Godkväll mina underbara läsare

Jag vill börja med att tacka er så otroligt mycket för all omtanke och kärlek ni sänt oss dessa dagar. Det betydde så otroligt mycket ska ni veta ♥
Och tack för alla råd/tips och egna erfarenheter som ni delat med er av.
Jag hade sån ångest först efter att jag la ut mitt inlägg. En känsla av att jag inte borde ha gjort det. Att allt skulle förvärras. Att vi skulle råka ännu mer illa ut efter det eller, till och med en rädsla för att mannen i fråga skulle råka illa ut på grund av det.
Men det kändes bättre efter ett tag, dels för att jag fick ta del av er respons och för att det helt enkelt kändes tryggare att inte vara ensamma om detta.

Att utsättas för någon med psykoser är så otäckt. Man hamnar där mitt i emellan, med en vetskap om att det finns människor som bryr sig om honom, hans vänner och hans familj, som känner hans “normala tillstånd”. Och så ens egen verklighet, där man varit rädd för sitt liv och i flera år äcklats och våndats av denna person.
Att ha fått så mycket tid spilld, så mycket trygghet bortrivet och ens kreativa plats vandaliserad. Det blir så dubbla känslor.

I helgen vågade vi äntligen “flytta hem” igen, när vi fått vetat att han blivit omhändertagen av vården. Det tog nästan två dygn innan min kropp äntligen vågade släppa taget och gå ut ur det där “överlevnads-tillståndet” som jag befunnit mig i senaste veckan. Ni vet, när hjärtat går upp i 100 på en sekund och pumpar ut adrenalin så man ska vara beredd att fly eller försvara sig så fort man hör minsta lilla ljud.
Så vi bara vilade och sov oss igenom hela helgen, tills man kände sig återställd igen.

På fredagen fick vi besök av två väldigt trevliga poliser som jobbade för “brottsoffer och personsäkerhetsgruppen”. De var här för att ge oss råd om hur vi kan göra vårt hem mer säkert i förebyggande syfte. Vi fick massor med tips som vi verkligen tog till oss av. Vi var väldigt tacksamma att de kom hit och delade med sig av sin kunskap.
Framöver kommer vi att satsa på bra belysning, kameraövervakning och larm.

På ett sätt så känns det såklart trist att behöva göra så när man bor mitt ute i lugna Grundtjärn. Vi är vana att lämna nyckeln i dörrlåset och bilen olåst på gården. Sådär som man ofta gör ute på vischan.
Men nu får det bli ändring på det. Men om dessa ändringar kan få oss att känna oss mer trygga i vårt hem så är det definitivt värt det.

Vi fick även besök av polisen idag igen som kom hit för att dokumentera skadegörelsen i min ateljé. Är så himla tacksam för att de kom hit.
Blir fortfarande ledsen varje gång jag går in i ateljén. Det är en jobbig känsla när någon gjort intrång i ens privata sfär. Det blir liksom…kränkande på något sätt.

Och det är så knäppt…de där tavlorna jag hade målat som nu är förstörda…de betydde så mycket för mig. Speciellt en av dom. Jag har aldrig känt mig så nöjd med en målning någonsin. Den var gjord av mina egna pigment såklart. Sand, stenar, aska och blåbär.
När jag var i fjällen så tänkte jag på mina målningar och fick ett glädjerus. Det kändes så roligt att få komma hem igen och fortsätta måla. Och jag hade tillräckligt många klara för att lägga ut den första kollektionen nu i oktober.
Jag såg så mycket fram emot det. Det kändes bara sådär…overkligt bra.

Som tur var hade jag tagit en mobilbild på tavlan innan den blev förstörd (nu är den överkladdad och med trasig linneduk).
Jag ska döpa den till “ashes“.
För jag kommer elda upp alla målningarna som blev förstörda. Det känns bäst så. Som att…släppa dom fria. Eller kanske släppa mig själv fri.

Sen ska jag ut med alla grejer, storstäda och rena hela ateljén, för att sedan “flytta in” på nytt och återta min kreativa sfär.

