När allting faller på plats

Hello!
A new week is here, and I want to start by thanking you for all the incredibly nice comments about the movie on my last post. I have answered a lot of the comments and I can say that I was very moved. So thank you for loving the movie! So thank you dear!

Last week, heaven was so beautiful in so many ways. Johan started his new job as a silversmith, we launched the webshop, I released the movie (which currently has 1.3 million views on facebook) and everything as well as getting a lot of speed in some way. And best of all, both me and Johan were constantly walking around with a very nice feeling in the body. A sense of a new beginning. That everything finally found its place. Every day we have looked at each other and said, ” But so, can you feel so good?
That’s the phase not many times in life, I really felt so strong.

And as the dot of the I have finally got back my song voice again. I have been able to bullet on Star and gone into the woods and sang. As I missed it.
And I’ve come up with things I wanted to change in how I work, etc. It was as though this year’s robbery and applicant finally came to a sort of ending destination. As the beginning of something new and better.

And of course, September is here now. September has always been like New Year’s Eve for me. There is really something new in the air throughout this month.
It’s an exciting and powerful time. Do you feel so too?

We have had so beautiful weather in recent days that it hurts my soul so much. A beautiful sunny day in September I think is a thousand times more wonderful than a beautiful sunny day in July. It’s hardly possible to compare. There is something about the air and the light.
But I’m still aware that in a month there can be frost, and even some snow on the ground.

So yesterday I went barefoot on the lawn and stayed there for several hours. I realized that I did not spend a single day all summer long on a blanket on the grass and just listened to the birds and the wind. It’s about time to pass when it’s just going out the door. And I thought about the winter that was that on several occasions I started crying for longing just thinking about greenery.
So I drilled down my feet in the lawn and took deep breaths of the air that was sprinkled with all leaves that are still green. Then I laid out a blanket and fell asleep for an hour. It will be one of the moments to remember when the darkness and the cold are here. Nanook also lay and rested in the shadow underneath the rows next door.

It’s so beautiful when everything is still green, but you start to see small signs of autumn. Some single red and yellow leaves. Color scales really like eye candy.
Now I will make sure that this week is as good. However, I have felt a bit self-starting today. I think last week’s exciting and fun events and intense pace made me very tired yesterday and today. But now I slowly start to find the beat again!

I’m actually thinking about going to the mountains north of a little while. I usually do it this year before the winter comes, and there is nothing more beautiful than the mountain world in autumn shoots. Yes, because I thought the thought, then it will be so. As soon as that thought comes to me, I start so crazy much after the mountains that I can not cope. There will be a seed growing in my brain so close, I’ll be in the car, regardless of whether I have time or not. But it is good. I have never regretted a roadtrip north. It is among the best I know!

I hope you have a great start on this new week. And hope the sun is shining with you too!
Sending is a big hug !!

När vinden får bestämma vägen

Alltså åh, igår kväll och natt var nog det vackraste jag hittills upplevt i år. Hela kvällen och natten liksom doftade magi. Det låg något speciellt i luften och av bara en ren slump blev det så att jag och Johan åkte ut med bilen längs sjön och in på små grusvägar. Vi bara åkte runt och upptäckte kring skogarna där vi bor och hittade den ena vackra platsen efter den andra.

Och ljuset…alltså igår var ljuset och himlen så vacker att det nästan grep tag i hjärtat på mig. Och ju senare det blev, desto mer magi vaknade upp. Vi åkte ut vid nio tiden på kvällen och kom hem vid 2 på natten. Det finns nog få saker som gör mig mer lycklig än att bara åka ut sådär spontant och upptäcka nya platser och bara följa känslan i stunden.
Jag känner mig fortfarande helt euforisk efter natten. Och ännu mer väntar, för sent i kväll far vi iväg på en liten spontan roadtrip. Vart vet vi inte riktigt. Bara att vi måste vara hemma innan måndag. Men norrut, såklart.
Vi bor ju intill en jättestor sjö, som heter just Storsjön. Och byn har ju som en egen liten gömd strand i skogen som är hur fin som helst. Men vill man se de vackraste solnedgångar så behöver man ta sig till en annan sida av sjön. Så det gjorde vi igår. Det var liksom så allt började. Vi ville bada och titta på solnedgången, för kvällen var så vacker.
Storsjön är verkligen vacker, med alla sina små öar. Ja, runt 30 små öar/holmar finns i sjön. Jag och Johan pratar allt mer om att vi någon dag vill skaffa oss en liten båt så vi kan åka ut på sjön tälta på öarna och fiska.
Haha, vi stannade till här ett tag och bara myste och flamsade och försökta behålla lugnet när svemyggen/knotten kom. Det blev dock inget bad här, så vi bestämde oss sedan för att köra vidare, över Brännan som det heter. Helt enkelt, köra runt den stora sjön.
Vi körde på en grusväg och såg en infart till en annan grusväg. Vi blev nyfikna och körde in där och kom sedan till ett grustag. Vi “besteg” grustagen och fick sen en så vacker vy över skogarna i solnedgången.
Alltid när man kommer upp en bit på höjden så blir jag så förundrad över all denna skog. Nog känns det ju att vi bor i skogen. Men, det är så mycket skog överallt. Åt alla håll. Det är så vackert att se det från ett annat perspektiv.
Jag älskar att tänka på hur all luft vi andas här liksom är filtrerad genom trädens alla löv och barr. Ren som skogen själv.
Grushögs-pussar är dom bästa!
Vi for vidare genom den ljusa natten. Hittade nya små omvägar som ledde oss vidare till nya platser.
Vi kom till en riktig John Bauer skog. Jag nästan rös på armarna när vi stod där, utanför “Skogsporten” som Johan sa. Vi både kände det som en slags port in till skogen. Och träden där vi kanten av porten liksom…de kändes som riktiga väsen. Som om de levde och betrakta oss.
De var inte onda, men det var som om man kände en viss respekt och vördnad. Den här skogen har något speciellt. Jag blev så glad att vi fann den, för jag älskar mystiska, gamla skogar som bär på något trolskt. Och det gjorde verkligen denna.
Vi körde vidare och kom upp på en vacker topp där vi stod en stund och njöt av det vackra midnattsljuset. Vilken kväll alltså…
Som om det inte vore nog med vackert för natten så kom dimman dansande. Det var första gången jag såg dimma den här sommaren. Annars brukar juninätterna komma med hur mycket dimma som helst, men i år har det varit så torrt och varmt. Så när jag fick se dimma blev jag helt…överlycklig! Jag rusade ut ur bilen och vid den här ån, som heter Juvanån, stod vi länge och bara betraktade magin.
Jag klädde ut mig till älva för en fotografering och jag lurade ut Johan i den dimsvepta myren. Det var magi i luften, som det alltid är när dimman kommer. Är man tillräckligt tyst kan man höra massa olika ljud ur dimmorna. Nästan så man inte vill vara tyst, för då hör man något. Jag har så många gånger hört röster från just dimmor. Skratt och gråt. Samtal där det inte går att urskilja orden. Bara rösterna.
Men det är så verkligt som om det var människor bara en bit bort. Trots att man befinner sig mitt ute i skogen där ingen människa syns till.

