I morse när jag var ute med Nanook såg jag ett skoterspår som gick in mot skogen. Så jag bestämde mig för att följa spåret, eftersom det går att gå på skoterspår utan att sjunka ner i snön. Efter att tag svängde skoterspåret av och jag fick pulsa i den djupa snön den sista biten. Men det var det värt. Jag hade nästan glömt hur vackert det är i skogen. Så stilla och harmoniskt, och solens strålar skiner ner mellan träden. Åh vad fint det var!
Jag satte mig på en stor sten och tänkte att hit ska jag gå fler gånger, och ta med mig en termos med varm choklad.
När jag bodde i Göteborg minns jag att jag saknade det jättemycket…närheten till en riktig skog. Naturen som fanns närmast var liksom planterad skog, med elljusspår och parkbänkar. Det här är något helt annat. Nu har jag stora skogar åt vilket håll jag än tittar åt, och det gör mig lycklig att veta att jag har så nära till skogens lugn.
