Nu har jag något viktigt att säga

Hej kära ni!
Nu har årets kampanj för Världens Barn dragit igång, och i år har jag valt att vara med och engagera mig och sprida ordet om det ovärderliga arbete som Radiohjälpen gör för barns rättigheter över hela världen.

Jag har stundtals känt mig helt förkrossad dessa dagar när jag förberett mig inför kampanjen. Först kändes det bara som en viktig och bra grej att göra. Sen kändes det helt plötsligt livsviktigt och som om hela världens liv hängde på detta.
Och ja, på ett sätt kanske det gör det.

Det dör 15 000 barn i sviterna av krig och fattigdom, varenda dag. Och om vi inte gör något så riskerar 176 miljoner barn att leva i extrem fattigdom år 2030. Och 70 miljoner barn kommer aldrig att få uppleva sin femårsdag.
Denna fakta har verkligen satt sig som en kniv i hjärtat på mig.
Varje gång jag tar in den informationen, så vill gråten pressa sig upp i halsen.

Även om jag såklart vetat innan att situationen i världen är fruktansvärd, så känns det helt overkligt att få se dessa siffror.
Att sen tänka sig in i att varenda siffra är ett liv. Ett oskyldigt barn.
Det är så hjärtskärande.

Senaste två nätterna har jag inte kunnat sova och bara legat och tänkt på hur sjutton jag ska göra för att kunna samla in så mycket pengar som möjligt. Plötsligt kändes det som det var mitt ansvar att se till att så många barn som möjligt blir räddade.

Men jag har fått inse att den gamla klyschan stämmer ganska bra.
Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Det är många tunga och stora problem som behöver lösas i världen innan fattigdom och krig kan få ett slut. Något som vi känner oss ganska hjälplösa inför. Och något som en kaffeslant definitivt inte kan lösa.
Men, en liten slant kan i alla fall se till att barn som lider just nu på grund av att vuxna människor inte kan sluta kriga för mark, religion och pengar, kan få hjälp. En liten slant kan se till att ett barn får ett mål mat. Eller en vinterjacka och ett par skor. Eller en medicinkur som annars skulle kostat dom livet. En liten peng kan rädda liv. 

Så vi får tänka så. Många bäckar små. 

HÄR hittar ni min insamlingsbössa till förmån av Världens Barn. 
Ni kan också gå in på Världens Barn och hitta andra sätt att engagera er på, och läsa om vilka biståndsorganisationer som Världens Barn samarbetar med, och vad pengarna går till. Min insamlingsbössa kan tyvärr bara ta emot gåvor från Sverige (så jag missar ca 90% av min totala följarskara) men jag hoppas att jag når ut till så många som möjligt och att vi kan hjälpas åt att sprida ordet om Världens Barn och deras arbete för barns rättigheter.

Tack fina ni för att ni tog er tid att läsa detta! ♥

Nu är juni här

Hej solstrålar!
Åh vilken dubbel glädje jag kände efter att ha läst era härliga kommentarer på förra inlägget om renoveringen och inflyttningen i den gamla kiosken. Så otroligt roligt att ni också verkar känna att det bara blev sådär helt rätt och mitt i prick. För precis så känns det verkligen. Det är min tredje morgon som jag sitter här nu och jag känner glädjerus varje morgon när jag går med min kaffekopp och ett skrivblock under ärmen över gräsmattan och in till mitt lilla place.

Nu i skrivande stund kom jag på en sak. Jag har hela tiden tänkt att jag skulle vilja döpa den här lilla stugan. Annars blir det bara att man kallar den för “kiosken” hela tiden. Och det känns ju lite förflutet. Nu har den ju fått nytt liv och blivit ett ställe där massor med fint förhoppningsvis kommer att skapas.
Vill ni hjälpa mig att hitta på ett passande namn till den?
Man brukar ju liksom döpa gårdar eller hus ibland, och jag tycker det är så fint. Skulle vara så gulligt om den här gamla kiosken också fick sig ett nytt passande namn. Om ni kommer på något förslag så skriv gärna i en kommentar så kan vi göra en liten omröstning sedan. När namnet är klart ska jag skriva det på en gammal planka och hänga upp! 🙂

