Allt på en och samma gång

Hej kära ni!

Åh nu kommer ett till sånt här “bombinlägg” när jag försöker summera allt som hänt sedan sist. Livet just nu är verkligen allt annat än en lugn vardag och jag har haft väldigt svårt att hålla mina normala rutiner vad gäller att hålla igång alla plattformar så som bloggen, Instagram och Youtube. Men jag ser det som en fas just nu. Som om jag befinner mig mitt i en övergång vad gäller väldigt mycket, och då är det ok att det är lite kaos. Det har varit så ganska länge nu men saker och ting börjar faktiskt ta form och landa på sin rätta plats, även om det är mycket kvar att lösa och komma fram till.

Men mycket har hänt senaste tiden och från att ha känt mig desperat efter svar på hur vi ska göra med allt som händer i vårt liv just nu, så börjar allt istället kännas roligt och spännande. Senaste halvåret så har vi ständigt grubblat över frågor som rör både vårt liv och vårt jobb. Vi har känt oss så vilse i hur vi ska fortsätta framåt.  Mycket har känts tungt och svårt. Bara den där ovissheten att inte längre veta om vi kan bo kvar i Grundtjärn efter att vi i två år desperat sökt efter ett större hus eller möjlighet till att kunna separera jobb och hem. Och sen tusen andra frågetecken som legat och gnagt. En känsla av att sitta fast.
Att växa ur sina kläder tills sömmarna spricker och inte veta hur fasiken man ska göra. Ska man krympa allt och backa, eller våga satsa och tänka större?
För att stanna där i mitten, är ohållbart i längden.

Så just nu är det mycket som händer. Många frågetecken som förhoppningsvis börjar få svar. Det är en spännande tid och jag känner mig glad och peppad igen, och ser fram emot att få ordning på vårt kaos så vi kan börja leva och göra det som vi vill. Få ägna tid till det som känns viktigt, och känna att vi är där vi ska vara.
Senaste veckan har varit så galet vacker med iskalla nätter, sjungande is och månljus. Tyvärr låg jag sjuk nästan hela förra veckan. Det är sån’t man får räkna med när man åker till Stockholm 😉 För samma kväll som jag kom hem kände jag den där välbekanta värmen i bihålorna, när ett elakt virus kämpar för att få fäste. Men nu är jag äntligen återställd igen.

Igår redigerade jag klart senaste vloggen, som blev ovanligt lång. Men eftersom jag missade att lägga upp en förra veckan så fick det bli som två vloggar i en. Jag har inte hunnit fixa svensk översättning än men ska försöka hinna det innan veckans slut.
I den här videobloggen berättar jag bland annat en rolig nyhet som också handlar om ett hus! Haha det är lite komiskt, för väldigt mycket i vårt liv handlar om plats/hus/lokaler just nu. Men det känns så skönt att äntligen något börjar hända.
Att man får ta ett litet steg fram och lösa ett problem, trots att det bara är för ett tag.

Hoppas ni tycker om videon! ♥
Som jag visar i videon så har vi alltså hyrt “Boa”, den gamla butiken här i Grundtjärn. Den ägs av Grundtjärns intresseförening och brukar användas några gånger om året för årsmöte och en och annan fest, t.ex vid fisketävlingen i april eller surströmmingsfesten i augusti. Men annars står det tomt.

Så då kom vi på idén att vi kunde hyra det för att i alla fall få en lösning på våran platsbrist ett tag. Så att vi kan fortsätta sälja fotoprintar och så att jag kan börja måla igen.
För det har verkligen tyngt mig jättemycket att inte kunna måla, speciellt nu under vintern när inspirationen till målning nästan värker i mig som explosioner.
Även om detta bara är en lösning fram till mitten av april så är jag så otroligt glad och tacksam att detta gick att ordna! Nu har vi en hel vinter i detta mysiga gamla hus, och jag ska verkligen utnyttja det till fullo!
Det är så häftigt att tänka sig in i att detta var affären i byn en gång i tiden. Mamma berättar att hon minns när hon gick och handlade här när hon var liten, och knappt nådde upp till disken/kassan. Han som hade butiken hette Bror Jakobsson, och jag hoppas så innerligt att det finns ett foto på han när han står inne i butiken. Det vore så roligt att kunna visa hur det såg ut då!
Så på sätt och vis är butiken öppnad igen! Fast med en lite annan verksamhet. Men det känns faktiskt otroligt roligt att faktiskt ha inslagning av foton, printar och tavlor just här. Att paketera till kunder över hela världen från lilla “Boa”, i Grundtjärn.
Som jag sagt tidigare, så älskar jag sådana där kontrast.

Och sen trivs både jag och mamma så otroligt bra här inne. Det är hur mysigt som helst! Och plats för allt!
Vi är vana att behöva rota i garderober efter rätt packmaterial och att saker och ting bara trillar omkull och att behöva trängas i ett litet sovrum för att slå in enorma canvastavlor. Det har känts så fel. Inte alls den känslan jag önskat ha.
Men det har liksom inte funnits någon möjlighet till något bättre, så då har det fått gå helt enkelt.
Därför känns det så himla härligt att ha gott om plats för allt nu.
Och sen, åhhh! Ateljén jag har just nu är lite för bra för att vara sann. Jag har så otroligt mycket plats! Plats för att ha översikt över alla målargrejer och alla färger. Och plats för att jobba på flera målningar samtidigt, vilket är något jag alltid önskat att kunna göra. Eftersom jag målar i flera lager och i flera omgångar, så är det helt fantastiskt att kunna låta en tavla ligga på tork och under tiden påbörja en annan.
I videon kan ni se mer hur själva ateljén ser ut och hur stort det faktiskt är. Här kommer jag ha många roliga kvällar under vintern!

På tal om målning så vill jag bara passa på att tipsa om att jag såg att en av mina målningar från min kollektion från 2016 ligger ute på Tradera på auktion just nu, fram till i morgon. Det är min tavla “Vackerland” som nu auktioneras ut eftersom hon som köpte den håller på att renovera om huset.

Jag tänkte att jag skulle skriva om det här och hjälpa henne lite på traven att nå ut till dom som kanske skulle vara intresserade, eftersom de flesta som är intresserade av att köpa mina målningar följer mig på bloggen eller andra plattformar. En del av mig tänkte “Undra om jag ska buda på min egen tavla och få hem den igen?” haha.
Det skulle inte vara helt omöjligt att jag försöker. Samtidigt som det känns knäppt kanske?

