Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer

I början av sommaren brukar jag alltid vilja att tiden ska stanna, och jag nästan räds inför att sommaren och de ljusa nätterna ska ta slut. Men varje sensommar så ändras det och plötsligt så känns det som jag gärna tar emot hösten och de kallare årstiderna med öppna armar. Det är för att jag inser att varje tid har sin egen magi på något sätt.
När det blir kallare, så får jag elda i vedpannan och tända ljus. När sommarens växtlighet dör så får jag uppleva en färgexplosion. Och när mörkret faller så vaknar stjärnhimlen och norrskenet till liv. Allt som försvinner öppnar upp en dörr mot något nytt.

I natt sprang jag ut i min morgonrock och stövlar och beskådade ett norrsken som täckte hela himlen. När jag stod där och blickade upp mot himlavalvet så insåg jag att jag haft en helt magisk sommar, men att det också väntar en helt magisk vinter.
082701082605082702

Det mörker du ser, gör att stjärnorna märks lite mer

Hej på er kära läsare!
Det är är en regnig, men vacker förmiddag här i Grundtjärn, och jag har spenderat morgonen vid arbetsbänken. Men så fastnade jag stund vid datorn och lyckades snubbla in på en länk som fick mig att åka en mycket känslofylld berg och dalbana. I en timma vankade jag fram och tillbaks i köket och var alldeles upprörd, och samtidigt kände jag mig riktigt mesig som blev upprörd över något så litet. Men tro det eller ej, så är jag väldigt känslig när det gäller vissa saker. Jag kan vara hur lycklig som helst, men ett litet hårt ord riktat mot mig kan få mig att gå i tusen bitar. Jag är känslig som en porslinsdocka, som en tant en gång sa. Jag tar åt mig väldigt mycket, speciellt om det är något negativt. Det är ju verkligen dumt att man är sådan, men jag tror jättemånga av er kan känna igen sig i det. Det är nog ganska mänskligt att av tusen positiva ord ta åt sig mest av ett enda negativt. Visst är det märkligt?

Men i alla fall, så gick jag runt i köket och mycket tankar flög i luften. Jag kände ganska snabbt ett starkt behov av att få skriva om det här, och få ner mina tankar till ord. Den här länken som jag pratar om, är en krönika i Västerbottens Folkblad skriven av Emma Lövgren, som handlar om just bloggande och där jag nämns ett antal gånger. HÄR kan ni läsa krönikan.

Om ni nu läst krönikan så förstår ni nog vad som fick mig att bli så berörd. Jag ser det nu som ett väldigt bra tillfälle att visa hur jag tänker om det här. För visst stämmer det som Emma skriver, att jag alltid är positiv om precis allting, och det verkar som om jag aldrig har några dåliga dagar eller stunder då livet känns extra tufft.  Några har faktiskt sagt till mig ” Jonna…livet är ingen dans på rosor“.

Självklart förstår jag det, och självklart har jag lika mycket upp och nedgångar i livet som vem som helst. Speciellt det senaste året har varit otroligt tufft. Men även de dagar med mycket motgångar försöker jag vända om till något positivt. Om jag inte hade gjort det så hade det här året blivit tusen gånger jobbigare. Jag hade kunnat fokusera på det negativa och jobbiga när jag t.ex. skrev inläggen om när jag ägnade större delen av juni till att klyva ved, eller de kalla vinternätterna när plusgraderna här inne började närma sig minus. Men jag fokuserar istället på det som är positivt. Jag har också väldigt lätt för att bli jätteglad för “småsaker”.

Jag tror att hur man upplever världen och livet helt beror på hur man själv väljer att se på det. En fantastisk upplevelse kan för en annan upplevas helt annorlunda. Allt kommer inifrån oss själva. Oavsett vad som händer så tror jag att vi skapar vår verklighet genom hur vi själva uppfattar den.

Och ja, det stämmer också det som Emma skrev, att jag hejdlöst romantiserar livet. Jag är en romantiker. En stor sådan. Jag romantiserar det mesta i livet men det är också för att jag helt enkelt upplever verkligheten så, inifrån 🙂

Jag, en överglad hopplös romantiker 😉