Hej på er mina solstrålar!
Först vill jag bara tacka så innerligt mycket för era stöttande och peppande kommentarer på mitt förra inlägg. Jag är så tacksam för alla era fina råd och värmande ord. Det betyder så himla mycket!
Nu var det ju några dagar sedan jag skrev sist. Det har varit minst sagt intensiva dagar som jag ska berätta lite om i nästa inlägg, så det är därför jag inte hunnit uppdatera er något än.
Jag vet att många undrat hur det gick hos läkaren i torsdags när jag skulle få kolla upp mina stämband (på grund av röstsvårigheterna just nu).
Först och främst, jag är verkligen så tacksam att jag fick tid så fort. Det trodde jag knappast.
Och åh, det gick verkligen jättebra i torsdags! För det första så fick jag träffa en helt otroligt duktig läkare som verkligen var kunnig på området. Bara det var en lättnad, att få sitta och förklara hur jag kände det för någon som förstod och verkligen tog en på allvar. Först ställde hon en massa frågor där jag fick förklara hur det började och hur rösten kändes just nu osv.
Sen ställde hon frågan “Gnisslar du tänder?”
Det roligare är att jag alldeles nyligen fick reda på att jag antagligen gnisslat tänder under nätterna i flera år. Var till tändläkaren för första gången på typ….10 år haha.
Jag har gnisslat tänder såpass mycket att mina tänder är väldigt nedslipade, och jag ska nu få en bettskena i augusti.
Så ja, mitt svar var ju naturligtvis ja.
Och senaste tiden har jag verkligen känt hur jag gnisslat. Jag vaknar på natten och nästan känner grus i munnen och ömhet käkarna.
Jag trodde dock inte att det på något sätt kunde påverka min röst.
Nu fick jag återigen lära mig hur viktigt det är med avslappning och andning. Hon förklarade att stämbanden påverkas av hela muskulaturen kring axlar, käken och hals. Allting sitter ihop på sätt och vis. Det är därför det bland annat är så viktigt att inte vara spänd när man ska sjunga.
I alla fall, hon kunde direkt se och känna att jag var väldigt spänd i hela muskulaturen kring halsen. Sen tog hon sig en titt på mina stämband för att kolla så de inte hade några sår eller liknande. Så jag fick en lång sladd med kamera nedkörd i näsan ned till halsen. En upplevelse som hade kunnat vara ganska otäck. Men efter blodproppen i höstas så kollade dom mitt hjärta genom att köra ned en ännu tjockare slang med röntgenutrustning i halsen via munnen. Det var den mest otäcka fysiska upplevelse jag någonsin haft. Som att konstant kvävas, få kväljningar och sätta i halsen i tio-femton minuter. Så tack vare den erfarenheten kändes detta hur lätt som helst.
Till min stora lättnad var stämbanden helt oskadda. Det var så skönt att höra. Jag har varit så rädd att de var skadade på något vis.
Däremot sluter de inte tätt i högre toner, och det är bland annat det jag känt när jag sjunger nu att det blir ett skrapigt ljud.
Det är när stämbanden sluter tätt som man får till rena, starka toner. Både i prat och sång. Annars blir det luftigt, svagt och skört. Och det är precis det jag känt. Att min röst är skör och knastrig.
Allt på grund av att jag varit spänd och överansträngt rösten och helt enkelt använt rösten för intensivt mot vad den varit van med sen innan. Det var i alla fall vad läkaren trodde var orsaken till detta.
Så vad händer nu?
Jag har fått med mig massor av avslappningsövningar och andningsövningar som jag ska jobba med nu några gånger varje dag. Jag ska få bettskena så att jag slutar gnissla tänder under nätterna, så att muskulaturen kan slappna av. Jag ska också få träffa en logoped som ska hjälpa mig komma på banan med rösten igen och få råd och tips om röstteknik (alltså inte sångmässigt).
Och sen, kanske viktigaste just nu, att slappna av kring allt detta nu och inte oroa mig och spänna mig över att rösten är dålig. Ta det lugnt och njuta av sommaren och veta att allt kommer bli bra igen.
Det känns som mitt senaste år i stort sett varit som en enda stor prövning och lärdom att lyssna på kroppen och lära mig koppla av.
