Tag Archives: vi

Tavelsignering i Sundsvall

Posted on by

Hej kära ni!

Tack för alla jättefina kommentarer som ni skrivit. Nu när jag haft ett uppehåll från bloggen ett tag så inser jag vad mycket jag saknar kontakten med er läsare. Det är alltid så skönt att skriva av sig och dela känslor här på bloggen för ni är alltid så himla många som förstår. Och att få känna sig förstådd är så otroligt värdefullt. Tack för att ni är så bäst ♥

Jag tänkte bara skriva ett litet inlägg nu och tipsa om ett event på IKEA i Sundsvall nu den 16 augusti. Det är årets “Unboxing event” där IKEA har lite olika aktiviteter mellan kl 16-20 och berättar om årets nyheter. Och som många av er redan vet så har jag ju fått ut en av mina bilder som en gigantisk tavla/väggcanvas på IKEA. Vill ni läsa inlägget från när jag berättade om det så hittar ni det här. Jag har dock fortfarande inte riktigt förstått att det är sant, men poletten kanske trillar ned nu när jag får se den i verkligheten för första gången.

I alla fall, jag kommer vara med på eventet och hålla till vid avdelningen för Ram & Bild på nedervåningen. Min ABSOLUTA favoritavdelning. Herregud vad många gånger jag snurrat omkring där och lastat kundvagnar fulla med ramar så jag knappt tar mig till kassorna sedan.
Så där kommer jag vara mellan kl 16-20 och bland annat få vara med och “avtäcka” tavlan kl 17 och sedan signera den (och den kommer tydligen lottas ut sen på IKEA’s instagram). Och de som köper den kan såklart också få den signerad av mig där på plats.

Så där kommer jag hålla till under kvällen, och bara hänga runt med kunder och kanske få krama om en och annan bloggläsare ♥ Jag ser jättemycket fram emot detta! Så jag ville såklart berätta detta för er om det är några av er som vill komma och säga hej eller bara kolla in nyheterna på IKEA. Det är så sällan jag är ute på event såhär men när jag väl gör det är det så himla roligt att få träffa lite följare i verkligheten. Vill ni läsa mer info om eventet så hittar ni det HÄR.
När vi ändå pratar om IKEA kan jag ju berätta om en helt galet bra nyhet, som jag inte heller riktigt har förstått är sant. Jag trodde det var i princip omöjligt att ens lyckas få med en av sina bilder som en tavla på IKEA. Nu har jag alldeles nyligen skrivit på ännu ett kontrakt. FÖR EN NY BILD!
Jag ska få ge ut ännu en tavla av en bild som jag tog förra året, som kommer lanseras världen över. Det ska bli till en canvas-tavla i lite mer normal storlek denna gången, inte som Snöstorp som är som en hel vägg. Men detta har ju liksom inte blivit officiellt ännu, den kommer inte lanseras förrän i augusti nästa år.
Jag är bara så otroligt glad. Och så chockad. Jag förstår inte hur…hur det är möjligt.

Jag satt och redigerade den bilden här om kvällen. Fixade till den i minsta detalj innan jag sedan skickade iväg den. Det var en märklig känsla.
När jag satt och redigerade den så tänkte jag på hur de ändringarna jag gör just nu, just ikväll, kommer finnas med på det slutliga resultatet som i framtiden kanske kommer hänga i tiotusentals människors hem världen över. Kanske hundratusentals, vem vet? Om jag ljusar upp den lite, eller gör dimman lite mörkare eller…ger den ett varmare ljus…det är liksom ändringar som ändrar så mycket, om ni förstår vad jag menar. Ja, det svårt att sätta ord på. Men vilken känsla alltså.

Jag är i alla fall så otroligt tacksam. Varje dag tackar jag universum för att det jag skapar får fortsätta spridas med vinden. För att jag får bo där jag bor, och får fortsätta göra det jag älskar.