Jag måste erkänna att det är en speciell känsla att se sin tavla läggas ut till försäljning av någon annan än mig. Men det känns roligt. För en tavla slänger man ju aldrig. Den går vidare. Går i arv, auktioneras ut, säljs. Det är en häftigt känsla att tänka på att tavlornas liv är så långt. Kanske får de hänga på massor av olika människors väggar i deras hem. Och nu ska ju den här förhoppningsvis vidare till någon annan.Vet förresten inte hur det funkar med Tradera för de som bor utanför Sverige? Kan man även lägga bud från ett annat land? Jag hoppas det eftersom jag vet att jag har några följare utanför Sverige som kanske kan vara intresserade. Det var därför jag använde eBay när jag auktionerade ut min senaste målning (vilket jag aldrig kommer göra igen, eBay var väldigt oseriöst).

Just den tavlan Vackerland betyder mycket för mig. Alltså, egentligen betyder alla mina tavlor mycket för mig på olika sätt. Alla tavlor jag målat har en berättelse, och just Vackerland målade jag med inspiration från den där öde gården som jag och Johan hittade mitt ute i skogen vid Hermansjön den sommaren. Det heter Högland, men kallades också för länge sedan för Vackerland.
Tyckte bara det ordet liksom…var så vackert. Så fint sammansatt. Och det stämmer så bra med hur vackert det är där.

Så tavlan Vackerland är ängarna med alla blommor och alla fröer från rallarrosorna som dansar i vinden om sensommaren. De är de milslånga skogarna vid sjön, och det är soluppgången med den brinnande himlen som var det allra första vi såg när vi kom till platsen den natten i juli.

Vackerland

Denna vackra plats som stal våra hjärtan blev också sedan platsen där vi förlovade oss på. Så filmen här nedan är inspelade på gården i Vackerland.

Den tavlan var med på en av mina allra första utställningar i Norrköping. Ni kan se den skymta bakom min pappa. Där hängde hela kollektionen “Fjällvind” som Vackerland ingår i.

Sen sålde jag även “artprints” av mina målningar från den kollektionen, med 25 exemplar av varje print. De är nu alla slutsålda. Nu framöver kommer jag göra likadant av mina kommande målningar, fast då som riktiga litografier.
Haha ja nu snöade jag in helt på att berätta om tavlor här. Ni ser ju hur blandade mina blogginlägg är nu för tiden. Allt vill ut på en och samma gång. Men det kändes så roligt att berätta lite bakrund om tavlan som nu ligger ute på auktion. Jag hoppas att den hittar ett nytt, kärleksfullt hem och att Madeleine som säljer tavlan får en lyckad auktion! ♥
Från den ena till den andra, så kan ni ju också se i videon att vi lyssnade på isens sång. Jag har ägnat många kvällar nere vid isen för att spela in dessa vackra ljud som isen ger ifrån sig under tiden den håller på att växa. Det är något fascinerande över dessa ljud, och jag hoppas få tillräckligt med material för att både använda i min musik och att även göra ett långt, långt ljudklipp med isens ljud som en slags…avslappningslåt. Dessa ljud kommer också vara min inspirationskälla till mina kommande målningar.

Under tiden jag var sjuk förra veckan så lyssnade jag på isens sång för att slappna av och kunna sova. Det är något lugnande över dessa ljud. Men också något, nästan otäckt. Något kosmiskt.
Nu hoppas jag att vardagen får återgå lite till det normala igen så det inte dröjer så länge till nästa inlägg och video. Nu är vinterns förkylning bortgjord och nu finns det massor med plats att skapa. Det känns otroligt skönt.

TACK för ert tålamod och tack för alla fina kommentarer ni skriver!
Jag hoppas att ni har en underbar vecka. KRAM på er! ♥

När allt började

Det är svårt att tänka sig att jag är inne på min nionde vinter här i Grundtjärn. På ett sätt känns det ju såklart om jag levt hela mitt liv här. Vad gjorde jag innan egentligen? Hela min vuxna livstid har jag spenderat här, och det är så roligt att ibland titta tillbaks på bilder från första vintern.
På många sätt ser livet helt annorlunda ut nu. Men samtidigt så är mycket fortfarande likadant.

Jag tycker om att blicka tillbaks ibland. Det ger perspektiv. Det ger ett djup till nutiden.
Då var jag 21 år. Jag kände mig kvävd av livet i staden. Jag hade fått nog, och flyttade hit till släktens sommarstuga i hopp om att kunna börja ett nytt liv här. Då hade jag verkligen ingenting. Ingen plan, inget jobb, inga pengar, ingen koll på vad som krävdes för att ens klara och stå ut med en rejäl vargavinter i en kall och rå gammal skola. Allt var oskrivet.

Och det var nog också den skönaste känsla jag någonsin känt. I alla fall i början, innan allvaret tog vid.
Men den där känslan av att inte vara bunden till något alls. Inte ens ha en adress än. Bara vara helt fri utan några krav. Det fick jag i alla fall uppleva ett tag. Sedan väntade flera år av många tunga utmaningar innan jag kände att jag kunde pusta ut och få klart för mig att jag faktiskt kunde bo kvar här.

Men det är jag så evigt tacksam för. Det har gjort mig till den jag är idag.
Och tänk, jag får fortfarande bo kvar här.
Nanook var bara en liten skrutt på den tiden. Vi hade alldeles nyss fått börja lära känna varandra. Och ännu är han min trogne följeslagare. Tänk om jag hade vetat då vad mycket vår nyfunne vänskap skulle betyda för mig de kommande åren.