Några av er hade frågor i förra inlägget så efter jag gjort klart det här inlägget ska jag gå dit och svara på era frågor, så kan ni kika där sen om det var något ni undrade över.
Och tänk, nu är det juni månad! Vilken underbar tid vi har framför oss nu. Igår kväll när solen gick ned så gick jag och Johan ned till sjön för att ta ett dopp. För två år sedan tog vi nämligen årets första dopp den sista maj, för att på något vis säga farväl till maj och välkomna juni. Jag minns den kvällen så väl, och det vore så roligt att ha det som en slags tradition varje år. Nu har vi redan tagit flera dopp under maj månad, men att hälsa juni välkommen med ett uppfriskande dopp kändes bara helt rätt.
Den lilla promenaden genom skogen ned till sjön är alltid så magisk. Som att komma in i en liten sagovärld varje gång. Och nu när solen gick ned strilades det där gyllene ljuset in genom granarna. Så, så vackert.
Vattnet var så mycket varmare nu än när vi sist badade. Det var inte ens jobbigt att doppa sig. Det vara bara svalkade och skönt. Däremot hade vi tusen myggor omkring oss och gjorde oss smått panikslagna haha. Även om bilderna kanske ser fridfulla ut så var vi allt annat än fridfulla haha.
Det lär nog bli rekord när det gäller mygg den här sommaren. Jag har varit med om somrar med mycket mygg och lite mygg. Men det här, det var liksom nästan outhärdligt. Jag som trodde att det skulle bli lite mygg i år eftersom det inte regnat på jättelänge.
Så vackert. Vilken helt galen lyx att få ha det här så nära. Det tänker jag på varje sommar när jag går hit på kvällarna för att bada. Och speciellt den här tiden på året när man liksom har allt för sig själv. Inte en endaste människa så långt ögat kan nå.
Efter doppet fick vi i panik klä på oss och nästan springa hem med handdukarna över huvudet eftersom vi var jagade av så många mygg. Oj oj oj, hur ska den här sommaren bli när det redan är såhär mygget mygg i maj? Det gäller att härda sig redan nu på en gång, annars kommer det bli svårt haha.
Blev så glad när jag fick se skogsstjärnan lysa upp på marken. En av mina favoritblommor.
Åh underbara juni!

Hoppas ni har en superfin dag allihopa. Tack för alla peppande och positiva kommentarer. De gör gott i hjärtat ♥
Kram på er!

Mitt hjärta har flyttat tillbaks

Jag minns så väl den där dagen för snart sju år sedan som jag fick ett brev i brevlådan med en bild tagen från Grundtjärn, med en vy ut över sjön och skogen. Just den där vyn som dagligen ger mig frid i själen, och som ni på bloggen fått se många, många gånger i mina bilder.
Men på den här bilden i brevet så var där 200 gigantiska vindkraftverk placerade i skogen. Det var ett montage på hur det skulle se ut när det nyligen påbörjade vindkraftsprojektet skulle vara klart. Det kom som en chock för alla boende i närheten. Jag kunde inte ens förstå att det var sant.

Jag hade bara bott här i Grundtjärn i ett år då. Jag hade nyss hittat mitt hem på jorden, och den här nyheten kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Allt jag älskade med denna plats skulle försvinna. Grundtjärns framtid låg i klorna på stora företag.
Vi fick gå på informationsmöten som hölls av kostymklädda män som berättade om deras planerade miljardprojekt, och som inte kände det minsta medlidande med naturen, djuren och människorna i detta område. Det kändes som en film. Overkligt.
De tysta skogarna skulle förvandlas till en enorm industri, med åratal av byggnationer och sprängningar. Marken skulle fyllas med betong.
Mitt hjärta grät.
Det första året kändes som en olidlig väntan. Vi alla väntade på besked, om de skulle få godkänt eller inte. De fick godkänt. Det överklagades. De fick godkänt. Det överklagades. Och så höll det på. Det gick vidare till Svea Hovrätt. Det var en oändlig process, som jag tillslut knappt orkade följa.
Tänk om jag hade vetat då, vad många år av ständig oro detta skulle bli. Varje år fick vi höra att vi tillslut skulle få ett klart besked. Men allt sköts upp hela tiden.

