Så mycket att vara tacksam för

Hej på er!

Jag kom nyligen in efter att ha varit ute på ett litet vinteräventyr i skogen för att prova mina nya snöskor. Det var igår som jag gjorde ett försök att ta mig ut i skogen för att fota några vinterbilder (bland annat den nya headern som jag la upp igår) och höll nästan på att fastna i snön ute på en myr. Det var så djup snö att de gick över midjan på vissa ställen! Att ens ta mig en meter fram blev en otrolig kraftansträngning och som resulterade i många liter snö i skorna. Jag fick krypa fram och sedan försöka platta till snön så jag fick en liten plätt att stå på. Jag har aldrig varit med om så mycket snö som nu! Jag insåg då att den här vintern kommer bli otroligt svår när det gäller fotografering om jag inte kan ta mig ut i naturen.

Så kom jag att tänka på snöskor! Det är så många som tipsat om det och jag har alltid velat ha ett par snöskor. De har dock alltid känts som om prislappen är lite för hög. De brukar kosta runt 2000 :- på de ställen jag kollat på. Så då har jag alltid tänkt att det kan vänta till senare. Men igår kände jag att det var dags att köpa ett par snöskor, så jag skulle kunna ta mig ut i skogen och fota i snön!
Jag blev så överraskad att de ändå var så “små”. Jag hade väntat mig att de skulle vara enorma och väldigt klumpiga att gå i. Men de var ju inte jättemycket större än skorna, vilket gjorde att de kändes smidigare. Dock kände jag en liten tvekan inför att dessa skulle klara av den djupa snön i skogen. Anade att den här modellen av snösko kanske inte riktigt var gjord för det jag hade tänkt.
Den här bilden tog jag i morse, glatt ovetande om vilket otroligt träningspass som väntade ute i snön senare.
Man kan ju säga att snöskorna fick sig ett rejält test. I början när jag skulle ta mig ut i skogen från vägkanten gick det jättebra. Jag blev SÅ glad. Men det var för att snön längs vägkanten var packad på grund av snöplogen, så snöskorna sjönk inte ned. Så fort jag sedan kom ut en bit i skogen så blev snön mer porös och mjuk och då hjälpte inte snöskorna så mycket. Det gick såklart mycket lättare än om jag bara hade haft skor, speciellt när det gäller att undvika att få snö innanför skorna och byxorna, eftersom själva snöskon gör ett bra hål i snön. Men jag sjönk ändå ned 50 cm -1 meter i snön på många ställen, så det gick inte så lätt som jag hade önskat.
Många gånger blev det istället såhär…
Att försöka resa sig upp när man sjunkit ned över en meter i snön och sen inte har något att hålla i sig i, det är verkligen en utmaning. Jag var helt slut efter denna lilla skogspromenad.
Jag tror nog dessa snöskor funkar jättebra till lite mer lindrigare snöområden. Kanske för att vandra på en skoterled eller annat. Men att gå i djupsnö mitt i skogen, då är det nog bara skidor som gäller. Men nu vet jag det i alla fall. Och snöskorna kommer säkert till användning de gånger som jag inte kan ta med mig skidorna.
Det blev i alla fall en härlig stund i skogen! Och jag passade på att starta en liten livesänding också, för mina prenumeranter på Patreon. Kom på nu att jag ju inte ens skrivit om min Patreon sida här på bloggen än, det ska jag göra snart! Det är en sida där man kan prenumerera på en kreatör och få tillgång till bland annat extra material och annat smått och gott. Det har på bara två månader förändrat mitt yrkesliv och gjort mig mer fri i mitt arbete. Bland annat gett mig en möjlighet att få jobba med kulningen och göra klart min skiva i år. Är så obeskrivligt glad och tacksam för det.
En del av er bloggläsare har redan hittat dit och blivit prenumeranter trots att jag inte skrivit om det här än. Har massor att skriva och berätta om Patreon, så det blir ett eget inlägg snart!
I alla fall, livesändningen blev lite kaotisk. Två gånger föll jag ned i djupa snöhål och så kom det in snö i mikrofonen på mobilen. Men den klarade sig! Sen förfrös jag nästan fingrarna innan jag hade tagit mig till bilen. Men det blev i alla fall en rolig och händelserik promenad, och kul att få dela den live med andra.
Trots den djupa snön och svårigheten att ta sig fram så kändes det så skönt att få komma ut i skogen. Det har blivit alldeles, alldeles för lite av det senaste tiden. Naturen påverkar oss på ett sådant fantastiskt sätt. Tänk om vi alla fick en sådan här stund varje dag. Det skulle göra gott…!
När jag kom hem igen möttes jag av Johan och Nanook, och en mysig brasa i kaminen. Johan var hemma på lunch. För ja, tro det eller ej, men från och med nu så jobbar han hemma i Grundtjärn på fredagar. Det känns nästan overkligt fortfarande. Kan ni gissa med vad? Silversmide! Det var ju inte längesedan som han satte sig vid arbetsbänken för första gången och smidde sin första ring. Efter det var det som om han fann en ny passion i livet. Den första veckan kunde han inte ens sova på nätterna för han bara ville att det skulle bli morgon så han kunde fortsätta haha. Det var så häftigt att få se. Och vilken naturbegåvning! Bara den första veckan gjorde han helt otrolig vackra smycken, som han bland annat gav bort som julklappar. Jag fick en vacker silverring, och det går knappt att förstå att han nyss lärt sig detta.