En av mina allra första videobloggar.
Jag bodde i köket i den gamla skolan. Ett hus som var väldigt svårt att värma upp under vintern. Ofta vaknade jag till nollgrader. Men vedspisen i köket var väldigt bra så på kvällarna hade jag ofta riktigt varmt och gott.
I hallen fanns en ännu bättre värmekälla. Den höll inte värmen länge, men när jag väl eldade i den blev den riktigt varm, så hallen blev många gånger min sovplats när nätternas köld blev för påtaglig.
För till saken hör ju till att jag råkade tajma in min flytt med den värsta vargavintern på många år. I december hade vi över -35 grader i över två veckor. Som mest var det -38, och då tåg jag den här bilden.
Rejäla och varma vinterkläder? Nej det fanns inte i min garderob på den tiden. Det var en trogen gammal jacka från HM och vantar köpt på ICA. Det var kanske lika bra att härdas på en gång.
Men det var också den vackraste vintern jag någonsin varit med om. Det var så vackert att jag nu i efterhand kan känna en liten sorg över att jag på den tiden inte var lika intresserad och duktig vad gäller foto. Men jag fotade ju ändå lite varje dag, och för mig är dom här bilderna en riktig skatt, oavsett om de är visuellt tilltalande eller inte.
För det mesta sov jag i bäddsoffan i köket med lille Nanook tätt intill.
Ibland, om nätterna inte var lika kalla och jag hade hunnit elda upp ordentligt, så sov jag i lärarinnans gamla sovrum. Där fanns en så vacker kamin där elden syntes lite svagt. Men där spökade det något fruktansvärt. Så nätterna där var inte att föredra.
Bloggen var relativt nystartad. Jag började med bloggen när jag flyttade hit i juli 2010, så under den första vintern var den ännu väldigt liten. Men jag bloggade ändå varje dag och kände att jag verkligen hade hittat något jag tyckte om! Att både fota och skriva och få uttrycka mig och berätta. Det passade mig så bra. Jag kommer aldrig glömma i december när min blogg fick hela 100 likes på facebook! Och jag hade ca 40 läsare varje dag. Det kändes jättestort för mig då. Och det var inte förrän sommaren därpå som jag fick börja blogga för lokaltidningen och tjäna en liten slant på den varje månad. Efter det så blev den sakta men säkert större samtidigt som jag fick väldigt mycket uppmärksamhet från media under 2011-2012, som gav den lite extra fart.
Allra första tiden hade jag ingen tvättmaskin. Ibland lånade jag tvättmaskin av min gammelmorbror Tage, och ibland tvättade jag i en balja och hängde upp allt i hallen intill kaminen så att det skulle torka. Men sen fixade familjen så det fanns både tvättmaskin och dusch! Herregud vilken lyx det kändes som då! 🙂
Jag minns att jag var väldigt trött under den här vintern. Det tog på krafterna att frysa. Jag hade ju aldrig varit med om något liknande. Jag flyttade från familjens lägenhet centralt i Göteborg, med kaklade badrum och golvvärme, till det här. Till en helt annan verklighet. Till en vardag där det krävdes mycket mer av mig själv för att hålla mig varm och för att må bra. Men det var precis vad jag behövde. Jag ville känna att jag lever. Få utmana mig själv lite.
Och kraften från det gjorde ändå att jag klarade vintern relativt bra.
Det är något speciellt när något är sådär nytt och lite spännande. De tre vintrarna efter första vintern var nog mer påfrestande psykiskt än första vintern. Men jag ångrade mig aldrig. Inte ens för en sekund. Jag visste ändå att allt kommer bli bättre med tiden, och att jag var på rätt plats.
Precis som då bär jag fortfarande in ved i ikea-kassar haha.
Tänk om jag hade fått vetat då, att allt skulle bli bra. Att jag skulle hitta möjligheter till att klara min ekonomiskt och att jag skulle kunna bo kvar. För det var ändå en av de sakerna som tyngde mig mest. Ovetskapen om hur framtiden skulle bli.

Jag önskar att jag hade kunnat gått fram till mitt 21 åriga jag och säga “Allt kommer ordna sig! Fortsätt bara precis som du gör. Följ magkänslan. Känn inget dåligt samvete när du ägnar tid åt kreativa projekt så som att fota ute i naturen eller göra filmer, även om du inte tjänar något på det ekonomiskt. För det kommer en dag när det är precis den delen du kommer att leva på.
Det kommer en dag när du lever din dröm.

Se ljuset. Inte mörkret. 
Tage var en stor trygghet i det nya livet i Grundtjärn. Både för mig, och för min mamma som sen också flyttade upp. Det är så mycket man ska kunna när man lever såhär. Saker blir trasiga, vattenrör fryser till is. Och så julgranen såklart, den ska man ju hugga själv! 🙂
Precis som då, så händer något vackert i själen när det där vackra vårvinter-ljuset varje år ger sig tillkänna. Jag hade aldrig upplevt det innan. Den otroliga lyckan i att se hur vintern sakta övergår till vår. Hur solen stiger lite högre varje dag. Hur man tvingas rusa ut med kameran för att fånga den vackra solnedgången.
Jag behövde leva närmare naturen för att verkligen uppskatta årstiderna. Och det blir bara starkare för varje år.
Varje vår blir bara mer och mer magisk.
Hoppas ni tyckte om den här lilla återblicken. Jag har så otroligt mycket bilder från förr. Massor av bilder som heller aldrig visats här på bloggen. Så jag hoppas göra lite fler sådana här återblickar framöver. Det är så roligt att få jämföra lite med hur livet såg ut då.
Jag känner ännu mer uppskattning och tacksamhet över hur saker och ting blivit.

Kanske är ni några läsare där ute som följt mig hela vägen? Vet att jag ibland får någon kommentar eller ett mail från någon som säger att de följt mig från start. Så otroligt roligt!

Hoppas ni har en jättefin tisdag! KRAM på er! ♥

Det stora inlägget om allt som hände

Hej mina älskade läsare!
Alltså, hur ska jag ens kunna tacka er för allt stöd ni gett mig? Har läst ALLA era kommentarer på mitt förra inlägg och det känns som jag blir omsvept i en filt av kärlek. Så mycket vackra ord, så mycket omtänksamhet. Så mycket värme. Ni betyder så mycket för mig ska ni veta. Blir så djupt berörd av det här. Tack från djupet av mitt hjärta.

Nu i fredags fick jag äntligen bli utskriven från sjukhuset, och jag är nu hemma och mår jättebra. Har tagit det väldigt lugnt i helgen hemma med Johan och alla djuren. 
Jag kände nu att det var dags att lägga ut det där inlägget jag hållit på att skriva i flera omgångar under veckan. Eftersom jag hade svårt med synen och det blev för ansträngande att sitta vid datorskärmen så fick jag ju pausa hela tiden, tills jag sedan beslutade mig för att vänta tills det gick lättare. För varje dag som går nu så blir ögonen bättre och nu känns det mycket bättre att sitta framför datorskärmen, så nu kände jag att jag kunde skriva klart det.Så inlägget i början kommer att vara lite tidsförvirrande eftersom jag just skrivit i olika dagar, men jag är säker på att ni kommer ha överseende med det ♥
Here we go!
Jag vet att vissa av er redan sett från min Instagram att jag legat på sjukhuset sedan lördag natt, och nu när jag återfått krafterna och har ännu en kväll att spendera här på mitt sjukhusrum så kände jag att jag ville skriva och berätta för er här på bloggen vad det är som hänt och varför jag är här. Och allra viktigast, att jag mår bra.