Jag visste redan från början att om detta blir av så kommer jag behöva flytta härifrån. Det finns ingen som bor på en plats som denna, om det inte vore för allt det där som bara finns på en plats som denna. Långt bort från allt. Tystnad, skogar. Stjärnhimlen. Sådana här platser är så svåra att hitta idag. Tystnaden som finns här har många aldrig ens upplevt.
Jag visste att jag aldrig skulle klara av att se allt jag älskade med denna plats försvinna bort.
I sju år har jag ständigt levt med en tung sten. En oro för vindkraftsparken. En rädsla att jag vilken dag som helst kan få beskedet att det blir av, och att vi måste flytta härifrån. Vart ska vi flytta? Det gick inte ens att tänka sig in i att behöva lämna allt. Men jag kunde heller inte njuta fullt ut och slappna av helt och hållet. Bara att renovera något i huset blev en tudelad känsla, eftersom vi ändå hela tiden tänkte “Vi kommer nog behöva flytta snart”. Det har varit som att bo i Grundtjärn på lånad tid. Och varje gång jag tittat ut över vyn, så har en sorg gjort sig påmind.
För några dagar sedan fick vi det helt overkligt underbara beskedet att Mark- och Miljööverdomstolen nekat till vindkraftsparken! Det var det allra sista beslutet som kunde tas, och vad det än blev så kunde det inte längre överklagas. Jag kunde inte förstå att det var sant. Senaste året har jag gått och förberett mig mentalt för en flytt och ett negativt besked.
Jag ville bara gråta och skrika av glädje. I samma sekund kunde jag känna hur något tungt lättade från mina axlar, och hur jag kunde andas på riktigt igen. Efter sju långa år.

Grundtjärn, älskade Grundtjärn. Vi får bo kvar. 
Renarnas vinterbetesland kommer förbli orörda och kungsörnarnas bon kommer inte att skövlas bort.
Tysnaden kommer att få leva kvar här, med sina ekon av en förfluten tid, och finnas kvar att lyssnas till för framtida generationer.
Vintergatan kommer fortfarande få sträcka sig över vinternattens himmel, helt utan ljusföroreningar. Naturen runt om kommer få leva vidare.

Jag kan inte ens beskriva med ord lyckan och lättnaden jag känner just nu. Det känns som om jag flyttat till Grundtjärn på nytt igen. 
Jag är så otroligt tacksam för alla dom som engagerat sig och kämpat för naturen omkring Storsjön och Fängsjöhöjden. Jag vill ge ett extra stort tack till min “granne” på andra sidan sjön, Anita Berglund som envist kämpat alla år och som orkat fortsätta när andra tappat hoppet.
Jag vet att det finns många andra i denna kommun som fått uppleva ett negativt besked, eftersom Sollefteå kommun just nu har flest vindkraft i hela Sverige. Men den här platsen, den fick vi behålla. Och det är jag så oändligt tacksam över.

Jag vill också bara säga att det här inlägget inte handlar om vindkraftens vara eller icke vara. Den debatten har jag lämnat sedan länge. Det här inlägget är bara rakt från hjärtat, från mitt perspektiv och mitt liv här.
Om lyckan över att få bo kvar på den platsen jag älskar och glädjen i att naturen och djurlivet får bevaras.
Nu känns det som ett nytt kapitel tar vid. Nu vågar mitt hjärta flytta tillbaks igen. Nu släpper jag oron över att behöva lämna Grundtjärn.
Nu bor vi här, på riktigt.

Var redo, för här kommer jag.

Min måndag började ovanligt tidigt denna morgon. Jag blev väckt av Nanook vid halv tre. Efter en liten kattmats-incident igår kväll så vart han dålig i magen och behövde ut och spy. Efter knappt två timmars sömn svor jag lite för mig själv medan jag öppnade dörren och släppte ut honom. Jag förstod att han skulle behöva vara ute en stund, så jag passade på att göra upp en eld och sopa golvet i köket. Sedan gick jag ut i blåsten för att skaka mattor, och fick då syn på ett vackert norrsken som dansade över himlen.

Jag kunde inte låta bli att få ett leende på läpparna, där jag stod i morgonrocken och skakade mattor mitt i natten under norrskenet tillsammans med en magsjuk hund. Jag blickade upp mot himlen och kunde inte annat än bara älska stunden. Det är trots allt sådana här små märkliga stunder som ofta får mig att känna lycka, hur konstigt det än må låta. Det är väl en slags känsla av frihet och att få uppleva magiska ögonblick i de mest vardagliga situationer. Att få leva så nära skogarna och stjärnhimlen gör att jag hela tiden blir påmind om livets storhet.

