En film om min resa

Hej mina älskade vänner!
Som jag skrev för några dagar sedan så höll jag på att jobba med en film som jag bland annat visade när jag var på IKEA förra veckan för lanseringen av min tavla. Den här filmen är en slags presentation av mig och en sammanfattning av mina år i Grundtjärn.
Min resa, från början till idag. Från en dröm till en verklighet.

Såklart, så finns det oändligt mycket detaljer och händelser som inte fick plats i filmen och som spelat stor roll under åren, men då hade filmen blivit flera timmar lång, så jag valde att göra en kort historia av en lång.

Jag berättar på engelska i filmen men det finns undertexter på svenska om ni klickar på knappen “settings” längst ned vid filmspelaren.
Titta gärna i HD om ni har möjlighet, och med bra ljud. Hoppas ni tycker om den!
För ni alla är ju faktiskt en del av min resa. En del av hur allting vecklade ut sig. Ni har varit en enorm inspiration och gett mig drivkraft att fortsätta.

Tack, från djupet av mitt hjärta, för att ni följt mig och stöttat mig under alla år

Som om en del av mig var borta

Hej på er solstrålar!

Idag är det en så härlig dag. Solen skiner och snön smälter. Egentligen vill jag bara vara ute just nu! Och plantera lite fröer som jag köpte tidigare idag.
Eller bara vara ute och titta på vattnet som droppar från stuprännan. Kan inte tänka mig något vackrare att titta på just nu.
Men just idag har jag lite jobb att ta igen från förra veckan.

Vet ni, jag mådde så himla konstigt förra veckan. Har aldrig varit med om något liknande förut. Egentligen hade jag inte tänkt skriva något om detta, men samtidigt kan jag inte sluta grubbla på vad det berodde på. Kanske kan någon känna igen sig i det jag upplevde?
Jag tänkte egentligen nämna det i mitt inlägg i fredags. Jag satt och skrev, och sen suddade jag ut allting. Flera gånger höll jag på så. Jag kände att jag ville berätta att jag mådde skitdåligt egentligen, men samtidigt ville jag inte göra en stor grej av det och jag ville vänta och se om det blev bättre först.

Det började natten till måndagen med att jag fick frossa. Jag frös och svettades samtidigt, och kunde inte sova alls. Samma sak på tisdag.
På onsdag morgon var jag så matt och orkeslös att jag nästan inte orkade gå ut med Nanook. Det var en konstig matthet. Som om jag egentligen var rejält sjuk i influensa eller något, fast utan själva sjukdomen. Bara helt totalt slut. Och jag svimmade till lite då och då och rörde mig väldigt sakta.

Jag åkte ändå till studion och försökte få saker gjorda, men jag låg bara i soffan halva dagen och vilade. Jag skulle redigera film, men satt bara och glodde på skärmen. Trots att det inte kräver så mycket muskelkraft att redigare film så var det som om hela min hjärna var slapp också. Jag visst inte riktigt hur jag skulle bära mig åt. Jag bara fastnade med tom blick hela tiden. På kvällen lyckades jag ändå få lite gjort, men jag märkte att jag inte längre kunde sjunga starkt. Att prata var nog ansträngande. Jag tänkte att det kanske bara var någon väldigt konstig trötthet och att det skulle bli bra efter en god natts sömn.

På torsdag var det som allra värst. Jag åkte till studion och jag kände redan lite dåligt samvete för att jag inte alls fått så mycket gjort under veckan som jag hade tänkt. Jag var fortfarande helt orkeslös på ett konstigt sätt. Till och med värre nu. Men jag försökte tänka bort det. Gick upp till mitt fina rum på övervåningen i huset jag hyr för att börja sjunga upp, som jag brukar. Men alltså…jag kunde inte. Rösten lät skrovlig och jag orkade inte ta i. Jag orkade inte ens stå.
Jag satte mig på golvet och grät. Jag kände att något var så in i helsike fel. Det var inte normal trötthet. Jag var egentligen pigg och full av lust att göra saker, bara orkeslös och bortkopplad.
Och det värsta av allt var att det kändes som om en del av mig var borta. Som om min själ inte riktigt befann sig i kroppen. En bit ovanför. Det kändes precis som om min kropp och “jag” inte var en och samma längre. Jag böjde mig fram med huvudet ned mot golvet för att “den/jag” skulle “ramla” tillbaks igen. Som om något fattades i min hjärna.  Ja, ni hör ju hur konstigt det låter.

Själva känslan jag hade i kroppen var inte obehaglig i sig. Det var som ett otroligt lugn egentligen, men som blev fruktansvärt obehagligt. Som om jag befunnit mig i djup, djup meditation och råkat fastna där. Som om min hjärna var uppkopplad till något annat, och inte riktigt närvarande i kroppen. När jag bara slappande av och liksom följde vad kroppen ville göra, så satt jag bara stirrandes ut i tomma intet. Jag kunde sitta så hur länge som helst. Bara titta ut i luften, och känna hur mjukt och svävande allting var. Allting rörde sig liksom lite…som om det andades. Jag hörde sus i öronen och det kändes som om jag satt så tillräckligt länge och liksom “släppte taget” så skulle jag försvinna iväg, från vår fysiska värld.

Jag kände mig rädd. Kommer jag aldrig känna mig normal igen? Har en del av mig lämnat kroppen? Eller har jag fått någon allvarlig sjukdom som gör att jag för resten av livet kommer vara halva jag. Och helt orkeslös. Jag var helt förtvivlad tillslut. 

När jag satt där i rummet och grät för att det kändes helt hopplöst så ringde mamma.
Tänk vad mammor kan känna på sig allt.

Jag åkte hem efter det. Tog med mig datorn och var hemma hela helgen. Ringde sjukvårdsupplysningen på lördag när det kändes som allra värst och försökte desperat förklara i normala ord hur jag mådde, så att jag skulle få några råd. De tog det väldigt allvarligt ändå (antagligen med tanke på blodproppen i november) och sa att om det blir minsta förändring till det värre så skulle jag åka in till sjukhuset omedelbart. Jag ville verkligen inte. Inte sjukhus igen. Jag ville bara få bli bra igen.