Känner mig fortfarande lite förvirrad efter de senaste dagarna. Som om jag drömt alltihop. Allting hände så fort. Ena stunden låg jag hemma i sängen och plötsligt befann jag mig på akuten i Sollefteå. Det är så otäckt hur livet kan kasta omkull allt på någon sekund. Är så oändligt tacksam att allt gått bra och att jag nu kan sitta här på sjukhuset helt återställd och skriva detta. Livet är så värdefullt.

Det var lördag kväll hemma i Grundtjärn. Jag och Johan hade gått och lagt oss riktigt tidigt, runt 9 tiden på kvällen. Vi låg och tittade på en film med alla djuren i sängen. En riktigt lugnt och mysig lördagkväll helt enkelt.

En halvtimma in i filmen så börjar min syn plötsligt bete sig konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det först, utan tänkte att jag kanske låg lite konstigt med huvudet så jag rätade upp mig och gnuggade mig i ögonen. Jag fortsatte titta och tyckte plötsligt att karaktärerna i filmen såg konstiga ut. Bara halva deras ansikten syntes. Jag låg i några sekunder och funderade över om det verkligen skulle se ut så. Sen tittar jag på undertexterna och märker att hälften av texten är borta.

Johan ser att jag stirrar konstigt på skärmen, och jag säger “Men vad konstigt…det är något med min syn…det ser så märkligt ut”.
Han tittar undrade på mig och jag tittar bort från skärmen ut mot rummen för att se om synen beter sig lika konstigt där. Till min förskräckelse så märker jag att möbler försvinner mitt framför ögonen på mig. Jag tittar bort, och dit igen, och ser hur bordsben bara suddas ut i intet. Som om de inte längre existerade.

Johan ber mig tända lampan. Och när jag tänt lampan så tittar jag på Johan…och mitt hjärta nästan stannade. Halva hans ansikte är helt borta. Som bortsuddat med ett datorprogram. Jag kunde bara se hans ena öga och halva hans mun. Jag inser snabbt att allt i min högra synfält raderas bort. Det blir inte svart, det är bara som om de försvinner helt ur bilden.
Johan…jag kan inte se ditt ansikte. Jag kan inte se ditt ansikte!!!!

Jag börjar bli riktigt rädd och han ringer min mamma som ju jobbar inom vården och som bara bor ett stenkast bort. Som tur var jobbade hon inte denna natt utan kunde springa över på en gång, samtidigt som Johan skulle ringa efter en ambulans. Jag springer in till garderoben för att leta några kläder att sätta på mig, och det var då som den verkliga paniken börjar.
Plötsligt tappar jag känseln i båda mina armar. Jag känner inte vad jag gör. Jag rev ut massa kläder på golvet eftersom jag upplevde det som om jag inte hittade några byxor. Jag kunde inte se vad jag gjorde. Medan jag försöker sätta på mig en tröja utan känsel i armarna så brister jag i gråt och får verkligen panik. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till.
Jag rusade ned till badrummet och skriker plötsligt till när jag såg min egen hand, eftersom jag inte trodde att det var min. Det kändes som om det var någon annans händer. I flera minuter försöker jag få på mig kläder, medan Johan står och pratar i telefon med 112.

När mamma sen kommer in ber hon mig på en gång att lägga mig ned på golvet i väntan på att ambulansen skulle komma. Johan, mamma och Nanook satt intill mig på golvet hela tiden. Nanook satt med sin ena tass på min mage, och det var så hjärtskärande att se. Man såg verkligen att han förstod att något inte var normalt. Trots att mamma satt precis intill mig på höger sida kunde jag inte se att hon var där om jag inte vred på huvudet. Det var som om halva synfältet raderats bort, oavsett vilket öga jag tittade med.

Efter en timma kom ambulanspersonalen, och just den stunden var synen som allra värst. När jag skulle resa mig upp för att gå ut så kunde jag knappt se ansiktena på någon, och allting snurrade. Det var som att befinna sig i en skräckfilm. Och innan vi skulle gå ut så behövde jag tydligen ha med mig legitimation (trots att Johan hängde med och kunde mitt personnummer, och jag själv dessutom kunde säga mitt personnummer) och jag visste inte riktigt vart det var, och det visste ju såklart inte Johan eller mamma heller. Jag hade så otroligt dålig syn så jag kunde inte urskilja vart jag letade. Jag hade en aning om att det skulle ligga i min bruna jacka, men jag kunde inte se vilken jacka som var vilken. Allt såg likadant ut. Det var en så fruktansvärd situation. Jag var så rädd att det skulle bli ännu värre och jag kände mig så stressad över att behöva hitta min legitimation när jag inte kunde se något. Var rädd att jag inte skulle hitta det alls på grund av paniken och inte få komma in i tid. Jag trodde jag hade letat i den bruna jackan, men plötsligt hittar Johan min legitimation – i min bruna jacka. Så jag hade inte alls letat i rätt jacka. Det var en sådan otroligt lättad när han sa att han hittade det.
Sedan fick mamma hjälpa mig på med skorna, och så gick vi ut. Johan följde med i ambulansen och sedan bar det iväg över skumpiga grusvägar.

Väl inne på Sollefteå sjukhus gick allting väldigt fort. Jag fick prata med läkare med en gång så att de skulle kunna klura ut vad det är som hänt. Jag var så otroligt glad att ha Johan vid min sida. Allting kändes så snurrigt. Jag skickades in på datortomografi och efter några undersökningar blev jag sen skickad till intensiven. Eftersom symptomen lutade åt en blodpropp rekommenderades jag att ta en väldigt stark blodförtunnande medicin utifall den fortfarande fanns kvar. Jag var först rädd och tvekade lite inför att ta medicinen eftersom den är så stark och såklart kan medföra risker, samtidigt som jag inte heller ville ta risken att inte ta den. Så jag tog den, och det är jag väldigt glad för.

