Det ordnar sig

Idag började dagen inte lika bra som den slutade igår. Ett tag tänkte jag att det berodde på att det är fredagen den 13:de idag. Men jag tror nog jag hamnade i ett sådant där tillstånd då minsta lilla problem blir världens största och man börjar grubbla över allt.

På morgonen hade jag åkt till Junsele på ett ärende och då hörde jag att bilen började låta konstigt. När jag kom hem lät det som om jag körde en Harley Davidson. Tittade under bilen för att se om ljuddämparen gått sönder, som den gjort en gång tidigare, men jag kunde inte se att något såg trasigt ut. Sen är jag inte så kunnig när det gäller bilar så jag har liksom svårt att avgöra om något ser konstigt ut. Jag blev i alla fall lite ledsen över det och orolig att det ska vara något jag måste lämna in. Sedan så har den vänstra bakblinkern gått sönder och trots att jag bytt lampa så funkar den inte. Måste fixa det på något sätt också.

Hela veckan har egentligen varit en vecka då allt tycks gå sönder. Eller försvinna. Min fjärrutlösare till kameran, som jag knappt klarar mig utan, har försvunnit. Eller jag måste ha tappat den. Vet inte vart den har tagit vägen. Har gått runt och oroat mig för det hela veckan. Nanook välte ner en dagljuslampa. Den sprack inte men den gick sönder. Och en massa andra småsaker har gått sönder. Mina sista par jeans som inte hade några synliga hål, sprack nu i knät. Så nu har jag inga hela brallor. Nu får jag hålla mig i Grundtjärn tills  sommaren när man kan gå ut utan byxor 😛

Så i morse, efter det där med bilen, så kom alla dessa problem över mig samtidigt. Jag började oroa mig för allt och inget, och för hur jag skulle klara mig, och hur jag skulle hinna med allt som ska hinnas med. Tiden bara springer iväg och jag känner alltid en sådan tidspress. För ett tag kändes allt bara hopplöst. Som om allt nu bara skulle falla samman. Jag satte mig på en stenplatta i solen utanför dörren och kände mig alldeles superledsen.

Plötsligt när jag satt där i solen så tänkte jag efter. Jag tänkte på norrskenet jag såg igår och mindes hur jag igår tänkte på hur små vi är under den oändliga stjärnhimlen, och att allt är så vackert, stort och fulländat precis så som det är. Och då tänkte jag på hur små alla skitproblem är som man ständigt går och oroar sig över hela livet. Små problem som man gör till världens största, och som man inte ens borde lägga energi på, för man vet ju egentligen, att allt ordnar sig alltid.

Som en våg av värme sköljde över mig och plötsligt satt jag där på stenplattan och log, och allt kändes så mycket lättare. Jag gick in och kokade kaffe och hämtade sockerkaka. Sedan gick jag ut i solen igen och drack kaffe och delade sockerkakan med Nanook. Det var en härlig stund. Nu var jag på banan igen, med ny energi och tillräckligt stark för att inte låta något annat skitproblem dra ner mig idag 🙂

När jag tittade under bilen för att leta efter anledningen till varför bilen låter så konstigt.

När allt kändes bättre 🙂

Mums

Nanook dregglade efter mer sockerkaka 🙂

Det ordnar sig alltid

Hej på er!
Jag vill bara skriva en liten förklaring till mitt förra inlägg, där jag skrev om hur ledsen jag var för att min kamera precis gått sönder. Det är inte den materiella förlusten som gör mig så ledsen, utan att jag blir så begränsad att förmedla mitt liv och mina känslor i bild här på bloggen. Att fota känns nästan som en del av mig, det är det jag brinner för och därför känns det här riktigt jobbigt. Men ni har helt rätt ni som kommenterade, att allting ordnar sig alltid 🙂 Jorden kommer inte sluta snurra, även om man tror det ibland =)