Jag tror dimman är som mitt emellan våra dimensioner. Något som både är fysiskt och icke fysiskt på samma gång. Då hamnar vi automatiskt närmare en annan dimension och i vissa ögonblick korsar de liksom varandra, och då kan vi förnimma något annat.
Förnimma det som vi i vår fysiska verklighet annars varken kan se eller höra. Dimman blir som en förstärkare. En högtalare.
Det är spännande, allt sådant där. Någon kväll ska jag sätta mig tyst ute på en dimmig myr och spela in ljud och film och se om jag kan fånga något ljud, så ni får höra.

Ett stort djur väsnades vid sjökanten en bit bort. Jag och Johan tittade på varandra.
Jag ropade “Jag ska bara ta några vackra bilder!” som jag alltid gör när jag är ute i skogarna och hör ett stort djur som är lite för nära inpå. Ljudet ekade så långt att ekot blev ett eko, som blev ett eko.
Man vet ju aldrig, det kan ju vara en björn eller en stor älg. Då vet dom att jag inte är där för att störa.
Jag är bara där för att fånga några ögonblick ur deras vackra värld.
Som sagt, det var en helt magisk kväll och natt. Jag är så, så glad över att allt blev som det blev. Att en väg ledde oss in till något annat, som sedan ledde oss vidare. Jag älskar när det blir sådär. Som om man bara följer vinden och ser vart man hamnar. Det är alltid då som det vackraste liksom uppenbarar sig.

Jag och Johan ska ju fara iväg ikväll på en roadtrip. Först ska vi åka till Örnsköldsvik och fira hans bror som fyllt år, och efter det far vi iväg, så det blir en liten nattlig bilfärd. Men nu när det är ljusa nätter så känns det bara mysigt att köra på natten. Jag kommer hålla er uppdaterade från vår resa på Insta-stories (@jonnajinton heter jag på Instagram om ni inte redan följer mig där).

Jag hoppas att ni får en superfin helg allihopa! KRAM på er! ♥

När saker och ting inte blir som man tänkt

Brukar ni försöka läsa av “tecken” i vardagen? Alltså att ni brukar känna efter om ni är på rätt väg eller inte? Ibland tycker jag nästan det är lite otäckt hur många saker som en efter en kan visa sig t.ex gå fel eller rätt, för att liksom valla en fram till rätt väg. Jag tror stenhårt på det, att om man är uppmärksam så går det att få någon slags vägledning. Lite som att lyssna till sin magkänsla eller sin intuition.

Idag hände en sådan där grej som från första sekund kändes som en enda stark motvind och som också slutade i att jag lyssnade på magkänslan och bara vände på klacken och tänkte “nu räcker det, jag är inte rätt just nu”. Och i samma sekund som jag bestämde mig för att ändra plan så kändes det liksom i kroppen hur något “lättade”. Detta låter kanske jättekonstigt för vissa, men jag tror också att många av er känner igen er.

Jag skulle egentligen åkt till Stockholm idag över dagen för att göra en liten filminspelning. För att göra historian kort så håller jag just nu på med ett roligt filmprojekt som jag fått i uppdrag av Google Arts & Culture, som handlar om att spela in några ljud som jag förknippar med det Svenska kulturarvet.
Det var ganska ont om tid, deadline nu på söndag. Jag var ganska sent ute med ett visst ljud som jag visste att jag ville ha. Ljudet av nyckelharpa, ett att våra äldsta instrument i Sverige. Finns nog inget instrument som jag så starkt tycker bär på den där urnordiska känslan, och när jag väl får en stark idé så kan jag liksom inte släppa det, även om det blir krångligt och svårt att få till.