På lördag kväll började jag må bättre. Tack och lov!!!!
Min mamma sa att hon såg det på mig på en gång. Blekheten i ansiktet försvann och jag började prata i normalt tempo igen.
Ja, för innan så fastnade jag liksom…pratade långsammare. Tänkte mer emellan orden. Hade svårare att uttrycka mig. Det var jobbigt att bara prata. Jag ville ju helst bara vara i någon märklig stillhet.
Ja alltså…det här var det märkligaste jag upplevt någonsin. Nu mår jag jättebra igen och känner mig full av liv. Men vad sjutton hände? Det var så himla konstig känsla och jag har aldrig i hela mitt liv mått så märkligt under så många dagar. Det är ju en sak om det är lite taskig dagsform liksom. Det kan ju hända lite då och då. Men detta…det går utanför min förståelse.

Och för att vara tydlig så var jag inte stressad eller mådde dåligt innan. Jag mådde tvärtom väldigt bra och kände mig stabil. Jag hade haft en superbra vecka och helg, utan vare sig stress eller annat. Kan tänka mig att det låter som någon form av utmattningssyndrom men det kan det omöjligt vara eftersom jag kände mig så stabil och lugn innan, och att det dessutom bara försvann helt tvärt.

Oavsett, så är jag SÅ tacksam att jag är “tillbaks i min kropp” igen haha. Förstår om mina förklaringar ovanför låter helt galna. Ni får tycka att jag är galen. Men kanske är det någon av er som upplevt något liknande någon gång? Dela gärna med er i så fall. Jag kommer aldrig sluta undra vad det här berodde på.
Som sagt så känns det så skönt att vara mig själv igen och ha ork och kraft. Nu fick jag återigen en sådan där upplevelse som liksom fick mig att uppskatta allting så mycket mer igen. Att kunna sjunga. Springa. Sträcka på mig utan att svimma. Vara alert och rapp i käften. Gud vad underbart.

Jag och mamma firade denna härliga måndag med att åka till Junsele och posta lite paket och äta pizza. Det händer ju inte allt för ofta här i Grundtjärn. Sen gick vi in på blomsteraffären för jag ville handla några fröer. Det börjar ju bli dags nu! Jag köpte inte så mycket i år, eftersom jag ville hålla det på en lagom nivå som känns rolig utan att det ska ge dålig samvete för små stackars plantor som törstande står i ett fönster och längtar efter en större kruka. Nej, ibland räcker det med lite.
Bara några örter och solrosor. Det blev mynta, persilja, dill och basilika. Mums!
I morgon tänkte jag plantera dom! Som jag längtar efter att få känna jord mellan fingrarna.
Ja för här har vi ju fortfarande mer snö nu i april än vad vi någonsin haft någon vinter i januari. Jag tog den här bilden i morse. Nanook är i alla fall riktigt glad över snön ändå 🙂
Kan ni ana vårfloden som kommer om några veckor?  Jösses vad roligt det ska bli att bana väg för vattnet när det är dags. Rensa smuts i trummorna under vägen så att det ska gå fortare. Och känna den där glädjen när stora snöblock liksom far iväg med floden. Dock anar jag översvämning och förstörda vägar när alla dessa snömassor ska smälta bort. Men det får vi ta då.
Nu ska jag gå ut i solen en liten stund innan den går ned. Hoppas ni haft en jättebra helg och en härlig måndag!
Ta hand om er! ♥

Natten i skogen

Åh vad det känns nästan hopplöst att försöka sätta ord på den varma känslan jag känner nu efter att ha läst alla era vackra kommentarer på min Luciafilm igår. Ni har skrivit så fina ord det nästan blir jobbigt att läsa, för det berör så starkt. Åh, jag är så otroligt glad att ni tyckte om filmen och att den kunde skänka lite ljus till er. Det betyder så otroligt mycket!

Ni anar inte hur fantastiskt roligt och givande det är att få dela det jag skapar med er. Som jag sagt många gånger innan, så får jag tusenfalt tillbaks. Därför har det i alla år känts så självklart att fortsätta skapa och dela med mig. Det är ni som inspirerar till det. Jag är så tacksam för att ni finns där och ger av er tid och era tankar och känslor. Jag önskar alla människor fick omges av den värme och kärlek som jag får uppleva från er varje dag. Tänk vilken kraft det skulle ge alla. För det ger oändligt med kraft till mig. TACK underbara ni!

Vill också passa på att tacka LAND.se som skrev en så fin artikel om min luciafilm. Vilken ära att få titeln “hela världens lucia“.

Den här natten som luciafilmen spelades in var verkligen magisk på riktigt. Och jag var så lättad över att snön kom i år. Många av er minns kanske hur frustrerad jag var förra året då jag inte kunde spela in den på grund av att ingen snö kom. Men i år kom snön och skapade en vintervärld utan dess like. Jag kände en sådan lycka över att jag äntligen skulle få göra den här lucia filmen som jag gått och tänkt på i över ett år.

Jag är också så tacksam över att jag fick hjälp av min mamma under inspelningen. Den hade aldrig varit möjlig att göra under en ena natt om jag hade varit helt ensam. Jag hade ju redan innan sett alla scenerna i huvudet och jag ville spela in på många olika vackra platser, vilket också innebar hundratals marschaller som skulle tändas och bäras ut, och sedan släckas eller flyttas för nästa scen. Nu var vi två så det gick så mycket fortare.

Vi var ute och filmade i tolv timmar! Från 6 på kvällen till 6 på morgonen. Vi bar marschaller i stora ryggsäckar och pulsade igenom skogarna och upp för branta slänter och ned igen för att hämta fler. De sista timmarna hade vi båda så mycket träningsvärk i benen på grund av allt pulsande i snön att vi knappt kunde gå. Men trots den långa natten med hårt arbete så var det bara rakt igenom magi. Det var så många gånger när vi bara stod där i skogen mitt i natten och tittade oss omkring på alla de upplysta tunga granarna. Det var så vackert att det nästan var svårt att koncentrera sig. Och vi pratade om hur lyckliga vi var över att vi fick uppleva detta på riktigt. Allt kändes lite overkligt på något vis. Magiskt.
Det är verkligen en natt jag kommer minnas för resten av livet. Och det är så skönt att känna den där lättnaden över att filmen blev gjord. Att få göra verklighet av en vision eller en idé är så befriande. Att ha en väldigt stark känsla eller idé som man vill ska komma i uttryck kan ibland nästan ge en gnagande känsla. Man bara måste få utlopp för det. Och nu fick jag det, på det mest fantastiska vis. Jag fick uppleva ljusets natt på riktigt, och samtidigt fånga det på film.

