På väg

Posted on 7 september, 2016 by Jonna

Hej på er!
I skrivande stund befinner jag mig 10 000 meter upp i luften, på flyget på väg till San José i Kalifornien. Jag är så himla glad att här fanns både internet och möjlighet till att ladda datorn, så att jag kunde slänga iväg ett litet blogginlägg nu under resan.
Allting har gått jättebra hittills, och jag börjar verkligen förstå att det här är på riktigt. Jag har känt mig sådär sprudlande glad hela dagen och som pricken över i:et så fick vi flyga i lyxiga Lufthansa business class, vilket gör att den här långa flygresan på 11 timmar istället känns som att spendera tid på ett spa. Jag trodde inte ens att det var möjligt att resa såhär bekvämt. Stolarna går att fälla ner helt och hållet så om en stund ska jag lägga mig och sova ett tag. Och vi blir uppassade med god mat och dryck, och det finns mängder med filmer att se på. Det kommer i alla fall inte bli svårt att få tiden att gå : )

Åhh…det pirrar i magen när jag tänker på att vi om 8 timmar kommer vara i ett land jag aldrig tidigare satt min fot i. När vi landat ska vi hämta ut en hyrbil och sedan köra ca 15 mil till Mariposa, som är en liten stad intill Yosemite. Där kommer vi sedan att träffa och äta middag med personal från Yosemite nationalpark. Gissar att man kommer vara ganska snurrig vad gäller dygnsrytmen då, men man anpassar sig nog ganska fort. Ska som sagt försöka sova lite om en stund så jag är så utvilad som möjligt.

Här kommer några bilder från dagen!
Vi sov på hotell intill Arlanda natten till idag, och klockan ringde redan 03.00 eftersom vårt första flyg gick tidigt på morgonen. Vi var trötta men väldigt glada på flyget mot Frankfurt 🙂
Planet lyfte i soluppgången. Jag fick en vacker sista utsikt över Sverige.
Och väl i Frankfurt bytte vi till planet som ska ta oss till Kalifornien. Vi fick ju den stora turen att få åka i Business Class så att vi kommer fram utvilade och redo för äventyren i Yosemite. Jag har aldrig tidigare åkt i Business Class. Det är ju en upplevelse bara det!
Sköna stolar som går att justera precis som man vill, jättegod mat och TV-skärmar med filmer och spel. Och för att inte tala om personalen som passar upp hela tiden. Åh, vilken bra start på resan. Annars känns det ju som en sådan här resa verkligen kan få en att bli dödstrött och sliten i flera dygn efteråt. Men nu känns det bara som en riktigt skön stund för att vila ut. Och jag är så glad att jag även kunde få gjort lite jobb under tiden.

Jag klippte ihop en liten videoblogg med några snabba klipp från vår resa hittills. Enjoy!

Nästa gång vi hörs så är vi framme i Mariposa! Tack för alla lyckoönskningar med resan, och jag är så glad att ni vill följa oss på detta äventyr. Jag ska försöka hålla er uppdaterade så mycket jag bara kan. Stor kram till er alla ♥

Sista kvällen

Posted on 6 september, 2016 by Jonna

Nu lämnar jag Grundtjärn en tid, för att uppleva ett annat paradis på andra sidan jorden. Yosemite i Kalifornien. En dröm går i uppfyllelse, och jag lovar att när jag är tillbaks och vandrar på ängarna igen så är min ryggsäck fylld med berättelser, minnen och nya erfarenheter. En spännande tid väntar framöver och jag ska ta tillvara på varenda sekund. Nu är jag redo för den stora resan.
Farväl mitt älskade hem. Vi ses snart igen ♥

Blod, svett och tårar

Posted on 5 september, 2016 by Jonna

Vilket lättnad jag känner nu efter dessa intensiva dagar. Trots att jag knappt packat än och har miljoner saker kvar att göra innan jag imorgonbitti åker iväg mot andra sidan jorden, så känner jag mig lugn. Jag är lättad att mitt fotojobb för Hyundai har gått bra, och att det nu är bortgjort. Det var verkligen stort för mig att få det uppdraget. Och ni kan säkert tänka er in att jag verkligen, verkligen ville leverera bra bilder.

För er som inte hängt med så skulle jag alltså fota kampanjbilder för Hyundai, som jag under några månader nu haft ett samarbete med. Men att fota kampanjbilder är något helt annat. Där ska varenda detalj stämma in perfekt. Rätt position på bilarna, rätt vinklar, vackert ljus (helst motljus i solnedgången), vacker bakgrund som inte stör för mycket osv. Jag ville fota dessa bilder uppe i fjälls, vid Stekenjokk där jag var för ett litet tag sedan med Nanook. Jag tänkte att den miljön skulle passa helt perfekt för dessa bilar som är som gjorda för den typen av landskap och vägar.