Hoppas att ni alla har en fin torsdag! Och hoppas jag får träffa några av er på IKEA nästa vecka!
KRAM på er ♥

Tillsammans kan vi förändra

Posted on by

I onsdags var jag för första gången med och ockuperade Sollefteå BB. Ända sedan BB lades ned den 31 januari så har det ockuperats dygnet runt av viljestarka ockupanter som liksom jag tycker att det är helt vansinnigt att stänga ned något så viktigt för bygdens framtid. Om ni vill läsa mer om detta så skrev jag ett inlägg för ett tag sedan som heter “En rädsla kring att få barn“.

Jag hade fått passet mellan klockan 16-20 tillsammans med fyra-fem andra ockupanter. Och just denna dagen var lite speciell. Det var internationella kvinnodagen, vilket gjorde att det var lite extra mycket aktivitet just denna kvällen. Det var ännu en ljusmanifestation utanför sjukhusets entré där massor med människor kom och tände ljus för BB. Och dessutom fick jag äran att sitta på samma pass som ingen mindre än Stefan Sundström! Han har varit otroligt engagerad i frågan gällande Sollefteå BB och det var så himla kul att få träffa honom igen och ockupera tillsammans.

Och sen…jag finner inga ord riktigt. Hela den här kvällen gjorde något med mig. Mötet med alla fantastiska människor. Känslan av en kraft som bubblade i luften. Engagemanget, viljestyrkan. Jag var väldigt rörd när jag åkte hem på kvällen. Trots att vi alla är där av en tråkig anledning så var det så mycket kärlek i luften. BB ockupationen har blivit som en mötesplats för människor. Det har länkat oss samman, eftersom vi alla kämpar för samma sak. För en trygg framtid i Ådalen.

Det händer något speciellt när så många människor tillsammans går in för att förändra något. Jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag tvivlar inte en sekund på att vi tillsammans kommer att förändra något. När jag ser vilken enorm passion det finns hos människor så inser jag verkligen vilken kraft vi har. 

Nu, några bilder från denna fantastiska dag och kväll! 

På plats i entrén i Sollefteå sjukhus där BB-ockupationen håller hus. SVT var även på plats denna dag för att intervjua oss om varför vi valt att ockupera. Är så glad att media lyfter denna fråga också. Nedläggningen av Sollefteå BB har ju verkligen spritt sig över hela världen nu sedan de “löste problemet” genom att anordna kurser i bilförlossning. Det är alltså inte bara vi som bor här som tycker det är helt galet.
Jag och världens bästa Stefan Sundström! Glada och stolta ockupanter!
Det är så fantastiskt, för så många företag och annat går med för att stödja ockupationen. Här har vi “Ådalens Pära” som valt att skänka pengar för varje säck potatis som blir såld. Naturligtvis köpte jag hem en säck med pärer! 😀
Här snackar vi ENGAGEMANG! Ser ni vad underbart!? Så många härliga, viljestarka människor på en och samma plats. Det var så härlig stämning här att jag bara skulle kunna komma hit för att få en dos av ren och skär glädje. Längtar redan tills nästa gång jag får äran att ockupera.
Stefans fantastiska syster Monica var också här! Hon har bland annat inspirerat mig till att lära mig att kula. För två somrar sedan så stod vi nere vid sjön här i Grundtjärn och hon visade hur man skulle göra och tänka. Så var bara tvungen att ta en selfie med oss alla tre också.
Vi är ju “ingift” släkt numera. Monica är alltså mamma till Arvid, som är tillsammans med min tremänning Åsa. Åsa och Arvid kanske ni trogna läsare känner igen? De är mina bästa vänner och bor i Näsåker, och tillsammans har de sonen Malte. Ni kommer nästa vecka få se när vi allihopa badar isvak! HUUUVVA!
Och fantastiska Hervor Sjödin var också på plats. Vilken underbar människa hon är. Hennes ögon glittrar och hennes leende smittar av sig som en stor sol. Henne lärde jag känna första gången när jag blev tilldelad “Nicke sjödins” stipendie. Ni kan se blogginlägget om det HÄR.
Under denna kväll kom folk och sponsrade med både 50 stycken rosor och tårta! Alltså…kärlek ♥
Ännu mer kärlek ♥