Det slutade med att jag eftersökte någon som kunde spela nyckelharpa på min facebook. Efter bara några minuter fick jag tag i en jätteduktig folkmusiker som spelar nyckelharpa, och som hade tid på förmiddagen på torsdag. Jag blev överlycklig! Problemet var bara att jag då var tvungen att åka till Stockholm. Men just i stunden kändes det ganska okej. Jag är alltid beredd att gå över eld för att få till de scener jag vill. Så att åka till Stockholm kändes ändå ganska bra. Speciellt nu när jag hade fått tag i en så duktig musiker.

Tanken var först att jag skulle ta bilen ned, men insåg att jag aldrig skulle klara av att köra bil i Stockholm. Där går gränsen. Insåg att jag var tvungen att ta flyget på torsdag morgon och flyg hem på torsdag kväll för att hinna med. Och jag är flygrädd som vissa av er vet, inte överdrivet, men tillräckligt för att jag ska gå och ha ångest inför det. Så redan där började det kännas jobbigt. Men jag tänkte att jag måste göra detta så det är bara att bita ihop.

Jag hade en tydlig bild över att jag ville spela in scenerna i en miljö som speglar vår svenska historia. Men det var ju tvunget att vara lugnt och tyst för att inspelningen skulle bli bra. Musikern som skulle medverka tipsade om Skansen, och när jag kollade upp det så kändes det PERFEKT! Helst ville vi spela in inomhus i ett gammalt, vackert hus för att få bästa ljudet, så jag mailade Skansen snabbt och frågade om det fanns någon möjlighet att vara i ett av de gamla husen i en timma och spela in scenen. Men då behövdes tillstånd och övervakning undertiden, och jag var såklart för sent ute. Och sen kände jag ändå att jag aldrig skulle kunna jobba med en bra känsla om någon var tvungen att “titta på”. Är så känslig för det.
Så jag tänkte “jaja, men då spelar vi in scenen ute på det vackra området kring Skansen och de vackra husen där”. Och till min förvåning behövdes det även skriftligt tillstånd för det. Det var alltså inte tillåtet att varken fota eller filma på Skansen-området utan tillstånd, så det var helt kört.

Detta var alltså igår. Så dagen innan inspelningen hade jag  fortfarande ingen aning om var vi kunde spela in dessa scener i en vacker, lugn gammeldags miljö. Och vi hade ont om tid, bara några timmar fram till lunch, så vi kunde inte åka för långt utanför stan. Var hittar man ett gammalt hus/en vacker park/ett lugnt område i Stockholms stad? Jag känner inte till något alls. Som tur var hade musikern lite mer koll än jag och tipsade om lite fina områden utanför. I total desperation kontaktade jag en herrgård som hyrde ut rum till konferenser för att fråga om jag fick hyra ett av husen (Obs: dyrt!) men det var fullbokat. Och dessutom låg det långt utanför stan.

Det kändes redan då helt fel allting. Stockholm kändes inte som rätt plats. Jag visste att om jag hade fått filma här i mina hemtrakter bland alla vackra gamla gårdar och hus så hade det varit så mycket enklare. Det är liksom lite annorlunda här. Jag hade kunnat ringa någon som ägde en gård och de hade sagt “men åh så roligt, nyckeln ligger i krukan intill dörren. Lås bara när du klar“. Att hitta stället med rätt energi och rätt stämning i en storstad dagen innan inspelning och med ont om tid att ta sig dit…det gick liksom inte.
Som en sista utväg bestämde vi oss för att göra inspelningen ute i naturen kring djurgården. Varken jag eller musikern hade tänkt oss det från början, men det var vår enda lösning just då. Problemet var att det i väderprognosen stod att det skulle börja regna efter 11 på förmiddagen, så det kändes lite riskabelt.
Efter en natt utan nästan någon sömn på grund av en jobbig magkänsla inför filminspelningen och platsen och oro inför flygresan så satt jag sen i bilen med Johan vid 5 på morgonen på väg in till flygplatsen i Gideå utanför Örnsköldsvik. Jag sa till Johan att allt kändes så konstigt. Som om det inte riktigt kändes som om jag verkligen skulle vara i Stockholm om bara någon timma. Då blev jag ännu mer orolig, och tänkte att det kanske var för att planet skulle störta (haha).

Direkt när jag kom till flygplatsen så stod det att det skulle vara försenat en hel timma på grund av tjock dimma så att planet jag skulle åka med inte kunde landa. En hel timma var otroligt mycket förlorad tid på grund av den begränsade tiden jag skulle ha för inspelningen på förmiddagen. Och på grund av att dimman inte släppte så blev planet nästan ännu en timma till försenat, och det var då jag insåg att det inte skulle gå.
Vi skulle få skynda att hitta en plats vid Djurgården och stressa med filminspelningen och riskera att det började regna. Det blev en klump i magen och när jag satt där så kände jag hur fel allt var. Det var för många tecken på att det här inte var rätt. När jag gör något kreativt så är jag så känslig för hur det känns inuti.
Det är så viktigt att rätt känsla är där. Att jag känner att jag har med mig det där “flowet”. Då vet jag att det blir bra.
Men när en klump växer sig större i magen så vet jag att det inte är rätt.

Som tur var kunde jag få avboka flygbiljetterna på grund av förseningen (trots att man ju aldrig kan styra hur vädret blir) och få pengarna tillbaks. Var så otroligt tacksam för det. Jag ringde sedan Johan och som tur var kunde han ta komptid och hämta mig på flygplatsen igen.
Efter allt elände så kände jag en sådan enorm lättnad när jag bara “gav upp” och insåg att detta inte var rätt, och fick sätta mig i bilen med Johan igen. Och såklart en lättnad över att inte behöva sätta sig på flygplanet.
Det kändes så konstigt att vara så glad trots att inspelningen inte blev av, men det kändes som om det fanns en mening med detta. Efter så många år i det här yrket så har jag lärt mig lita på min magkänsla. Jag tar “tecknen” på största allvar. Och när det känns väldigt bra att vända på klacken och gå motsatt håll…ja då var motsatt håll den rätta vägen.

