Nu är det exakt ett år sedan jag var med på det fantastiska äventyret Fjällräven Polar, där jag med hundspann färdades 300 kilometer genom Polcirkeln. Just nu i denna stund är det dags för årets nya deltagare att åka iväg på sitt livs äventyr. Man kan följa dem HÄR . Måste erkänna att jag blir lite avis på att se filmen från deras “Dag 1”. Jag önskar att jag var där nu och fick vara med igen. Det väckte så mycket minnen från det jag själv vart med om. Den där känslan av att möta upp alla de andra deltagarna på Arlanda. Första dagen när vi fick utbildning om att överleva i arktiskt klimat. Och när vi fick all vår utrustning! Vilken fullkomlig glädje. Och alla de där nätterna när jag inte kunde sova för att jag var så nervös över att jag inte skulle minnas allt jag lärt mig. Det var så mycket nytt på en gång. Åh vilken spänning det var.

Sedan kom dagen då vi var redo att ge oss av. För första gången i mitt liv stod jag på en släde och tittade på mina sex draghundar som jag precis fått träffa, till ljudet av 200 andra ylande hundar. “Släpp inte bromsen!” var det sista jag fick höra av vår slädguide Anna Norman innan hon knöt loss våra slädar från trädet och det var vår tur att åka iväg. Hundarna var enormt starka, speciellt i början. När hundspannet framför mig åkte iväg så tog mina hundar fart, och trots att jag stod på bromsen så hårt jag bara kunde så åkte vi framåt i full fart. Vi åkte förbi flaggorna där startlinjen gick och en euforisk känsla spred sig i kroppen på mig. NU väntade det riktiga äventyret!

Jag är så glad att jag fick uppleva detta. Det var verkligen en upplevelse för livet, och något som fick mig att växa inombords. Det var tack vare alla er som röstade på mig som gjorde att jag vann en plats till Fjällräven Polar. En upplevelse jag är evigt tacksam för!

Om ni vill läsa mer om äventyret från mitt perspektiv så kan ni läsa mitt blogginlägg HÄR.

Ett foto som jag tog från släden. Underbara hundar som jag färdades med i 30 mil.

Hela gruppen med lyckliga deltagare! 🙂

Vi färdades genom de mest fantastiska landskap.

Ett äventyr som jag alltid kommer bära med mig hjärtat 🙂

Jag har haft en sådan fin och mysig helg med familjen. Det kändes som det behövdes nu efter några veckor av oro och sorg. Man blir så stärkt av varandra på något vis.
Och lille Noak är helt fantastisk. Det har varit så roligt att få vara med honom de här dagarna. Nu är han inte en liten bebis längre. Nu är han en egen liten unik människa, med en egen vilja och snabba små ben och armar som river i allt han når. När han ler och skrattar så smälter mitt hjärta. Vilken glädje han ger mig, den lille sötgrisen.

Stolt faster med lille Noak! I lördags var vi ute i skogen och grillade. Jag minns själv när jag var liten hur mycket det betydde för mig att få vara ute i skog och mark ,grilla, tälta osv. Det känns som det ger så mycket till barn. Så det ska börjas i tid! 🙂 Han tyckte verkligen om att vara i skogen, det märktes.

Tack för alla fina kommentarer ni skrivit. Och så glad jag är att ni tyckte om hur jag hade gjort i hallen! Har tänkt i flera dagar att jag ska sätta mig ner och svara på lite kommentarer men jag har inte hunnit än. Har inte ens hunnit blogga som ni kanske märkt. Det har varit några väldigt intensiva dagar här. Jag visste redan innan att det skulle bli väldigt mycket denna veckan.

Har spenderat mycket tid med familjen som alla är samlade nu då det var begravning för min morfar igår. Det var bara tretton dagar sedan han gick bort. Jag har inte hunnit förstå riktigt. Men på begravningen så blir det plötsligt så verkligt. Så fort orgeln börjar spela de där melankoliska tonerna och man ser den vita kistan med alla rosor så bara brister det. Det blir plötsligt så väldigt sorgligt och jag kan inte sjunga med i en endaste psalm eftersom gråten ligger som en stor sten i halsen.

Men så satt jag där på kyrkbänken och tittade mig runt om, och tänkte på hur många vi är som fått ett liv tack vare mormor och morfar. Att två människor kan skapa så mycket liv. Min lille brorson Noak var med på begravningen också. Han är drygt ett år nu. Det blev så fint kontrast på något vis. En gammal människa dör och en ny har fötts. En blomma vissnar, men på våren slår en ny knopp ut. Allt går i sina cykler, precis som naturen, jorden, årstiderna och stjärnorna. Och de som en gång funnits lever vidare i de som lever nu.

Idag hjälptes vi åt allihopa att städa och flytta ur morfars lägenhet. Vi var så många som hjälptes åt så det gick fort. Det kändes väldigt konstigt. Speciellt när dörren låstes och vi stod utanför och tittade in mot en tom lägenhet. Men trots att det var sorgligt att städa ur morfars hem så har vi haft så roligt idag. Vi avslutade dagen med att äta middag på Hallstaberget i Sollefteå. Det var riktigt mysigt! Det har betytt mycket att umgås och bara ha lite kul tillsammans också. Det hjälper till att gå vidare på något vis.

Denna fredagkväll ska jag bara spendera hemma. Jag har knappt hunnit elda något här så det var ganska utkylt nu. Så det blir till att hålla igång elden några timmar nu i kväll så det blir varmt och gott tills jag går och lägger mig.

Önskar er en trevlig helg allihopa ♥ Kram!