På kvällen blev det en ljusmanifestation utanför sjukhuset. Det gjorde även ljusmanifestationer för Sollefteå BB på andra platser i Sverige. Så fint att det sprider sig och att folk på andra orter inser vikten av att Sollefteå får behålla sitt BB.
Min kompis Sara och Stefan var ute och tände marschaller. Sara väntar barn och är en av alla de kvinnor som gått kursen i bilförlossning eftersom det nu är 10 mil för henne till närmaste BB, och 18 mil om det är fullbelagt där. Det är ju bra att man kan få en sådan kurs om olyckan skulle vara framme…men är det inte lite sjukt ändå? Att vi 2017 ska lära oss föda barn i bilen? Att föda barn innebär så enormt stora risker att jag inte ens kan begripa vad politikerna tänker på. Det är sinnesjukt. Det allra sista vi borde göra besparingar på är ju vården.
Blev lite rörd av att flyktingar från Syrien och Irak var med under hela kvällspasset och engagerade sig så starkt i ockupationen i BB. Kan inte ens föreställa mig den fruktansvärda världen de flytt ifrån, och ändå känner vikten av att engagera sig i denna frågan. Så fint.
Tillsammans är vi starka ♥
När klockan var 20.00 på kvällen så var vårt pass slut, och dessa fantastiska människor tog på sig västarna och gick på nattpasset, som är mellan 20.00-07.00. De sover alltså på madrasser här i entrén. Och såhär pågår ockupationen dygnet runt. Heja heja säger jag bara!
Haha, en sista selfie med Stefan efter vårt pass. Trötta och glada!
Vi skrev i gästboken!
Om ni vill följa ockupationen så finns BB ockupationens facebooksida som dagligen uppdateras med allt nytt som händer. Vill ni vara med och stödja på något vis så betyder det mycket av att bara gå in och “gilla” sidan. Spelar ingen roll varit i landet ni bor. Ju fler vi blir desto bättre!
Vi ska inte ge upp förrän BB öppnar sina dörrar igen och låter Ådalens framtid få födas fram i trygghet. 

Kärlek till er alla ♥

Vintersjälar i historiens vingslag

Posted on by

Hej på er!
Förstå och främst, TACK för alla fantastiska kommentar. Ni är bara helt underbara. Jag har halkat efter lite i att svara på era kommentarer senaste dagarna men jag ska ägna tid åt det nu i helgen. Så om ni inte fått svar än så vet ni att det kommer.

Denna fredag har jag ägnat största delen av min tid inne i vedboden. Inte för att jobba med ved men för att fota lite bilder på tavlorna. Kan säkert låta märkligt men jag har hela tiden haft en tanke om att jag vill fota bilderna på kollektionen på en gammal sliten ladugårdsvägg. Finns inga väggar jag tycker är så vackra som just de där riktigt gamla träväggarna med breda plank. Där tiden fått sätta sina spår och som liksom tycks skifta i olika vackra nyanser. Så där har jag idag fotat mina 5 inramade tavlor, och jag tror det gick ganska bra.