När den här bilden ovan togs låg jag inne på intensiven och hade fått tillbaks mesta delen av min syn. Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag kände mig. Jag hade blivit så otroligt fint omhändertagen av alla på sjukhuset och de fick mig verkligen att känna mig trygg. Jag är så tacksam att Sollefteå sjukhus finns.
Min älskade Johan var vid min sida hela tiden. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Personalen på intensiven fixade fram en säng till honom så att han kunde sova bredvid mig under natten. Alltså, jag får tårar nu när jag tänker på det. Att han fick sova kvar bredvid mig betydde allt. Jag är så evigt tacksam att dom lät honom göra det.
Efter natten kändes det fint att få vakna upp bredvid Johan, och lite senare på dagen kom mamma och hälsade på. Jag låg kvar på intensiven tills på kvällen när medicinen hade gått ur kroppen. Allting gick hur bra som helst. Och sedan dess har jag legat på en avdelning. Jag fick ett helt eget rum med vacker utsikt, och det känns så otroligt skönt. Och personalen har varit så underbar.
Jag har ju hoppats varje dag att jag ska få åka hem men det har varit någon ny undersökning varje dag så därför har jag rekommenderats att stanna kvar. Och även om jag har en extrem hemlängtan så är jag ju också så tacksam att de verkligen kollar upp allt noga.
Bästa stunden igår var när Johan kom hit och vi gick ned till cafeterian på en liten kaffe-dejt. Det gör så mycket att bara få en paus från allt. Jag känner mig stundtals så förvirrad av att vara här på sjukhuset. Vad hände? Hur blev det såhär? Allting snurrar i huvudet och det känns som att vara bortkopplad från allting.
Det har varit en intensiv vecka med någon undersökning varje dag, i hopp om att kunna hitta felet till varför detta hände. De har kollat mitt blod, gjort datortomografi och magnetröntgen. Jag har fått träffa ögonläkare för att kolla synen, och i onsdags fick jag åka till Sundsvall för att göra ultraljud av hjärtat, en av de värsta upplevelser någonsin, där en kamera körs ned i strupen för att komma så nära som möjligt.
Jag ville inte ha lugnande eftersom det då kändes som om jag skulle tappa kontrollen, och i 15-20 minuter låg jag med kameran i strupen och en känsla av att konstant sätta i halsen och kvävas. Alla de där meditationsböckerna jag läst i mitt liv om att “fokusera på andningen” kom till sitt absoluta test. Trots att kroppen nästan fick dödsångest så var jag fast besluten i att bara andas och lyssna till vad doktorn sa. När det äntligen var över och jag halvt spydde ut kameran så brast jag ut i gråt och sa “JAG ÄR BARA SÅ LÄTTAD ATT DET ÄR ÖVER!!

Jag är verkligen tacksam över alla de undersökningar som gjorts och att sjukhuset gav mig så snabb vård. Trots att symptomen bara tydde på en lätt blodpropp som snabbt släppte så hade jag nog för alltid känt mig lite orolig om jag inte hade fått göra alla undersökningar. Jag är också himla tacksam att min älskade Johan funnits där hela tiden. Han tog ledigt hela veckan och har kört mig hit och dit varit som en ängel. Han är en klippa.

Allting har gått bra, och jag är så evigt tacksam för detta. Ingen skada på hjärnan, och hjärtat och blodet ser jättebra ut. Det finns ingenting som tyder på att detta är något som någonsin kommer hända igen. Och min syn blir bättre för varje dag som går. I början var jag jätterädd att jag alltid kommer ha dålig syn på höger synfält, och att det alltid kommer kännas som om allting rör på sig. Som en känsla av att jämt befinna sig på en båt. Men bara de två senaste dagarna har den känslan släppt allt mer.
Ögonläkaren sa att synen vanligast kommer tillbaks igen, och att det kan ta allt emellan 1-6 månader. Men då jag redan känner att det blivit så mycket bättre på kort tid hoppas jag att det kommer vara helt som vanligt igen tills jag ska tillbaks till ögonläkaren om en månad.

I fredags innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset så hade jag ett sista samtal med läkaren, och han sa att han inte skulle sätta en stroke diagnos på detta, vilket jag är så otroligt lättad över. Det var förmodligen en liten blodpropp som släppte såpass fort att ingen del av hjärnan kom till skada och att det inte gick att spåra på röntgen. Jag kommer äta svagt blodförtunnande närmaste tiden för att vara på säkra sidan, och få komma på återbesök om någon månad.

Och jag har hela tiden känt mig övertygad om att blodproppen inte hade något med min egentliga hälsa att göra…det var en engångshändelse orsakat av något utifrån. Något som har gett många unga, friska kvinnor blodproppar.

Jag hade först inte tänkt skriva om detta, men så kände jag att det är för viktigt att inte skriva om. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon från att få en blodpropp. Eller bara att få vara ett exempel och visa att den finstilta biverkningen på bipacksedeln faktiskt är verklig.

Något dygn innan blodproppen hade jag tagit ett akut p-piller. Och när synbortfallet kom plötsligt på lördag kväll så var p-pillret det första jag tänkte på. Under veckan har jag fått förklara händesleförloppet för ett antal olika läkare och sköterskor, och alla har reagerat på just p-pillret. Jag har alltid vetat att p-piller kan orsaka proppar. En av alla de hemska biverkningar som dessa piller ger. Min mamma har aldrig fått äta p-piller, eftersom min morfar fick proppar i ung ålder. Oavsett om man har det i släkten eller inte, så finns en liten risk att drabbas. Jag har ätit vanliga p-piller av och till sedan jag var 15 år.

För det är ju fortfarande så att vara kvinna idag. Redan i ung ålder så får man höra att det är både bra och hälsosamt att äta p-piller. Det finns säkert både för och nackdelar, men jag har alltid fått ganska kraftiga biverkningar så som nedstämdhet. Därför slutade jag äta dom efter ett tag. Tills jag fick en cysta och fick operera bort en äggstock. Tydligen så kan p-piller göra att risken för cystor minskar, och då fick jag rådet att börja med p-piller, vilket såklart då kändes som en bra lösning.
När jag återkommit på besök och förklarat att jag blir deppad av dessa piller så får jag rådet att “testa en annan sort“. Men jag gick tillslut på magkänslan och slutade med det, och hoppades på att jag ändå skulle få slippa cystor.
Det är många gånger jag undrat hur det ens kan vara möjligt att vi låter unga, friska kvinnor äta piller varje dag som gör att vissa blir som inlåsta i en depression hela sitt unga liv utan att ens veta att det beror på dosen hormoner som dagligen intas i kroppen. Och sen, de senaste 12 åren har 30 kvinnor i Sverige dött på grund av blodproppar orsakade av just p-piller. Det är skrämmande. Det finns mycket jag vill säga kring detta, men nu var det inte riktigt det jag skulle prata om.

Men det jag ville förklara var att jag själv är helt övertygad om att blodroppen aldrig hade skett om jag inte tagit p-pillret. Jag är helt frisk och har ett fullt fungerande hjärta och även om jag såklart inte kan vara 100% säker så kan jag omöjligt hitta en annan orsak än att det skulle vara p-pillret. Det finns en anledning till att trombos/blodpropp står med under biverkningar på bipacksedeln. Själv har jag verkligen fått tagit lärdom av det som hände och kommer aldrig någonsin mer att ta något p-piller. Även om risken för blodpropp är väldigt liten så hoppas jag ändå att kanske några fler där ute kan ta med sig något utav detta, vare sig du själv äter p-piller, din vän, syster eller din dotter. Det finns ju som sagt både för och nackdelar, och det är så väldigt få som drabbas av blodproppar, så jag vill inte skrämma någon med detta. För vissa funkar p-piller hur bra som helst och kan ge fler fördelar än nackdelar. Men jag hade nog själv velat veta ännu mer om just risken för blodproppar. Kanske hade det förändrat något.

