Platser som får själen att dansa

Hej på er!

Igår eftermiddag kom jag och Johan tillbaks till Grundtjärn igen efter en underbar liten roadtrip under helgen. Det är inte klokt vad mycket det ändå går att uppleva på nästan bara en dag. För ja, fredagen gick till att resa (vi började inte förrän sent på kvällen) och på söndag åkte vi hem. Så lördagen spenderade vi på olika vackra platser.

Vi hade egentligen inget specifikt mål med resan. Vi ville bara ta bilen och fara ut och se något nytt. Gärna mot fjällvärlden. Och eftersom vi inte hade så mycket tid på oss begav vi oss mot Marsfjällen, så bara ligger några timmar bort. Fast när vi började resan visste vi inte att vi tillslut skulle hamna där. Det enda ställe vi visste att vi ville besöka var Hällingsåfallet vid Håkafot nära Gäddede. Sedan blev det automatiskt att vi fortsatte mot Stora Blåsjön, Stekenjokk och Marsfjällen. Det är som om hjärtat alltid dras dit. 
Ända sedan vi var där i maj månad så har jag och Johan nästan dagligen drömt och fantiserat om att vi har en stuga där, någonstans vid Marsfjällen. Vi nästan låtsas det, för det är så mysigt att bara tänka sig in i känslan att ha en stuga att rymma till ibland när man bara vill komma bort ett slag.

Nu kommer en hel drös med bilder från resan. Kanske följde några av er oss på Insta-stories? Jag hade då och då väldigt dålig täckning så en hel del stories försvann.
Men det blev några små klipp ändå, som ni även kan titta på nu i efterhand HÄR. De är allt från nattkörning, myggproblem, bilfrukost, nakendopp, stenstränder och mys vid brasan.
Vi började resan väldigt sent på fredagkväll, för först hade vi spenderat kvällen hemma hos Johans storebror Mikael i Örnsköldsvik och firat hans födelsedag. Så vi startade från Örnsköldsvik exakt klockan 22:11 (jag minns tiden för jag älskat att se dubbelnummer sådär, det tycker jag tyder på något gott!). Vi handlade lite och sedan for vi iväg, och eftersom vi skulle inåt landet igen mot Gäddede så blev det att vi först liksom fick åka samma väg hem igen. När vi hade kört i två timmar ungefär nådde vi Junsele, som bara ligger 3 mil ifrån Grundtjärn. Så vi skrattade och skämtade lite om det, för det kändes som vi hade kört så himla länge och bara kommit hem, eftersom vi redan sammanlagt kört över 20 mil den kvällen haha.

Så det var mitt i natten när vi lämnade Junsele och for vidare. Men åh, jag älskar att köra i de ljusa sommarnätterna. Jag är så mest pigg då och vägarna känns så fria och rena. Det känns som man liksom flyger fram och det är knappt en enda bil ute på vägarna. Och Johan sov så gott bredvid mig.
Jag lyssnade på radion och åt gott&blandat.
Ungefär en och en halv timma innan Håkafot stannade vi för natten. Nästa morgon körde vi vidare och nådde vårt enda bestämda mål för resan. Detta vackra vattenfall, kallat Hällingsåfallet.
Även om jag hade sett det på bild innan så var det så mycket mäktigare och större i verkligheten. Så otroligt mäktigt!

Vi tog en kaffe där men kände sen att vi ville dra vidare. Jag är inte så mycket för att besöka kända turistmål, även om dessa platser ofta såklart är väldigt vackra.
Men jag känner så mycket mer för att uppleva naturen utan färdiga stigar, skyltar och fikabord. Och i juli månad är det ju verkligen fullt med folk på just sådana här turistplatser.
Då tappar jag lite känslan för naturen runt omkring, eftersom det mer känns som en nöjespark. Och Johan känner likadant.

