I början av sommaren brukar jag alltid vilja att tiden ska stanna, och jag nästan räds inför att sommaren och de ljusa nätterna ska ta slut. Men varje sensommar så ändras det och plötsligt så känns det som jag gärna tar emot hösten och de kallare årstiderna med öppna armar. Det är för att jag inser att varje tid har sin egen magi på något sätt.
När det blir kallare, så får jag elda i vedpannan och tända ljus. När sommarens växtlighet dör så får jag uppleva en färgexplosion. Och när mörkret faller så vaknar stjärnhimlen och norrskenet till liv. Allt som försvinner öppnar upp en dörr mot något nytt.
I natt sprang jag ut i min morgonrock och stövlar och beskådade ett norrsken som täckte hela himlen. När jag stod där och blickade upp mot himlavalvet så insåg jag att jag haft en helt magisk sommar, men att det också väntar en helt magisk vinter.