Tillsammans är starkare

Åh, det känns så fantastiskt roligt att äntligen få berätta för er om den stora, positiva förändring som kommer ske i mitt liv nu framöver. Det är något jag senaste halvåret desperat gått och drömt om. Något som skulle påverka allting jag gör till det bättre. Något jag verkligen, verkligen behöver nu och som kommer göra saker och ting så mycket lättare. Om en vecka tar jag ett stort steg framåt vad gäller mitt företag och kreative yrkesliv.
Jag ska anställa. Och inte vem som helst heller.
Min fantastiska mamma Anita.

Jag och mamma har alltid varit ett superteam vad gäller allt. Det finns ingen jag jobbar så bra och effektivt ihop med som just mamma. Det är nästan som om vi kommunicerar på ett annat plan, och vi är jättelika i mycket men har också många olikheter som kompenserar varandra.

Dessutom har hon liksom varit en del av allting jag gjort sen jag flyttade hit. Hon har varit med från början, fått se hur allt utvecklats och vet precis hur jag och mitt jobb fungerar. På många sätt har hon ju egentligen redan jobbat i mitt företag. Det var hon som hjälpte mig starta en egen firma 2013. Hon skötte bokföringen i flera år innan min lillebror Filip som numera jobbar som ekonom tog över det. Hon har grejat med bloggen och allt det tekniska bakom bloggteman och html-koder och annat, eftersom hon är utbildad programmerare. Hon har spenderat tusentals timmar med att lyssna på mina idéer och komma med råd och inspiration. Hon har torkat mina tårar alla de gånger jag vart nära på att ge upp, och fått mig att tro på mig själv och komma upp på banan igen.

När jag tänker efter, så är mamma verkligen en sådan stor del av hela min resa. Därför känns det så fantastiskt att just vi ska börja jobba ihop. Det blir inget stort och nytt steg egentligen. Det känns så himla naturligt. Men det kommer påverka både min mammas liv och mitt liv så enormt positivt.
Ni som följt bloggen i flera år vet ju att jag och mamma jobbat ihop innan. Vi har drivit företag ihop i sammanlagt 5 år. Vi startade företaget Nordkristall år 2009, när vi fortfarande bodde kvar i Göteborg. Vi hade så levande visioner och drömmar om våra silversmycken. Vi lärde oss allt från grunden, helt själva. Våran dröm från början var att driva företaget i Grundtjärn. Att smida i silver intill en brasa under norrskenet. Allt blev verklighet, om än vägen dit var lång och kämpig. Ja herregud vad mycket vi gått igenom tillsammans. När vi ibland pratar om de första åren Grundtjärn så blir det en blandning av skratt och tårar. Det är så galet allting. Ibland undrar jag hur vi vågade. Vi är så lika där, att låta våra drömmar bli vinden i seglet, som för oss fram i livet. Inget blir omöjligt, men det kan också bli väldigt kämpigt. Att tappa fotfästet inte bara en gång, utan flera gånger. Men nu, såhär flera år senare, så är jag så glad att vi vågade följa känslan i hjärtat.

År 2013 startade jag en egen firma, Jonna Jinton Sweden, och efter många rekommendationer så bytte vi även till det namnet på vårt smyckesmärke. År 2014 lanserade vi en ny webshop, och det gick så bra att vi tillslut var tvungna att lägga ned. Många, långa nätter i verkstaden tog tillslut knäcken på oss. Mamma jobbade inom vården i Junsele, och jag jobbade heltid med allt annat jag gjorde. Bloggen, fotograferandet och alla andra tusen projekt. Därför hade vi bara tid för smyckena när vi var “lediga”. Jag var inte beredd på att lägga allt annat åt sidan för att satsa på smyckena, och mamma kände inte att det var läge att säga upp sig. Det var ett tungt beslut, men också ett beslut som gjorde att vi kände en lättnad.