Egentligen ska man ju kanske fota tavlor på en vit vägg i ett snyggt designat rum med snygga möbler. Men nu har jag inget sådant rum så då får jag ta vad jag har. Och dessutom älskar jag vedboden. Det är något speciellt med ljuset inuti gamla lador.
071501Här har jag hållit till under dagen. I min lilla tillfälliga fotostudio i vedboden. Det var faktiskt riktigt mysigt där inne. Jag spelade bra musik i hörlurarna och försökte hitta de bästa vinklarna för att få ljuset så bra som möjligt. Johan fick hjälpa mig hänga upp en pressening på kortsidan för att täcka igen ett hål som släppte in för mycket motljus. Ja, det där med ljuset är det allra viktigaste inom fotografering. Allt handlar om ljus. Att fånga ljuset rätt och hitta rätt stämning.
071502På andra kortsidan där en dörr förut hängt men som blåste bort i höststormarna fick vi istället täcka igen med en uppblåsbar pool. En pool som jag förhoppningsvis också får användas till det den är till för i sommar. Om vädret någonsin blir bra.
Jag var tvungen att täcka igen dessa ljuskällor för att få ljuset jämt där inne i ladan. När allt var täckt blev det väldigt bra!
071506071508071503Det är något med den här kontrasten som jag bara älskar. De gamla, naturfärgade väggarna mot de färgstarka tavlorna.
071504För att inte tala om det vackra golvet. Gamla, gamla golv som hängt med många generationer.
'Veden ligger och torkar inför den kommande vintern. Jag mår alltid väldigt bra av att vistas nära en stor vedhög. Det är väl någon slags instinkt. Lite som att vi människor mår bra av att vara nära vatten, eftersom de inger en trygg känsla av att vi där kan överleva och frodas. Så känner jag för veden. När jag är nära vedhögen får jag en trygg känsla i kroppen av vetskapen att jag får vara varm ännu en vinter.
071509Betraktar några av vintertavlorna som liksom fick en själ där inne i ladan, när solljuset strilades in mellan träväggarna. Här borde de få hänga för alltid. Nu är allt material klart, och helgen kommer ägnas enbart åt att bearbeta allt material, redigera bilder och en trailer-film, och sedan knyta ihop allt och göra hemsidan klar. Jag vet inte om jag kommer klara min deadline på söndag. Men jag hoppas. Jag ska jobba häcken av mig och se till att få detta projekt i mål som jag drömt om i flera år.

Nu önskar jag er en fin helg allihopa! Ta hand om er ♥ Världen och livet är så oförutsägbart.
Kramar i massor!

Det vi inte kan styra över

Posted on by

Godkväll på er!
Klockan är snart elva på kvällen och jag och Johan kom nyss in efter att ha varit ute och grejat i trädgårdslandet. Det är lätt att glömma bort tiden när det är så ljust ute på kvällarna. Men också skönt att kunna vara ute så länge. Tänk vad mycket mer man hinner än på vintrarna när det blir mörkt mitt på dagen.

Nu håller vi på att göra ordning för det kommande potatislandet. Något som var lättare sagt en gjort. Trots att vi gick några varv med jordfräsen där i våras och rensade lite ogräs så hade det redan hunnit växa upp en äng. Inte klokt vad det växer mycket där man inte vill att det ska växa. Jag var lite naiv som vanligt och trodde att vi skulle hinna sätta potatisen ikväll. Men det blir nog några kvällar till innan allt är klart.
Förhoppningsvis kommer det en dag under hösten då vi får plocka upp vår alldeles egen potatis, och då kommer det kännas värt allt slit.
062015062020Efter många varv lyckades vi ta oss igenom alla starka rötter. Det är väldigt tungt att gå med jordfräs, så vi turades om. Den ena gick med jordfräsen och den andra fick börja kratta upp allt ogräs och alla rötter. Jag insåg när jag stod där med krattan att det kommer ta sin tid att få upp allt. Det gäller ju att få jorden så ren som möjligt så att allt inte växer upp direkt igen. Hur gör ni för att få bort ogräs egentligen? Redan nu har en gräsmatta börjat växa över våra jordgubbar, trots att vi gjorde allt så noggrant. Kan det bero på jorden tro?
062017Haha och åh, vet ni? Ni är så himla gulliga som skrev så fint på förra inlägget om att ni såg fram emot mina bilder som jag ska ta den här natten. Årets ljusaste natt och fullmåne. Men jag sitter här och nästan mår lite dåligt över oron att jag inte kommer kunna leverera några vackra bilder överhuvudtaget. För molnen har dragit ihop sig och det blåser starka vindar. Solens syns inte till, och inte heller månen. Det är så lite magi i luften att om jag så vore uppe hela natten och verkligen gjorde mitt allt för att hitta något vackert så skulle jag komma hem tomhänt. Jag är inte inspirerad för fem öre. Och det känns så himla ledsamt att göra er besvikna. Jag ville så gärna få uppleva en sådan där riktigt vacker juninatt, med dansande dimmor och midnattsljus, och fånga den på alla möjliga sätt så att ni även skulle få uppleva det genom mina bilder.