Jag vet ju att många av er varit oroliga över att jag stressat för mycket senaste tiden, och många har antagit att blodproppen berodde på stress.
Det skär i hjärtat att läsa några av era kommentarer där man verkligen kan känna er oro över att jag tar på mig för mycket och att jag stressar. Ända sedan första dagen när detta hände så har jag velat skriva och lugna er, just eftersom jag inte alls kopplade detta till stress, utan till p-pillret.
Även om jag definitivt haft väldigt mycket om mig egentligen hela det senaste året, och att jag stundtals inte vetat hur jag ska hinna allt, så har jag ändå på något sätt känt när det varit dags att bromsa. Det har varit väldigt mycket, men jag har också hela tiden fått hålla på med saker jag älskar, något som gör att stressen inte påverkar på samma sätt. Det är så svårt det där, för jag har inte velat sänka tempot eftersom jag samtidigt har så väldigt roligt. Vissa stunder så har det blivit för mycket, men jag kan garantera er att det ännu inte varit någon fara.

Det var så himla typiskt, för inlägget innan jag blev sjuk var en videoblogg där jag delade med mig av en ganska stressig dag. Eller, det var egentligen inte så mycket som hände, men det var en sådan där dag när jag kände att jag hade lite för mycket som skulle göras så jag helt enkelt valde att inte göra något alls, och åkte istället till bondgården och hälsade på min ko Stjärna. Sådär gör jag ofta om det blir för mycket. Jag pauser och går ut i skogen eller gör något helt annat. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att faktiskt stänga av.

Men jag såg att några reagerade väldigt starkt på att jag grät i videobloggen när jag berättade om att jag kände mig stressad. Och det är så himla fint att ni är så omtänksamma och att ni bryr er så otroligt mycket. Tack. Det värmer i hjärtat.
Därför vill jag verkligen att ni ska veta att allt är okej. Jag har gråtit tusen gånger senaste åren när ni inte sett det. Jag har skitdagar när jag knappt vill göra något. Och sen har jag underbara dagar när jag är superkreativ och allt går som på räls. Precis som ni. Och det var det jag ville visa i den videobloggen. Att jag är en helt vanlig människa som kan ha en stressig dag, fylld med både glädje och fina stunder, och mindre bra stunder. Låta er komma ett steg närmare in i mitt liv.

Alla dagar är inte så, men ibland så blir det bara lite mycket, och jag önskar att varken jag eller ni behövde ha sådana dagar. Men jag tror det är oundvikligt i vårt liv som människa på den här jorden. Och den där kontrasten gör ju ändå stor nytta. Det är när vi har det mindre bra som vi tydligare kan komma fram till hur vi vill ha det, och fortsätta sträva framåt och utvecklas.
Även om jag inte kopplar blodproppen till stress, så är det klart att jag ändå fått mig en tankeställare efter detta. Senaste halvåret har varit otroligt intensivt. Jätteroligt, men intensivt, och jag har tänkt berätta mer i ett annat inlägg om det senaste året som liksom exploderade åt alla håll. För det har ju såklart varit en krävande resa att liksom gå från noll till hundra på så kort tid. Som om ens fötter plötsligt växer 5 storlekar. Alla skor blir för små och så ska man ändå försöka anpassa sig till det. Då kommer det till en gräns när det inte funkar längre.

Och det insåg jag innan sommaren, och nu kommer snart resultatet av den insikten. Snart kommer allt bli så mycket lättare. Jag kommer inte längre behöva känna att jag inte räcker till för allt jag vill göra, för jag kommer ha hjälp. Jag kommer få mer tid till att skapa. Få lägga mer fokus på det jag vill göra och slippa lägga tid på saker som känns jobbiga eller svåra. Jag kommer snart ha en assistent. Världens bästa assistent. 
Och det känns så stort och roligt att jag vill tillägna ett helt eget inlägg till det, så det ska jag berätta om i veckan som kommer.
Det har varit en minst sagt omskakande vecka. Mycket känslor och mycket tankar. Nu är jag tillbaks på banan igen och jag är så tacksam att allt gått så bra, och så oändligt tacksam för allt stöd som ni gett. Orden räcker inte till för att beskriva hur rörd jag blir av att läsa alla era kommentar. Tack, älskade ni.

Nu tar jag med mig den här händelsen i livets ryggsäck. På något vis känns det lite som en ny början nu.

Tillbaks där allt började

Hej på er!
Först och främst, wow…TACK för alla otroligt fina kommentarer på förra inlägget. Blir ju alldeles tårögd av att läsa. Ni är ju bara för underbara. Ska sätta mig ner och läsa igenom varenda kommentar ikväll och svara er. Vill bara säga hur glad jag blir!

Har ju inte bloggat på några dagar nu men har verkligen haft fullt upp efter en fantastiskt fin midsommarafton. Jag hoppas ni också haft en bra midsommar. Jag tänkte att jag snabbt skulle berätta för er om en rolig liten resa som väntar nu senare i veckan, som bestämdes alldeles nyss. Jag ska tillbaks till brottsplatsen. Tillbaks till Göteborg! Och till och med tillbaks till Stenungsund som ligger utanför Göteborg, där jag bodde från att jag var 4-17 år!
Som sagt så bestämdes den här lilla resan ganska hastigt. Jag och Johan ska egentligen ner till Småland för att titta på en bil (Johan ska byta till en rejäl fyrhjulsdriven bil nu) och eftersom vi ändå ska ned hela vägen till Ljungby så tänkte vi göra en liten semester av det hela, och passa på att besöka mina hemtrakter. Johan har aldrig varit i Göteborg heller, så då känns det extra roligt att åka dit med honom.

Jag har bara varit i Göteborg en gång sedan jag flyttade där ifrån för sju år sedan. Och det var ett väldigt hastigt besök, i samband med en dokumentär som filmstudenter från London spelade in (ni kan se min film från den veckan HÄR). Jag var bara där i princip en och en halv dag och schemat var ganska intensivt med inspelningen, så jag hann liksom inte riktigt smälta allting. Nu ska vi vara i Göteborg från fredagkväll och hela lördag, och sedan på söndagen så åker vi 5 mil norr om Göteborg, till den plats där jag växte upp. Stenungsund.