Jag minns att vi både kände så när vi var i Yosemite nationalpark. Det var såklart en stor och häftigt upplevelse, men jag insåg efteråt att jag kan få mycket mer energi av naturen genom att bara gå ut i skogen utanför mitt eget hus.
Det var de mest spektakulära naturscener och berg i Yosemite, men att stå på vissa utsiktsplatser med hundratals andra människor samtidigt och att behöva köa för att komma till ett visst ställe, det gör att känslan försvinner för just de platserna, hur vackert det än är.  Det kan såklart vara kul och vackert att se och uppleva och liksom bocka av i meritlistan. Men, det jag blir mest berörd av och det som ger mig mest inspiration, de är ofta ospecifika platser i naturen. En bit utanför vägarna och stigarna. Där det inte finns någon “färdig aktivitet” att göra och där det inte finns något som påminner om att det är ett ställe för människan att roa sig på. Bara naturen helt enkelt.
Kanske känner några av er igen er i det?
Vi åkte vidare och nådde sen Stora Blåsjön. Vi stannade med en gång och rusade ut på den stora, vackra stranden. Vi fick en känsla av att vara utomlands.
Jag och Johan undrade först om det var förbjudet att springa ut på stranden. Det var ju smockat med husbilar överallt, men inte här. Vi hade hela stranden för oss själva. Vilken lycka!
Stora Blåsjön har verkligen något speciellt. Både jag och Johan vart helt fascinerade av både sjön, utsikten och alla vackra stenar.
Vi blev som förtrollade av stenarna på stranden, och satt mest såhär och beundrade alla färger och former.
Hur kan något bara bli såhär vackert? Och alla stenarna hade ett skimmer över sig. De liksom glittrade i silver.
Det var som att gå på en strand med miljoner små konstverk. Världens största konstutställning. Jag fick så mycket inspiration. Både jag och Johan hade kunnat stanna en hel vecka där på stranden vid Stora Blåsjön. Vi bestämde oss för att åka tillbaks hit någon gång snart, och spendera minst en hel dag här.
Så vackert ställe! Som en bladning av en strand vid medelhavet och en skog i Norrland.
Sen åkte vi vidare, och bestämde oss för att åka mot Stekenjokk. Innan Stekenjokk finns ett annat vattenfall som heter Gaustafallet. Jag har faktiskt aldrig stannat till där och många av er bloggläsare har tipsat om det stället (som jag sa, så struntar jag ofta i platser som har en skylt haha) men jag är himla glad att vi stannade till här nu. Tack för tipset!!!
Och här var det faktiskt tomt på besökare konstigt nog. Vi gick ned vid den lilla stigen, och att bara få se utsikten med skogen och Stekenjokks fjäll i bakgrunden gjorde mig alldeles lyrisk!
Här har vi det vackra Gaustafallet. Det här vattenfallet var lite mindre men ändå så otroligt mäktigt, och det var så mycket lättare att gå runt här och fota. Det gick att gå nedanför fallet och även sitta på klipporna intill vattnet.
Så underbart vacker plats.
Sen åkte vi vidare mot Stekenjokk, en av mina favoritplatser här på jorden. Det är som att komma upp i himlen en stund.
Men, just nu är området skyddat på grund av fåglarna. Jag hade ingen aning om detta, och trots att vi först såg massa skyltar överallt så tänkte vi inte mer på det, förrän vi hade hittat en vacker plats att ställa bilen på över natten och läste på skylten intill. Man fick inte gå utanför vägbanan nu fram till 10 juli. Stekenjokk har ju tyvärr drabbats hårt i många år utav äggtjuvar. Ja, folk som går och snor ägg från olika fågelarter. Så fruktansvärt hemskt.