Nu när vi kommer börja med smyckena igen (förhoppningsvis kommer de första smyckena ut i februari) så kommer det inte bara vara jag och min mor Anita som tillverkat och designat smyckena. Även Johan! Och det känns så fantastiskt roligt. För bara någon månad sedan så existerade inte ens den tanken. Och nu kommer han jobba fredagar med detta, så han har gått ned till 80% som elektriker. Jag tycker det är otroligt modigt att ta det steget. Men det är ju så. Livet är för kort för att tveka. Det gäller att våga hänga med när möjligheterna öppnar upp sig. Och följa hjärtat. Följa sin passion!

Det ska bli så roligt att få visa upp lite mer av detta sen. Under helgen tänkte jag också sätta mig och jobba lite i smedjan, och påbörja ett silverarmband som jag länge gått och tänkt på. Det var längesedan sist, som jag gjorde ett smycke. Ja, flera år sedan. Men det sitter kvar än. Sådant där glömmer man nog aldrig bort. Det är som att lära sig cykla. Kunskapen sitter kvar för alltid.
Det blev bästa lunchen på länge!
Det blev verkligen ett inlägg med allt möjligt! Men det blir så när väl inspirationen kommer tillbaks. Då kommer allt på en gång!
Nu ska jag sätta mig och svara på några av era fina kommentarer på förra inlägget! Tack för allt ni skriver och delar med er av. Blir så glad!

Nu önskar jag er alla en otroligt fin och mysig helg! KRAM på er ♥

Så mycket att vara tacksam för

Godkväll på er!
Jag hade egentligen inte tänkt göra något blogginlägg ikväll men så kände jag så starkt att jag bara var tvungen att framföra två saker innan jag går och lägger mig. Ibland vill man ju inte vänta med att uttrycka känslor. De måste få komma ut på en gång!

