Platser som får själen att dansa

Hej på er!

Igår eftermiddag kom jag och Johan tillbaks till Grundtjärn igen efter en underbar liten roadtrip under helgen. Det är inte klokt vad mycket det ändå går att uppleva på nästan bara en dag. För ja, fredagen gick till att resa (vi började inte förrän sent på kvällen) och på söndag åkte vi hem. Så lördagen spenderade vi på olika vackra platser.

Vi hade egentligen inget specifikt mål med resan. Vi ville bara ta bilen och fara ut och se något nytt. Gärna mot fjällvärlden. Och eftersom vi inte hade så mycket tid på oss begav vi oss mot Marsfjällen, så bara ligger några timmar bort. Fast när vi började resan visste vi inte att vi tillslut skulle hamna där. Det enda ställe vi visste att vi ville besöka var Hällingsåfallet vid Håkafot nära Gäddede. Sedan blev det automatiskt att vi fortsatte mot Stora Blåsjön, Stekenjokk och Marsfjällen. Det är som om hjärtat alltid dras dit. 
Ända sedan vi var där i maj månad så har jag och Johan nästan dagligen drömt och fantiserat om att vi har en stuga där, någonstans vid Marsfjällen. Vi nästan låtsas det, för det är så mysigt att bara tänka sig in i känslan att ha en stuga att rymma till ibland när man bara vill komma bort ett slag.

Nu kommer en hel drös med bilder från resan. Kanske följde några av er oss på Insta-stories? Jag hade då och då väldigt dålig täckning så en hel del stories försvann.
Men det blev några små klipp ändå, som ni även kan titta på nu i efterhand HÄR. De är allt från nattkörning, myggproblem, bilfrukost, nakendopp, stenstränder och mys vid brasan.
Vi började resan väldigt sent på fredagkväll, för först hade vi spenderat kvällen hemma hos Johans storebror Mikael i Örnsköldsvik och firat hans födelsedag. Så vi startade från Örnsköldsvik exakt klockan 22:11 (jag minns tiden för jag älskat att se dubbelnummer sådär, det tycker jag tyder på något gott!). Vi handlade lite och sedan for vi iväg, och eftersom vi skulle inåt landet igen mot Gäddede så blev det att vi först liksom fick åka samma väg hem igen. När vi hade kört i två timmar ungefär nådde vi Junsele, som bara ligger 3 mil ifrån Grundtjärn. Så vi skrattade och skämtade lite om det, för det kändes som vi hade kört så himla länge och bara kommit hem, eftersom vi redan sammanlagt kört över 20 mil den kvällen haha.

Så det var mitt i natten när vi lämnade Junsele och for vidare. Men åh, jag älskar att köra i de ljusa sommarnätterna. Jag är så mest pigg då och vägarna känns så fria och rena. Det känns som man liksom flyger fram och det är knappt en enda bil ute på vägarna. Och Johan sov så gott bredvid mig.
Jag lyssnade på radion och åt gott&blandat.
Ungefär en och en halv timma innan Håkafot stannade vi för natten. Nästa morgon körde vi vidare och nådde vårt enda bestämda mål för resan. Detta vackra vattenfall, kallat Hällingsåfallet.
Även om jag hade sett det på bild innan så var det så mycket mäktigare och större i verkligheten. Så otroligt mäktigt!

Vi tog en kaffe där men kände sen att vi ville dra vidare. Jag är inte så mycket för att besöka kända turistmål, även om dessa platser ofta såklart är väldigt vackra.
Men jag känner så mycket mer för att uppleva naturen utan färdiga stigar, skyltar och fikabord. Och i juli månad är det ju verkligen fullt med folk på just sådana här turistplatser.
Då tappar jag lite känslan för naturen runt omkring, eftersom det mer känns som en nöjespark. Och Johan känner likadant.