Igår tog vi vår första promenad genom byn igen, i den vackra kvällssolen. Det kändes så skönt att få njuta av vårt vackra Grundtjärn igen, utan att oroligt titta sig över axeln. Att få vara fri igen.

Vi bestämde det, att den här händelsen inte får förändra något till det sämre. Nu när det förhoppningsvis är över (för den här gången) och vi kan återgå till vårt vanliga liv igen, så vill vi inte fortsätta leva i rädsla och behöva vara oroliga för att det ska hända igen eller att han ska vara ute efter oss. Vi vill inte älta i det och må dåligt över något som är förbi. För det finns inget som stoppar och kväver en så mycket som rädsla.
Och vi vill inte låta en annan människa förstöra vår känsla för vårt hem och vårt liv här. Det här är vårt paradis, och det kommer det alltid vara.

Och händer det igen, då får vi ta tag i det då. Nu har jag i alla fall lite skydd i form av kontaktförbud, och vi kommer ha bättre säkerhet hemma. Vara mycket mer förberedda.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte ska behöva hända fler gånger, både för vår skull och hans skull. Vill aldrig behöva gå igenom en sån här vecka igen, och aldrig behöva se Johan så orolig igen.

Jag tror nästan det var värst, att se Johan så rädd. Han var så rädd att något skulle hända mig. Och jag kände tvärtom. Jag var mest rädd för att något skulle hända honom. Att den här mannen (som i sin psykos såg mig som sin fru) skulle se Johan som ett hot och skada honom.
Och kanske var jag rädd för mig själv. Jag visste att om någon skulle ge sig på Johan så skulle en annan sida av mig komma fram. Jag skulle aldrig, aldrig låta något hända Johan.

Vill återigen tacka er alla för all omtanke. Både från nära och kära, bekanta och okända.
Det är så fint att se hur många man ändå har runt omkring sig som bryr sig så himla mycket. Det betyder så mycket!
Vet inte hur många som hört av sig och erbjudit oss att få komma och bo och sova hos dom. Det är så himla, himla fint ♥

Så tusen tack kära ni, för att ni finns där i med och motgångar.
Ta hand om er, så hörs vi snart igen.

STOR KRAM ♥

Senaste dygnen har varit så fruktansvärda. Jag har aldrig känt mig så rädd, otrygg och maktlös någonsin. Och så arg och ledsen på att det får gå till såhär. Att en enda människa kan få förstöra så mycket och bete sig så fruktansvärt vidrigt och hotfullt, och försätta så många andra i rädsla.

Jag trodde aldrig att jag skulle berätta om det här på bloggen. I många år har jag undvikit att göra det, eftersom jag varit rädd att det skulle bli värre då. Att han skulle bli arg och bli ännu mer oberäknelig. Men nu är skadan redan skedd, eftersom han igår var inne på förhör hos polisen, och nu är på fri fot igen. Så det spelar liksom ingen roll.

I 6 års tid har en man i perioder kontaktat och sökt upp mig mot min vilja. Det började som en ganska oskyldig grej. Jag trodde han var en helt vanlig kille som var intresserad och helt enkelt inte gav sig. Han mailade, smsade, och kom och knackade på och gick runt i byn där jag bor.
Han bor egentligen i Stockholm men har en lägenhet i Näsåker (3 mil från mig) så därför kom han hit rätt ofta, speciellt under sommaren.
Jag var tydlig redan från början med att jag inte var intresserad.

Men tänk om jag vetat då, vilket helvete vi skulle behöva utstå i framtiden. Att det bara skulle bli värre och värre för varje år som gick.
Att han under perioder skulle bli besatt av mig, maila 100 mail på några dagar, hota om att komma och våldta mig och kalla mig för sin fru, som ska bära hans barn.

Det började i fredagskväll, i samma veva som jag kom hem efter min resa till fjällen. Ett första mail från mannen plingade till i mobilen.
Det riktigt knöt sig i magen av obehag.
Min första tanke var “Åh nej, bara det inte börjar nu igen“

Som jag sa så går det i perioder. Det är nog någon form av psykoser.
Han kan vara helt lugnt i flera månader, upp emot ett år. Sen kan det plötsligt börja, och för varje år som gått så har dessa “perioder/psykoser” blivit allt mer jobbiga, intensiva och hotfulla.
När det är som värst, som denna gången, så vänds hela vårt liv upp och ned. Vi vågar inte bo kvar hemma, vi kan inte jobba, vi kan inte sova och lever i konstant rädsla och oro.

