Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?
Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )
Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.
Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen. Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag “Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare“. Haha, och nu tänker jag “Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra “ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare“. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.
Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och “fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.
Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
Vi får frågan lite då och då. “Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?“.
Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.
Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