020805Det var så himla varmt ute att det nästan kändes konstigt. Säkert 3 plusgrader. Att stå ute i morgonrock i en kvart var inga problem alls, trots att vindarna stormande. Den här bilden tog jag egentligen bara för att testa om jag ställt in fokus rätt, och var inte meningen att jag skulle använda till något. Men när jag tittade på den nu i efterhand så skrattade jag högt. Den visar ju hur det verkligen såg ut, och dessutom tycker jag att morgonrocken, handskarna och målar-tightsen nästan ser ut som en superhjälte-outfit. Och min blick säger ju “Ready or not, here I come world“. Precis så som man vill känna sig en måndagmorgon.
020801Jag minns att någon sa att norrsken kommer när änglarna skakar sina mattor. Tänkte på det när jag skakade mattorna under norrskenet till ljuset från pannlampan. Att nu skakar vi våra mattor samtidigt : )
020802Och eftersom det var så vackert ute med norrskenet så kunde jag ju bara inte gå in och sova igen. Så jag sprang ut och fotade lite. Stjärnorna såg extra stora ut i  natt. Man kan se Andromeda-galaxen på bilden igen. Rakt ovanför huset till höger, en bit upp. Älskar när stjärnhimlen är sådär overkligt klar.
020804Nästan så vackert att det blev läskigt. Ibland blir jag nästan lite “höjdrädd” när jag tittar upp mot en riktigt klar stjärnhimmel. Det är nästan så jag vill huka mig ner så att jag inte ska trilla upp. Ner. Ut.
020803Nu är klockan halv sju på morgonen och norrskenet denna natt/morgon gav mig nog en rejäl energikick för jag är fortfarande superpigg. Får hoppas att det håller i sig hela dagen! Nu blir det en stor kopp kaffe. Önskar er en riktigt fin måndag allihopa ♥

En av tusen anledningar till att jag bor här

En av de saker jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör, är att jag aldrig behöver börja min dag med att ge mig ut i kollektivtrafiken och trängas bland tusentals stressade människor. Jag har ju bott i Göteborg och pendlat till skolan och börjat med att varje morgon stressa mig igenom centralstationen. Men nu efter fyra år här i Grundtjärn så har jag nästan glömt hur det var. Men igår när jag skulle lämna Stockholm och var på väg till min tidiga buss på morgonen så blev jag påmind.

Tunnelbanan var redan fullsmockad med folk när den stannade och jag skulle kliva på tillsammans med hundratals andra personer. HUR ska det gå tänkte jag och tittade mig förtvivlat om för att se om någon skulle avstå från att kliva på. Nej, ingen verkade reagera alls. Jag trängde mig in med mina väskor och jag fick stå i mitten utan något att hålla i, med människor tryckta mot mig från alla håll. Jag fick nästan panik. Men det verkade vara fullt normalt, för ingen såg direkt obekväm ut, även om jag inte hittade någon som mötte min blick. Alla stod djupt försjunkna i sina mobiler med hörlurar på. Som för att stänga av.
Det kändes som jag skulle kvävas och jag ville bara skrika.

När man sedan kliver ut vid centralen så är det som rena rama tjur-rusningen i Pamplona. Nästan ingen säger något, alla bara går i rask takt mot ett håll till ljudet av stressade klackar mot golvet. Jag blir stressad utan att jag riktigt vet varför. Jag hade ju gott om tid på mig så jag behöver inte stressa, men det är som en våg av stress som man inte kommer undan. Tempot är så otroligt högt att de flesta nästan springer upp för den två-filiga rulltrappan där man absolut inte får stå i mitten om man vill ta de lite chill.

När jag sedan kommit fram till min buss känns det som min kropp redan uppnått en grad av stress som jag sammanlagt kanske känner under en hel vecka i Grundtjärn. Efter bara en timme i stan.
Jag sätter mig på bussen, andas ut och tänker “Nu vill jag hem till Norrland

Egentligen är det nog inte så farligt som jag beskriver det. Men det är hur jag upplever det. När man inte är van att börja dagen så, så är det otroligt påfrestande. Innan min arbetsdag sätter igång så börjar jag min morgon med att göra upp en eld i kaminen och gå ut med hunden där jag inte möter en enda människa. Kanske ett par rådjur och några kanadagäss på sin höjd. Så det blir ett enormt kontrast. En gång i tiden var det vardag för mig att börja dagen med stadens stress och då reflekterade jag nog inte över det så mycket. Jag bara stängde av. Nu när jag upplevt båda världar så är jag så otroligt, otroligt tacksam över att jag slipper den biten. Visst, då har jag långa avstånd till allt i stället men för mig är det värt det. Så jävla värt det.