Efter den magiska natten i skogen kom jag hem runt 7 på morgonen. Jag var så obeskrivligt lycklig och lättad.  Och självklart, väldigt trött. När jag la mig i sängen så kändes det som om allt bara hade varit en väldigt vacker dröm. Jag var nästan tvungen att tänka efter om det verkligen hade hänt på riktigt. Och sen kändes det lite för bra för att vara sant att jag äntligen skulle få göra min luciafilm som ni sedan skulle få vakna till den 13 december. Åh vad jag har längtat till Lucia, må ni tro! 🙂

Jag är SÅ otroligt tacksam för era fantastiskt fina reaktioner på filmen. Ni anar inte hur mycket ni får mitt hjärta att le. Det här kommer jag bära med mig läääänge. KRAM på er ♥

Det stora inlägget om allt som hände

Hej mina älskade läsare!
Alltså, hur ska jag ens kunna tacka er för allt stöd ni gett mig? Har läst ALLA era kommentarer på mitt förra inlägg och det känns som jag blir omsvept i en filt av kärlek. Så mycket vackra ord, så mycket omtänksamhet. Så mycket värme. Ni betyder så mycket för mig ska ni veta. Blir så djupt berörd av det här. Tack från djupet av mitt hjärta.

Nu i fredags fick jag äntligen bli utskriven från sjukhuset, och jag är nu hemma och mår jättebra. Har tagit det väldigt lugnt i helgen hemma med Johan och alla djuren. 
Jag kände nu att det var dags att lägga ut det där inlägget jag hållit på att skriva i flera omgångar under veckan. Eftersom jag hade svårt med synen och det blev för ansträngande att sitta vid datorskärmen så fick jag ju pausa hela tiden, tills jag sedan beslutade mig för att vänta tills det gick lättare. För varje dag som går nu så blir ögonen bättre och nu känns det mycket bättre att sitta framför datorskärmen, så nu kände jag att jag kunde skriva klart det.Så inlägget i början kommer att vara lite tidsförvirrande eftersom jag just skrivit i olika dagar, men jag är säker på att ni kommer ha överseende med det ♥
Here we go!
Jag vet att vissa av er redan sett från min Instagram att jag legat på sjukhuset sedan lördag natt, och nu när jag återfått krafterna och har ännu en kväll att spendera här på mitt sjukhusrum så kände jag att jag ville skriva och berätta för er här på bloggen vad det är som hänt och varför jag är här. Och allra viktigast, att jag mår bra.

Känner mig fortfarande lite förvirrad efter de senaste dagarna. Som om jag drömt alltihop. Allting hände så fort. Ena stunden låg jag hemma i sängen och plötsligt befann jag mig på akuten i Sollefteå. Det är så otäckt hur livet kan kasta omkull allt på någon sekund. Är så oändligt tacksam att allt gått bra och att jag nu kan sitta här på sjukhuset helt återställd och skriva detta. Livet är så värdefullt.

Det var lördag kväll hemma i Grundtjärn. Jag och Johan hade gått och lagt oss riktigt tidigt, runt 9 tiden på kvällen. Vi låg och tittade på en film med alla djuren i sängen. En riktigt lugnt och mysig lördagkväll helt enkelt.

En halvtimma in i filmen så börjar min syn plötsligt bete sig konstigt. Jag tänkte inte så mycket på det först, utan tänkte att jag kanske låg lite konstigt med huvudet så jag rätade upp mig och gnuggade mig i ögonen. Jag fortsatte titta och tyckte plötsligt att karaktärerna i filmen såg konstiga ut. Bara halva deras ansikten syntes. Jag låg i några sekunder och funderade över om det verkligen skulle se ut så. Sen tittar jag på undertexterna och märker att hälften av texten är borta.

Johan ser att jag stirrar konstigt på skärmen, och jag säger “Men vad konstigt…det är något med min syn…det ser så märkligt ut”.
Han tittar undrade på mig och jag tittar bort från skärmen ut mot rummen för att se om synen beter sig lika konstigt där. Till min förskräckelse så märker jag att möbler försvinner mitt framför ögonen på mig. Jag tittar bort, och dit igen, och ser hur bordsben bara suddas ut i intet. Som om de inte längre existerade.

Johan ber mig tända lampan. Och när jag tänt lampan så tittar jag på Johan…och mitt hjärta nästan stannade. Halva hans ansikte är helt borta. Som bortsuddat med ett datorprogram. Jag kunde bara se hans ena öga och halva hans mun. Jag inser snabbt att allt i min högra synfält raderas bort. Det blir inte svart, det är bara som om de försvinner helt ur bilden.
Johan…jag kan inte se ditt ansikte. Jag kan inte se ditt ansikte!!!!

Jag börjar bli riktigt rädd och han ringer min mamma som ju jobbar inom vården och som bara bor ett stenkast bort. Som tur var jobbade hon inte denna natt utan kunde springa över på en gång, samtidigt som Johan skulle ringa efter en ambulans. Jag springer in till garderoben för att leta några kläder att sätta på mig, och det var då som den verkliga paniken börjar.
Plötsligt tappar jag känseln i båda mina armar. Jag känner inte vad jag gör. Jag rev ut massa kläder på golvet eftersom jag upplevde det som om jag inte hittade några byxor. Jag kunde inte se vad jag gjorde. Medan jag försöker sätta på mig en tröja utan känsel i armarna så brister jag i gråt och får verkligen panik. Jag förstod att något verkligen inte stod rätt till.
Jag rusade ned till badrummet och skriker plötsligt till när jag såg min egen hand, eftersom jag inte trodde att det var min. Det kändes som om det var någon annans händer. I flera minuter försöker jag få på mig kläder, medan Johan står och pratar i telefon med 112.