Så nu får man helt enkelt hålla sig på vägen medan fåglarna häckar. Det är ju såklart bra, så att fåglarna får vara ifred. Men samtidigt så otroligt sorgligt att det ska behöva bli så.
Johan, som aldrig varit i Stekenjokk innan, blev helt förälskad i fjällen och de öppna vidderna. Jag hade så önskat att vi kunnat spendera lite mer tid där men vi bestämde oss för att lämna Stekenjokk för denna gången och återkomma när det var fritt att vandra utanför vägbanan igen.
Åh…dessa vyer ♥
Vi åkte vidare förbi Saxnäs och letade efter en vacker plats att övernatta. Eftersom vi inte har ett tält ännu så känns det viktigt att ställa bilen på ett mysigt ställe, men det är svårt att hitta lediga platser såhär års. Men vi hade så tur och hittade en liten väg ned till forsen där vi var helt ensamma och kunde spendera resten av vår tid på resan. Det kändes nästan som om det var menat att vi skulle vara här. Mysigare ställe gick knappast att hitta!
Vi tog ett uppfriskande bad på kvällen. Nu var det mycket varmare i vattnet än när vi sist badade i den här forsen medan snön fortfarande låg på backen och isen på sjöarna.
Resten av kvällen och natten spenderade vi framför elden. Vi lyssnade på musik och pratade om allt och ingenting. Åt lite gott och drack varsitt glas vin. Så himla mysigt.
Nästa morgon ( alltså igår, söndag) kokade vi kaffe och åt frukost nere vi forsen. Vi satt här länge för att verkligen se till att njuta det sista av vår lilla resa. Här hade jag kunnat spendera hela dagen. Men jag kände mig så glad och nöjd när vi sedan satte oss i bilen för att fara hem igen. Det här blev ett litet smakprov på en lite längre resa som jag hoppas vi ska göra senare i sommar när vi har semester. Då blir det blanda annat lite fjällvandring!
Tack för att ni “följt” oss på den lilla resan! Hoppas ni får en underbar start på den här nya veckan!
KRAM på er! ♥

När vinden får bestämma vägen

Alltså åh, igår kväll och natt var nog det vackraste jag hittills upplevt i år. Hela kvällen och natten liksom doftade magi. Det låg något speciellt i luften och av bara en ren slump blev det så att jag och Johan åkte ut med bilen längs sjön och in på små grusvägar. Vi bara åkte runt och upptäckte kring skogarna där vi bor och hittade den ena vackra platsen efter den andra.

Och ljuset…alltså igår var ljuset och himlen så vacker att det nästan grep tag i hjärtat på mig. Och ju senare det blev, desto mer magi vaknade upp. Vi åkte ut vid nio tiden på kvällen och kom hem vid 2 på natten. Det finns nog få saker som gör mig mer lycklig än att bara åka ut sådär spontant och upptäcka nya platser och bara följa känslan i stunden.
Jag känner mig fortfarande helt euforisk efter natten. Och ännu mer väntar, för sent i kväll far vi iväg på en liten spontan roadtrip. Vart vet vi inte riktigt. Bara att vi måste vara hemma innan måndag. Men norrut, såklart.
Vi bor ju intill en jättestor sjö, som heter just Storsjön. Och byn har ju som en egen liten gömd strand i skogen som är hur fin som helst. Men vill man se de vackraste solnedgångar så behöver man ta sig till en annan sida av sjön. Så det gjorde vi igår. Det var liksom så allt började. Vi ville bada och titta på solnedgången, för kvällen var så vacker.
Storsjön är verkligen vacker, med alla sina små öar. Ja, runt 30 små öar/holmar finns i sjön. Jag och Johan pratar allt mer om att vi någon dag vill skaffa oss en liten båt så vi kan åka ut på sjön tälta på öarna och fiska.
Haha, vi stannade till här ett tag och bara myste och flamsade och försökta behålla lugnet när svemyggen/knotten kom. Det blev dock inget bad här, så vi bestämde oss sedan för att köra vidare, över Brännan som det heter. Helt enkelt, köra runt den stora sjön.
Vi körde på en grusväg och såg en infart till en annan grusväg. Vi blev nyfikna och körde in där och kom sedan till ett grustag. Vi “besteg” grustagen och fick sen en så vacker vy över skogarna i solnedgången.
Alltid när man kommer upp en bit på höjden så blir jag så förundrad över all denna skog. Nog känns det ju att vi bor i skogen. Men, det är så mycket skog överallt. Åt alla håll. Det är så vackert att se det från ett annat perspektiv.
Jag älskar att tänka på hur all luft vi andas här liksom är filtrerad genom trädens alla löv och barr. Ren som skogen själv.
Grushögs-pussar är dom bästa!
Vi for vidare genom den ljusa natten. Hittade nya små omvägar som ledde oss vidare till nya platser.
Vi kom till en riktig John Bauer skog. Jag nästan rös på armarna när vi stod där, utanför “Skogsporten” som Johan sa. Vi både kände det som en slags port in till skogen. Och träden där vi kanten av porten liksom…de kändes som riktiga väsen. Som om de levde och betrakta oss.
De var inte onda, men det var som om man kände en viss respekt och vördnad. Den här skogen har något speciellt. Jag blev så glad att vi fann den, för jag älskar mystiska, gamla skogar som bär på något trolskt. Och det gjorde verkligen denna.
Vi körde vidare och kom upp på en vacker topp där vi stod en stund och njöt av det vackra midnattsljuset. Vilken kväll alltså…
Som om det inte vore nog med vackert för natten så kom dimman dansande. Det var första gången jag såg dimma den här sommaren. Annars brukar juninätterna komma med hur mycket dimma som helst, men i år har det varit så torrt och varmt. Så när jag fick se dimma blev jag helt…överlycklig! Jag rusade ut ur bilen och vid den här ån, som heter Juvanån, stod vi länge och bara betraktade magin.
Jag klädde ut mig till älva för en fotografering och jag lurade ut Johan i den dimsvepta myren. Det var magi i luften, som det alltid är när dimman kommer. Är man tillräckligt tyst kan man höra massa olika ljud ur dimmorna. Nästan så man inte vill vara tyst, för då hör man något. Jag har så många gånger hört röster från just dimmor. Skratt och gråt. Samtal där det inte går att urskilja orden. Bara rösterna.
Men det är så verkligt som om det var människor bara en bit bort. Trots att man befinner sig mitt ute i skogen där ingen människa syns till.