Jag minns att vi både kände så när vi var i Yosemite nationalpark. Det var såklart en stor och häftigt upplevelse, men jag insåg efteråt att jag kan få mycket mer energi av naturen genom att bara gå ut i skogen utanför mitt eget hus.
Det var de mest spektakulära naturscener och berg i Yosemite, men att stå på vissa utsiktsplatser med hundratals andra människor samtidigt och att behöva köa för att komma till ett visst ställe, det gör att känslan försvinner för just de platserna, hur vackert det än är.  Det kan såklart vara kul och vackert att se och uppleva och liksom bocka av i meritlistan. Men, det jag blir mest berörd av och det som ger mig mest inspiration, de är ofta ospecifika platser i naturen. En bit utanför vägarna och stigarna. Där det inte finns någon “färdig aktivitet” att göra och där det inte finns något som påminner om att det är ett ställe för människan att roa sig på. Bara naturen helt enkelt.
Kanske känner några av er igen er i det?
Vi åkte vidare och nådde sen Stora Blåsjön. Vi stannade med en gång och rusade ut på den stora, vackra stranden. Vi fick en känsla av att vara utomlands.
Jag och Johan undrade först om det var förbjudet att springa ut på stranden. Det var ju smockat med husbilar överallt, men inte här. Vi hade hela stranden för oss själva. Vilken lycka!
Stora Blåsjön har verkligen något speciellt. Både jag och Johan vart helt fascinerade av både sjön, utsikten och alla vackra stenar.
Vi blev som förtrollade av stenarna på stranden, och satt mest såhär och beundrade alla färger och former.
Hur kan något bara bli såhär vackert? Och alla stenarna hade ett skimmer över sig. De liksom glittrade i silver.
Det var som att gå på en strand med miljoner små konstverk. Världens största konstutställning. Jag fick så mycket inspiration. Både jag och Johan hade kunnat stanna en hel vecka där på stranden vid Stora Blåsjön. Vi bestämde oss för att åka tillbaks hit någon gång snart, och spendera minst en hel dag här.
Så vackert ställe! Som en bladning av en strand vid medelhavet och en skog i Norrland.
Sen åkte vi vidare, och bestämde oss för att åka mot Stekenjokk. Innan Stekenjokk finns ett annat vattenfall som heter Gaustafallet. Jag har faktiskt aldrig stannat till där och många av er bloggläsare har tipsat om det stället (som jag sa, så struntar jag ofta i platser som har en skylt haha) men jag är himla glad att vi stannade till här nu. Tack för tipset!!!
Och här var det faktiskt tomt på besökare konstigt nog. Vi gick ned vid den lilla stigen, och att bara få se utsikten med skogen och Stekenjokks fjäll i bakgrunden gjorde mig alldeles lyrisk!
Här har vi det vackra Gaustafallet. Det här vattenfallet var lite mindre men ändå så otroligt mäktigt, och det var så mycket lättare att gå runt här och fota. Det gick att gå nedanför fallet och även sitta på klipporna intill vattnet.
Så underbart vacker plats.
Sen åkte vi vidare mot Stekenjokk, en av mina favoritplatser här på jorden. Det är som att komma upp i himlen en stund.
Men, just nu är området skyddat på grund av fåglarna. Jag hade ingen aning om detta, och trots att vi först såg massa skyltar överallt så tänkte vi inte mer på det, förrän vi hade hittat en vacker plats att ställa bilen på över natten och läste på skylten intill. Man fick inte gå utanför vägbanan nu fram till 10 juli. Stekenjokk har ju tyvärr drabbats hårt i många år utav äggtjuvar. Ja, folk som går och snor ägg från olika fågelarter. Så fruktansvärt hemskt.

Så nu får man helt enkelt hålla sig på vägen medan fåglarna häckar. Det är ju såklart bra, så att fåglarna får vara ifred. Men samtidigt så otroligt sorgligt att det ska behöva bli så.
Johan, som aldrig varit i Stekenjokk innan, blev helt förälskad i fjällen och de öppna vidderna. Jag hade så önskat att vi kunnat spendera lite mer tid där men vi bestämde oss för att lämna Stekenjokk för denna gången och återkomma när det var fritt att vandra utanför vägbanan igen.
Åh…dessa vyer ♥
Vi åkte vidare förbi Saxnäs och letade efter en vacker plats att övernatta. Eftersom vi inte har ett tält ännu så känns det viktigt att ställa bilen på ett mysigt ställe, men det är svårt att hitta lediga platser såhär års. Men vi hade så tur och hittade en liten väg ned till forsen där vi var helt ensamma och kunde spendera resten av vår tid på resan. Det kändes nästan som om det var menat att vi skulle vara här. Mysigare ställe gick knappast att hitta!
Vi tog ett uppfriskande bad på kvällen. Nu var det mycket varmare i vattnet än när vi sist badade i den här forsen medan snön fortfarande låg på backen och isen på sjöarna.
Resten av kvällen och natten spenderade vi framför elden. Vi lyssnade på musik och pratade om allt och ingenting. Åt lite gott och drack varsitt glas vin. Så himla mysigt.
Nästa morgon ( alltså igår, söndag) kokade vi kaffe och åt frukost nere vi forsen. Vi satt här länge för att verkligen se till att njuta det sista av vår lilla resa. Här hade jag kunnat spendera hela dagen. Men jag kände mig så glad och nöjd när vi sedan satte oss i bilen för att fara hem igen. Det här blev ett litet smakprov på en lite längre resa som jag hoppas vi ska göra senare i sommar när vi har semester. Då blir det blanda annat lite fjällvandring!
Tack för att ni “följt” oss på den lilla resan! Hoppas ni får en underbar start på den här nya veckan!
KRAM på er! ♥

I midnattens ljus

Jag tror att jag under hela min livstid kommer försöka hitta orden att beskriva juninätterna. Men jag tror aldrig jag kommer lyckas. Det är något som inte riktigt går att beskrivas. Varken i bild eller ord. Den känslan som en stilla natt i juni ger mig, det är så bortom allt. Jag känner mig alltid så oförklarligt lycklig när jag är ute och går i det där speciella nattljuset som blir när solen ligger och vilar i horisonten.