När mamma sen kommer in ber hon mig på en gång att lägga mig ned på golvet i väntan på att ambulansen skulle komma. Johan, mamma och Nanook satt intill mig på golvet hela tiden. Nanook satt med sin ena tass på min mage, och det var så hjärtskärande att se. Man såg verkligen att han förstod att något inte var normalt. Trots att mamma satt precis intill mig på höger sida kunde jag inte se att hon var där om jag inte vred på huvudet. Det var som om halva synfältet raderats bort, oavsett vilket öga jag tittade med.

Efter en timma kom ambulanspersonalen, och just den stunden var synen som allra värst. När jag skulle resa mig upp för att gå ut så kunde jag knappt se ansiktena på någon, och allting snurrade. Det var som att befinna sig i en skräckfilm. Och innan vi skulle gå ut så behövde jag tydligen ha med mig legitimation (trots att Johan hängde med och kunde mitt personnummer, och jag själv dessutom kunde säga mitt personnummer) och jag visste inte riktigt vart det var, och det visste ju såklart inte Johan eller mamma heller. Jag hade så otroligt dålig syn så jag kunde inte urskilja vart jag letade. Jag hade en aning om att det skulle ligga i min bruna jacka, men jag kunde inte se vilken jacka som var vilken. Allt såg likadant ut. Det var en så fruktansvärd situation. Jag var så rädd att det skulle bli ännu värre och jag kände mig så stressad över att behöva hitta min legitimation när jag inte kunde se något. Var rädd att jag inte skulle hitta det alls på grund av paniken och inte få komma in i tid. Jag trodde jag hade letat i den bruna jackan, men plötsligt hittar Johan min legitimation – i min bruna jacka. Så jag hade inte alls letat i rätt jacka. Det var en sådan otroligt lättad när han sa att han hittade det.
Sedan fick mamma hjälpa mig på med skorna, och så gick vi ut. Johan följde med i ambulansen och sedan bar det iväg över skumpiga grusvägar.

Väl inne på Sollefteå sjukhus gick allting väldigt fort. Jag fick prata med läkare med en gång så att de skulle kunna klura ut vad det är som hänt. Jag var så otroligt glad att ha Johan vid min sida. Allting kändes så snurrigt. Jag skickades in på datortomografi och efter några undersökningar blev jag sen skickad till intensiven. Eftersom symptomen lutade åt en blodpropp rekommenderades jag att ta en väldigt stark blodförtunnande medicin utifall den fortfarande fanns kvar. Jag var först rädd och tvekade lite inför att ta medicinen eftersom den är så stark och såklart kan medföra risker, samtidigt som jag inte heller ville ta risken att inte ta den. Så jag tog den, och det är jag väldigt glad för.

När den här bilden ovan togs låg jag inne på intensiven och hade fått tillbaks mesta delen av min syn. Jag kan inte beskriva i ord hur lättad jag kände mig. Jag hade blivit så otroligt fint omhändertagen av alla på sjukhuset och de fick mig verkligen att känna mig trygg. Jag är så tacksam att Sollefteå sjukhus finns.
Min älskade Johan var vid min sida hela tiden. Vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Personalen på intensiven fixade fram en säng till honom så att han kunde sova bredvid mig under natten. Alltså, jag får tårar nu när jag tänker på det. Att han fick sova kvar bredvid mig betydde allt. Jag är så evigt tacksam att dom lät honom göra det.
Efter natten kändes det fint att få vakna upp bredvid Johan, och lite senare på dagen kom mamma och hälsade på. Jag låg kvar på intensiven tills på kvällen när medicinen hade gått ur kroppen. Allting gick hur bra som helst. Och sedan dess har jag legat på en avdelning. Jag fick ett helt eget rum med vacker utsikt, och det känns så otroligt skönt. Och personalen har varit så underbar.
Jag har ju hoppats varje dag att jag ska få åka hem men det har varit någon ny undersökning varje dag så därför har jag rekommenderats att stanna kvar. Och även om jag har en extrem hemlängtan så är jag ju också så tacksam att de verkligen kollar upp allt noga.
Bästa stunden igår var när Johan kom hit och vi gick ned till cafeterian på en liten kaffe-dejt. Det gör så mycket att bara få en paus från allt. Jag känner mig stundtals så förvirrad av att vara här på sjukhuset. Vad hände? Hur blev det såhär? Allting snurrar i huvudet och det känns som att vara bortkopplad från allting.
Det har varit en intensiv vecka med någon undersökning varje dag, i hopp om att kunna hitta felet till varför detta hände. De har kollat mitt blod, gjort datortomografi och magnetröntgen. Jag har fått träffa ögonläkare för att kolla synen, och i onsdags fick jag åka till Sundsvall för att göra ultraljud av hjärtat, en av de värsta upplevelser någonsin, där en kamera körs ned i strupen för att komma så nära som möjligt.
Jag ville inte ha lugnande eftersom det då kändes som om jag skulle tappa kontrollen, och i 15-20 minuter låg jag med kameran i strupen och en känsla av att konstant sätta i halsen och kvävas. Alla de där meditationsböckerna jag läst i mitt liv om att “fokusera på andningen” kom till sitt absoluta test. Trots att kroppen nästan fick dödsångest så var jag fast besluten i att bara andas och lyssna till vad doktorn sa. När det äntligen var över och jag halvt spydde ut kameran så brast jag ut i gråt och sa “JAG ÄR BARA SÅ LÄTTAD ATT DET ÄR ÖVER!!

Jag är verkligen tacksam över alla de undersökningar som gjorts och att sjukhuset gav mig så snabb vård. Trots att symptomen bara tydde på en lätt blodpropp som snabbt släppte så hade jag nog för alltid känt mig lite orolig om jag inte hade fått göra alla undersökningar. Jag är också himla tacksam att min älskade Johan funnits där hela tiden. Han tog ledigt hela veckan och har kört mig hit och dit varit som en ängel. Han är en klippa.

Allting har gått bra, och jag är så evigt tacksam för detta. Ingen skada på hjärnan, och hjärtat och blodet ser jättebra ut. Det finns ingenting som tyder på att detta är något som någonsin kommer hända igen. Och min syn blir bättre för varje dag som går. I början var jag jätterädd att jag alltid kommer ha dålig syn på höger synfält, och att det alltid kommer kännas som om allting rör på sig. Som en känsla av att jämt befinna sig på en båt. Men bara de två senaste dagarna har den känslan släppt allt mer.
Ögonläkaren sa att synen vanligast kommer tillbaks igen, och att det kan ta allt emellan 1-6 månader. Men då jag redan känner att det blivit så mycket bättre på kort tid hoppas jag att det kommer vara helt som vanligt igen tills jag ska tillbaks till ögonläkaren om en månad.

