Dimman låg tjock denna tidiga torsdags morgon. Jag satt i min fåtölj i köket, drack starkt kokkaffe och tittade ut genom fönstret. Gryning var på väg och då bestämde jag mig för att bege mig ut och möta morgonen. Jag klädde mig varmt och tog kameraväskan över axeln och stativet i handen. Sedan gled jag ljudlöst iväg med sparken genom byn och genom tjocka lager av dimma. Det kändes nästan som om jag var uppe i himlen en stund.

Och sparkföret var sådär overkligt bra så man knappt behövde sparka något alls. Så tillslut la jag mina kameragrejer på sparken och åkte ut i skogen en sväng.

Det var något vackert, melankoliskt över denna morgon. Färglöst, skirt och svagt. Men ändå stark.

Det var alldeles tyst i skogen. Inte ett endaste ljud av fågelkvitter. Som om allting fortfarande sover djupt, trots att det redan börjat ljusna vid halv sju. Men om det är något jag aldrig tröttnar att lyssna på så är det tystnaden.