Hela den långa mörka vintern så drömmer jag mig bort till den där friheten som ligger i luften när juni dansar på himlen. Till de mjuka rosalila tonerna och till de vackra blomsterängarna som försiktigt svajar till nattens svala bris.
Igår kväll blev det just en sådan där vacker, stilla natt. Jag hade egentligen duschat och var redo att gå och lägga mig. Men så tittade jag ut och fick se att vinden hade stillnat och månen reste sig på den rosa himmelen. Jag klädde på mig och tog med mig kameran och Nanook, som så många gånger förr. Och så gick vi ut för att fylla lungorna med juniluft, hjärtat med juniminnen och själen med juniljus.
Jag blev så rörd igår när jag gick här på ängen och fick se de här färgskalorna. Just den här vyn och dessa färger påminner mig så starkt om den där sommaren i Grundtjärn för 8 år sedan, när jag fortfarande bodde i Göteborg men var här på semester. Det var just en sådan här natt som jag var ute och gick och kände den där starka känslan skölja över mig som en våg. Känslan av att jag behövde flytta och börja ett nytt liv här. Hur jag skulle göra hade jag ingen aning om. Men det spelade ingen roll. Mitt hem var här, det kändes ända in i själen.
Älskade Nanook. Aldrig ser man honom så lycklig som när han får springa fritt ute på ängarna i sommarkvällen. Jag brukar släppa honom lös när jag själv är ute om det inte är så mycket folk i byn. Men han är en liten rymmare som gärna tar sig en liten upptäcksfärd. Ett litet dopp i sjön och en tur till Aqua, Grundtjärns allra vackraste tik. Men han springer aldrig bort. Han kommer alltid tillbaks efter en liten stund med ett stort leende på läpparna.
Dessa blommor är så otroligt vackra. De är inte blåklockor, men lite liknande. Jag vet inte vad de heter. Vet ni?
Toulouse kom med mig ut igår också. Det är inte likt honom att gå så “långt” ifrån huset. Han håller sig alltid bara några meter ifrån. Men denna natten var han ute och letade efter Nayeli, vår andra katt. Ja det märks att han är orolig och undrar. Precis som jag. Hon har varit borta i snart två dygn. Jag vet att det inte är mycket för en katt. Men, det är så olikt henne. Hon brukar aldrig missa en enda promenad med Nanook, och hon kommer alltid in på kvällen och sover med oss i sängen hela natten. Jag hoppas så innerligt att hon kommer hem igen idag.
Nattljuset. Som sommarens eget norrsken. Skiftande i de vackraste toner man kan tänka sig.
Hoppas att ni hade en helt underbar midsommarhelg allihopa! Och ha en fin start på den här nya veckan!
Stor, varm kram till er ♥

Solsken i själen

Allting känns lite overkligt just nu. Bara det att inte behöva sätta på sig långkalsonger på morgonen längre. Att kunna kliva upp ur sängen utan att behöva stoppa fötterna i tjocka sockor det första man gör. Eller att kliva ut genom ytterdörren ytan jacka och mötas av en varm, mjuk vind.
Jag hänger inte med riktigt. Det var som om vi gick från vinter till sommar på en enda vecka. Igår hade vi varmast i Sverige här. 28 grader i skuggan! Efter den här långa, långa vintern känns det så obeskrivligt underbart att riktigt få överösas med sol och värme. Jag njuter av varenda sekund. Precis som björklöven känns det som jag också äntligen får slå ut mina blad.
Jag har försökt vara ute så mycket som möjligt dessa dagar. Idag vid lunchtid gick jag upp till den där vackra gamla bryggstugan som finns alldeles intill huset jag hyr som jag har som studio. Det är ett så vackert läge med fin utsikt. Och jag har alltid älskat att sitta på trappor intill hus. Jag har själv alltid önskat att bo i ett hus med en sådan trappa. Eller “bro” som man säger här uppe.
När jag nyss hade flyttat hit tog det ett tag för mig att förstå att “bro” betydde just farstukvist/trapp. Minns när jag frågade min gammelmorbror Tage om något och han svarade “Den ligger på bron”. Jag kunde för allt i världen inte förstå vilken bro han menade. Tills jag lärde mig vad det betydde.