Egentligen hade jag alldeles för lite tid på mig eftersom jag strax skulle resa iväg i nästan två veckor. Och då det var två bilar så kunde jag omöjligt fixa allt själv på så kort tid. Men min mamma tog ledigt från sitt jobb under några dagar så att hon skulle kunna följa med mig upp till fjälls och köra den andra bilen, och assistera mig så att jag skulle kunna ta på mig detta stora fotojobb. Jag var så lycklig över det!

Som jag berättat innan så gick inte allt som jag tänkt mig. Det började bra och jag var så förväntansfull. Min mammas arbetskamrat Mariana hade fixat ett rum till oss i Saxnäs på vackra Marsfjäll Mountain Lodge, där hon brukar spendera mycket tid. Vi var så glada över att ha en säng och ett rum som vi skulle kunna återvända till när mörkret lagt sig. Men när vi kört upp till Stekenjokk på onsdagen så möttes vi av dåligt väder. Regn och rusk och tunga moln. Beställningen av bilder behövde vackert kvällsljus, och därför fick jag lite smått panik när jag tittade på vädret som visade regn i tre dygn. På grund av tidsbristen kunde jag inte riktigt tänka klart. Jag borde insett att vädret uppe i fjällen kan ändras på en sekund. Men just då såg jag ingen annan utväg än att köra söderut igen, och fota i vårt vackra Höga Kusten istället, där det skulle vara större chans till sol. Jag var egentligen inte alls glad över det beslutet. Jag hade en klar vision över hur bilderna skulle vara och jag kunde inte riktigt ställa om det. Jag var så otroligt ledsen när vi körde ner från Stekenjokks vackra fjäll för att hämta våra grejer på Mountain Lodge igen, då vi behövde köra hemåt sent på kvällen istället för att stanna och sova.
Nästa dag var vi hemma en kort sväng i Grundtjärn igen för att ladda om, och sedan begav vi oss till Nordingrå i Höga Kusten där jag tänkte att jag skulle ta bilderna istället. Nordingrå är så otroligt vackert och jag hade bara snabbt kört igenom det en gång för något år sedan. Det kändes som att det kanske ändå skulle gå att få till bra bilder där ändå.
Men på vägen dit gick liksom allt fel. Det var som om jag fick tusen tecken på att det inte skulle bli bra. När vi kommit till Örnsköldsvik ringer en granne och berättar att Danny (Johans hund) rymt från hundgården och sprang lös omkring i byn. (Vi vet fortfarande inte hur han bar sig åt!) Jag visste att jag eller Johan, som också befann sig i Övik på sitt jobb, skulle behöva åka hem för att hämta in honom. Det tog ett tag innan vi löste det och det blev Johan som fick lämna sitt jobb två timmar tidigare för att fara hemåt, eftersom jag hade ont om tid då jag behövde leta reda på en bra plats att fota på innan solnedgången. Samtidigt får mamma besked om att hennes beställning på årets pellets skulle levereras hem, och hon hade inte flyttat på bilen. Det beskedet gav lite extra krydda på den redan jobbiga känslan över allt.

Jag passade på att tvätta bilarna när jag var i stan. För första gången i mitt liv valde jag det där dyraste programmet. Ni vet det där med extra allt. Polering, vax och hela faderullan. Det tog också ganska lång tid innan båda bilarna var klara, och sedan begav vi oss till Nordingrå. Väl där körde vi omkring på grusvägar för att leta efter första bästa parkeringsficka eller plats där två bilar skulle få plats i rätt position, med rätt vinkel på solen osv. Mitt i allt börjar det regna och när vi kommer ut till Nordingrå centrum igen efter en misslyckad sökning efter en bra fotoplats så är bilarna smutsigare än vad de någonsin varit. Biltvätten var helt i onödan. Vi letar runt i Nordingrå och hittar tillslut en rastplats där bilarna får plats och där vinkeln är precis rätt för att det ska bli motljus och solnedgång. Så jag bestämmer mig för att fota bilarna på den platsen, men först behövde de tvättas igen. Så vi åkte en mil till Ullånger och skyndade mig att tvätta dom på mackens “Själv-tvätt”. När vi var klara var det ont om tid och vi åkte tillbaks till Nordingrå för att rigga upp allting.

