Jag skyller på det dåliga vädret att jag backade ner i diket ikväll och fastnade. Jag var så desperat efter kvällens solljus till några foton att jag hastigt backade “in på en väg” men missade den med 10 meter. Åh herregud vad pinsamt.

Jag och Mitra var på väg till en blomsteräng jag sett längs vägen till Bredbyn, för att jag skulle fota några bilder där i motljus. Vi höll på med intervjuer till halv åtta på kvällen och upptäckte då att det skulle bli en jättefin kväll. En sådan kväll som inte varit på över en månad. Vindstilla och solljus. Jag skyndade att packa ihop grejerna och sedan for vi iväg. Jag för att fota och hon för att filma mig när jag skulle fota.
Jag insåg att vi inte skulle hinna dit i tid, så när vi körde förbi en åker där solen höll på att gå ner bakom träden så bestämde jag mig snabbt för att stanna och fota där i stället. Sedan vet jag inte vad jag tänkte på. Jag trodde att jag backade in på grusvägen till höger men istället backade jag nedför diket. Inte ens i närheten av vägen! Flera meter ifrån. Sedan kunde jag varken köra upp eller ner.

Jag vart alldeles chockad över vad jag hade ställt till med. Och ingen täckning på telefonen. Jag och Mitra började gå längs vägen för att leta efter täckning. Inte en enda bil körde förbi. När jag hittade täckning ringde jag pappa och bad om råd. Det kändes inte som någon lösning var bra eftersom jag var ganska långt ifrån närmaste by och inte riktigt visste vem jag skulle be om hjälp klockan tio en lördagkväll. Det kändes jättejobbigt och pinsamt att jag lyckats backa ner i ett dike sådär.

Efter en halvtimma när jag börjat tappa hoppet så hör jag att det äntligen kommer en bil! Jag blir nervös och känner att det känns jobbigt att behöva be en främling om hjälp, en lördagkväll när alla vill hem.
Men till min stora förvåning så kände jag igen den stora bilen som närmade sig. Det var Markus Edlund och hela MES-gänget. “Markus Edlund Smide” från Myckelgensjö. De kom med två stora bilar med släp efter några dagar på en mässa.

Då dröjde det  inte länge innan bilen var på vägen igen.ÅH jag förstår inte hur jag kunde ha sådan tur!! Av alla människor på hela jorden så kom just dom! Fast jag blev redigt utskrattad för min väldigt klantiga backning, men jag förstår dom haha. Jag skulle också skrattat. Så det där lär jag ju få höra resten av livet nu så fort jag ser dom haha.

Men jag är bara glad att det ordnade sig. Det vart inga solljus bilder den enda fina kvällen på över en månad. Men jag gissar på att jag vart för desperat, och då blir det aldrig bra. Nu känns det bara skönt att ha kommit hem igen med en oskadd bil och en actionfylld kväll i bagaget 🙂

Haha

Så det kan gå 🙂

BÄSTA MES-gänget! Markus, Börje, Oskar, Sandra och Per-Magnus. TACK ni är bäst! 😀 Haha och Mitra fick något kul att filma. Det är ju alltid positivt. Måste ju visa att det händer något på lördagkvällarna ute i bushen.

Kvällen slutade bra ändå. Vi stannade och fotade och filmade en stund trots att solen gått ner.