Och sen fick jag reda på att deadline för filmprojektet blev uppskjutet en vecka. YES!!!
Så nu är jag på ruta ett igen med det här lilla projektet. Men jag får en känsla över att det kommer lösa sig på något sätt. Ska ta itu med det i morgon.
Innan vi åkte hemåt så åkte vi förbi Jula så att jag kunde köpa skruvar till några ramar som skulle monteras. Och sen passade jag på att köpa en massa nya penslar! Finns nog inget roligare att köpa än just målarpenslar. Och nu hade dom mina absoluta favoritpenslar som jag inte sett i sortimentet på så länge. Dom runda penslarna!
Så ja, för er som undrar, jag köper bara mina målarpenslar och målartillbehör på byggvaruhus.
Med korgen full av nya målarpenslar åkte vi sedan hem till Grundtjärn igen. Dagen blev verkligen inte som jag tänkt, men den blev nog som den skulle bli. Nu tar jag nya tag i morgon igen så att jag kommer in i rätt känsla och kan ro det här projektet i land. Allt löser sig!

Om ni orkat läsa hela blogginlägget så förtjänar ni en storslagen applåd haha. Var nog i behov av att skriva av mig lite. Och det är som sagt alltid så roligt att dela allt med er. Vardagens alla små stunder.
Jag hoppas ni haft en fin dag! Så hörs vi snart!

KRAM ♥

När allt började

Det är svårt att tänka sig att jag är inne på min nionde vinter här i Grundtjärn. På ett sätt känns det ju såklart om jag levt hela mitt liv här. Vad gjorde jag innan egentligen? Hela min vuxna livstid har jag spenderat här, och det är så roligt att ibland titta tillbaks på bilder från första vintern.
På många sätt ser livet helt annorlunda ut nu. Men samtidigt så är mycket fortfarande likadant.

Jag tycker om att blicka tillbaks ibland. Det ger perspektiv. Det ger ett djup till nutiden.
Då var jag 21 år. Jag kände mig kvävd av livet i staden. Jag hade fått nog, och flyttade hit till släktens sommarstuga i hopp om att kunna börja ett nytt liv här. Då hade jag verkligen ingenting. Ingen plan, inget jobb, inga pengar, ingen koll på vad som krävdes för att ens klara och stå ut med en rejäl vargavinter i en kall och rå gammal skola. Allt var oskrivet.

Och det var nog också den skönaste känsla jag någonsin känt. I alla fall i början, innan allvaret tog vid.
Men den där känslan av att inte vara bunden till något alls. Inte ens ha en adress än. Bara vara helt fri utan några krav. Det fick jag i alla fall uppleva ett tag. Sedan väntade flera år av många tunga utmaningar innan jag kände att jag kunde pusta ut och få klart för mig att jag faktiskt kunde bo kvar här.

Men det är jag så evigt tacksam för. Det har gjort mig till den jag är idag.
Och tänk, jag får fortfarande bo kvar här.
Nanook var bara en liten skrutt på den tiden. Vi hade alldeles nyss fått börja lära känna varandra. Och ännu är han min trogne följeslagare. Tänk om jag hade vetat då vad mycket vår nyfunne vänskap skulle betyda för mig de kommande åren.

En av mina allra första videobloggar.
Jag bodde i köket i den gamla skolan. Ett hus som var väldigt svårt att värma upp under vintern. Ofta vaknade jag till nollgrader. Men vedspisen i köket var väldigt bra så på kvällarna hade jag ofta riktigt varmt och gott.
I hallen fanns en ännu bättre värmekälla. Den höll inte värmen länge, men när jag väl eldade i den blev den riktigt varm, så hallen blev många gånger min sovplats när nätternas köld blev för påtaglig.
För till saken hör ju till att jag råkade tajma in min flytt med den värsta vargavintern på många år. I december hade vi över -35 grader i över två veckor. Som mest var det -38, och då tåg jag den här bilden.
Rejäla och varma vinterkläder? Nej det fanns inte i min garderob på den tiden. Det var en trogen gammal jacka från HM och vantar köpt på ICA. Det var kanske lika bra att härdas på en gång.
Men det var också den vackraste vintern jag någonsin varit med om. Det var så vackert att jag nu i efterhand kan känna en liten sorg över att jag på den tiden inte var lika intresserad och duktig vad gäller foto. Men jag fotade ju ändå lite varje dag, och för mig är dom här bilderna en riktig skatt, oavsett om de är visuellt tilltalande eller inte.
För det mesta sov jag i bäddsoffan i köket med lille Nanook tätt intill.
Ibland, om nätterna inte var lika kalla och jag hade hunnit elda upp ordentligt, så sov jag i lärarinnans gamla sovrum. Där fanns en så vacker kamin där elden syntes lite svagt. Men där spökade det något fruktansvärt. Så nätterna där var inte att föredra.
Bloggen var relativt nystartad. Jag började med bloggen när jag flyttade hit i juli 2010, så under den första vintern var den ännu väldigt liten. Men jag bloggade ändå varje dag och kände att jag verkligen hade hittat något jag tyckte om! Att både fota och skriva och få uttrycka mig och berätta. Det passade mig så bra. Jag kommer aldrig glömma i december när min blogg fick hela 100 likes på facebook! Och jag hade ca 40 läsare varje dag. Det kändes jättestort för mig då. Och det var inte förrän sommaren därpå som jag fick börja blogga för lokaltidningen och tjäna en liten slant på den varje månad. Efter det så blev den sakta men säkert större samtidigt som jag fick väldigt mycket uppmärksamhet från media under 2011-2012, som gav den lite extra fart.
Allra första tiden hade jag ingen tvättmaskin. Ibland lånade jag tvättmaskin av min gammelmorbror Tage, och ibland tvättade jag i en balja och hängde upp allt i hallen intill kaminen så att det skulle torka. Men sen fixade familjen så det fanns både tvättmaskin och dusch! Herregud vilken lyx det kändes som då! 🙂
Jag minns att jag var väldigt trött under den här vintern. Det tog på krafterna att frysa. Jag hade ju aldrig varit med om något liknande. Jag flyttade från familjens lägenhet centralt i Göteborg, med kaklade badrum och golvvärme, till det här. Till en helt annan verklighet. Till en vardag där det krävdes mycket mer av mig själv för att hålla mig varm och för att må bra. Men det var precis vad jag behövde. Jag ville känna att jag lever. Få utmana mig själv lite.
Och kraften från det gjorde ändå att jag klarade vintern relativt bra.
Det är något speciellt när något är sådär nytt och lite spännande. De tre vintrarna efter första vintern var nog mer påfrestande psykiskt än första vintern. Men jag ångrade mig aldrig. Inte ens för en sekund. Jag visste ändå att allt kommer bli bättre med tiden, och att jag var på rätt plats.
Precis som då bär jag fortfarande in ved i ikea-kassar haha.
Tänk om jag hade fått vetat då, att allt skulle bli bra. Att jag skulle hitta möjligheter till att klara min ekonomiskt och att jag skulle kunna bo kvar. För det var ändå en av de sakerna som tyngde mig mest. Ovetskapen om hur framtiden skulle bli.