Filmade en snutt igårmorse när jag gick mot centralen. Sedan filmade jag en snutt tio timmar senare när jag kom hem och gick ut med Nanook. Bara för att jämföra. Jag gillar space. Jag gillar utrymme. Att få gå i den takt jag vill, oavsett om jag vill springa fort eller lägga mig på marken och tänka en stund.

En ny värld har öppnat sig

Efter snart fem år i Grundtjärn utan vettig mobiltäckning har jag nu en ny mobil med nytt mobiloperatör och täckning överallt! Även i mitt sovrum. I mitt arbetsrum. Ja, till och med inne på toa! ÖVERALLT! Jag kan ringa och smsa människor. När jag vill! Jag behöver inte längre springa ut på ängen för att leta efter täckning. Jag behöver inte längre ha 15 missade samtal och 17 olyssnade röstmeddelanden. Äntligen kan jag ta del av nutides moderna teknik fullt ut. Det var banne mig på tiden!

Som jag skrev för ett tag sedan så fick vi en ny mast uppsatt i närheten i höstas. Det var Tele2 som gjorde det. Innan hade vi Telia och det var det enda som fungerade här. Men jag skulle nog inte vilja påstå att det verkligen fungerade. Det var under all kritik.Under alla år jag bott här har jag bloggat och jobbat med internet på 0,4 mbit/sekund och en mobiltäckning som jag var tvungen att leta efter utomhus. Ibland hade jag tur att kunna ringa från fönstret i köket, om jag tryckte upp näsan riktigt hårt om fönsterrutan.

Att vara så beroende av internet och mobiltäckning samtidigt som det fungerat så fruktansvärt dåligt har gjort många saker svårt för mig. Bara att kunna ringa och ta emot samtal har varit ett stort projekt. Men nu i oktober bytte jag mitt internet till Tele2 och har nu 20 mbit/sekund!! OCH nu för några dagar sedan så fick jag äntligen bytt till Comviq som har täckning både hos Telia och Tele2, vilket gör att jag nu i princip kommer att kunna ringa från djupaste skogen. YES!!

Jag är så glad! Jag har inte fattat det än. Igår behövde jag ringa ett samtal till banken och direkt kände jag “åh…nu måste jag ta med mig papper ut på ängen och ringa där”. Men sen kom jag på att jag faktiskt har täckning! Så jag kunde ringa från mitt arbetsrum! Shit, jag kände mig så himla proffsig där jag satt framför datorn och ringde ett samtal. En ny värld har öppnat sig för mig!

Och det känns så skönt. Så tryggt. Bara vetskapen om att jag faktiskt kan ringa vart jag vill när jag vill betyder mycket för mig. Innan Tele2 satte upp sin mast här kändes det alltid jobbigt att veta att jag inte kunde nå omvärlden om jag verkligen behövde det. Många brukade säga då: “MEN ÅHHH, DU KAN VISST RINGA NÖDSAMTAL, DÅ KOPPLAR DEN BARA PÅ ETT NÄT SOM HAR TÄCKNING!!” . Men nej, det fanns inget annat än Telia, så oavsett om jag höll på att dö så skulle jag inte ens kunna ringa en ambulans.
Nu känner jag ett enormt lugn av att veta att det alltid kommer fungera. Jag behöver inte tänka på vart jag lägger telefonen på natten eller känna en oro att det skulle ta alldeles för lång tid att leta täckning om en nödsituation skulle uppstå. Att kunna nå omvärlden via mobil är en trygghet idag som vi kanske tar för givet. Men nu när jag levt utan det så länge så uppskattar jag det och kan verkligen redan känna hur mycket lättare och effektivare mitt liv blivit.

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Jag har en plupp täckning i mitt sovrum. Wiiiiii!

Det komiska mitt i allt är att sedan jag fick bra täckning för några dagar sedan, så har inte en enda människa ringt mig förutom min mamma, och min granne Rozi som ringde idag när Nanook hade rymt och berättade att han var hos dom och kissade på komposten. Men ingen annan.
Innan har jag haft missade samtal och röstmeddelanden nästan varje dag. Men bara för att det äntligen funkar nu så har väl redan hela världen gett upp i att kontakta mig haha.