Den här filmen gjorde jag förra hösten, men jag tycker den passar lika bra nu. Hösten kommer varje år och varje gång är den lika underbar. En tid jag önskar att jag kunde pausa. Men för varje dag släpper allt fler löv från träden. Det blir som en påminnelse att vi ska ta tillvara på nuet.
Author Archives: Jonna
En kylig natt
Nu kom plötsligt kylan. Från att ha varit nästan sensommarvärme hela september vände det på en enda dag. Jag kände det tidigt i kväll, att natten skulle bli väldigt kall, då det redan vid nio på kvällen var minusgrader här. Det kändes så konstigt. Förra veckan satt jag nere i vattnet vid den tiden, i kortärmat. Och nu när jag var ute med Nanook på kvällspromenaden så gled mina stövlar runt på det isiga gräset. En märkliga känsla när kylan slår till så snabbt. Även om det har varit frostnätter under september så blir det helt annat när det blir minusgrader så tidigt på kvällen.
Kommer det bli en tidig vinter i år må tro?
Jag eldade på som bara sjutton i kaminen i kväll när jag kom hem. Jag kände mig frusen så jag ville ha riktig mysvärme inne. Och nu såhär på hösten är det viktigt att elda ordentligt så väggarna blir varma. Då blir det mycket lättare att hålla värmen allt eftersom graderna sjunker.
När jag skulle gå ut för att fota röken från skorstenen kom jag på en rolig sak som man kan göra om man har en kamin. Jag har provat det någon gång förut också.
Jag har massor av gamla rökelser hemma (Älskade att elda rökelser när jag var tonåring. Mamma var inte lika förtjust av den lukten inomhus.) och ibland när det är kallt ute och luften står sådär stilla så kan man piffa upp stämningen i byn lite genom att lägga i ca 10-20 rökelsepinnar i kaminen. Sedan går man ut och njuter av att hela byn luktar hippie-affär eller buddhistiskt tempel i några minuter.
En symbol för fred
Idag, den 21 september, är det den internationella fredsdagen. En dag som borde innebära fred på hela jorden. Finns inte så mycket att säga… det är allt annat än fred på vår jord just nu. Jag önskar så att det fanns något man kunde göra. Man känner sig rätt liten när man tänker på all ondska och orättvisa som finns i vår värld.
Som om några stenar skulle hjälpa.
Men jag ville göra dem som en symbol för balans på jorden. Balans mellan människor. En symbol för fred. Något som jag hoppas att vi någon gång kommer att uppnå. Tillsammans ♥
En skog av guld
När den tjocka höstdimman lättade idag så gick jag ut i skogen. Utan något som helst mål. Kameran följde med förstås, och jag bara strövade runt fritt och beundrade trädens färgskiftningar. Jag ville helt ägna denna lediga lördag åt att bara ta in allt det vackra som denna årstid för med sig. En tid vackrare än orden kan beskriva, men kort som ett ögonblick.
Länge satt jag på en sten och tittade på de guldfärgade löven som sakta dinglade ner från träden varje gång det kom en liten höstvind. Det var så magiskt. Så vackert i all sin enkelhet.
Utedag
Jag skulle egentligen sitta inne och försöka skriva klart en broschyr idag, men ibland så får jag inte fram ett ord. Det kan bli så när jag ska blogga ibland också. Det bara går inte. För det mesta kommer orden av sig själv och jag behöver inte tänka så mycket på vad jag ska skriva. Men ibland så blir det bara stopp. Ju mer jag försöker desto svårare blir det.
Så jag bestämde mig för att gå ut och greja idag istället. Bar in några lass med ved och gjorde ordning en korg med näver (som jag använder för att tända eld) och städade lite ute i verandan. Det är en hel del som ska göras inför vinterboningen. Många, många lass med ved som ska bäras in. Så det är lika bra att jag börjar lite smått nu.
Det var riktigt skönt att vara ute och greja. Det behövdes idag. Och det är ännu en underbar höstdag här och jag vill ta vara på varje soltimme som vi får nu, innan den riktigt mörka tiden kommer i november och december. Dessutom är färgerna på träden helt fantastiska nu. Vill vara ute så mycket jag bara kan!
Hämtar torr näver i vedboden.
Näver är det bästa som finns att tända eld med. Det går så fort att få fart på brasan då. Under vintern är det guld värt att ha lite näver när man tänder eld i kaminen en kylig morgon.