Men jag måste vara ärlig. Om natten fortsätter såhär så kommer jag inte ha några vackra bilder i morgonbitti. Jag kommer ändå ställa klockan vid 2-3 i natt och gå upp och tittade hur det ser ut och hoppas på att det lugnat sig ute. Men det ser mörkt ut.
Det känns så himla trist, eftersom det alltid varit en tradition att fånga den här natten. Och konstigt nog har det nästan alltid varit sådär riktigt vackra nätter också just under sommarsolståndet. Men i år blev det inte så. Hela juni har varit väldigt märklig. Men det är ju därför naturen är så fantastiskt också. Den lever sitt eget liv och vi kan inte göra så mycket åt det. Och jag har aldrig kunnat tvinga fram en känsla. För att jag ska få inspiration och vilja ta bilder, så behöver jag känna en viss stämning och känsla. Annars är det hopplöst.

Jag hoppas ni inte blir ledsna nu i morgonbitti när det inte bjuds på några vackra nattbilder. Förhoppningsvis kommer det en vacker natt snart så jag kan ge mig ut och fota! Då ska jag ta igen för allt jag missat : )

Sov gott underbara ni! Eller godmorgon ni som ser detta på morgonen ♥
Kramar!

Dagar i det vilda

Posted on by

Nu sitter jag här med tårar i ögonen efter att ha läst era kommentarer på tidigare inlägg. Alltså…jag finner inga ord. Ni skänker mig så mycket värme, kärlek och uppskattning att det räcker och blir över till hela världen. Jag vet liksom inte hur jag ska tacka er. Varenda ord går rakt in i hjärtat. Blir också så rörd när jag ser hur vissa går till försvar mot de mindre trevliga kommentarerna. Är så otroligt tacksam för det, då jag just nu inte har tid att svara själv. De få gånger jag har något form av samarbete här på bloggen så rör det upp väldigt starka och upprörda känslor hos vissa. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om detta, då det är ett viktigt ämne att ta upp. Men så länge finns ett jättebra inlägg av Underbara Clara att läsa HÄR.

052506Åh det finns så mycket jag vill skriva och berätta hela tiden. Känns nästan som jag håller på att explodera när jag inte bloggat på ett dygn eftersom jag får uppleva så mycket och samtidigt vill ta er med på precis allting. Men det är svårt att hinna med den biten, så det jag inte hinner göra nu under resan får jag visa i efterhand.