Jag önskar att jag hade kunnat gått fram till mitt 21 åriga jag och säga “Allt kommer ordna sig! Fortsätt bara precis som du gör. Följ magkänslan. Känn inget dåligt samvete när du ägnar tid åt kreativa projekt så som att fota ute i naturen eller göra filmer, även om du inte tjänar något på det ekonomiskt. För det kommer en dag när det är precis den delen du kommer att leva på.
Det kommer en dag när du lever din dröm.

Se ljuset. Inte mörkret. 
Tage var en stor trygghet i det nya livet i Grundtjärn. Både för mig, och för min mamma som sen också flyttade upp. Det är så mycket man ska kunna när man lever såhär. Saker blir trasiga, vattenrör fryser till is. Och så julgranen såklart, den ska man ju hugga själv! 🙂
Precis som då, så händer något vackert i själen när det där vackra vårvinter-ljuset varje år ger sig tillkänna. Jag hade aldrig upplevt det innan. Den otroliga lyckan i att se hur vintern sakta övergår till vår. Hur solen stiger lite högre varje dag. Hur man tvingas rusa ut med kameran för att fånga den vackra solnedgången.
Jag behövde leva närmare naturen för att verkligen uppskatta årstiderna. Och det blir bara starkare för varje år.
Varje vår blir bara mer och mer magisk.
Hoppas ni tyckte om den här lilla återblicken. Jag har så otroligt mycket bilder från förr. Massor av bilder som heller aldrig visats här på bloggen. Så jag hoppas göra lite fler sådana här återblickar framöver. Det är så roligt att få jämföra lite med hur livet såg ut då.
Jag känner ännu mer uppskattning och tacksamhet över hur saker och ting blivit.

Kanske är ni några läsare där ute som följt mig hela vägen? Vet att jag ibland får någon kommentar eller ett mail från någon som säger att de följt mig från start. Så otroligt roligt!

Hoppas ni har en jättefin tisdag! KRAM på er! ♥

När kraften kommer tillbaks

Hej på er!
Oj vad veckan har gått fort! Den är ju inte slut än, men insåg nu att jag inte gjort ett inlägg sedan i måndags.
Men dagarna har varit intensiva. Jag bestämde mig för att verkligen försöka rycka upp mig den här veckan och beta av en sak i taget. Det kändes som det var så mycket jag behövde komma ikapp med efter den där sista förkylningen och dippen, och det tyngde ned mig. Men de här dagarna har varit så himla bra. Jag var fått mycket gjort, utan att stressa.
Skrivit upp listor varje dag med vad jag ska göra, och strykt över allt eftersom. Varje gång känns det som en liten sten försvunnit från axlarna.

Jag har också fortsatt även denna veckan att äta riktigt nyttig mat och inget socker. Det har nu snart gått två veckor sedan jag började med det. Och jag kan säga nu att jag märker en så otrolig, nästan otäck skillnad. Jag mår så otroligt mycket bättre. Känner mig pigg och lätt. Och sötsuget har nästan försvunnit nu. Jag behöver inte längre socker för att hålla mig på banan. Jag till och med slutade med kaffe under den här veckan, bara på en obestämd kort tid, för att jag ville ge kroppen ännu mer “rening”.  Har druckit grönt te istället. Och det har funkat förvånansvärt bra. Jag mår så bra.

