Jag tror att jag under hela min livstid kommer försöka hitta orden att beskriva juninätterna. Men jag tror aldrig jag kommer lyckas. Det är något som inte riktigt går att beskrivas. Varken i bild eller ord. Den känslan som en stilla natt i juni ger mig, det är så bortom allt. Jag känner mig alltid så oförklarligt lycklig när jag är ute och går i det där speciella nattljuset som blir när solen ligger och vilar i horisonten.
Hela den långa mörka vintern så drömmer jag mig bort till den där friheten som ligger i luften när juni dansar på himlen. Till de mjuka rosalila tonerna och till de vackra blomsterängarna som försiktigt svajar till nattens svala bris.
Igår kväll blev det just en sådan där vacker, stilla natt. Jag hade egentligen duschat och var redo att gå och lägga mig. Men så tittade jag ut och fick se att vinden hade stillnat och månen reste sig på den rosa himmelen. Jag klädde på mig och tog med mig kameran och Nanook, som så många gånger förr. Och så gick vi ut för att fylla lungorna med juniluft, hjärtat med juniminnen och själen med juniljus.
Jag blev så rörd igår när jag gick här på ängen och fick se de här färgskalorna. Just den här vyn och dessa färger påminner mig så starkt om den där sommaren i Grundtjärn för 8 år sedan, när jag fortfarande bodde i Göteborg men var här på semester. Det var just en sådan här natt som jag var ute och gick och kände den där starka känslan skölja över mig som en våg. Känslan av att jag behövde flytta och börja ett nytt liv här. Hur jag skulle göra hade jag ingen aning om. Men det spelade ingen roll. Mitt hem var här, det kändes ända in i själen.
Älskade Nanook. Aldrig ser man honom så lycklig som när han får springa fritt ute på ängarna i sommarkvällen. Jag brukar släppa honom lös när jag själv är ute om det inte är så mycket folk i byn. Men han är en liten rymmare som gärna tar sig en liten upptäcksfärd. Ett litet dopp i sjön och en tur till Aqua, Grundtjärns allra vackraste tik. Men han springer aldrig bort. Han kommer alltid tillbaks efter en liten stund med ett stort leende på läpparna.
Dessa blommor är så otroligt vackra. De är inte blåklockor, men lite liknande. Jag vet inte vad de heter. Vet ni?
Toulouse kom med mig ut igår också. Det är inte likt honom att gå så “långt” ifrån huset. Han håller sig alltid bara några meter ifrån. Men denna natten var han ute och letade efter Nayeli, vår andra katt. Ja det märks att han är orolig och undrar. Precis som jag. Hon har varit borta i snart två dygn. Jag vet att det inte är mycket för en katt. Men, det är så olikt henne. Hon brukar aldrig missa en enda promenad med Nanook, och hon kommer alltid in på kvällen och sover med oss i sängen hela natten. Jag hoppas så innerligt att hon kommer hem igen idag.
Nattljuset. Som sommarens eget norrsken. Skiftande i de vackraste toner man kan tänka sig.
Hoppas att ni hade en helt underbar midsommarhelg allihopa! Och ha en fin start på den här nya veckan!
Stor, varm kram till er ♥
Jag har försökt vara ute så mycket som möjligt dessa dagar. Idag vid lunchtid gick jag upp till den där vackra gamla bryggstugan som finns alldeles intill huset jag hyr som jag har som studio. Det är ett så vackert läge med fin utsikt. Och jag har alltid älskat att sitta på trappor intill hus. Jag har själv alltid önskat att bo i ett hus med en sådan trappa. Eller “bro” som man säger här uppe.
När jag nyss hade flyttat hit tog det ett tag för mig att förstå att “bro” betydde just farstukvist/trapp. Minns när jag frågade min gammelmorbror Tage om något och han svarade “Den ligger på bron”. Jag kunde för allt i världen inte förstå vilken bro han menade. Tills jag lärde mig vad det betydde.
Jag hade såklart glömt mina kameragrejer och stativ, så jag bar upp en stol så att jag kunde ta bilden ovan. Ibland får man ta det man har 🙂
Igår fick jag den här vackra boken i posten, 
Jag blev så innerligt glad, och rörd när jag såg den här boken.
Jag fick en härlig lunchrast ute i solen, med boken och en kopp kaffe. Och sen, visst är det någon speciellt med doften av gammalt trä som värms upp av solen? Det väcker så otroligt mycket minnen i mig. Minnen från Grundtjärn, när jag var liten.
Och titta så grönt och vackert det börjar bli överallt! Åhhh…det känns som ögonen mår bra av att titta på alla färgerna.
Nu är det inte långt kvar tills min älskade Stjärna ska få komma på de gröna betesängarna i Grundtjärn. Jag var där här om kvällen för att försöka sätta på henne en koskälla. Jag har en jättefin koskälla som är över 100 år gammal och som sitter i ett riktigt rejält läderband. Jag smörjde upp det och det såg nästan ut som nytt. Den skällan tänkte jag att Stjärna skulle få.
Hon var väldigt misstänksam mot den och så fort jag försökte sätta på den så backade hon. Det är inte lätt det där. Så Frida ska hjälpa mig någon dag nu. Stjärna fick i alla fall lukta lite på den och bekanta sig, så förhoppningsvis blir det lättare vid nästa försök 🙂