Där har jag inte varit på snart tio år. Jag känner mig redan helt galet nostalgisk när jag tänker på att vi ska dit. Jag ska få se huset där jag växte upp och gå omkring i bostadsområdet där jag lekte och sprang omkring med alla mina vänner när jag var liten. Gå upp på “berget” bakom huset där jag alltid lekte och byggde små kojor. Gå förbi min gamla skolan och bara se hur allt ser ut nu. Kanske kommer man stöta på några som man känner igen?  Jag har speciellt senaste året verkligen längtat efter att få komma dit igen. Det här ser jag SÅ mycket fram emot.

Och självklart ska ni få följa med på resan också! I både vlogg och bilder!
Det är så konstigt, för det har varit molnigt i princip dygnet runt i flera dagar nu. Och så tänkte jag bara gå ut nu snabbt och ta en bild med de blomstrande syrenerna, och då plötsligt kom solen fram i ca 30 sekunder innan den försvann igen. Jag älskar när sådant händer! Så det ser väldigt mycket somrigare och varmare ut på bilden än vad det faktiskt är. Men syrenerna doftade underbart!

Nu blir det en promenad med Nanook innan det är dags för middag. Hoppas ni har en härlig tisdag allihopa!
Kram på er ♥

När allt känns extra meningsfullt

Hej på er!
Idag har regnet öst ner hela dagen, men det kändes ganska skönt efter en helg som spenderats mestadels ute. Det är något väldigt skönt med regnigt väder ibland. Så avslappnande. Ingen jobbig känsla av att man egentligen vill vara ute men behöver sitta inne för att få saker gjorda.
Så idag har jag varit här hemma mest. Suttit framför datorn och så smått börjat komma igång med den nya veckan. Jag har nyss ätit tre skålar med glass och krossad choklad, så just nu mår jag egentligen inte så bra haha. Jag kan verkligen inte hantera att ha glass hemma.

Helgen var så himla underbar. Jag och Johan ägnade hela dagarna åt lite olika projekt ute som behövdes göra. Göra ordning i växthuset, en väldans massa röjning ute på markerna och en hel del inkastning av ved. Sällan mår jag så bra som de där dagarna när jag får vara ute och greja. Få ta i lite. Och sedan på kvällen gå omkring och beundra hur fint resultatet blev efter dagens hårda jobb.

Tänka visa lite bilder från helgen, så ni får se vad det är vi grejar med här hemma.
Veden ska in i vedboden, och redan i fredags kväll hade vi fått över halva veden. Det kommer kännas SÅ skönt när vinterns ved är inne i vedboden.
Nanook låg bredvid och tittade på, och slogs med myggen som nu börjat komma. Förra året var myggen redan här i början av maj, men i år är liksom allt försenat. Så det är inte förrän nu som jag verkligen börjat känna av dom. Efter helgen kom jag undan med bara ca 20 myggbett. Tur att jag har en sådan hatkärlek till myggbett. Finns det något bättre skönt-jobbigt än att klia på myggbett?
Tomatplantorna som fått växa upp vid fönstret inne i sovrummet kändes nu tillräckligt stora för att få flytta ut till växthuset. Förra året hade vi hela övervåningen full med tomatplantor. Denna gången var det inte lika många. Jag ville dra ned lite på odlingen i år, eftersom det annars kan bli ett stressmoment om det blir för mycket.
Häggen har slagit ut, och det doftar ljuvligt ute nu.
Ute vid växthuset. Förra sommarens tomtatplantor var kvar så först fick jag ta tag i en rejäl utrensning.
Växthuset är ju ganska litet, men det är helt lagom för oss. Två pallkragar finns där inne, och i år fick tomaterna extra mycket plats att bre ut sig på.
De här tomatplantorna heter “Moonglow”, och de fröna fick jag av Stefan Sundström när vi ockuperade Sollefteå BB i våras. Han sa att det var de godaste och nyttigaste tomaterna, och han är ju en riktig tomatexpert. Så jag fick upp 8 stycken Moonglow-plantor, som jag varit extra kärleksfull och rädd om. Ser verkligen fram emot att få skörda “månljus tomater” till sensommaren 🙂
Växthuset färdigt! Tomaterna såg lite ledsna ut efter flytten, men efter två omgångar med vatten mådde de bättre igen. Nu ska bara träplankan som ligger över takfönstret bort, så de får riktigt mycket ljus.
Johan hade varit ute på ängen och röjt medan jag planterat i växthuset. Han såg så fin ut där han kom och gick.
Det känns så underbart att få vara ute och greja tillsammans med Johan. Även om vi ibland håller på med olika saker, så fylls jag med sådan lycka och kärlek när jag tittar bort mot honom. Allt känns så extra meningsfullt. Jag får så mycket mer kraft av vetskapen att jag inte längre bara gör något för mig själv. Numera är det för oss. Det blir så mycket roligare.
Utanför växthuset hade jag två tomma pallkragar så jag bestämde mig för att sätta lite potatis i dom. Jag hade en påse med gammal potatis i kylen som var helt perfekt för att sätta i jorden. Vi har ju egentligen ett stort potatisland ute i trädgården men jag vet inte än om vi kommer sätta någon potatis där i år. Så då kändes det lättare att göra det i pallkragarna. Väldigt lätt att rensa, och i lagom mängd.
Jag skulle nog kunna tänka mig att göra i ordning några fler pallkragar som vi har i ladan. Jag tycker det känns så mycket lättare att odla saker i pallkragar. Som om man får mer kontroll på ogräset. Potatislandet ute på ängen…det spelar ingen roll hur många gånger man rensar. Efter 1 vecka har det börjat växa en gräsmatta där. Det tar så otroligt mycket tid att hålla rent där, så det roliga liksom försvinner. Så hmm..har i några tips så får ni gärna dela med er. Tycker ni det låter som en bra idé att odla potatis i pallkragar? Någon som har erfarenhet?
Det var en väldigt härlig lördag ute på markerna. Det är ju sådana här dagar jag verkligen längtar efter på vintern. När man kan vara ute och greja och se hur allting växer till liv.
Lördag kväll och natt spenderade jag i ateljén, och fortsatte med mina “rosegold” målningar. Experimenterade med färgblandningar och försökte hitta vackra nyanser.
Och igår (söndag) så var vi ute och röjde större delen av dagen. Den största ängen är helt klar nu, tack vare att Johan spenderat all sin lediga tid med att röja. Helt otroligt! Det känns SÅ skönt. Hade vi väntat ännu ett år med att röja så hade slyn växt så otroligt mycket, och då tar det så mycket mer tid.
Det var vår helg i stora drag. Hoppas att ni också hade en superfin helg allihopa! TACK för allt fint ni skriver.
Kramar i massor ♥

Lite av allt

Fredag kväll. Jag pustar ut efter en lång vecka. Regnet öser ner utanför och jag gör upp en eld i kaminen. Det var rått och kallt här inne nu. Har inte eldat på nästan vecka eftersom jag i princip bara varit hemma för att sova. Men nu är det helg och det känns helt fantastiskt skönt. Vad ska ni göra i helgen? ♥
052901En kopp te med honung vid fönstret gör att det dåliga vädret plötsligt känns ganska okej. Jag är i stort behov av lite ny och bra musik. Har ni några tips? Älskar att upptäcka ny musik.

