Idag har jag varit till Härnösand för ett möte med länsstyrelsen. Jag åkte dit med tre andra personer från grannbyarna Omsjö och Junsele. Mötet handlade om vindkraft. Eller rättare sagt vindkraftsparken som planeras att byggas här. Ni som följt bloggen ett tag vet vad jag pratar om (annars kan ni läsa något av mina gamla inlägg HÄR.), och ni vet också att det är en väldigt känslig fråga för mig. Något jag helst varken vill tänka på eller skriva om. Men jag tror att det är viktigt att jag gör det ändå.
Det här mötet ville vi ha med länsstyrelsen för att få några sista ord om hur vi som är berörda känner inför det här, och hur det kommer påverka oss och våra liv om det blir som planerat. Jag har ingen aning om vi på något sätt kunde påverka länsstyrelsen idag, men det känns i alla fall skönt att vi fått ett personligt samtal, där dem har fått tagit del av hur vi känner. Det kändes bra efteråt. Även om jag i kväll känner mig helt slut. Tankarna på vindkraften får mig att nästan slitas i bitar. Tänk om det faktiskt blir av?
Jag hade inte haft något emot om det var tal om 10-15 vindkraftverk. Men när det handlar om 154 vindkraftverk som är 210 meter höga…när det handlar om Sveriges största vindkraftspark som ska byggas några kilometer från ens hem, då blir det annat. Dem är mycket högre än självaste Kaknästornet. Nästan dubbelt så höga som Lisebergstornet. Tänk en telefonmast gånger fyra. Eller tänk såhär; En vinge är lika stor som en telefonmast! Ja, det går liksom inte ens att tänka sig vilka enorma as det här handlar om.
Att placera dessa vindkraftverk i en av Sveriges vackraste miljöer som dessutom är en av få platser där total tystnad fortfarande existerar, och en av få platser som är så långt bort ifrån ljusföroreningar att man kan se vintergatan sträcka sig över stjärnhimlen…ja det gör ont. Ända in i min själ. Jag tänker inte argumentera för eller emot vindkraft. För det finns självklart både för och nackdelar. Och det är inte att argumentera emot vindkraft som jag vill göra.
Men jag är defenitivt emot denna exploatering av vindkraft, som blir till enorma industriområden som gör det omöjligt för både djur och människor att bo i närheten.
Jag tror aldrig jag skulle klara av att se Grundtjärn förvandlas till ett industriområde. Det skulle göra alldeles för ont. Som det är just nu, så lägger jag allt mitt hopp i att det här inte blir av. Att de tänker om. Att de placeras på ställen där det inte blir lika stor kontrast. Exempelvis närmare städer där det redan är buller och ljusföroreningar. Eller varför inte längs motorvägar. Men här, i det vackraste av paradis. Det får bara inte hända.
En bild från mötet med länsstyrelsen idag. Jag tycker det var ett bra möte. Det kändes som om de faktiskt lyssnade på vad vi hade att säga. Det betyder mycket.
Grymma “grannar” utanför länsstyrelsen. Roger Nilsson, Anita Berglund och Monica Blomström 🙂
Den här utsikten är jag rädd om ♥
