Ibland får jag frågan vem jag var innan jag flyttade till Grundtjärn för fem år sedan. Det är en svår fråga att svara på. Men en sak vet jag säkert att jag var då, som jag inte är längre. Mörkrädd.
Det är så märkligt, för jag var verkligen jättemörkrädd under min uppväxt. Jag hade mycket fantasi och lätt för att skrämma upp mig själv. Till och med i vuxen ålder, strax innan jag flyttade hit, så vågade jag ibland inte gå upp på toa på natten för jag var så mörkrädd. Jag kunde till och med bli rädd mitt på ljusa dagen för att jag skrämde upp mig med läskiga tankar och scener från hemska skräckfilmer, eftersom jag ändå inte kunde låta bli att liksom söka mig till att skrämma upp mig själv.
Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.
Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett “spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.
Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.
Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )
Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?