Två mandat. Varje dag känns som att genomgå en psykisk tortyr. En långsam, plågsam väntan på en dom. Ett straff vi måste genomgå, för att vi älskar denna plats.
Ett vägskäl där vi själva inte kan göra något annat än att acceptera vad som bestäms på måndag, när Vänsterpartiet har möte och ska komma fram till ett beslut. Allt vårt hopp ligger nu i Vänsterpartiets händer.

Om två partier redan brutit sina löften, utan att ens be om ursäkt, hur kan vi då vara säkra på att inte ett tredje parti gör samma sak?
Jag är så rädd. Jag är så rädd att behöva lämna vårt hem. Att behöva ge upp våra drömmar och snubbla på mållinjen.
Allt jag vill är att få bo kvar här. Att denna lilla del av Västernorrland ska få bevaras. Jag klarar inte av tanken på att marken ska fyllas med betong, och bergen ska sprängas för material till byggena, och 11 mil långa vägar ska byggas genom skogarna. Snart finns inga naturområden kvar här, om alla planer om vindkraften blir av.
Jag gråter för Norrland.

Jag önskar att politikerna förstod, att vi inte vill något illa med att försvara naturen och gå emot vindkrafts-industrin.
Förstår ni inte?! Vi gör det för att vi älskar er kommun. Inte för att vara jobbiga, bakåtsträvande medborgare.
Vi gör det för vi älskar denna del av Sverige, och för att vi vill bo här. För att vi tror att naturen här kommer vara tusen gånger mer värt i framtiden, än dessa kortvariga arbetstillfällen som vindkrafts-industrin kan inbringa.
Vi som drabbas är människor som bor och lever här. Vi är er framtid.

Ska vi satsa på vindkraft i Sverige, då kan vi väl hjälpas åt, hela Sverige? Inte exploatera hela Norrland och landsbygden som redan våldtagits av storbolagen i hundra år.
Älskade Grundtjärn, det här kan vara slutet eller början.

Just nu står vi mitt i vägskälet.
Vi är ett steg, ett litet papper från att ta ett fantastiskt kliv i vårt liv och göra verklighet av något vi drömt om i många år.
Men vi är också ett litet steg ifrån att behöva planera en flytt om en dryg vecka. Ett litet steg ifrån att riva upp våra rötter och drömmar, och börja om. Någon helt annanstans. Långt härifrån.

Jag vet inte hur jag ska stå ut dessa dagar. Jag önskar någon kunde söva mig och väcka mig på tisdag, när ett besked borde vara offentligt.
Jag vet inte hur jag ska orka känna denna förtvivlan. Jag vill bara stänga av.
Men vi måste vara starka nu.
Jag ska försöka mitt allt. Jag ska be till alla världens gudar.
Jag ska sända ut tankar till Vänsterpartiet, och hoppas att de ska välja med hjärtat.

Snälla, kan ni hålla tummarna? Kan ni be för att det ska gå bra? 
Kan ni sända positiva tankar? Jag behöver det mer än någonsin. 

Tack för att ni läst. Tack för att ni tar er tid.
Att få dela mina känslor med er, gör det lite lättare.

Stor kram och kärlek till er alla ♥