Vi har fortfarande verkstaden och alla verktyg kvar, och mamma brukar smida och skapa silversmycken när hon har tid. Till mig eller till vänner och familj. Men det är klart, att vi jämt och ständigt leker med tanken på att vi en dag kommer kunna sälja våra smycken igen. Speciellt nu när mamma kommer jobba heltid i mitt företag. Vi kommer båda få mer tid över. Så man vet aldrig vad framtiden för med sig ♥
Om man är en väldigt kreativ person och jobbar kreativt i sitt yrke, så tror jag det är väldigt viktigt att de man ska dela sina visioner och idéer med tänker och känner på liknande sätt som en själv.

Har ni någon gång fått en idé som känns sådär rätt i hjärtat? Ni känner passion och vill sätta igång med en gång? Och så berättar ni för någon, en familjemedlem, vän eller arbetskamrat, och får inte alls den där reaktionen ni tänkt er. De förstår inte alls. De tycker inte det låter så bra och försöker “ta ned dig på jorden igen”. Känslan du får är som om du precis släppte ut all luft ur din ballong. Du flyger inte längre. Den energin du nyss hade inom dig, var den energin du behövde för att göra det omöjliga möjligt. Det var den energin som skulle ta dig fram i ett stormigt hav och orka bita ihop när allt går emot. Men den du berättade din idé för befann sig inte alls på den nivån. Den kunde inte alls se det du såg. I vissa fall, så kanske det inte berör dig om andra inte förstår och känner samma känsla som du, men i många fall blir vi otroligt påverkade av vad andra tänker och tycker. En enda människas ord eller reaktion kan stoppa en människas steg mot att förverkliga sina drömmar. Eller tvärtom.

Min mamma är en sådan som jag kan dela alla mina tankar med.  Alla galna ideér och kreativa visioner som jag får. Hon är alltid med på vad jag menar. Om jag berättar om en filmidé för henne så blir hon lika berörd som om hon redan såg filmen framför sig. Därför känns det alltid så skönt att få prata av sig med mamma och bolla idéer. Hon sänker aldrig ned mig, istället så får hon mig att känna ännu mer kraft och inspiration till att utvecklas och göra verklighet av mina idéer. Oavsett vad jag gör egentligen. Hon vet att bara man följer sin egen känsla, så blir det bra. Och DET är en otroligt fantastiskt kvalitet som är ovärderlig att ha i en medarbetare.

Sen har vi ju också så otroligt roligt ihop. Vi skrattar tills vi ligger dubbelvikta på marken. Och det där skrattet har också varit vår räddning många gånger, när saker och ting gått emot och fått allt att kännas förjävligt. Ett gott skratt kan verkligen förändra energin på några sekunder. Det var definitivt en av anledningarna till att vi så länge orkade hålla igång med smyckesföretaget under de första åren när allt var kämpigt och svårt. 
Jag har alltid varit väldigt känslig med att jag måste vara ensam när jag är i ett skapande tillstånd. T.ex som när jag är ute och fotar, eller gör en mer bearbetad film osv. Att t.ex åka ut på fotoresor tillsammans med andra människor skulle inte alls passa mig. Det skulle störa. Jag vill inte ha någon att prata med eller någon att behöva “vara trevlig med”. Det låter säkert väldigt tråkigt, men jag tror också att många kan känna igen sig i det. Jag vill inte att någon tittar på när jag skapar. Vare sig jag skriver ett blogginlägg, fotar, målar eller något annat.

Det finns dock två personer som jag känner att jag inte störs av när jag ska skapa något. Och det är Johan och mamma. Det är nog för att dom känner mig utan och innan och jag känner inte att jag “skäms” när de tittar på mig medan jag är inne i något projekt. Mamma har ju några gånger varit med och hjälpt mig när jag t.ex gjort vissa fotojobb eller filmprojekt. Senast i oktober var vi ju upp till Stekenjokk för att jag skulle ta några bilder, bland annat den nya headern. Hon hjälpte till så att det skulle gå så smidigt som möjligt, och samtidigt så visste hon precis när jag behövde space och ville vara själv. Så då tog hon bilen en sväng medan jag fotade. Det passar mig så perfekt!
I september sa hon upp sig från sitt jobb. Bara det tycker jag är så otroligt modigt. Återigen kastar hon sig ut och följer magkänslan. Jag menar, jag har inget stort företag. Det är senaste året som det börjat gått bra ekonomiskt för mig. Att anställa någon är ett stort steg. Men jag känner att det inte var en sekund för tidigt. Jag känner i hela min själ att det här är rätt steg för oss båda.