Förra året gjorde jag en första polisanmälan, och jag hoppades såklart att det skulle bli bättre efter det.
Men den här gången blev det värre än någonsin.

På söndag natt förstod jag att han var på väg hit från Stockholm. Han skickade bilder från bilen när han röker på, och kör 150 km/h.
Då började det bli riktigt jobbigt. Våra hjärnor gick på högvarv för att kunna tolka det han skrev och kunna vara förberedda.
Det var otroligt enerverande, att hela tiden höra plingen i mail-inkorgen och hela tiden behöva utsättas för hans vidriga mail och bilder, och samtidigt veta att han kommer närmare och närmare för varje timme som går.

Den natten lämnade vi vårt hem och förflyttade oss till en annan bostad här i byn. Jag gjorde en ny polisanmälan och förklarade att den här mannen troligen är på väg hit.

På tisdag kom han till byn första gången. Han stod parkerad ca 100 meter från vårt hus, och skrev i ett mail “Hemma nu älskling“.
Jag kände både en skräck och en lättnad. Nu kunde jag ringa polisen och meddela att han är här så han kan plockas upp och tas in.

Jag vill understryka att jag är otroligt tacksam för alla poliser som varit inblandade de här senaste dagarna. Det har betytt otroligt mycket att de kommit hit när jag ringt. Problemet är att rättsväsendet i Sverige är käpprätt åt helvete vilket innebar att när polisen sen kom så satt jag och Johan i ca 3 timmars förhör och utfrågning innan de kunde åka och plocka upp honom, och då var han såklart redan borta.

En lättnad att han var borta såklart, samtidigt som jag förstod att det inte var över.

Jag skulle på landsbygdskonferensen i Örnsköldsvik nästa morgon, och intervjuas om ämnet kreativitet. Något jag verkligen sett fram emot.
In i det sista ville jag se till att ändå åka dit. En psykstörd man skulle inte få förstöra mer än vad han redan gjort.
Men på tisdag natt satt jag och Johan i en bil med Nanook, för rädda för att vara hemma i Grundtjärn. Jag hade inte ens vågat åka hem och hämta några kläder att ha på mig.
Och obeskrivligt trött efter ingen som helst sömn på tre dygn, skrev jag ett mail och förklarade som det var och ställde in min medverkan på konferensen.

Sen bestämde vi oss för att ändå åka tillbaks till Grundtjärn (fast till det andra boendet som vi var i för tillfället). Men den natten var den värsta.
Vi sov inte en blund. Jag låg ständigt och uppdaterade min mail-inkorg för att försöka tyda tecken på var han var och vad han gjorde.
Så fort man hörde ett litet ljud rusade hjärtat av adrenalin.

Bland det sista han skickade till mig den natten var ett kort filmklipp. Det var helt kolsvart. Man hör bara hans fotsteg i gruset.
Det kändes som en skräckfilm. Och jag nästan bad till gud att Nanook inte skulle behöva gå ut och kissa den natten.
Att han befann sig någonstans i närheten, ute i mörkret, det kände vi båda på oss.

Mycket riktigt hade han befunnit sig i byn under natten och morgonen. På förmiddagen när vi skulle åka ut för att rasta Nanook, såg vi kläder och andra saker från honom utspridda på olika ställen längs vägen i byn.
Det kändes otäckt, så vi vände tillbaks.

Sen ser vi han komma ut från uppfarten till vårt hus. Skräckslagen ringer jag till 112 och har en otrolig tur att en polisbil befinner sig i närheten. I väntan på polisen står han bara där, utanför vårt hus.
Ena stunden klär han av sig helt naken, för att i nästa stund klä på sig allt igen. Det kändes otäckt att se, på flera olika sätt.