Väl där så sitter det en man på bänken mitt på rastplatsen. Den bänken behövde vi flytta på för att kunna fota. Jag fick lite smått panik igen och med lite olika knep försökte jag och mamma visa tydligt att vi skulle fota på platsen, med hopp om att han skulle se tecknen och flytta på sig. Jag ställde upp stativet och började titta ut vinklar osv. Men mannen pratade i telefon och verkade inte förstå svenska så bra. Han verkade också vara mitt uppe i en djup diskussion så jag ville ju inte störa honom heller. Det kände så himla taskigt. Han satt kvar där tills solen nästan gått ner. Då hade jag så bråttom att jag nästan redan då kände gråten i halsen.

När bilarna var uppställda i rätt position så insåg jag att rastplatsen inte var tillräckligt stor. Jag var tvungen att gå ut mitt i vägen för att få rätt avstånd på bilderna. Det hade inte varit några problem om det inte vore så att det kom 2-3 bilar i minuten. Jag försökte många gånger att rigga upp kameran och snabbt ta en bild och flytta på mig när mamma ropade “NU KOMMER EN BIL I FULL FART!!!”.
Det var en sådan otroligt stressad situation, på så många vis. Jag visste att det var nu det gällde. Nu var jag tvungen att ta bra bilder. Men när jag inte ens fick ro att hitta rätt fokus innan jag var tvungen att springa iväg från bilarna så växte en otrolig stress inom mig. Jag höll på sådär i ungefär tio minuter tills jag tillslut satte mig på asfalten och grät och sa “Det är inte här bilderna ska tas. Jag är inte på rätt plats. Det känns i varenda cell i min kropp”.

Efter alla dessa år känner jag nu såväl igen känslan när något blir bra, eller när något inte blir bra. När jag skapar sådant som jag blir riktigt nöjd med, så har jag en viss energinivå som liksom sprudlar. Bubblar. Jag hamnar i ett tillstånd där jag hoppar av glädje och blir snabbare än blixten. Jag tjuter av lycka när jag fotar och allt tycks ha någonting magiskt över sig. Det är så det ska kännas.
När jag satt där på rastplatsen så insåg jag att jag aldrig skulle kunna känna så nu. Det var helt enkelt inte rätt plats och rätt stämning för det som jag hade tänkt mig. Så vi satte oss ned och tog en kopp kaffe, och sedan gjorde vi något som jag aldrig kunnat tro att vi skulle göra. Vi körde till Stekenjokk igen. Det var 40 mil ifrån Nordingrå. En lång resa genom kvällen och natten. Men så rätt det kändes. Jag var så lycklig när vi var på väg upp igen. Efter alla motgångar kunde jag riktigt känna hur allt liksom föll på plats igen. Som om någon gav mig medvind.
Vi körde genom kvällen och natten. Det var en långresa, och vi var redan ganska möra efter all körning och allt hårt jobb. Och inte minst så kände jag mig alldeles slut efter alla jobbiga känslor. Tankar, oro. Press. Det finns en anledning till att jag i princip aldrig tar på mig ett beställd fotojobb, där jag förväntas leverera något. Jag har helt enkelt på tok för mycket prestationsångest. Det roliga försvinner när jag vet att någon ska bli nöjd med resultatet. Någon annan än jag. Men detta jobbet kändes annorlunda. Jag hade ju ändå provat på att fota bilar ett tag, och dessutom så ville de ha min stil. Och hur rädd jag än var för att inte leverera bra, så insåg jag ändå att det aldrig skulle frågat mig om de inte trodde att jag skulle kunna ta bra bilder. Så jag tog steget ur min “comfort zone” och mötte den rädslan i att ta på mig ett beställt fotojobb. Jag tänkte att jag måste våga. Våga tro på att jag klarar det.

Många timmar senare var vi framme i Stekenjokk, och jag kunde känna hur hjärtat sjöng igen. Allting föll på plats. Himlen sprack upp och ibland kom små lokala regnskurar som skapade fantastiska regnbågar över fjällandskapet. Nu var jag på rätt plats. Så onödigt klantigt av mig att fara ner söderut igen när jag visste att det var här jag skulle vara. Men ibland behöver man göra misstag för att lära sig.