Det var i somras som vi började fundera på det, när jag under en längre tid känt mig stressad över allt jag inte längre hann med. Som jag skrivit innan så blev det som en explosion åt alla håll det senaste året. Allting började gå riktigt bra. Det var så fantastiskt roligt, och jag vill ju hänga med på allt! Tacka ja till alla möjligheter som kändes roligt, tills jag insåg att det inte längre gick. Jag har tackat nej till så mycket spännande, för att jag inte hinner med. Nej till två bokförlag, nej till att kula på konserter i USA, nej till massor av olika utställningar runt om i Sverige, nej till allt som jag drömt om. Tillslut fann jag mig sitta framför datorn, halvt drunknande framför mail, fakturor, siffror och tråkiga papper. Så mycket planering. Allt tog sådan tid. Att bara driva allting varje dag tog musten ur mig. Vart tog tiden vägen när jag kunde springa ut i skogen och fota för att det var roligt?  Var tog mitt fria skapande vägen?
Måste det fria försvinna så fort det går bra? Förut var jag fri, men pank som en fluga. Nu tjänade jag pengar, men var låst i allt jobb.

När utställningen i Junsele var klar bestämde jag mig för att ta mitt livs första semester. Jag var så slut att jag inte kunde sluta gråta ett tag. Om jag började skratta, så övergick det tillslut i gråt.
Jag kände att det var dags för en förändring. Vi började så smått prata om idéen att mamma skulle kunna börja jobba i mitt företag. För en sak var säker, jag behövde en assistent.
Och jag kunde inte tänka mig någon bättre än mamma. Allting var ju redan som gjort för det. Det kändes som om hela livet plötsligt visade oss att det var dags att återigen slå oss samman och jobba ihop.

Mamma jobbade ju natt inom vården, ett arbete hon trivdes med men som såklart var väldigt slitsamt och med ett ständigt byte av dygnstrym, och jag höll på att braka ihop av allt. Hallå eller?! Plötsligt kändes det som det enda rätta. Vi både skulle få ett bättre liv. Mer tid, mer kvalitet. Och ROLIGT!
Det krävdes såklart en hel del funderingar och planering innan vi faktiskt tog ett beslut. Men den dagen mamma ringde och berättade att hon sagt upp sig, det var som en sten lättade från mitt hjärta. Både hon och jag kände att det var rätt beslut. Det var en sådan enorm lycka! För mig kändes det som enda lösningen till att jag faktiskt skulle kunna fortsätta med allt jag älskar att göra, utan att behöva prioritera bort massa och liksom “stänga ned”. Med mammas hjälp skulle jag få hjälp med allt det som tar tid och tynger mig. Med hennes hjälp skulle jag kunna få mycket, mycket mer tid till att vara kreativ istället för att sitta framför datorn med papper, mail och koder. Och samtidigt som jag skulle känna mig lättad och tacksam över att hon inte längre skulle behöva jobba natt och köra långt på nätterna och slita ut sig och sin kropp i ett tungt och krävande yrke. Istället skulle hon nu få bättre arbetstider och vi både skulle få en mycket lättsammare vardag och ett jobb som är utvecklande och roligt.
Om en vecka slutar hon från sitt jobb och börjar jobba för mig istället. ÅH! Jag är bara SÅ glad!
Hennes arbetsuppgifter kommer såklart vara otroligt varierande. Det som är så bra är att hon kan så otroligt mycket! Och dessutom bor vi så nära varandra vilket gör allting så mycket lättare.
Och hon är otroligt organiserad, något som jag helt och hållet saknar.

Bland annat kommer hon sköta allt pappersjobb, och hjälpa till med min mail och sortera i olika mappar så att jag klart och tydligt ser vilka mail jag ska svara på. Om ni har skrivit mail till mig någon gång, och inte fått svar, så ta det inte personligt. Är så tacksam för alla mail jag får, jag läser allt! Min mail har senaste året varit ett enda kaos. Det kommer in så mycket mail varje dag att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men det kommer mamma att hjälpa mig att få mer ordning på.