Först, några ord till er. 
Nog har jag länge vetat att jag har världens finaste läsare här på bloggen. Så engagerade, så trogna och så varmhjärtade. Det har varit det som sedan dag ett gjort att det varit så otroligt roligt och givande att fortsätta dela med mig av mitt liv här. Jag får tusenfalt tillbaks. Men efter den här veckan och efter alla kommentarer känns det nästan lite overkligt. Tänk att ni är så många som verkligen bryr er om mig. Jag kan verkligen känna det genom era ord. Att människor som egentligen aldrig ens träffat mig ändå kan känna så starkt och ge så mycket kärlek. Det är så fantastiskt fint att jag nästan tappar orden. Jag vet inte hur jag ska göra för att ni ska förstå hur mycket det betyder för mig. Jag vill verkligen att ni ska veta att jag är så innerligt tacksam och lycklig över att just ni finns här, och för att ni lyssnar, läser, skriver, delar, tycker till och ger mig leenden i hjärtat. Ni inspirerar mig varje dag och får den här bloggen att kännas levande. Tack, tack tack!
Sen vill jag också berätta att mitt hjärta dansar lite extra idag, för jag och Johan firar två år tillsammans idag, den 13 november. Jag har just fått uppleva de två lyckligaste åren i mitt liv, allt tack vare denna människa som förtrollar min värld. Det känns som tiden innan Johan bara är som en dimma. Som en förberedelse inför det verkliga. Bara jag får gå med honom genom livet så kommer vi klara allt.

En gång trodde jag Johan hade försvunnit. Han var på baksidan och hängde tvätt, men jag hade ingen aning om det.
Jag ropade i huset efter honom. Blev ängslig. Gick ut i ladan. I vedboden. Ropade. Ingen Johan. Jag kunde inte begripa hur han kunnat försvinna på bara någon minut.
Jag blev jätterädd. Jag fick gråten i halsen när jag tänkte tanken att det nu hade skett. Nu hade han blivit hämtad från jorden för att åka hem igen, till någon helt annan galax. Någonstans har jag alltid tänk att han inte kan vara härifrån.
Idag var vi tvungna att åka tillbaks till Sollefteå igen för några ärenden. Eftersom jag ännu inte bör köra bil så långt på grund av synen så körde Johan mig. I morgon kommer han dock återgå till jobbet igen. Han har tagit ledigt i över en vecka på grund av detta, och det är bara så fint av honom. Han har varit ett otroligt stöd.
Vi klev upp vid femtiden i morse. Nanook är ingen morgonhund som ni kanske ser. Det snöade ute och jag fick så starka julkänslor. Får det även när jag tittar på denna bilden, trots att det inte finns något julpynt någonstans.
Det blev inte taget några sådana där romantiska bilder på oss denna två-årsdag. Det var mycket annat som kom i vägen idag. Men det spelar egentligen ingen roll vad vi gör. Det finns liksom ingen annan på denna jord som jag hellre skulle vilja handla toalettpapper med än just Johan. Allt känns bra, bara jag får vara med honom.
Är glad att vi fick denna måndag tillsammans, innan vardagen återgår till det vanliga i morgon.

Nu blir det en dusch och sedan sova. Jag hoppas att ni haft en jättebra måndag allihopa!
Och återigen, tack för allt! Sov så gott mina änglar ♥

Några dagar som ger minnen för livet

Hej mina solstrålar!
Åh, ledsen att jag inte uppdaterat här sedan i måndags. Jag hoppades ju kunna göra i alla fall något mer blogginlägg, men datorns batteri tog slut utan att jag visste ordet om det. Men nu är jag åter hemma i Grundtjärn igen hos min Johan och alla djur, och jag har fotat slut på kamerabatteriet, fyllt två stora minneskort med bilder och filmer, och fyllt mitt hjärta med de vackraste vyer och minnen.

Åh, jag får en reaktion att jag vill gråta när jag tittar på bilderna som jag just nu håller på att överföra till datorn. Det väcker redan så mycket minnen och känslor. Det har varit tre magiska dagar och det känns nästan som jag varit borta mycket längre. Och att bara se Nanook så lycklig har varit den största lyckan med resan. Att få dela detta äventyret med honom och ge honom den bästa födelsedagspresent han någonsin kunnat drömma om. Jag är så tacksam och glad för dessa dagar.

Jag har så mycket att berätta och visa er. Har massvis med bilder och filmer att gå igenom nu så i några blogginlägg framöver kommer ni få höra mer från vår resa. Ska läsa och svara på era kommentar sedan också! Tusen tack för alla tips också med ställen att besöka. Jag har försökt hinna med så mycket som möjligt, men Stekenjokk stal mitt hjärta. Så vi spenderade mycket tid där.