I fredags innan jag skulle bli utskriven från sjukhuset så hade jag ett sista samtal med läkaren, och han sa att han inte skulle sätta en stroke diagnos på detta, vilket jag är så otroligt lättad över. Det var förmodligen en liten blodpropp som släppte såpass fort att ingen del av hjärnan kom till skada och att det inte gick att spåra på röntgen. Jag kommer äta svagt blodförtunnande närmaste tiden för att vara på säkra sidan, och få komma på återbesök om någon månad.

Och jag har hela tiden känt mig övertygad om att blodproppen inte hade något med min egentliga hälsa att göra…det var en engångshändelse orsakat av något utifrån. Något som har gett många unga, friska kvinnor blodproppar.

Jag hade först inte tänkt skriva om detta, men så kände jag att det är för viktigt att inte skriva om. Kanske kan det hjälpa eller rädda någon från att få en blodpropp. Eller bara att få vara ett exempel och visa att den finstilta biverkningen på bipacksedeln faktiskt är verklig.

Något dygn innan blodproppen hade jag tagit ett akut p-piller. Och när synbortfallet kom plötsligt på lördag kväll så var p-pillret det första jag tänkte på. Under veckan har jag fått förklara händesleförloppet för ett antal olika läkare och sköterskor, och alla har reagerat på just p-pillret. Jag har alltid vetat att p-piller kan orsaka proppar. En av alla de hemska biverkningar som dessa piller ger. Min mamma har aldrig fått äta p-piller, eftersom min morfar fick proppar i ung ålder. Oavsett om man har det i släkten eller inte, så finns en liten risk att drabbas. Jag har ätit vanliga p-piller av och till sedan jag var 15 år.

För det är ju fortfarande så att vara kvinna idag. Redan i ung ålder så får man höra att det är både bra och hälsosamt att äta p-piller. Det finns säkert både för och nackdelar, men jag har alltid fått ganska kraftiga biverkningar så som nedstämdhet. Därför slutade jag äta dom efter ett tag. Tills jag fick en cysta och fick operera bort en äggstock. Tydligen så kan p-piller göra att risken för cystor minskar, och då fick jag rådet att börja med p-piller, vilket såklart då kändes som en bra lösning.
När jag återkommit på besök och förklarat att jag blir deppad av dessa piller så får jag rådet att “testa en annan sort“. Men jag gick tillslut på magkänslan och slutade med det, och hoppades på att jag ändå skulle få slippa cystor.
Det är många gånger jag undrat hur det ens kan vara möjligt att vi låter unga, friska kvinnor äta piller varje dag som gör att vissa blir som inlåsta i en depression hela sitt unga liv utan att ens veta att det beror på dosen hormoner som dagligen intas i kroppen. Och sen, de senaste 12 åren har 30 kvinnor i Sverige dött på grund av blodproppar orsakade av just p-piller. Det är skrämmande. Det finns mycket jag vill säga kring detta, men nu var det inte riktigt det jag skulle prata om.

Men det jag ville förklara var att jag själv är helt övertygad om att blodroppen aldrig hade skett om jag inte tagit p-pillret. Jag är helt frisk och har ett fullt fungerande hjärta och även om jag såklart inte kan vara 100% säker så kan jag omöjligt hitta en annan orsak än att det skulle vara p-pillret. Det finns en anledning till att trombos/blodpropp står med under biverkningar på bipacksedeln. Själv har jag verkligen fått tagit lärdom av det som hände och kommer aldrig någonsin mer att ta något p-piller. Även om risken för blodpropp är väldigt liten så hoppas jag ändå att kanske några fler där ute kan ta med sig något utav detta, vare sig du själv äter p-piller, din vän, syster eller din dotter. Det finns ju som sagt både för och nackdelar, och det är så väldigt få som drabbas av blodproppar, så jag vill inte skrämma någon med detta. För vissa funkar p-piller hur bra som helst och kan ge fler fördelar än nackdelar. Men jag hade nog själv velat veta ännu mer om just risken för blodproppar. Kanske hade det förändrat något.

Jag vet ju att många av er varit oroliga över att jag stressat för mycket senaste tiden, och många har antagit att blodproppen berodde på stress.
Det skär i hjärtat att läsa några av era kommentarer där man verkligen kan känna er oro över att jag tar på mig för mycket och att jag stressar. Ända sedan första dagen när detta hände så har jag velat skriva och lugna er, just eftersom jag inte alls kopplade detta till stress, utan till p-pillret.
Även om jag definitivt haft väldigt mycket om mig egentligen hela det senaste året, och att jag stundtals inte vetat hur jag ska hinna allt, så har jag ändå på något sätt känt när det varit dags att bromsa. Det har varit väldigt mycket, men jag har också hela tiden fått hålla på med saker jag älskar, något som gör att stressen inte påverkar på samma sätt. Det är så svårt det där, för jag har inte velat sänka tempot eftersom jag samtidigt har så väldigt roligt. Vissa stunder så har det blivit för mycket, men jag kan garantera er att det ännu inte varit någon fara.

Det var så himla typiskt, för inlägget innan jag blev sjuk var en videoblogg där jag delade med mig av en ganska stressig dag. Eller, det var egentligen inte så mycket som hände, men det var en sådan där dag när jag kände att jag hade lite för mycket som skulle göras så jag helt enkelt valde att inte göra något alls, och åkte istället till bondgården och hälsade på min ko Stjärna. Sådär gör jag ofta om det blir för mycket. Jag pauser och går ut i skogen eller gör något helt annat. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att faktiskt stänga av.

Men jag såg att några reagerade väldigt starkt på att jag grät i videobloggen när jag berättade om att jag kände mig stressad. Och det är så himla fint att ni är så omtänksamma och att ni bryr er så otroligt mycket. Tack. Det värmer i hjärtat.
Därför vill jag verkligen att ni ska veta att allt är okej. Jag har gråtit tusen gånger senaste åren när ni inte sett det. Jag har skitdagar när jag knappt vill göra något. Och sen har jag underbara dagar när jag är superkreativ och allt går som på räls. Precis som ni. Och det var det jag ville visa i den videobloggen. Att jag är en helt vanlig människa som kan ha en stressig dag, fylld med både glädje och fina stunder, och mindre bra stunder. Låta er komma ett steg närmare in i mitt liv.