Kanske en av de viktigaste saker vi lär oss här i livet. I alla fall som världen och samhället ser ut idag. Ett måste för att vi ska kunna överleva.
Tänk om människorna för 5000 år sedan fick veta det om framtidens människor. Att dom kommer behöva lära sig de mest självklara saker.
Som att andas.
Jag är väldigt glad och tacksam över att den jobbiga känsla jag bar på förut nu ersatts mot en bra känsla. Jag ser fram emot den här sommaren och vad den kommer ge. Och som alltid kommer sen hösten att komma med nya friska vindar.
Jag hoppas att ni mår bra allihopa och att ni har jättefina dagar i sommarvärmen ♥
KRAM på er!
Så nu åkt vi upp igen, fast i samma bil denna gången, och för att jag istället skulle fotografera bilder till mig själv. Så det var inte alls med någon press utifrån. Mer en rolig liten resa, som jag hoppades skulle resultera i att jag skulle kunna ta den där bilden som jag faktiskt åkte dit för att ta. Det är ändå bara 22 mil till Stekenjokk härifrån, så det tar ändå inte så många timmar att köra.
Vy från vackra Klimpfjäll.
När vi kom fram till Stekenjokk tog vi först en paus instill Saxån och drack lite kaffe. Jag kände mig alldeles överlycklig över att vara tillbaks igen. Vägen över Stekenjokk stänger ju nu i oktober och öppnar inte förrän till sommaren igen på grund av de enorma snömassorna. Redan nu låg det nysnö över de högsta fjälltopparna och luften hade plötsligt blivit mycket kallare sedan jag var här för en vecka sedan. Nästan alla trädens löv hade nu fallit. Det gick så fort.
Vi hade gott om tid på oss i Stekenjokk. Bilderna jag skulle ta behövde kvällsljus, efter att solen hade gått ned runt 18.30 tiden. Så vi tog det lugnt. Åkte runt och tittade och stannade lite här och var.
Haha, jag försökte flera gånger ta en bild på mig och mamma men det slutade bara med att vi låg dubbelvikta av skratt. Men dom bilderna blir ju såklart dom bästa. Lycka!
Underbara Stekenjokk! En del av dessa renar kommer snart att gå omkring i skogarna här i Grundtjärn under vintern, där de har sin vinterbetesmark.
När det började närma sig solnedgång var kameran riggad. Dock låg molnen som ett tjockt täcke på himlen. Och jag var ju helt beroende av kvällsljuset för att få till bilden som jag behövde. Det där med att förutspå väder i fjällen är helt omöjligt. Jag tog lite bilder även om det var moln och drog på mig jackan och vantarna mellan tagningarna för att hålla mig varm.
Efter ett tag tog jag en paus och gick in till mamma i den varma bilen. Medan jag hade fotat hade hon kört iväg en sväng. Jag måste ju alltid vara själv när jag fotar, något som min mamma är väl medveten om 🙂 Molnen låg fortfarande som ett täckte och jag började ana att jag nog inte skulle kunna få till den där bilden som jag ville. Mamma berättade att hon hade hittat en jättevacker gammal kåta längre bort intill vägen så vi bestämde oss för att fara dit en stund medan vi hoppades på bättre väder. Och jag är så glad att vi gjorde det. Vilken otroligt vacker plats, som säkert bär på mycket historia.
Inuti kåtan fanns en eldstad och jag hade gärna gjort upp en eld och stannat där över natten. Någon gång skulle jag vilja göra det. Vilken känsla.
I 45 minuter efter det så blev ljuset och himlen bara vackrare och vackrare, och jag gjorde glädjerop mellan bilderna jag tog. Jag var SÅ tacksam att jag fick det där kvällsljuset som jag behövde. När jag kände mig klar var tog jag den här bilden innan jag skulle bege mig tillbaks till bilen och värmen igen. Sedan åkte jag lycklig tillbaks till Grundtjärn igen, och var hemma innan midnatt. Tänk vad mycket man kan få uppleva på en dag sådär. Jag är så himla glad att jag åkte, även om det bara var för att ta en bild. Det var så värt det!