Just nu befinner jag mig på caféet “Mommos veranda” i Kiruna. Ett ställe som jag såg att många av er tipsade om här på bloggen. Jag är så tacksam att ni gjorde det, för det är verkligen jättemysigt här! Känns skönt att kunna sitta här med datorn också för att greja med bilder och blogga. Nu tänkte jag försöka återberätta det senaste dygnet i korta drag!
052402I förrgår kom jag fram till Stora Sjöfallet Mountains center där jag bokade en natt på hotellet. Åh, det var verkligen helt underbart att få duscha och sova i en riktig säng. Det kändes som att få ladda om batterierna lite. Även om jag var ute och fotade halva natten så sov jag ut på morgonen. Så jag kände mig som ny igår! Efter att jag checkat ut satt jag i deras lounge några timmar för att göra blogginlägget som jag la ut igår. Under tiden bjöd de mig på en jättegod voffla och kaffe. Det är välbehövligt med sådana där små pauser från “bil-livet” och vildmarken.
052401Inne på Stora Sjöfallet Mountains center. Åh, älskade inredningen där! Så himla mysigt. Speciellt lampan var otroligt fin!
052404Sedan begav jag mig ut för nya äventyr. Jag tog det lugnt och stannade lite överallt och bara njöt av dagen. Mitt mål var att åka in mot Ritsem, som är en lång och krokig väg längs bergen vid Stora Sjöfallet. Den är flera mil lång och jag har verkligen drömt länge om att fara in där. Men när jag var på väg så blåste det in kraftig dimma och starka vindar. Det började regna lite smått och vädret kändes sådär lite kusligt. När jag väl kört förbi skylten där de varnar för sten-laviner och när vägen smalnade av och fortsatte under de gigantiska bergen in i dimman så stannad jag bilen. Jag började tveka. Jag kände mig osäker att köra in på vägen nu. Kanske berodde det på vädret. Eller kanske för att jag blev avskräckt av den stora, stora stenen som mosat vägen så de hade blivit tvungna att göra en ny väg. Jag ville inte bli mosad av en sten. Inte just då.
Jag tog upp mobilen för att titta hur vädret skulle bli framöver och det skulle hålla i sig med regn i två dygn framåt. Och då vände jag.
052408Jag fegade helt enkelt ur. Hade det varit soligt och vackert väder hade jag förmodligen inte gjort det. Det var bara hela stämningen som gjorde att det inte kändes helt bra. Och vetskapen om att det skulle förbli dåligt väder i några dygn framåt gjorde att jag istället bestämde mig för att börja köra upp mot Kiruna och Abisko. Det var kväll när jag började fara och eftersom jag stannade tusen gånger längs vägen så kom jag inte fram till Kiruna förrän halv tre i natt. En bit utanför stannade jag för att sova.
052507I morse vaknade jag upp här. Vid Nikkaloukta, 8 mil utanför Kiruna. Solen sken, och jag öppnade bildörren så solen lyste i mitt ansikte där jag låg ihopkrupen i sovsäcken i baksätet. De milda vindarna svalkade sådär alldeles perfekt. Tror aldrig jag vaknat upp på ett så mysigt sätt tidigare. Jag var här ett tag för att kolla omgivningen lite men bestämde mig sedan för att köra in mot Kiruna igen och leta upp Mommos Veranda så jag skulle kunna göra det här inlägget. Så här sitter jag nu! I kväll far jag vidare mot Abisko! Åhh…Abisko : )
052405Sent igårkväll, på vägen från Stora Sjöfallet så stannade jag till vid ett gammalt Same-kapell som hade brunnit ned för längesedan. Kvar fanns bara en minnessten. Stigen ledde ner till sjön och där dansade dimman under midnattsljuset. Det var så vackert att jag spenderade över en timma där. Jag kände mig lite hemma där på något vis. Omgivningen påminde väldigt mycket om Grundtjärn. Fast om man blickade åt andra hållet kunde man se snöiga fjäll skymta i dimman.
052409
052410Det såg nästan ut som om jorden och himlen förentas och blivit ett.
052411Jag stod länge ute på den här stenen och ropade och kulade. Det ekade så vackert över den dimmiga sjön. Det var något speciellt med att kula mitt ute i lapplands vildmark. Jag gillade tanken på att det säkert inte var någon som hörde, förutom renarna och skogens alla djur.
Återigen, tack för alla era kommentarer. Ni förgyller mina dagar här på resan. Om jag får tid lite senare och möjlighet till att ladda datorn på ett smidigt sätt så ska jag svara på lite kommentarer ♥

Vill också passa på att påminna er om tävlingen i samband med lanseringen av min tapetkollektion, där man kan vinna ett presentkort från Photowall värde 3000 kr. Sista dagen att tävla är i morgon.  Här är blogginlägget där ni kan vara med och tävla!

Nu, Abisko nästa. KRAM på er! ♥

Vi är på rätt väg

Posted on by

Tack för fantastisk respons!

Jag har läst varenda kommentar och jag tackar er så enormt mycket för ert engagemang! Det har varit otroligt intressant och fin läsning som gett mig mycket blandade känslor.

Jag skrev ju det här inlägget just för att jag ville skapa diskussion kring det, för att det uppenbarligen behövs idag. För att det helt enkelt fortfarande finns brist på förståelse för alla de som arbetar med annorlunda jobb, eller som driver eget eller lever på det dom älskar. Det finns många yrkesgrupper som tillhör det här.

Inte mindre efter jag skrivit det här och läst responsen så förstår jag att det behövs. Även om den största delen verkligen håller med om den här biten så finns det fortfarande en del som är helt orubbliga i sina tankesätt och fastnat vid att sådana jobb är en hobby, och inte lika arbetssamma och något som andra gör på sin fritid.
Jag blir nästan imponerad av att det här tankesättet lever kvar. Jag hade inte blivit förvånad om jag fick höra det för 150 år sedan.