Jag förstår ju att något är väldigt fel. Att han är en fara både för sig själv och andra. Att han behöver vård.
Polisen kommer och plockar upp honom, och en otrolig lättnad sprider sig i kroppen. En kort stund…

Antagligen hade han spenderat några timmar under natten och morgonen hemma på vår gård. Vandaliserat min ateljé…
Min vackra ateljé…

Gjort sönder tre av mina stora målningar. Eldat på min signatur och förstört en stor ram. Han hade även blandat ihop och förstört mina mineralfärger som jag ägnat mycket tid och möda åt att göra. Kastat ut saker ur ateljén och slagit sönder en ljuslykta som jag fått av en underbar följare.

Det gjorde så ont i hjärtat. Jag ville både gråta och skrika.
Det här var min kreativa plats.
Som om det inte räckte med all rädsla och oro han försatt oss i.

Tre timmar efter att han kommit in till polisen så släpptes han på fri fot igen. Dock med ett kontaktförbud, vilket var en liten lättnad i kaoset.

Men då kom nästa fas. Att vara rädd för att han nu blivit förargad.
Att han ville hämnas. Vi hade ju ingen aning om vad han var kapabel till. Det enda vi visste var att han ville åt mig. På vilket sätt visste vi inte.
Men nu, var det förvärrat nu?

Jag kände hur jag bara ville bryta ihop. Så många dagar hade gått nu…och det kändes som det bara blev värre och värre. Som en mardröm som aldrig tar slut.

Och det har verkligen gett mig perspektiv. Mina tankar har gått till alla som är eller har varit med om förföljelse och stalking. Som inte “bara” levt i rädsla i några dygn, utan i flera veckor, månader eller år.
De som får sina liv förstörda.

För en sak är säker, att leva i rädsla infekterar allt i ens liv. Det tar upp allt utrymme och lämnar inget kvar åt glädje eller kreativitet.
Man befinner sig som i en dimma och allt fokus går till att vara uppmärksam och beredd.

Och eftersom rättsväsendet ser ut som det gör idag, så behöver något riktigt allvarligt hända för att man verkligen ska kunna få den hjälp man vill ha snabbt.
Att jobba förebyggande finns det inte resurser till. Och känslor spelar ingen roll i sådana här situationer. Min rädsla och mina tolkningar av vad han är på väg att göra kan inte göras något åt förrän det redan har hänt.
Det måste finnas bevis innan.
Kanske hade min ateljé och mina målningar i alla fall klarat sig om han hade plockats upp den kvällen istället för att tiden skulle läggas på att jag och Johan skulle förhöras…

Vi är så trötta. Så trötta.
Vi längtar efter vårt hem och vår vardag. Vår frihet.

Jag vet att det kommer ordna sig, tillslut. Snart är förhoppningsvis hans psykos slut, och allt kan återgå till det normala. Frågan är bara hur mycket mer av vår tid, vår glädje och vårt liv vi måste betala med innan dess. Eller någon annans…

En människa i det tillståndet är farlig för sig själv och andra.
Men skulle jag så mycket som nämna hans namn så åker jag dit för förtal.
Och egentligen, vill jag han inget illa. Jag vill bara få tillbaks min frihet.
Och att samhället tog sitt ansvar.
För vår skull, för hans skull, för allas skull.

Så, ta hand om er där ute ♥
Stor kram till er alla ♥

Hej kära ni!

För första gången någonsin skriver jag ett blogginlägg från min mobil. Jag har nämligen spenderat snart en vecka uppe i marsfjällen, och för att få internet och mobiltäckning måste jag åka till Saxnäs, där jag nu sitter i bilen och knappar på telefonen.

Jag kände att det vore roligt att bara göra ert litet inlägg så ni vet vart jag håller hus och dela några bilder från mina dagar här. Jag bor i vår mysiga stuga dit jag tagit med hela mitt kontor med dator, kameror och studioutrustning så att jag ska kunna ta tillvara på all inspiration som jag får här. Det är verkligen så mysigt att få ha vår stuga som en landningsplats efter dagarns äventur ute till fjälls.

Jag hade först trott att jag skulle få internet att fungera i stugan då jag fixat en mobil router, men stugan står verkligen i radioskugga så det gick inte att få en endaste signal där. Jag hade ju tänkt ladda upp lite filmer och annat men det får helt enkelt vänta tills jag kommer hem igen.