Hon kommer också hjälpa till med webshopen, så att jag kan öppna den igen. Anledningen till att den är stängd är för att jag helt enkelt inte hinner med att ha den öppen. Det blir för mycket jobb för mig ensam.  Men hon kommer kunna hämta och lämna paket på posten och hjälpa till med paketeringen, något som är otroligt tidskrävande. Det ska bli SÅ kul att äntligen öppna den nästa vecka igen!

Och sen, kommer hon hjälpa till med alla andra tusen, miljoner saker som jag kan behöva hjälp med. Mest av allt ser jag fram emot att bara få ordning på kaoset.
För på riktigt, det är så jag känt senaste tiden. Som om allt bara flyter omkring utan ordning och reda. Jag behöver någon som strukturerar upp saker och ting. Som att göra en storstädning i ett stökigt rum.
Ni vet hur underbart det känns efteråt? Plötsligt blir man SÅ mycket mer kreativ, bara för att man städat upp i oredan.
Det här kommer bli en underbar förändring. Ni anar inte hur glad jag är över detta. Och det känns så roligt att få dela detta med er nu.

Det känns ju också extra roligt att lilla Grundtjärn på 10 invånare nu har ett företag med två anställa.
20% av Grundtjärns invånare jobbar nu i Jonna Jinton Sweden. Och man vet ju aldrig, kanske blir det fler i framtiden 🙂

Det känns så häftigt att cirkeln snart är sluten igen. Nu får vi återigen jobba ihop, men den här gången på ett mycket bättre sätt. Jag ser så mycket fram emot det nya året och alla nya möjligheter.
TACK mamma för att du vågar ta det här steget. Det ska vi fasiken se till att inte ångra. Nu väntar en lättare, ljusare och mer balanserad tid för oss båda. ♥

Tillsammans kan vi förändra

I onsdags var jag för första gången med och ockuperade Sollefteå BB. Ända sedan BB lades ned den 31 januari så har det ockuperats dygnet runt av viljestarka ockupanter som liksom jag tycker att det är helt vansinnigt att stänga ned något så viktigt för bygdens framtid. Om ni vill läsa mer om detta så skrev jag ett inlägg för ett tag sedan som heter “En rädsla kring att få barn“.

Jag hade fått passet mellan klockan 16-20 tillsammans med fyra-fem andra ockupanter. Och just denna dagen var lite speciell. Det var internationella kvinnodagen, vilket gjorde att det var lite extra mycket aktivitet just denna kvällen. Det var ännu en ljusmanifestation utanför sjukhusets entré där massor med människor kom och tände ljus för BB. Och dessutom fick jag äran att sitta på samma pass som ingen mindre än Stefan Sundström! Han har varit otroligt engagerad i frågan gällande Sollefteå BB och det var så himla kul att få träffa honom igen och ockupera tillsammans.

Och sen…jag finner inga ord riktigt. Hela den här kvällen gjorde något med mig. Mötet med alla fantastiska människor. Känslan av en kraft som bubblade i luften. Engagemanget, viljestyrkan. Jag var väldigt rörd när jag åkte hem på kvällen. Trots att vi alla är där av en tråkig anledning så var det så mycket kärlek i luften. BB ockupationen har blivit som en mötesplats för människor. Det har länkat oss samman, eftersom vi alla kämpar för samma sak. För en trygg framtid i Ådalen.

Det händer något speciellt när så många människor tillsammans går in för att förändra något. Jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag tvivlar inte en sekund på att vi tillsammans kommer att förändra något. När jag ser vilken enorm passion det finns hos människor så inser jag verkligen vilken kraft vi har. 

Nu, några bilder från denna fantastiska dag och kväll! 