Alla dagar är inte så, men ibland så blir det bara lite mycket, och jag önskar att varken jag eller ni behövde ha sådana dagar. Men jag tror det är oundvikligt i vårt liv som människa på den här jorden. Och den där kontrasten gör ju ändå stor nytta. Det är när vi har det mindre bra som vi tydligare kan komma fram till hur vi vill ha det, och fortsätta sträva framåt och utvecklas.
Även om jag inte kopplar blodproppen till stress, så är det klart att jag ändå fått mig en tankeställare efter detta. Senaste halvåret har varit otroligt intensivt. Jätteroligt, men intensivt, och jag har tänkt berätta mer i ett annat inlägg om det senaste året som liksom exploderade åt alla håll. För det har ju såklart varit en krävande resa att liksom gå från noll till hundra på så kort tid. Som om ens fötter plötsligt växer 5 storlekar. Alla skor blir för små och så ska man ändå försöka anpassa sig till det. Då kommer det till en gräns när det inte funkar längre.

Och det insåg jag innan sommaren, och nu kommer snart resultatet av den insikten. Snart kommer allt bli så mycket lättare. Jag kommer inte längre behöva känna att jag inte räcker till för allt jag vill göra, för jag kommer ha hjälp. Jag kommer få mer tid till att skapa. Få lägga mer fokus på det jag vill göra och slippa lägga tid på saker som känns jobbiga eller svåra. Jag kommer snart ha en assistent. Världens bästa assistent. 
Och det känns så stort och roligt att jag vill tillägna ett helt eget inlägg till det, så det ska jag berätta om i veckan som kommer.
Det har varit en minst sagt omskakande vecka. Mycket känslor och mycket tankar. Nu är jag tillbaks på banan igen och jag är så tacksam att allt gått så bra, och så oändligt tacksam för allt stöd som ni gett. Orden räcker inte till för att beskriva hur rörd jag blir av att läsa alla era kommentar. Tack, älskade ni.

Nu tar jag med mig den här händelsen i livets ryggsäck. På något vis känns det lite som en ny början nu.

Nu kan ni se dokumentären om mig!

Åh som jag har längtat efter denna stund. Nu finns äntligen Mitra Sohrabian’s dokumentärfilm om mig att se online. Jag vet att det är många av er läsare som frågat och längtat tills den finns att se på nätet, efter att jag hade varit på premiärvisningen av dokumentären i Luleå i våras.

Mitra hade ju hoppats på att SVT skulle köpa dokumentärfilmen, men de var inte intresserade, vilket gjorde att hon fick kämpa så otroligt mycket med att få den klar. Jag är så full av beundran över hennes driv att slutföra projektet helt på egen hand. Jag vet att det ligger så mycket jobb och slit bakom detta. Under lång tid nu har vi väntat på att den skulle kunna gå att hyra eller köpa online, och nu är det alltså möjligt.

En hel timmes dokumentär som spelades in under 2014 och som handlar om mitt liv här i Grundtjärn. Allt från min bakgrund, min livssyn, till mitt liv bakom bloggen och kärleken till byn och mina rötter. Som jag skrivit innan, så finns det ingen som jag tycker fångat mitt liv och mig själv så bra som just Mitra. Med henne kunde jag vara helt mig själv. Hon kunde ibland sitta långa, långa stunder tyst framför kameran och bara låta mig prata. Eller låta mig vara tyst. Hennes tålamod, kreativitet och hennes stora hjärta har verkligen berört mig. Jag är så tacksam för filmen hon gjort.

Här kan ni se en kort TRAILER från dokumentären // Here is a short trailer from the documentary

Om ni vill se dokumentären så finns den här på Vimeo att hyra eller att köpa.  Att hyra kostar 48 kr och att köpa den kostar 72 kr. Om man hyr den kan man se på den i 24 timmar. Den är såklart på svenska, men har engelska undertexter så att även följare från andra länder ska kunna se den. Skriv gärna en kommentar om ni har några funderingar eller behöver hjälp med hur ni genomför köpet. Men det ska inte vara några konstigheter. Man kan betala med kort eller Paypal, precis som när man hyr vilken film som helst på nätet, eller köper något via en webshop.

ÅHH, det känns så spännande nu när ni äntligen kan få se den. Både nervöst och pirrigt. Precis som jag kände när jag satt i biosalongen sist och undrade vad alla människor skulle tänka när dom såg den. Det är ju ändå en väldigt speciell känsla att ha fått en hel timmes dokumentär gjord om sig själv och sitt eget liv. Men också, vilken gåva jag fått av Mitra. Jag är så obeskrivligt tacksam för att hon fångat ögonblick ur mitt liv som aldrig kommer att komma tillbaks igen.
Jag hoppas ni tycker om den och att ni får en ännu bättre bild av mitt liv här i Grundtjärn efter att ha sett den.
Om några av er kommer att vilja se den ikväll eller under helgen (eller när som helst för den delen), så vore det superkul om ni ville lämna en liten kommentar efteråt om vad ni tyckte! Jag hoppas såklart ni kommer tycka om den och att ni får en mysig filmstund!

Som sagt, säg till om det är något ni undrar över med själva köpet så ska jag försöka hjälpa till så gott jag kan!
Nu önskar jag er alla en helt fantastiskt fin helg! KRAM PÅ ER! ♥

Drömmen om en ranch

Jag har nog alltid haft en sådan där romantisk dröm om att bo på en ranch med hästar och ha en egen vingård. Jag vet inte varför det känns så vackert på något vis. Kanske för att jag sett så många filmer med de inslagen. Det är något obeskrivligt lockande med hela den livsstilen.

