Jag har alltid älskat att skriva. Så fort jag lärde mig stava mina först ord vid köksbordet hemma i Stenungsund började jag skriva berättelser och dikter. Redan i lågstadiet försökte jag mig på att skriva noveller och sagor. Det blev som en del av min uppväxt. Det kom helt naturligt. Jag skrev utan någon som helst tanke på att det skulle bli bra eller läsvärt. Barn är så bra på det sättet, allt de gör blir så äkta.

En av min första trevande dikter, skriven som sjuåring.
“Lampan lyser. Våren kommer. Solen blåser medan boken bläddrar.”

Jag hade väldigt svårt för grammatiken dock. Min stavning bestod av fler fel än rätt även när jag blivit lite äldre. Själv så var det inget jag varken tänkte på eller oroade mig för. Jag fortsatte skriva med glädje ändå. Jag la inte så stor vikt vid just stavningen.

“Rosen är röd. Rosen är änglasång. Rosen är luft.”
Haha 🙂

Däremot blev det ju viktigare ju äldre jag blev. I lågstadiet gör det inte lika mycket om berättelseböckerna blir nedkladdade med röda streck, bockar och rättelser av läraren. Men i mellanstadiet blir det viktigare.

För att inte tala om i högstadiet. Då det blev på blodigt allvar med betygen.
Jag minns egentligen inte själv att jag hade så mycket problem med stavningen. Jag älskade svenska lektionerna i skolan. Eller just grammatiken var jobbig, men att få skriva osv, det var det jag älskade att göra. Men i den åldern är man så skör. Just högstadiet är en sådan där tid där en enda mening från en klasskamrat eller från en lärare kan forma en för resten av livet. På gott och ont. Det är lätt att se det nu när man blivit vuxen och kan se tillbaks på händelser från den tiden.

Jag tror att det är lätt att skolan ibland sätter lock på barnens naturliga kreativitet och på något sätt släcker den där elden som brinner där inne. Det är inte något avsiktligt, det bara blir så eftersom alla ska läsa samma ämnen, och förväntas få bra betyg. Alla är inte ämnade för samma saker. Vissa borde inte ens sätta sin fot i skolan. Kanske göra något helt annat. Medan andra blommar ut i skolan och hittar sin väg. Vi är alla så olika. 

För mig var det väldigt nära att min passion för att skriva dog ut där i höstadiet. Men jag hade väldigt tur. Vi hade lite olika svenska-lärare under de tre åren. Jag minns bara en av dem. Han hette Nils, och han är utan tvekan den bästa läraren jag någonsin haft under alla år i skolan. Jag förstod det inte just då, men det är lätt att förstå i efterhand. Han lyfte verkligen fram den där glädjen i att skriva. Han intresserade sig på riktigt för vad vi elever hade att säga. Han la hjärta och själ i att få oss att tycka det är roligt. Få oss att bli engagerade. Få igång den där elden.

Men det allra viktigaste han gjorde för mig var något annat. Vi hade fått en stor skrivuppgift. Vi skulle skriva en fantasyberättelse. På många, många sidor. Kanske den största skrivuppgift jag någonsin hade haft då. De flesta i klassen suckade, men jag såg fram emot det! Jag minns att jag skrev en berättelse om en människa som träffade en varelse i skogen som var som en blandning av en människa och ett djur. Jag hoppade emellan karaktärerna i berättelsen. En stunden fick man läsa från människodjurets perspektiv, och sedan från människan själv. Det hade jag lärt mig att man kunde göra från boken Sandor slash Ida. Jag lade ner många timmar på berättelsen och när den var klar en kväll så hjälpte mamma mig med att göra ett vackert omslag i Word. Det var blått och gav en känsla av en gammal sagobok. Det gillade jag.

Några veckor efter att uppgiften var inlämnad var det dags för samtal och betygsättning på berättelsen. Det var min tur, och vi gick in i ett litet rum mitt emot klassrummet. Jag var aldrig så noga med betygen, och brydde mig inte så mycket om jag fick G eller VG på uppgifter oavsett ämne. Men det var annorlunda den här gången. Jag minns inte allt han sa, men jag såg på honom att han tyckte det var jobbigt. Jag hade mycket grammatiska fel i min berättelse och den var lite “luddigt” skriven, svår att förstå och svårt att hänga med i hoppen mellan karaktärerna. Jag gick ut i från rummet med ett G. Godkänd.
Jag hade aldrig tidigare blivit ledsen för ett G, men den här gången kändes det riktigt jobbigt. Extra jobbigt blev det när ens klasskamrater var glada och fick VG och MVG. Men jag då? Jag som verkligen älskade att skriva?

Det här handlade egentligen inte om betyget överhuvudtaget. Jag struntade fullständigt i betyget. Det som gjorde ont var att det jag älskade att göra mest var något som jag inte var bra på. Något som jag inte kunde fortsätta med. Det var precis så jag tänkte.
Det var som om en hink vatten hade hällts på den där elden. Ett lock hade skruvats på och jag kände inte längre någon lust till att skriva.

Efter ett jobbigt dygn var jag tillbaks i skolan. Min lärare Nils ville prata med mig igen. Vi satte oss i samma rum som dagen innan. Han sa att han hade tänkt mycket på min berättelse och mitt betyg. Han hade läst min berättelse igen och han höll fast vid att det var mycket grammatiska fel, men så sa han något jag aldrig kommer glömma. Han sa att glädjen jag har för att skriva genomsyrar alla fel. Att det märks på berättelsen att den är gjord med glädje. När jag gick ut ifrån rummet igen hade jag fått ett VG. Väl godkänd.

Jag var så lycklig. Egentligen inte över själva betyget. Men för att det jag skrivit var tillräckligt bra.  Att den lärare som jag respekterade väldigt mycket liksom gav mig godkännande till att fortsätta skriva. Att det inte bara är det tekniskt rätta och grammatiska som räknas. Jag fick tillbaks glädjen och självförtroendet.

Den där lilla händelsen påverkade mig otroligt mycket. Ja hela min framtid. Det är inte säkert jag hade suttit här idag och skrivit om den här händelsen om han inte hade sagt de där orden och ändrat mitt betyg från G till VG. En sådan liten och simpel grej som kan förändra så mycket hos en människa.

Det är så svårt att se klart från perspektivet när man är där i högstadiet. Fjorton år och skör som en porlinsdocka.
Jag älskade gymnastik och såg fram emot varje gympalektion i högstadiet. Jag var vig och supersnabb. Gav mitt allt på varenda lektion. Oavsett om det var redskap, fotboll, simning, brännboll osv.
Men jag fick ett G som slutbetyg i gymnastik i 9:an för jag hade dålig bollteknik. Precis så sa läraren när jag ifrågasatte henne.
Jag önskar att jag hade kunnat sagt till mig själv just då, att det inte spelar någon roll vad jag får för betyg om jag tycker om det jag gör. Gör det ändå, för sjutton! Det är känslan och glädjen som räknas.

Dagen när jag slutade nian. Jag tror nog jag kände mer frihet och lycka när jag slutade nian än när jag tog studenten.

Vad tyckte/tycker ni om betygsättningen i skolan? Har det underlättat eller försvårat? Har det kastat vatten eller bensin på er eld? Skulle vara intressant att höra om hur era upplevelser från skolan var/är.