När jag var tio år kom jag på världens bästa affärsidé. Jag satt och tittade på något vetenskapsprogram på TV:n där de berättade att diamanter skapas av kol. När t.ex en meteorit slår ner på jorden och kolen utsätts för ett extremt högt tryck så kan små diamanter bildas. Det är även på det sättet man kan se vart ett meteoritnedslag ägt rum.

I samma sekund som jag fick höra den här informationen från TV-programmet rusade jag ut ur vardagsrummet och sprang ut i trädgården. Jag hämtade några kolbitar från grillen på altanen. Sedan letade jag efter de största och tyngsta stenar som jag orkade bära. Jag skulle skapa en diamantfabrik. 

När jag hämtat allt jag behövde så la jag en liten kolbit på en sten. Sedan tog jag en annan sten i handen och BAAAM! Jag smällde till kolbiten med all min kraft. Det vart bara mos av kolen. Men jag försökte. Gång på gång. Jag tog i så jag vart röd i ansiktet. Jag provade olika taktiker. Tillslut gick jag upp på “berget” som jag kallade det, som egentligen var som en väldigt stor sten precis utanför huset. Jag la kolbiten nedanför berget och sedan släppte jag stora stenar ner från berget och försökte träffa den lilla kolbiten.

Efter den här lilla historian inser jag att jag som tioåring seriöst trodde att jag hade samma styrka och kraft som ett meteoritnedslag.
Tänk om man som vuxen kunde behålla den där starka tron på sig själv som man hade som barn. Tänk om vi kunde behålla lite av den där glöden, nyfikenheten och tron på att verkligen allt är möjligt, så som vi trodde när vi var små. Nu menar jag inte att man borde gå och banka stenar på kolbitar, men ni förstår vad jag menar.
Den där kraften som finns hos barn, som så ofta slocknar när vi blir äldre, den borde vi försöka hålla kvar.

Barn ser inga gränser. De har inga färdiga mönster eller förutfattade meningar av vad som är möjligt och omöjligt. I deras värld är allt möjligt. Och det är det som är så fint. Det är det som vi vuxna borde försöka hålla vid liv hos barnen. Inte sätta stopp för barnets nyfikenhet och fantasi, hur knasiga deras idéer än är.
Som Einsteins citat “Fantasi är viktigare än kunskap”.

Tyvärr så försvinner så mycket av det under uppväxten. Som om ett lock sätts på en bruk med fjärilar. Det finns ingen dörr längre att flyga ut och upptäcka. Som vuxna har vi ofta färdiga mönster i hjärnan för hur vi tror att saker kommer bli. Det finns inte längre något utrymme att låta fantasin och nya möjligheter ta vid.

Jag brukar försöka påminna mig själv om att alltid se saker med nya ögon. Som med ett barns ögon. Att inte döma och ha förutfattade meningar om precis allting. Det är svårt, men bara genom att bli medveten om det kan göra så oroligt stor skillnad i livet. Att släppa taget om gamla mönster och låta fantasin och känslan komma till liv. Låta sig inspireras av allt runtomkring oss och leva här och nu.

Livets källa. Där ingen vet vad som egentligen döljer sig. Vi bestämmer själva vad som blir vår egen verklighet.