Jag tror dimman är som mitt emellan våra dimensioner. Något som både är fysiskt och icke fysiskt på samma gång. Då hamnar vi automatiskt närmare en annan dimension och i vissa ögonblick korsar de liksom varandra, och då kan vi förnimma något annat.
Förnimma det som vi i vår fysiska verklighet annars varken kan se eller höra. Dimman blir som en förstärkare. En högtalare.
Det är spännande, allt sådant där. Någon kväll ska jag sätta mig tyst ute på en dimmig myr och spela in ljud och film och se om jag kan fånga något ljud, så ni får höra.

Ett stort djur väsnades vid sjökanten en bit bort. Jag och Johan tittade på varandra.
Jag ropade “Jag ska bara ta några vackra bilder!” som jag alltid gör när jag är ute i skogarna och hör ett stort djur som är lite för nära inpå. Ljudet ekade så långt att ekot blev ett eko, som blev ett eko.
Man vet ju aldrig, det kan ju vara en björn eller en stor älg. Då vet dom att jag inte är där för att störa.
Jag är bara där för att fånga några ögonblick ur deras vackra värld.
Som sagt, det var en helt magisk kväll och natt. Jag är så, så glad över att allt blev som det blev. Att en väg ledde oss in till något annat, som sedan ledde oss vidare. Jag älskar när det blir sådär. Som om man bara följer vinden och ser vart man hamnar. Det är alltid då som det vackraste liksom uppenbarar sig.

Jag och Johan ska ju fara iväg ikväll på en roadtrip. Först ska vi åka till Örnsköldsvik och fira hans bror som fyllt år, och efter det far vi iväg, så det blir en liten nattlig bilfärd. Men nu när det är ljusa nätter så känns det bara mysigt att köra på natten. Jag kommer hålla er uppdaterade från vår resa på Insta-stories (@jonnajinton heter jag på Instagram om ni inte redan följer mig där).

Jag hoppas att ni får en superfin helg allihopa! KRAM på er! ♥

När huvudet får spratt

Godkväll på er!
Hoppas ni haft en bra lördag och har en härlig kväll just nu!
Den här dagen har varit så konstig för mig. Har känt mig lite “borta” och haft migrän som äntligen börjat släppa. Så jag missade en rolig LRF-träff som jag hade sett fram emot idag. Konstigt med migrän, hur det bara slår till ibland.