Det känns verkligen som en nystart nu. Nu är den tunga perioden över, och nu i efterhand är jag tacksam för allt. Jag lärde mig mycket om mig själv, och insåg att jag ville ändra på lite saker. Ska gå in lite djupare på det i ett annat inlägg.
Jag blev verkligen så otroligt inspirerad också efter att ha läst era fantastiska kommentarer på det stora inlägget jag gjorde. Blev både inspirerad och peppad av er som hade massor med tips och råd att ge, men också alla ni som kände igen er i min situation. Att läsa att ni också kände för att ta nya tag och prova på att leva lite mer hälsosamt.
Jag blev verkligen jätteglad! Har skrivit ned några böcker som ni tipsat om som jag ska köpa, och har även fått massvis med fantastiska recept både här och på mailen.
TACK älskade ni! ♥
Det har varit två underbara, soliga dagar, och jag har passat på att sitta en stund ute i solen varje dag. Jag tror inte det spelar någon roll hur mycket D-vitamin vi än äter. Det solen ger, det är liksom något annat. En livskraft.

Jag tycker vi gör det bra här uppe i norden. Jag tycker vi alla borde ge oss en rejäl klapp på axeln varje vår, när vi har klarat av ännu en solfattig vinter. Sen kan ju vintern vara helt magisk också! Jag älskar vintern, med kylan, snön och rimfrost!
Jag skulle aldrig vilja välja bort vintern. Inte för något. Men det finns också perioder när jag känner att bristen på sol har sugit ut livet ur kroppen på något vis. Så fasen vad bra vi är, vi klarade det i år också! 🙂
Och nu har vi den fantastiska våren framför oss!

Igår var en himla fin dag. Jag fick mycket gjort och på eftermiddagen när jag tittade ut genom fönstret och fick se torkvindan nästan begravd i snön så fick jag en idé om att göra en liten film. Bara en rolig grej liksom. Tog på mig min fina sommarklänning som jag ännu inte fått använt och begav mig ut med lite tvätt i den djupa snön. Årets träningspass kan jag lova.
Det mesta jag tänkte på i stunden var “Måtte inte någon granne se mig haha“.

När jag sedan kom in igen redigerade jag den på en gång och la ut på min officiella Facebook sida. 1 timma senare hade den 35 000 visningar.
Och nu, inte ens ett dygn senare, så har den 1,4 miljoner visningar. HAHAHA! Jag skrattade så jag nästan inte kunde prata när jag igår ringde mamma efter att jag hade lagt ut den och såg att den delades så fort. Det kunde jag aldrig ana.

Jag tror att det har varit en väldig tuff vinter på många håll. Väldigt mycket snö och dåligt väder. Inte bara i Sverige. Så jag tror väldigt många verkar känna igen sig. Och sen tror jag att det är en underbar sak att tillslut få skratta åt eländet. Det är verkligen det bästa som finns.
När något känns så jävligt så man tillslut bara skrattar åt det. Det är så många stunder i mitt liv, speciellt mina år i Grundtjärn, som skrattet lyft mig upp igen. Det är som om den glädjen på bara några sekunder kan sopa bort veckor av tyngd.

Det känns i alla fall jätteroligt att filmen blev så uppskattad! Ska bli kul att se hur den fortsätter spridas nu dagarna som kommer. Internet är verkligen en spännande värld.
Lite senare på kvällen när jag satt och jobbade med lite  bilder så ringde mamma och sa “JONNA! Det är ett gigantiskt norrsken ute!“.
Jag blev nästan lite rädd. Eller, det kändes så ovanligt. Jag har varken sett eller fotat ett norrsken på hela vintern. Det har ju knappt varit stjärnklart. Mest bara snö. Men jag slängde på mig kläderna och stövlarna och begav mig ut med kameran. ÄNTLIGEN NORRSKEN! Det hade inte kunnat komma mer lägligt. Alltså, det kändes som om himlen skickade energi och vackra färger. Så himla vackert!
Varje gång jag får se norrsken såhär stort över hela himlen så blir det en slags spirituell upplevelse på något sätt. Att blicka upp mot detta får mig alltid att se livets storhet. Det får mig att väldigt starkt känna att det finns så, så mycket mer. Så mycket mer. Vi här på jorden har bara fått ta del av en liten smula. Kanske därför känns det så underbart när vi i vissa stunder i livet får se en glimt av något annat. Stunder när vi upplever hur det är att verkligen befinna sig i nuet och för en kort stund känna sig ett med allt.
Mamma hängde med ut och hjälpte mig hålla Nanook så jag kunde koncentrera mig på att fota. Jag skrattade åt mamma när jag sa att hon verkligen har ett jobb med mycket blandade arbetsuppgifter nu. Allt ifrån pappersarbete och mail och administration, till paketinslagning och hjälp med diverse fotoprojekt. Tända hundra ljus ute i skogen en natt, hjälpa till att köra när jag åker norrut eller att hålla koll på hunden medan jag fotar norrsken. Saker som för mig är helt ovärderligt. Saker som underlättar så enormt mycket för mig.
Nya äventyr varje dag. Och arbetstider som verkligen inte går efter den normala mallen, haha. “Men det är ju det som är kul!” sa mamma. Och det är ju tur det! Tre månader har hon nu varit anställd hos mig. Och det är verkligen ett av de bästa beslut vi någonsin tagit.
Ett tag så verkligen kokade norrskenet på himlen. Det rörde sig så fort och blev så otroligt ljust att bilden nästan blev överexponerad. Jag och mamma bara stod och gapade. “MEN TITTA!!” sa vi om vartannat. Våra röster ekade i hela byn.
Det kändes så fint att äntligen få se ett rejält norrsken igen. Det var så längesen sist. Och det börjar ju verkligen bli i sista sekund. Redan i april så börjar himlen bli mindre mörk. Stjärnorna avtar allt eftersom och i maj är himlen för ljus för att se stjärnor. Nu kommer snart våren och sommarens ljusa kvällar och nätter. Så därför var jag extra glad över att få uppleva detta innan det var försent.