På plats i entrén i Sollefteå sjukhus där BB-ockupationen håller hus. SVT var även på plats denna dag för att intervjua oss om varför vi valt att ockupera. Är så glad att media lyfter denna fråga också. Nedläggningen av Sollefteå BB har ju verkligen spritt sig över hela världen nu sedan de “löste problemet” genom att anordna kurser i bilförlossning. Det är alltså inte bara vi som bor här som tycker det är helt galet.
Jag och världens bästa Stefan Sundström! Glada och stolta ockupanter!
Det är så fantastiskt, för så många företag och annat går med för att stödja ockupationen. Här har vi “Ådalens Pära” som valt att skänka pengar för varje säck potatis som blir såld. Naturligtvis köpte jag hem en säck med pärer! 😀
Här snackar vi ENGAGEMANG! Ser ni vad underbart!? Så många härliga, viljestarka människor på en och samma plats. Det var så härlig stämning här att jag bara skulle kunna komma hit för att få en dos av ren och skär glädje. Längtar redan tills nästa gång jag får äran att ockupera.
Stefans fantastiska syster Monica var också här! Hon har bland annat inspirerat mig till att lära mig att kula. För två somrar sedan så stod vi nere vid sjön här i Grundtjärn och hon visade hur man skulle göra och tänka. Så var bara tvungen att ta en selfie med oss alla tre också.
Vi är ju “ingift” släkt numera. Monica är alltså mamma till Arvid, som är tillsammans med min tremänning Åsa. Åsa och Arvid kanske ni trogna läsare känner igen? De är mina bästa vänner och bor i Näsåker, och tillsammans har de sonen Malte. Ni kommer nästa vecka få se när vi allihopa badar isvak! HUUUVVA!
Och fantastiska Hervor Sjödin var också på plats. Vilken underbar människa hon är. Hennes ögon glittrar och hennes leende smittar av sig som en stor sol. Henne lärde jag känna första gången när jag blev tilldelad “Nicke sjödins” stipendie. Ni kan se blogginlägget om det HÄR.
Under denna kväll kom folk och sponsrade med både 50 stycken rosor och tårta! Alltså…kärlek ♥
Ännu mer kärlek ♥

På kvällen blev det en ljusmanifestation utanför sjukhuset. Det gjorde även ljusmanifestationer för Sollefteå BB på andra platser i Sverige. Så fint att det sprider sig och att folk på andra orter inser vikten av att Sollefteå får behålla sitt BB.
Min kompis Sara och Stefan var ute och tände marschaller. Sara väntar barn och är en av alla de kvinnor som gått kursen i bilförlossning eftersom det nu är 10 mil för henne till närmaste BB, och 18 mil om det är fullbelagt där. Det är ju bra att man kan få en sådan kurs om olyckan skulle vara framme…men är det inte lite sjukt ändå? Att vi 2017 ska lära oss föda barn i bilen? Att föda barn innebär så enormt stora risker att jag inte ens kan begripa vad politikerna tänker på. Det är sinnesjukt. Det allra sista vi borde göra besparingar på är ju vården.
Blev lite rörd av att flyktingar från Syrien och Irak var med under hela kvällspasset och engagerade sig så starkt i ockupationen i BB. Kan inte ens föreställa mig den fruktansvärda världen de flytt ifrån, och ändå känner vikten av att engagera sig i denna frågan. Så fint.
Tillsammans är vi starka ♥
När klockan var 20.00 på kvällen så var vårt pass slut, och dessa fantastiska människor tog på sig västarna och gick på nattpasset, som är mellan 20.00-07.00. De sover alltså på madrasser här i entrén. Och såhär pågår ockupationen dygnet runt. Heja heja säger jag bara!
Haha, en sista selfie med Stefan efter vårt pass. Trötta och glada!
Vi skrev i gästboken!
Om ni vill följa ockupationen så finns BB ockupationens facebooksida som dagligen uppdateras med allt nytt som händer. Vill ni vara med och stödja på något vis så betyder det mycket av att bara gå in och “gilla” sidan. Spelar ingen roll varit i landet ni bor. Ju fler vi blir desto bättre!
Vi ska inte ge upp förrän BB öppnar sina dörrar igen och låter Ådalens framtid få födas fram i trygghet. 

Kärlek till er alla ♥