Nu när vi var i Mariposa i Kalifornien så avslutade vi dagen med att besöka just en sådan ranch. Jag har alltid velat göra det, så även där gick en liten dröm i uppfyllelse. Och även om jag verkligen insåg att det måste ligga så enormt mycket jobb bakom en sådan ranch mest hästar, kor och en stor vingård, så kan jag ändå inte säga att min romantiska bild av det försvann. Snarare tvärtom. Jag älskade verkligen hela känslan över den platsen. Och någon gång, kanske i nästa liv, så vill jag ha en egen ranch i Mariposa.
100401Vi åkte ut till landsbygden utanför staden Mariposa, och där fanns “Rauch Ranch Rusty Nail” som den så vackert heter.
100402Leslie Rauch som ägde ranchen mötte upp oss och visade oss runt på gården.
100405Det var inte bara jag och Johan som var där, utan vi åkte dit tillsammans med Julie som var min kontaktperson från Yosemite under resan, och Vicky som driver äventyrsranchen som vi var på innan vi kom hit (ziplinen och guldvaskningen) och som är fru till Bryan som visade mig hur man vaskade guld, om ni minns från förra inlägget. Så vi var ett helt gäng!
100403100408100406De hade några rejäla kor, och en tjur, som de ville att jag skulle “kula” för haha.
100407Och en jättesöt hund som hette “Spit” och som tyckte om att springa till till tjuren och leka och stångas, som ni kan se på videobloggen. Modig hund!
100411100410Allt var så vackert här! De hade ett litet hus som de hyr ut, och där fanns en vacker veranda och en gungstol, precis så som i filmerna! En sådan här veranda med en gungstol vill jag också fixa här i Grundtjärn någon gång.
100413Och så fick vi se den vackra vingården! Jag nästan smälte inombords. Såååå vackert! Jag kan inte ens tänka mig in i vilket jobb det måste vara att ta hand om allting. Rensa från ogräs och plocka alla druvor. Men åh, resultatet blir ju fantastiskt!
100409Vi fick ju sedan gå in i deras vinkällare och smaka på både rött och vitt vin från gården. Jag är inte så duktig på viner men de smakade riktigt gott. En väldigt speciell smak. Det gav ju också lite extra känsla av vetskapen att vinet är gjort på druvorna från vingården.
100414Vilken plats! Jag var som sagt ganska berörd efter alla vackra upplevelser denna dagen. Alltså alla mina tre senaste inlägg från Mariposa (rundturen i staden, linbanan och guldvaskningen, och nu besöket på ranchen) är alla från en och samma dag. Vår allra första dag i Kalifornien. Så ni kan ju tänka er att vi var helt fyllda av alla upplevelser och nya intryck efteråt. Det var som om jag drömt eller klivit in i en film för en stund.

Och här kommer en liten videoblogg från vårt besök på ranchen, och även lite videoklipp från senare på kvällen. Enjoy ♥

Tankar om att skaffa barn

Redan tidigt i våras började några kommentarer trilla in. Och senaste tiden, för att inte tala om inlägget från midsommarafton, så har spekulationerna varit i full gång. Är Jonna gravid?

Jag tänkte att jag bara måste ta upp detta nu så ni slipper undra och spekulera kring detta. Det var bilden på ängen när jag och Johan håller om varandra som satte igång allt, eftersom Johan höll sin hand på min mage. Jag kan hålla med om att det kan väcka tankar om att vi väntar barn, eftersom just en hand på en mage ofta symboliserar just det. Men vi hade inte en tanke på det när vi tog bilderna. Vi bubblade av kärlek och ville bara föreviga vår första midsommarafton på bild. Så handen på magen var bara av kärlek. Så jag är alltså inte gravid : )

Jag tar absolut inte illa upp av spekulationerna. Jag kan förstå att tankarna går åt det hållet och det är ju egentligen bara bra att ni är öppna och vågar fråga, så att jag får en chans att reda ut det hela. Det här med att få barn är ju något av livets största mirakel, och man vill ju inte att andra ska tro eller hoppas något som inte är sant.

Jag och min älskade brorson Noak

Jag och min älskade brorson Noak

Det är så himla märkligt nu när jag kommit upp i en viss ålder där det faktiskt är vanligt att man skaffar barn. Jag känner verkligen en skillnad om jag jämför på hur det var för några år sedan. Plötsligt är det ett aktuellt ämne att prata om. Plötsligt har många av ens vänner ett barn eller två. På facebook dyker det upp bilder på nyfödda bebisar från bekanta nästan dagligen.  Jag fyller 27 år om några dagar. Herregud. Jag minns när jag var liten och mamma berättade att hon fick min storebror Isac när hon var 27 år. Då tänkte jag “Oj vad gammalt, jag vill ha barn mycket tidigare“. Haha, och nu tänker jag “Oj…hon var lika gammal som jag är nu…vad tidigt!
Det är inte klokt vad konstigt det känns att jag faktiskt befinner mig där just nu. I den där åldern, när man utifrån plötsligt ses som en potentiell mamma istället för att få höra “ha ingen brådska med barn, de kan du ta senare“. Att nu är jag i en ålder där jag börjar förväntas att längta efter att bilda en egen familj. Det är lite läskigt och häftigt på samma gång.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag och lilla Malte, som är son till mina vänner Åsa och Arvid.

Jag har egentligen aldrig varit någon som längtat efter barn och egen familj. Det känns så hårt och “fel” att skriva det, men jag tror definitivt inte att jag är den enda. Jag har aldrig känt att barn är meningen med livet, som en del känner och säger. Jag tror att vi alla har vår egen mening med livet. Men jag kan definitivt förstå om barn blir någons allra största mening med livet. Som sagt, vi tycker ju alla olika.
Jag har alltid tänkt att den där längtan efter barn kanske kommer någon gång i framtiden. Men bara om jag finner den som jag vill dela mitt liv med. Eftersom jag senaste året tänkt att jag säkerligen inte kommer göra det, och leva själv hela livet, så kändes det inte heller som att jag någonsin skulle få uppleva att få egna barn. Den längtan skulle inte komma naturligt om jag levde själv, eftersom det då fanns så mycket annat jag vill göra. Det var ingen tanke som kändes det minsta jobbig heller. Jag kände mig nöjd ändå. Jag skulle aldrig ha svårt att fylla livet med mening utan barn.