Kommer aldrig glömma natten i augusti, när jag kom till Finland för att ta emot Mittnordenkommitténs kulturpris. Första natten på hotellet i Vasa var nog den värsta natten i mitt liv. Det var en viktig och stor dag för mig som väntade morgonen efter. Men jag fick ett migränanfall på natten och den smärtan jag hade då har jag aldrig upplevt i hela mitt liv. Mitt i natten ringde jag till receptionen och undrade om de hade någon värktablett, men de hade de inte. Och jag bara lade mig på sängen och grät. Jag trodde seriöst att jag skulle dö. Jag var tvungen att gunga mitt huvud fram och tillbaks för att det inte skulle sprängas av trycket. Och så fort jag blundade såg jag hemska scener spelas upp i huvudet i 300 km/h typ. Ja ni som haft migrän någon gång kan nog förstå vad jag menar. Vilken mardrömsnatt! Nu mera går jag aldrig någonstans utan värktabletter ifall det skulle slå till. Men oftast händer det när jag är nervös eller spänd inför något eller när något speciellt ska hända. Vilket är en väldigt dålig timing, eftersom det är då man vill vara på topp och vara med ju!

Jaja, sådant är livet. Nu sitter jag här med en kopp te och jobbar lite smått. Lyssnar på musik och tar det lite lugnt. Ska strax gå ut med Nanook och dela ut de där bilderna till grannarna som jag skulle gjort i morse som inte blev av.

Och tack föresten för era fina kommentarer om min fotokalender. Roligt att ni gillade mitt urval av bilder! 🙂

Ha nu en underbar lördagkväll! Kram på er från mig och Nanook ♥

Blev inget fotande idag så här kommer en bild från vackra september istället! :)

Blev inget fotande idag så här kommer en bild från vackra september istället! 🙂

Jag får så mycket tillbaks

Hej på er!
Det är en superfin dag igen här i Grundtjärn, och jag sitter här och jobbar lite. Under lunchen nu gick jag ut en stund och satte mig utanför huset i solen med en kopp thé. Åh så mysigt det var. Solen nästan brände i ansiktet, och förutom fåglarna som sjöng lite längre bort var det alldeles tyst. Jag tänkte på hur lycklig jag är att få bo såhär underbart, med naturen och lugnet precis utanför dörren. När jag vill kan jag gå ut och sätta mig i snön med en kopp thé i tio minuter och få uppleva den där känslan som man annars måste åka på semester för att få uppleva.

Trots slitsamma dagar här så finner jag alltid något att glädja mig åt. Minst en gång om dagen påminns jag om varför jag valt att leva här. Jag får så mycket tillbaks av naturen, av solen, vinden och tystnaden, och allt annat i denna vackra omgivning.

Lunchrast i solen. Kan det bli bättre? 🙂

Nanook låg bredvid och verkade njuta lika mycket som jag av solen och värmen.

Mys!

Om man får drömma…

Idag tog jag en promenad till “backen” som det kallas. Det är en liten stuga i Grundtjärn som ligger på höjden. Min mormor och morfar hade den stugan en gång i tiden, och det är min andra gammelmorbror Sigfrid som byggt den. Det är från den stugan jag har mina första minnen från Grundtjärn. Jag var där första gången när jag bara var 10 dagar gammal.
Tage äger stugan nu, men den har stått orörd i många år, och den håller på att förfalla. Senast jag var där och sov över var jag runt 12-13 år, och redan då var det knappt så man kunde vara där, eftersom hela golvet lutade. Men det gjorde inte mig någonting då, jag minns att jag tyckte det var såååå mysigt att vara där.

Nu när jag besöker stugan kommer en massa minnen tillbaks från när jag var liten. Det är nästan så jag dras tillbaks i tiden. Och om jag får drömma…så skulle jag önska att jag hade massor av pengar och sen renovera upp hela stugan och göra den fin igen, räta upp den, dra el och avlopp, och kanske bygga ut den lite. Sen skulle jag bo där =)

Stugan i backen

Det var riktigt djup snö där uppe

Önskar jag var lika lätt som Nanook och kunde gå på snön 🙂

Står och tittar på utsikten från den mysiga altanen

Så vackert

Minnen...

Där inne står tiden fortfarande stilla