Ibland är det också väldigt skönt att koppla bort från internetvärlden ett tag. Det blir så mycket mer tid över till att faktisk skapa istället. Och det viktigaste kan jag ju göra via mobilen om jag åker till Saxnäs en sväng.

Helt ärligt så känns det jättekonstigt att skriva från mobilen. Jag får inte alls samma känsla. Det känns som om jag inte kan trycka in samma energi i orden 🙂

Så jag fattar mig kort. Jag mår superbra och kommer nog snart hem igen, så får ni se en film från denna fantastiska vecka!

Hopppas allt är bra med er! Stor kram så hörs vi snart! ❤

Hej kära ni!

Det är nu sommarens sista dagar innan första höstmånaden kommer, och som alltid älskar jag lugnet som den här tiden för med sig. Speciellt efter den här sommaren, när det känts som tusen projekt varit igång samtidigt.
Och ja, det har ju varit den mest händelserika sommaren i mitt liv.

Mycket har landat nu, och jag har för första gången på väldigt länge börjat känna att jag har mer tid igen. Att styra mina dagar precis som jag vill och få tid att grotta ned mig i olika kreativa projekt. Det var verkligen längesen sist som jag kände det. Och det har såklart märkts av genom mina väldigt sporadiska inlägg senaste tiden.

Jag blev äntligen klar med min senaste video igår, som visar lite av det gjort de senaste veckorna. Bland annat så har jag plockat massvis med bär och även påbörjat ett nytt projekt i ateljén som gjort mig fullkomligt besatt 😀

Videon finns med svenska undertexter för den som vill. Hoppas ni tycker om den! ♥

Som jag visar i videon så har jag spenderat ganska mycket tid i ateljén sista tiden. Jag har på riktigt aldrig haft så roligt när jag målat innan.
Det var som att något verkligen “klickade” den första kvällen när jag gjorde min allra första målning av blåbär och sand, haha.

Sedan dess har jag spenderat all min lediga tid här inne.

Jag har ju ändå hållit på med målning i några år nu, och det finns ett visst tillstånd jag kan komma in i när jag målar, men som brukar hända väldigt sällan. Men när det väl händer så är det helt fantastiskt.

När jag kommer “in i det tillståndet” så går allt så lätt och jag tänker inte längre på resultatet. Jag lägger ingen som helst värdering i om det ser bra ut eller inte eller om jag kommer kunna sälja den osv. Alla tankar är bortblåsta.
Jag ser inte ens målningen i helhet. Jag ser bara de penseldrag jag gör just i stunden, utan att reflektera om de passar ihop med de tidigare färgerna.
Det roliga är att, när jag hamnar i det så blir allt så vackert och bra. Utan att jag ens “försöker”.

Det är som att jag släpper på kontrollen och låter något annat komma fram. Och det är bara så himla fint. Den känslan är oslagbar.
Det är som om all rädsla för att misslyckas är helt borta. Att verkligen befinna sig i nuet och känna sig hel oavsett vad som kommer ur stunden.

Den kvällen när jag gjorde min första “naturpigment-målning” så hamnade jag i det på en gång. Och så har det blivit nästan varje kväll jag varit där inne och målat.
Det märks så tydligt nu om jag inte hamnar i det. För då är tankarna där och förstör. Jag vill inte tänka när jag målar. Jag vill bara göra.
Bara låta det ske.

Kanske att de här vackra pigmenten lockar fram den känslan på något sätt. Naturen tänker ju inte på att den ska skapa något vackert. Den försöker inte kontrollera hur färgerna i naturen går ihop med varandra.
Den bara är och är så fullkomlig i det.

Jag kommer fortsätta vara här inne i ateljén en hel del framöver. Och såklart, fortsätta leta material för nya pigment. Bara det är en sån rolig process! Nu ser jag allt som pigment, och det kommer bli så roligt att experimentera med olika material för att se vad som funkar och inte.

Har jag förresten sagt hur underbart fin min ateljé är?! Alltså, det här rummet är som gjort för detta. Och fönstret är så otroligt vackra!

Önskar er en fortsatt fin vecka allihopa! STOR kram på er så hörs vi snart! ♥