Sen kom Johan in i mitt liv, och hela min värld och min syn på hur framtiden ändrades. Sidor som jag aldrig tidigare sett hos mig själv började allt mer framträda. Och ganska snabbt började tankarna på barn att snurra i huvudet. Någonstans började jag känna den där längtan över att någon gång få barn, med Johan. Den tanken som innan känts så främmande och långt bort var nu nära och på riktigt.
På ett sätt kändes det som en lättnad. Jag som trodde att jag aldrig skulle känna den längtan.
062704
Vi får frågan lite då och då. “Jaha…nu är det utökning som väntar förstår jag?“.

Men vi skakar på huvudet med ett leende. Inte just nu. Vi är inte redo för det än.
Och även om vi vore det, så brukar jag också säga att man ju aldrig heller kan ta det för givet, att man kan få barn, eller ens vill ha barn. Det är ju helt upp till var och en. Och det är ju ett mirakel egentligen. Som det största uttryck för kärlek i fysisk form. Att skapa ett nytt liv med någon. Bara tanken på att det ändå så ofta fungerar gör mig snurrig av livets storhet och mysterium.

062706
Jag och Johan brukar ändå prata om barn ganska ofta. Vi älskar att fantisera, drömma och försöka se framför oss hur det skulle vara att få barn. Hur det skulle kännas att se sitt barn för allra första gången. Ofta får vi tårar i ögonen när vi pratar om det, eftersom bara tanken av det gör oss så rörda. Det känns så stort. Så vackert. Det skulle vara en enorm lycka om jag någon gång fick uppleva att få ett barn med Johan. Men just nu vill jag bara att det ska stanna där, som en tanke och något som känns roligt att fantisera kring.

Det känns ändå skönt att vi båda känner samma sak, att vi vill vänta. Även om man inte alltid har makten att bestämma om eller när man ska få barn, så känner jag mig inte alls redo för att bli mamma nu. Jag är så himla nöjd med livet just nu och jag har så mycket projekt och idéer som jag vill förverkliga och utveckla och lägga min tid och fokus på. Det känns inte alls som någon brådska med familjelivet och på något sätt känns det som jag verkligen vill att vi först ska få massor med tid tillsammans och bara göra vad vi vill. Leva fritt utan för mycket att anpassa sig till. Verkligen njuta av tiden när vi bara har varandra att tänka på. Så får vi se sedan vad framtiden kommer med ♥
062707
Hur tänker ni kring barn? Har ni egna barn eller drömmer om att skaffa barn? Eller kanske har ni valt att inte ha barn?Hur länge väntade ni innan ni kände er redo? Eller blev det en överraskning? Skulle vara så intressant att höra era tankar kring detta stora ämne ♥

10 konstiga saker jag trodde när jag var liten

Det underbara med barn är ju att de har en helt annan uppfattning om verkligheten än vi vuxna. Utan spärrar eller ramar. De skapar en uppfattning om omvärlden på ett sätt som egentligen kan verka ganska logiskt, men som ändå är helt fel mot hur det egentligen funkar. Att lyssna på ett barns tankar kan ju vara bland det roligaste som finns.

Jag minns själva några uppfattningar jag hade om livet och världen som egentligen var helt fel men som för mig var hur verkligt och normalt som helst. Så nu tänkte jag dela med mig av några tankar från en liten Jonna för länge sedan.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

Jag och min brorsson Noak förra sommaren. Nu är han i den där underbara åldern då han börjar fundera och uttrycka sina tankar om livet.

  • Att en bankomat funkande så att man bankade på den för att få ut pengar. Jag minns när jag var liten och satt i bilen och pappa sa “Jag ska bara gå till bankomaten och ta ut pengar“. Jag var kanske 3-4 år då. Jag tänkte då på alla gånger som jag velat ha något, en leksak eller något gott, och tjatat i affären och mamma och pappa sagt “Nej, vi har inte pengar till det”. Jag förstod inte varför de inte hade kommit på den briljanta idén som jag redan listat ut. Det var väl bara att gå och banka lite på bankomaten så kommer det mer?

  • Att ordet “Spann” och “Spanien” var samma sak. Jag förstod aldrig det där med att landet Spanien låg inuti en hink.

  • Att om man drack såpbubblor så skulle det bli pratbubblor när man pratade. Jag drack en hel klunk med såpbubblor i hopp om detta, men det slutade istället med att det kändes som jag skulle kvävas och hostade i panik. Inga bubblor.

  • Att den värsta smärtan med att få barn var att bebisen skulle bita så hårt i bröstet när man ammade den.

  • Att EU var ett land. Jag minns när det var omröstning om Sverige skulle gå med i EU. Jag blev jätterädd när jag tittade på TV:n och trodde att hela Sverige skulle behöva flytta till EU. Och det såg inte vackert ut där! (Tror det var något TV inslag från Stockholm när stressade folk gick omkring på plattan).

  • Att alla som hette Oskar var elaka pojkar. Det var för att en väldigt högljudd och bråkig kille hette Oskar på mitt dagis. Han gjorde sönder sandleksaker och stängde in mig i en sådan där grön låda med grus ute på gården. Och jag var ju helt övertygad om att han hette Oskar därför att han var som ett åskväder. Oskar = Åskar.

  • Att rumpor var fyllda med bajs. Så de som hade väldigt stora rumpor hade helt enkelt inte varit på toaletten på väldigt, väldigt länge.

  • Att “Bregott” betydde godis. Jag minns så väl när jag var ca 3 år och mamma och pappa hade nattat mig men jag hörde från mitt rum att de sa till min storebror Isac “Kan du gå och köpa ett paket Bregott?”. Jag blev så himla sur därför att jag ju förstod att de lurat mig och tänkte sitta uppe hela kvällen och äta massa gott utan mig. Massa Bregott.
Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan :)

Jag räfsar löv i Grundtjärn för många herrans år sedan 🙂

  • Att jag inte skulle kunna skaffa barn eftersom jag var så dålig på matte och inte skulle kunna hjälpa mitt barn med matteläxorna. (Ja, mamma satt med mig varje vecka medan jag grät över matteböckerna, redan från första klass).

  • Att om man råkade svälja kärnor från t.ex äpplen så skulle det växa äppelträd i magen. Jag var väldigt noga med att rensa bort alla kärnor så jag inte skulle få det problemet.

Har ni något roligt ni minns att ni trodde eller tänkte när ni var små? ♥