Nu blir det lite kvällsmat och vila här hemma. Tack för att ni följt med så gott ni kunnat!
Visar tre bilder jag hunnit överföra så länge. Så kommer det mer sen.
Puss och kram från mig och en väldigt trött och nöjd Nanook ♥
082405Det känns konstigt att tänka att vi igår låg här på en fjälltopp och njöt av den värmande solen och de friska fjällvindarna. Vilken känsla det var. Vilken frihet. Det kändes som vi var uppe i himlen.
082402Att bara få se dessa landskap är som det godaste ögongodis man kan tänk sig. Flera gånger har jag nästan velat nypa mig i armen för att jag trott att jag drömt.
082401Hans ögon har lyst av lycka under hela resan. Som att han ständigt har gått runt med ett leende. Det har värmt mitt hjärta må ni tro. Nu ligger han och sover gott på mattan här i köket, och jag tror han är lika lyckligt över resan som jag. Så många minnen som kommer finnas med för resten av våra liv.

Några ord om att vara mörkrädd

Ibland får jag frågan vem jag var innan jag flyttade till Grundtjärn för fem år sedan. Det är en svår fråga att svara på. Men en sak vet jag säkert att jag var då, som jag inte är längre. Mörkrädd.
Det är så märkligt, för jag var verkligen jättemörkrädd under min uppväxt. Jag hade mycket fantasi och lätt för att skrämma upp mig själv. Till och med i vuxen ålder, strax innan jag flyttade hit, så vågade jag ibland inte gå upp på toa på natten för jag var så mörkrädd. Jag kunde till och med bli rädd mitt på ljusa dagen för att jag skrämde upp mig med läskiga tankar och scener från hemska skräckfilmer, eftersom jag ändå inte kunde låta bli att liksom söka mig till att skrämma upp mig själv.

Konstigt nog så tänkte jag inte på min mörkerrädsla alls när jag bestämde mig för att flytta till Grundtjärn, in till den gamla skolan från 1800-talet som jag bodde i under första året här. Och det som är ännu mer konstigt är att min mörkerrädsla helt försvann från den dag jag satte min fot här. Jag har ingen aning om varför och hur jag bara kunde sluta vara mörkrädd sådär. Det är för mig en gåta. Men det är en himla tur, för annars hade jag aldrig kunnat bott kvar.

020816
Den första vintern i den gamla skolan var verkligen utöver det vanliga. Det känns ju som en typisk myt att det ska spöka i gamla skolor. Men det jag upplevde på nätterna under det året som jag bodde där går verkligen inte att förklara på något annat sätt än att det spökade. I alla fall i min verklighet. Ingen behöver tro mig eller hålla med. Det är bara min egen upplevelse.
Men jag anpassade mig ganska fort. I november, fyra månader efter att jag flyttat upp, så hände något var och varannan natt. Under vintern hade jag till och med döpt ett “spöke” till eldvaktaren, eftersom det varje natt hördes tydliga steg ifrån hallen där elden brann i kaminen. Nanook skällde på nätterna åt ingenting och jag gjorde en kort liten film på det som ni kan se HÄR. Jag skulle kunna skriva en hel bok om alla nattliga upplevelser som jag fick vara med om. Men ändå kände jag mig aldrig så rädd att jag ville flytta ut. Kanske för att jag visste att om jag tillät mig att bli för rädd så skulle jag behöva flytta. Och det ville jag verkligen inte. Så då stängdes de känslorna av och sedan dess kan jag knappt bli mörkrädd.

