Hej på er!
Det är lördag kväll och jag sitter här i soffan hemma hos min mamma. Jag hade ju egentligen planerat att flytta hem nu igen och börja leva som vanligt efter operationen men jag kände att jag behövde några dagar till. Jag var i Näsåker i går hos distriktsköterskan för att kolla så allt såg bra ut. “Såret” satt ihop med små metallgrejer, såg exakt ut som om de häftat ihop de med en häftapparat, och de här grejerna skulle nu tas bort. Ju fortare man får bort dom desto finare blir ärret sedan. Nästan hela såret hade läkt bra förutom vänstersidan, så jag kunde nästan ta bort alla. Så det kändes ju bra. Ska dit nästa vecka igen och se hur vänstersidan läkt.

Men i alla fall så känner jag att det är bäst att bo kvar här hos mamma tills såret i alla fall läkt ihop bra och jag kan röra mig helt som vanligt utan att känna obehag. Lika bra att vara försiktig nu i början så man slipper problem sedan.
Jag bara längtar nu tills jag kan springa runt och leva som vanligt, bära ved och hålla på med allt sådant där som jag är van med. Känns som jag varit stilla så länge nu. Ibland blir jag lite deppig av hela det här. Samtidigt som jag är glad att det hände nu och inte senare så jag fått ställa in “Fjällräven Polar” resan i april.

Ibland så börjar jag oroa mig för att det ändå ska bli några konsekvenser av det här, eftersom det nu fattas en äggstock. Den andra äggstocken hade nämligen också en cysta, fast den var så liten så den kunde de bara ta bort. Men det är klart att det känns jobbigt att man är 23 år, med bara en äggstock kvar, och den sista stackars äggstocken också var attackerad av en cysta. Hur kan jag vara säker på att den klarar sig bra nu då? Så att det inte händer igen. Även om det här med barn känns väldigt,väldigt långt bort just nu, så skulle jag ju ändå vara världens lyckligaste om jag någon gång i livet skulle få uppleva att få barn. Därför kommer de här jobbiga tankarna ändå upp ibland, eftersom det känns så viktigt för mig att inget mer händer. Men jag ska i alla fall se till att gå på kontroller 1 gång i halvåret för att se till att allt ser bra ut. Kanske mest för att jag inte ska gå och vara orolig och få de här dumma tankarna 🙂
Jag blev i alla fall väldigt glad när jag låg på sjukhuset och fick läsa några kommentarer från olika kvinnor som själva gått igenom samma sak men som nu hade barn och allt. Det känns så bra att höra det. Och då inser jag också hur otroligt vanligt det här är. Mer vanligt än vad jag någonsin hade trott.

Så jag ska nog bara vara väldigt glad att allt faktiskt gått bra. Snart kommer jag flytta hem med Nanook igen och återgå till vardagen. Det ser jag fram emot 🙂

Men nu, nu ska jag dricka lite kaffe och se om det går något bra på TV ikväll. Jag passar verkligen på att mysa ordentligt här hemma hos mamma. Och det är ju faktiskt lördag 🙂

KRAM på er <3 Hoppas ni har en riktigt härlig lördagkväll!

När jag var i Näsåker i går köpte jag en jättecool hatt inne på världens mysigaste butik. Vad jag älskar Näsåker, och alla som bor där. Lär känna nya människor varje gång jag är där känns det som.

Såret är omlagt så nu fick jag äntligen ta bort den stora tejpbiten och byta ut mot en vit och fin, fräsch kompress 🙂

Jag har åkt iväg en kort sväng med bilen en stund varje dag så att Nanook får springa av sig lite. Han är så överlycklig när han får göra det, och jag blir så glad när jag får se honom så lycklig. Och så mår både jag och han så otroligt bra av att få komma ut i skogen en stund.