Såg ni också något norrsken igår? Kan tänka mig att det kanske syntes mer söderut också eftersom det var så stort.
Hoppas att ni har en underbar vecka allihopa! Stor kram på er ♥

Allt för en bild

Hej på er mina underbara läsare!
Det är en väldigt regnig och grå oktoberdag här idag och jag kan ju inte annat än längta tillbaks när jag sitter och redigerar lite bilder från resan i söndags. Som jag skrev i tidigare inlägg så åkte jag och min mamma till Stekenjokk över dagen i söndags. Jag var ju där bara veckan innan, men behövde åka tillbaks för att ta en ny bild i bättre ljus. En bild som jag ska använda som ny header här på bloggen inom kort. Ja, man får allt vara lite petig och envis ibland.

Det där med ljuset är det allra viktigaste för mig när det gäller fotografering. Allt handlar om rätt ljus. Det är ljuset som sedan ger rätt stämning och färger. Det är också därför jag i princip aldrig fotar mitt på dagen. Det är tidiga morgnar och sena kvällar, när ljuset är som mjukast.
Min mamma Anita hängde, och det blev en lite flashback när vi för drygt ett år sedan var i Stekenjokk för att jag skulle fotografera kampanjbilder till Hyundai. En resa som vi ofta skrattar åt nu i efterhand, även om det var några väldigt slitsamma dagar. Jag skrev ju ett långt inlägg om den resan, med en liten videoblogg som ni kan se här.
Så nu åkt vi upp igen, fast i samma bil denna gången, och för att jag istället skulle fotografera bilder till mig själv. Så det var inte alls med någon press utifrån. Mer en rolig liten resa, som jag hoppades skulle resultera i att jag skulle kunna ta den där bilden som jag faktiskt åkte dit för att ta. Det är ändå bara 22 mil till Stekenjokk härifrån, så det tar ändå inte så många timmar att köra.
Den här bilden tog jag när vi passerade Klimpfjäll. Åh, så fort jag kommer upp bland fjällen så händer något speciellt. Det är ju bara så fantastiskt vackert…
Vy från vackra Klimpfjäll.
När vi kom fram till Stekenjokk tog vi först en paus instill Saxån och drack lite kaffe. Jag kände mig alldeles överlycklig över att vara tillbaks igen. Vägen över Stekenjokk stänger ju nu i oktober och öppnar inte förrän till sommaren igen på grund av de enorma snömassorna. Redan nu låg det nysnö över de högsta fjälltopparna och luften hade plötsligt blivit mycket kallare sedan jag var här för en vecka sedan. Nästan alla trädens löv hade nu fallit. Det gick så fort.
Vi hade gott om tid på oss i Stekenjokk. Bilderna jag skulle ta behövde kvällsljus, efter att solen hade gått ned runt 18.30 tiden. Så vi tog det lugnt. Åkte runt och tittade och stannade lite här och var.

Haha, jag försökte flera gånger ta en bild på mig och mamma men det slutade bara med att vi låg dubbelvikta av skratt. Men dom bilderna blir ju såklart dom bästa. Lycka!
Underbara Stekenjokk! En del av dessa renar kommer snart att gå omkring i skogarna här i Grundtjärn under vintern, där de har sin vinterbetesmark.
När det började närma sig solnedgång var kameran riggad. Dock låg molnen som ett tjockt täcke på himlen. Och jag var ju helt beroende av kvällsljuset för att få till bilden som jag behövde. Det där med att förutspå väder i fjällen är helt omöjligt. Jag tog lite bilder även om det var moln och drog på mig jackan och vantarna mellan tagningarna för att hålla mig varm.
Efter ett tag tog jag en paus och gick in till mamma i den varma bilen. Medan jag hade fotat hade hon kört iväg en sväng. Jag måste ju alltid vara själv när jag fotar, något som min mamma är väl medveten om 🙂 Molnen låg fortfarande som ett täckte och jag började ana att jag nog inte skulle kunna få till den där bilden som jag ville. Mamma berättade att hon hade hittat en jättevacker gammal kåta längre bort intill vägen så vi bestämde oss för att fara dit en stund medan vi hoppades på bättre väder. Och jag är så glad att vi gjorde det. Vilken otroligt vacker plats, som säkert bär på mycket historia.
Inuti kåtan fanns en eldstad och jag hade gärna gjort upp en eld och stannat där över natten. Någon gång skulle jag vilja göra det. Vilken känsla.
Medan vi besökte denna vackra plats så började himlen att spricka upp lite, och vackert kvällsljus började strilas genom molnen. Äntligen. Det var nästan som om jag kände på mig att det kommer bli bra ljus tillslut. Jag kände ingen oro, trots att hela resan hänger på den här lilla stunden. Vi åkte tillbaks till platsen där jag skulle ta bilden igen, där jag hade lämnat kameran kvar på stativet.
I 45 minuter efter det så blev ljuset och himlen bara vackrare och vackrare, och jag gjorde glädjerop mellan bilderna jag tog. Jag var SÅ tacksam att jag fick det där kvällsljuset som jag behövde. När jag kände mig klar var tog jag den här bilden innan jag skulle bege mig tillbaks till bilen och värmen igen. Sedan åkte jag lycklig tillbaks till Grundtjärn igen, och var hemma innan midnatt. Tänk vad mycket man kan få uppleva på en dag sådär. Jag är så himla glad att jag åkte, även om det bara var för att ta en bild. Det var så värt det!