Att ta en kopp kaffe ute på bron, det är något speciellt det.
Jag hade såklart glömt mina kameragrejer och stativ, så jag bar upp en stol så att jag kunde ta bilden ovan. Ibland får man ta det man har 🙂
Igår fick jag den här vackra boken i posten, Vandra, som är skriver av min kära vän och vandringskamrat Angeliqa Mejstedt. Ni som läst bloggen länge vet ju att vi bland annat vandrade längs kungsleden tillsammans för några år sedan. Hon driver Sveriges största blogg om vandring, Vandringsbloggen.se och har nu gett ut sin alldeles egen bok som handlar om just vandring och ALLT man behöver veta och lite till. Rekommenderar starkt den här boken för er som är intresserade av vandring.
För mig kom den i helt rätt tid, då jag och Johan faktiskt ska iväg på en fjällvandring till sommaren.

Ni kan köpa den HÄR!
Jag blev så innerligt glad, och rörd när jag såg den här boken.
Jag minns när jag och Angeliqa träffades första gången. Vi båda var liksom bara i början på våra egna vandringar genom livet. Vi gjorde helt olika saker, men vi delade samma dröm om att kunna leva fullt ut på vår kreativitet och på det vi älskade att göra allra mest. Och vi delade också samma kärlek till naturen. Och dessutom fick vi dela stunder av blod, svett och tårar längs den långa vandringen över fjällen. Hon lånade ut skavsårsplåster och bandage till mig och hon stod ut alla nätter när vi delade tält och jag hade fått någon slags influensa och hostade nätterna i ända. Och när blodsockernivån var som lägst plockade hon fram en chokladkaka. Det är en äkta vandringsvän det! ♥

Och nu flera år senare, så inspirerar hon så otroligt många människor till att ge sig ut i vår vackra natur och vandra och få upplevelser och minnen för livet. Det är så himla fint. Och den här boken är verkligen ett bevis på hennes starka viljekraft och hennes mod att följa sin egen väg. Sådant inspirerar mig så galet mycket.
Jag fick en härlig lunchrast ute i solen, med boken och en kopp kaffe. Och sen, visst är det någon speciellt med doften av gammalt trä som värms upp av solen? Det väcker så otroligt mycket minnen i mig. Minnen från Grundtjärn, när jag var liten.
Och titta så grönt och vackert det börjar bli överallt! Åhhh…det känns som ögonen mår bra av att titta på alla färgerna.
Nu är det inte långt kvar tills min älskade Stjärna ska få komma på de gröna betesängarna i Grundtjärn. Jag var där här om kvällen för att försöka sätta på henne en koskälla. Jag har en jättefin koskälla som är över 100 år gammal och som sitter i ett riktigt rejält läderband. Jag smörjde upp det och det såg nästan ut som nytt. Den skällan tänkte jag att Stjärna skulle få.
Och man ska tydligen sätta på skällorna en stund innan de släpps, så de hinner vänja sig med ljuden.

Haha, det var dock lättare sagt än gjort att få på henne koskällan.
Hon var väldigt misstänksam mot den och så fort jag försökte sätta på den så backade hon. Det är inte lätt det där. Så Frida ska hjälpa mig någon dag nu. Stjärna fick i alla fall lukta lite på den och bekanta sig, så förhoppningsvis blir det lättare vid nästa försök 🙂

Nu ska jag in till Örnsköldsvik för att hämta upp min fina Johan, vars bil gick sönder idag och måste in på verkstad. Dessa bilar alltså! Tur vi har två 🙂

Hoppas ni har en superfin onsdag! KRAM på er! ♥

Sprickor i själen

Ända fram tills nu har jag trott att självspricka stavats som “själ-spricka“. Har alltid tyckt det varit ett ovanligt vackert och djupt namn för något sådant helvetiskt jobbigt. Men nu har jag fått förklaringen. Man lär sig något varje dag.
Just i kväll känns det som mina händer gör uppror. Allt arbete med händerna de två senaste veckorna har verkligen satt sina spår. Jag har flera djupa sprickor på fingertopparna och tummen, och händerna har svullnat upp så mina fingrar ser ut som tjocka korvar. Det gör så ont så jag vet inte hur jag ska kunna måla i kväll. Men det brukar bli bättre när man väl sätter igång.

Haha jag har alltid drömt om att ha vackra händer med fina naglar. Men jag tycks bara komma längre och längre ifrån det ju mer tiden går. Mina händer blir bara större, grovare och fulare ju längre jag bor här haha. Om jag någonsin skulle gifta mig så kommer den stackars mannen inte få på någon vigselring på mitt finger. Inte ens värt ett försök.

Har smörjt in med flera olika handkrämer nästan varje dag nu men det tycks inte hjälpa mot sprickorna. Någon som vet någon dunderkur för slitna händer?

Mina händer just nu.

Mina händer just nu.