052902

Resten av la familia ligger och sover. Nanook under bordet och Nayeli på sängkanten. Sedan den har stått såhär på sidan i några veckor har hon haft den som sovplats. Knäppis-katt.

Eftersom jag inte har så mycket annat vettigt att skriva i kväll så tänkte jag svara på några frågor jag fått i kommentarerna!

Allra bästa Jonna!

Först: Du inspirerar mig så mycket, i sättet du lever, och i dina vackra bilder! Heja dig! 🙂
Sedan: Jag har sparat pengar länge och ska köpa en kamera, men är inte så kunnig om exakt allt. Därför undrar jag – vad heter ditt fasta 60 mm-objektiv, det som du skriver att du använder mest? Alltså märket och siffror? Typ ”Nikon AF-S 60/2,8G ED Micro” och allt vad de kan heta. (Det där var bara ett exempel jag kopierade från en sida. 🙂 ) Jag tittar på olika sidor och håller på och lär mig, och bestämma vad jag vill köpa. Och om du skulle dela vad ditt objektiv heter så skulle det hjälpa mig så mycket att förstå! För jag vill också kunna fota natur och liksom ”vanliga” motiv. Men ändå ha ett som är fast och bra!

Kram och jättestort tack för hjälpen!
Saga

– Tack för en otroligt fin kommentar! ♥ Objektivet som jag för det mesta fotar med heter ” Nikon AF S Micro Nikkor 60 mm 1:2:8 G ED”. Det är vad det står på objektivet. Det är egentligen ett macro objektiv, alltså gjort för att fota närbilder på saker men jag tycker det tar väldigt skarpa bilder. Och så är det inte lika tungt som mitt stora objektiv med zoom. Det funkar bra till det mesta!
Lycka till med kameran! 

Min kamera, en Nikon D800 och mitt 60 mm´s objektiv.

Min kamera, en Nikon D800 och mitt 60 mm´s objektiv.


“Åh gud så fint! blir så nyfiken och fascinerad på ditt liv däruppe. Vill veta meeer känner jag! haha, får du aldrig lappsjukan? / ISA” 

– Haha vilken gullig fråga. Nej jag har nog aldrig någonsin upplevt lappsjukan. Och nu när jag bott här några år så tror jag nog inte jag skulle kunna känna det så. Jag är så van med lugnet, skogen och ensamheten. Det är den del av mitt liv och min vardag nu, så jag upplever inte att jag lever på ett annorlunda sätt än någon annan 😀 Även om jag visserligen gör det.
Tack för att du läser min blogg Isa ♥

“Helt underbart! Din blogg är en av mina stora inspirationskällor och jag älskar att sitta och rota igenom dina gamla inlägg för att få motivation till vardagen! <3 Förr brukade du blogga via en sorts sida/tidning eller liknande och få betalt via den, om jag förstod det rätt? Vad heter den sidan och bloggar du fortfarande via den?
/ Sara K.M”

Åh tack, vilka fina ord! Jätteglad att du finner inspiration och motivation från min blogg. Det värmer i hjärtat ♥ Ja förut så bloggade jag för lokaltidningen här, Allehanda.se. Men sedan januari ville jag prova mina egna vingar så just nu bloggar jag inte för någon tidning eller företag. 

När allt stannar

Så kommer en sådan där stund när man stannar upp, fast upplevelsen är att allt runtomkring har stannat. Energin som man hade för någon dag sedan är bortblåst. Och man undrar vart den tog vägen. Ingenting är väl egentligen annorlunda nu? Löven har fallit med så har det alltid varit. En sömnlös natt med tankar som “Vart är jag på väg?“, “Vad ska det bli av mig?” och andra diverse rädslor för framtiden.

Ingenting konstigt. Bara vanligt grubbel och jobbiga tankar som nog alla har emellanåt. Jag tänker mig att det är bra på sätt och vis, att ifrågasätta sig själv för att utvecklas och komma fram till saker. Men jag är också noga med att lära upp mig själv dagligen att det värsta man gör i livet är att spendera det genom att vara rädd för vad som kan hända, eller rädd för vad som inte kan hända. Det har jag redan ägnat allt för mycket tid till.

Så det är bara att låta tankarna komma och gå. Ibland när det känns som allt går riktigt trögt så har jag kommit på att det är bäst att bara sluta försöka så mycket, först då kan det där riktiga komma fram.

Yes, det var dagens grubbel. Nu är det nog dags för en kopp kaffe tror jag 🙂

102201

Man kan ju inte vara bra på allt

Varför bränner jag nästan all mat som jag steker?! Om jag bara kunde förstå mig själv. Idag försökte jag verkligen att inte bränna maten som jag skulle steka, men vad tror ni jag gjorde? Jo jag brände den.

Antingen så beror det på att jag blivit “skadad” av att min mamma alltid varit så himla noga med att steka allt extra länge. Eller så beror det på att jag alltid har så brottom när jag lagar mat, antingen för att jag är superhungrig så jag darrar eller så vill jag bara ha det gjort…ur vägen liksom, så man kan göra annat som är roligare. Eller så beror det på att jag sätter mig vid datorn under tiden det steks på ena sidan, och tror att jag sitter vid datorn i bara 1 minut när det i själva verket var 5 minuter. Eller så…kan jag inte laga mat helt enkelt. Jag tror det är en perfekt blandning av alla de där alternativen jag nämnde ovan.

Jag skulle behöva gå en matlagningskurs. Jag kan ju för sjutton inte ens steka köttbullar utan att bränna dom. Jag är så fruktansvärt trött på den där brända smaken som jag lyckas få i nästan all mat jag lagar. Nä, nu får det vara slut på det här. Nu har jag lovat mig själv att det är sista gången jag sitter och knaprar på bränd mat 😉

Dagens matlagning...Smaklig måltid Jonna!

Dagens matlagning…Smaklig måltid Jonna!