Jag tror att vi människor kan anpassa oss till nästan allting. Jag har varit livrädd för mörker, och det kan jag knappt tro idag när jag är ute i mörkret i skogarna om nätterna eller hämtar ved mitt i natten i vedboden. De känslorna är som bortblåsta. Och den enda förklaringen jag har till det är att jag insåg att jag var tvungen att anpassa mig, annars skulle det inte gå.
020817
Jag får ofta frågan om jag varit eller är rädd ibland, och många som skriver att de aldrig skulle våga bo själva i en stuga för att mörkret skrämmer dom för mycket. Och jag kan verkligen förstå känslan, eftersom jag själv varit mörkrädd innan. Men jag kan också säga att vi människor är helt fantastiska på att anpassa oss. Det är något jag verkligen fått bevis för. Rädsla är ju egentligen bara en slags illusion som skapas av våra tankar. Och att låta rädslan styra oss i våra livsval gör ju att vi blir som fångar. Så om någon frågar om ett tips på hur jag gjorde, så brukar jag bara säga att det bästa är möta rädslan i en situation där du inte har så många andra val än att faktiskt bara ge dig hän, och anpassa dig. Plötsligt så är det som om den inte existerar längre, och du blir fri. Det kanske låter lättare än vad det är, men det funkade för mig : )

Någon här som är mörkrädd, eller har varit? Och i så fall, hur blev ni av med er mörkerrädsla?

Man kan ju inte vara bra på allt

Varför bränner jag nästan all mat som jag steker?! Om jag bara kunde förstå mig själv. Idag försökte jag verkligen att inte bränna maten som jag skulle steka, men vad tror ni jag gjorde? Jo jag brände den.

Antingen så beror det på att jag blivit “skadad” av att min mamma alltid varit så himla noga med att steka allt extra länge. Eller så beror det på att jag alltid har så brottom när jag lagar mat, antingen för att jag är superhungrig så jag darrar eller så vill jag bara ha det gjort…ur vägen liksom, så man kan göra annat som är roligare. Eller så beror det på att jag sätter mig vid datorn under tiden det steks på ena sidan, och tror att jag sitter vid datorn i bara 1 minut när det i själva verket var 5 minuter. Eller så…kan jag inte laga mat helt enkelt. Jag tror det är en perfekt blandning av alla de där alternativen jag nämnde ovan.

Jag skulle behöva gå en matlagningskurs. Jag kan ju för sjutton inte ens steka köttbullar utan att bränna dom. Jag är så fruktansvärt trött på den där brända smaken som jag lyckas få i nästan all mat jag lagar. Nä, nu får det vara slut på det här. Nu har jag lovat mig själv att det är sista gången jag sitter och knaprar på bränd mat 😉

Dagens matlagning...Smaklig måltid Jonna!

Dagens matlagning…Smaklig måltid Jonna!

Där jag kan vara helt mig själv

I lördags var det en jättevacker dag med sol och värme. Jag spenderade hela dagen ute i skogen på lite olika ställen för att fota och filma, och ägnade även lite tid till mitt andra stenprojekt ute i skogen som jag påbörjat för ett tag sedan.
Åh det var en sådan otroligt vacker dag. Skogen nästan lyste i grönt och jag kände sådan lycka över att få vara på alla vackra platser. Skogar, bäckar, sjöar, myrar…

Åh vad energi naturen ger. Jag får aldrig nog av det. Ju mer tid jag får vara i skogen desto mer behöver jag det.


Där jag älskar att vara

Idag begav jag mig in till skogen en sväng. Här kommer några bilder från den promenaden! =)

Det kändes som att befinna sig i en vinter-skog, trots att det snart är maj! Snön hade lagt sig i ett tjockt lager och det snöade fortfarande.

Det var väldigt vackert i skogen. Det kändes som en perfekt blandning av vinter och vår på samma gång.

Jag hittade ett älghorn som stack upp ur snön!

Det var fint! La det under en gran så jag kan hämta det någon gång ifall jag skulle behöva det. Man vet aldrig när man måste ha ett älghorn 😉

Jag gick och trallade högt för mig själv för att inte råka ut för ett plötsligt möte med en hungrig mammabjörn 🙂