Men exakt just därför så behövs det! Inget jobb borde idag behöva ses som mindre värt eller mindre på riktigt. Precis som det gäller människor.
Det är den här bristen på respekt till andra som jag tror kommer ifrån oförståelse, och viljan att sortera andra i fack utifrån mer eller mindre värt, mer eller mindre på riktigt.
Jag tror att det här berör mig så mycket, eftersom jag själv stundtals känt den där arbetslinjen, jantelagen och den fyrkantiga världsbilden banka på dörrarna till min själ. Som gjort att jag hamnat i svackor av osäkerhet gällande om det jag gör är på riktigt och tillräckligt bra för att vara värt något i dagens samhälle. En osäkerhet som gjort att jag några gånger vart nära på att ge upp mina drömmar.

Jag tänker att…genom att ta upp det här ämnet, så kanske det finns några som besparas dessa jobbiga känslor. De som precis tagit sitt första kliv på sitt hjärtas stig. Eller de som kämpar med att få leva det liv de vill. De som vill bryta loss från ett mönster i livet de inte trivs med. De som vill få göra det som de älskar, men möter motstånd eftersom det går emot normen. Emot strömmen. Vare sig det handlar om jobb, livssituation, relationer, att våga vara sig själv. Ja, det berör hela livet egentligen.
Jag tänker att, genom att ta upp ett sådant här ämne, så kanske en förståelse för det annorlunda växer. Som att så ett litet frö. Det kanske inte blommar förrän om hundra år…men om alla på något sätt hjälper till att sprida värme och respekt, så kanske det kommer en tid när inga människor, oavsett hur de lever sitt liv eller hur det är, behöver känna att de är mindre värde eller vad de gör är mindre på riktigt.

Efter att ha läst alla hundra kommentar, så gav det mig ändå en stor dos av positivt energi.  Det är så otroligt många kloka ord och funderingar och så mycket värme, respekt och förståelse. Det gör mig så himla, himla glad. Vi är verkligen på rätt väg.
092001

Tusen tack igen för er fantastiska repsons oavsett åsikter. Tack för att ni delar med er av tankar och känslor och livserfarenheter.
Som jag sagt tidigare, ni hjälper till att göra den här bloggen levande ♥

Reportage i Tidningen Vi

Posted on by

I går släpptes Tidningen Vi med ett stort reportage om mig. Det känns väldigt ärofyllt att få ett reportage i den tidningen. Dessutom är reportaget på hela 11 (!!!) sidor! Men mest av allt…texten som skrivits är utan tvekan den vackraste text som någonsin skrivits i reportage som handlat om mig och mitt liv. Han heter Stefan Sjödin som skrivit den.
När han skickade utkastet till mig för att jag skulle få läsa så satt jag och grät och skrattade på samma gång. Han har verkligen fångat något unikt. Så nära. Så bra.
Jag har ingen aning om hur han burit sig åt för att kunna skriva en sådan bra text som verkligen fått med lite av allt, som är formulerat på ett sådant unikt sätt. Att läsa texten känns som att läsa en lång dikt. Det bara flyter. Och han har lyckats nå så djupt på något vis, och lyft fram sådant som jag själv glömt bort.

Jag är enormt tacksam för denna texten som han skrivit. Det känns väldigt fint och stort.
Om ni är intresserade av att läsa det här 11 sidor långa reportaget så rekommenderar jag verkligen att köpa tidningen. Den finns överallt där tidningar kan köpas. Just det här numret handlar enbart om naturen, så det finns fler helt underbara reportage som har anknytning till naturen.

Det här blir en tidning att spara ♥

061010061011Är jätteglad att de använt mina egna bilder till texten. Älskar layouten de gjort.
061012061013061014Känns fint att bli jämförd med Thoreau också! 😀
061015Vissa meningar han skriver gör nästan ont i mig för det är så bra. Så vackert. Som poesi nästan.