Ni kanske minns att tranorna förstörde mitt potatisland i somras? Som tur var klarade sig tre-fyra plantor så jag fick i alla fall potatis som räcker till en middag. Det ska jag äta i kväll!
Nattuggla
Tänkte att jag skulle lägga mig lite tidigare i natt. Försöka komma i säng innan 1 i alla fall. Jag lyckades nästan. När jag släckte lampan och lade mig bredvid Nanook och Nayeli i sängen så tittade jag upp mot stjärnhimlen utanför fönstret. Då fick jag se att det nästan var norrsken ute. Sådär svagt grönt ovanför trädtopparna som det blir ibland när det bara är ett svagt norrsken. Då kändes det plötsligt inte alls lika bra att gå och lägga sig.
Jag tog kameran, stativet och Nanook och gick ut en sväng. Det blev inte större norrsken än så, men det var väldigt vackert ändå. En skön liten nattpromenad.
Nu säger jag godnatt. Sov gott allihopa ♥
Svagt norrsken ovanför trädtopparna.
Ute och ränner på natten. Skönt att man bara kan gå ut som man är. I pyjamas, morgonrock, stövlar och skogshuggarjacka.
Ett känslosamt ämne
Idag har jag varit till Härnösand för ett möte med länsstyrelsen. Jag åkte dit med tre andra personer från grannbyarna Omsjö och Junsele. Mötet handlade om vindkraft. Eller rättare sagt vindkraftsparken som planeras att byggas här. Ni som följt bloggen ett tag vet vad jag pratar om (annars kan ni läsa något av mina gamla inlägg HÄR.), och ni vet också att det är en väldigt känslig fråga för mig. Något jag helst varken vill tänka på eller skriva om. Men jag tror att det är viktigt att jag gör det ändå.
Det här mötet ville vi ha med länsstyrelsen för att få några sista ord om hur vi som är berörda känner inför det här, och hur det kommer påverka oss och våra liv om det blir som planerat. Jag har ingen aning om vi på något sätt kunde påverka länsstyrelsen idag, men det känns i alla fall skönt att vi fått ett personligt samtal, där dem har fått tagit del av hur vi känner. Det kändes bra efteråt. Även om jag i kväll känner mig helt slut. Tankarna på vindkraften får mig att nästan slitas i bitar. Tänk om det faktiskt blir av?
Jag hade inte haft något emot om det var tal om 10-15 vindkraftverk. Men när det handlar om 154 vindkraftverk som är 210 meter höga…när det handlar om Sveriges största vindkraftspark som ska byggas några kilometer från ens hem, då blir det annat. Dem är mycket högre än självaste Kaknästornet. Nästan dubbelt så höga som Lisebergstornet. Tänk en telefonmast gånger fyra. Eller tänk såhär; En vinge är lika stor som en telefonmast! Ja, det går liksom inte ens att tänka sig vilka enorma as det här handlar om.
Att placera dessa vindkraftverk i en av Sveriges vackraste miljöer som dessutom är en av få platser där total tystnad fortfarande existerar, och en av få platser som är så långt bort ifrån ljusföroreningar att man kan se vintergatan sträcka sig över stjärnhimlen…ja det gör ont. Ända in i min själ. Jag tänker inte argumentera för eller emot vindkraft. För det finns självklart både för och nackdelar. Och det är inte att argumentera emot vindkraft som jag vill göra.
Men jag är defenitivt emot denna exploatering av vindkraft, som blir till enorma industriområden som gör det omöjligt för både djur och människor att bo i närheten.
Jag tror aldrig jag skulle klara av att se Grundtjärn förvandlas till ett industriområde. Det skulle göra alldeles för ont. Som det är just nu, så lägger jag allt mitt hopp i att det här inte blir av. Att de tänker om. Att de placeras på ställen där det inte blir lika stor kontrast. Exempelvis närmare städer där det redan är buller och ljusföroreningar. Eller varför inte längs motorvägar. Men här, i det vackraste av paradis. Det får bara inte hända.
En bild från mötet med länsstyrelsen idag. Jag tycker det var ett bra möte. Det kändes som om de faktiskt lyssnade på vad vi hade att säga. Det betyder mycket.
Grymma “grannar” utanför länsstyrelsen. Roger Nilsson, Anita Berglund och Monica Blomström 🙂
Den här utsikten är jag rädd om ♥