KRAM på er ♥

När allt känns extra meningsfullt

Hej på er!
Idag har regnet öst ner hela dagen, men det kändes ganska skönt efter en helg som spenderats mestadels ute. Det är något väldigt skönt med regnigt väder ibland. Så avslappnande. Ingen jobbig känsla av att man egentligen vill vara ute men behöver sitta inne för att få saker gjorda.
Så idag har jag varit här hemma mest. Suttit framför datorn och så smått börjat komma igång med den nya veckan. Jag har nyss ätit tre skålar med glass och krossad choklad, så just nu mår jag egentligen inte så bra haha. Jag kan verkligen inte hantera att ha glass hemma.

Helgen var så himla underbar. Jag och Johan ägnade hela dagarna åt lite olika projekt ute som behövdes göra. Göra ordning i växthuset, en väldans massa röjning ute på markerna och en hel del inkastning av ved. Sällan mår jag så bra som de där dagarna när jag får vara ute och greja. Få ta i lite. Och sedan på kvällen gå omkring och beundra hur fint resultatet blev efter dagens hårda jobb.

Tänka visa lite bilder från helgen, så ni får se vad det är vi grejar med här hemma.
Veden ska in i vedboden, och redan i fredags kväll hade vi fått över halva veden. Det kommer kännas SÅ skönt när vinterns ved är inne i vedboden.
Nanook låg bredvid och tittade på, och slogs med myggen som nu börjat komma. Förra året var myggen redan här i början av maj, men i år är liksom allt försenat. Så det är inte förrän nu som jag verkligen börjat känna av dom. Efter helgen kom jag undan med bara ca 20 myggbett. Tur att jag har en sådan hatkärlek till myggbett. Finns det något bättre skönt-jobbigt än att klia på myggbett?
Tomatplantorna som fått växa upp vid fönstret inne i sovrummet kändes nu tillräckligt stora för att få flytta ut till växthuset. Förra året hade vi hela övervåningen full med tomatplantor. Denna gången var det inte lika många. Jag ville dra ned lite på odlingen i år, eftersom det annars kan bli ett stressmoment om det blir för mycket.
Häggen har slagit ut, och det doftar ljuvligt ute nu.
Ute vid växthuset. Förra sommarens tomtatplantor var kvar så först fick jag ta tag i en rejäl utrensning.
Växthuset är ju ganska litet, men det är helt lagom för oss. Två pallkragar finns där inne, och i år fick tomaterna extra mycket plats att bre ut sig på.
De här tomatplantorna heter “Moonglow”, och de fröna fick jag av Stefan Sundström när vi ockuperade Sollefteå BB i våras. Han sa att det var de godaste och nyttigaste tomaterna, och han är ju en riktig tomatexpert. Så jag fick upp 8 stycken Moonglow-plantor, som jag varit extra kärleksfull och rädd om. Ser verkligen fram emot att få skörda “månljus tomater” till sensommaren 🙂
Växthuset färdigt! Tomaterna såg lite ledsna ut efter flytten, men efter två omgångar med vatten mådde de bättre igen. Nu ska bara träplankan som ligger över takfönstret bort, så de får riktigt mycket ljus.
Johan hade varit ute på ängen och röjt medan jag planterat i växthuset. Han såg så fin ut där han kom och gick.
Det känns så underbart att få vara ute och greja tillsammans med Johan. Även om vi ibland håller på med olika saker, så fylls jag med sådan lycka och kärlek när jag tittar bort mot honom. Allt känns så extra meningsfullt. Jag får så mycket mer kraft av vetskapen att jag inte längre bara gör något för mig själv. Numera är det för oss. Det blir så mycket roligare.
Utanför växthuset hade jag två tomma pallkragar så jag bestämde mig för att sätta lite potatis i dom. Jag hade en påse med gammal potatis i kylen som var helt perfekt för att sätta i jorden. Vi har ju egentligen ett stort potatisland ute i trädgården men jag vet inte än om vi kommer sätta någon potatis där i år. Så då kändes det lättare att göra det i pallkragarna. Väldigt lätt att rensa, och i lagom mängd.
Jag skulle nog kunna tänka mig att göra i ordning några fler pallkragar som vi har i ladan. Jag tycker det känns så mycket lättare att odla saker i pallkragar. Som om man får mer kontroll på ogräset. Potatislandet ute på ängen…det spelar ingen roll hur många gånger man rensar. Efter 1 vecka har det börjat växa en gräsmatta där. Det tar så otroligt mycket tid att hålla rent där, så det roliga liksom försvinner. Så hmm..har i några tips så får ni gärna dela med er. Tycker ni det låter som en bra idé att odla potatis i pallkragar? Någon som har erfarenhet?
Det var en väldigt härlig lördag ute på markerna. Det är ju sådana här dagar jag verkligen längtar efter på vintern. När man kan vara ute och greja och se hur allting växer till liv.
Lördag kväll och natt spenderade jag i ateljén, och fortsatte med mina “rosegold” målningar. Experimenterade med färgblandningar och försökte hitta vackra nyanser.
Och igår (söndag) så var vi ute och röjde större delen av dagen. Den största ängen är helt klar nu, tack vare att Johan spenderat all sin lediga tid med att röja. Helt otroligt! Det känns SÅ skönt. Hade vi väntat ännu ett år med att röja så hade slyn växt så otroligt mycket, och då tar det så mycket mer tid.
Det var vår helg i stora drag. Hoppas att ni också hade en superfin helg allihopa! TACK för allt fint ni skriver.
Kramar i massor ♥