Här uppe var vädret helt perfekt att fota i. Lagom mycket moln och sol, som gjorde att färgerna framhävdes. Jag skuttade. Tjoade. Kände den där glädjen som jag gör när allting känns rätt. Och här fanns hur mycket plats som helst.
Det var fredag, och vi jobbade hårt. Från morgon till kväll. För det var nu det gällde. Nu skulle bilderna tas, men det kändes i själen att det skulle gå bra. Så vi hade väldigt roligt denna dagen. Här är en liten “bakom kulisserna” bild. Mamma hjälpte till att putsa bort smuts medan jag riggade kameran.
“Här har jag en idé på en snygg uppställning för bilarna” sa mamma och flyttade runt två stenar på grusplanen. Jag skrattade.
Jag har ju aldrig tidigare haft någon “assistent” med mig som hjälper mig när jag fotar. Jag har väldigt svårt att jobba bra när andra är med, och vill helst inte ens att någon ska se mig med kameran. Men det gick så himla bra nu när mamma var med. Vi är så otroligt lika, och ser på samma sätt. Vi tycker samma saker är vackra och vi förstår varandra oftast så bra att vi inte ens behöver säga något. Det var en lättnad att ha mamma att bolla idéer med.
Senare på dagen sökte vi lä och kokade kaffe och åt lite mat. En av de bästa stunderna på resan!
Trots att det inte var längesedan jag var här så hade redan löven börjat ändra färg. Det luktade höst där vi satte oss vid de taniga fjällbjörkarna och drack kaffe. En härlig doft som jag saknat.
Vi fikade med utsikt över Saxån. Vilken paus. Eller hur? Så fantastiskt mäktigt och vackert! Jag ville nästan bara slänga mig i det forsande vattnet.
Efter fikat fortsatte vi. Vi letade bra platser och mamma kollade på kompassen för att kunna se vart solen skulle gå ner. Nu gällde det att hitta rätt plats, med fin bakgrund som samtidigt skulle ge ett bra motljus.
Det kom hela tiden nya regnbågar och var jag så fascinerad över att se dom så nära. Om ni letar efter en skatt så ska den tydligen finnas i Marsfjällen. Regnbågen slutade vid skylten där det står “Marsfjällen”. Ja, jag hade kunnat ana att det är där den finns.
Skiftande väder. Det kändes som vi gick igenom flera årstider inom loppet på några timmar.
Några timmar senare hade solen gått ner, och alla bilderna var tagna. Jag kände en sådan djup lättnad efter dessa tre dagar. Jag var så tacksam att allting föll på plats tillslut. Det kändes som om naturen och fjällen hjälpte mig och skapade vackra scener så att jag skulle få klart mitt jobb. Efteråt satt jag och mamma här och andades ut en stund. Njöt av landskapet, som det inte riktigt hade funnits tid till innan.
Sedan åkte vi till Saxnäs och fick äntligen sova ut i en riktig säng på Marsfjäll Mountain Lodge. Det kändes som en dröm!
Även om den största delen av denna resan kändes väldigt jobbig, så kan vi redan skratta åt allt. Den har redan blivit ett minne för livet. Vi kommer så länge vi lever säga “Minns du när vi åkte upp till Stekenjokk för att fota bilarna?” följt av ett hjärtligt skratt. Och jag är så glad att jag också fick dela denna resan med mamma. Även om 99% bestod av jobb så var det ändå de där små stunderna som präglade allt. Fikastunden vid forsen. Alla små roliga stunder, som t.ex när jag råkade köra fyra varv i en rondell mitt i natten. Det var längesen jag skrattade så jag fick så ont i magen som då. Alla härliga känslor när vi hittade rätt plats och jag fick knäppa av bra bilder. Alla bra låtar på radion som jag sjungit med i under färden, och allt som vi lärt oss. Som att fjällen är som en annan värld där väderprognoser inte existerar. Och att man aldrig ska ge upp. Jag är så tacksam att vi tog beslutet att fara upp till fjälls igen. Det blev ett bra jobb, och ett minne för livet.

Jag hade ju tänkt filma och fota massor under resan, men det blev inte så mycket på grund av tidsbrist. Jag filmade dock lite i början, och igår när jag tittade på de korta små filmerna så kunde jag inte sluta skratta. Det är så härligt när man kommit över motgångar och sedan kan skratta och ha roligt åt eländet istället. När jag först såg filmerna så tänkte jag att jag inte skulle visa dom. Men sen så tänkte jag om.

Jag har alltid tänkt att det är viktigt att visa alla nyanser av ens liv. Både med och motgångar. Den här klippen innehåller både glädje, skratt och lite gråt. Och det bjuder jag på. För det var precis de känslorna som jag kände de här dagarna. Förväntan, frustration, prestationsångest, och besvikelse. Men, det blev bra tillslut. Det blir alltid bra tillslut.

Stor kram till er allihopa! ♥

Home sweet home

Posted on 4 september, 2016 by Jonna

Tänk att efter varje resa jag gör, så växer min kärlek för mitt hem. För Grundtjärn. Det är en väldigt speciell känsla med att få komma hem igen. Till allt det där som känns så tryggt. Så varmt. Så kärleksfullt. Till ängarna, skogarna och dofterna som jag så väl känner igen. Det är det som är så underbart med att just få se sig om lite ibland. Uppleva fantastiska platser, uppleva och sedan få känna den där känslan av att komma hem igen.

Jag är nu åter i Grundtjärn efter några väldigt intensiva dagar med mycket jobb. Men jag är så nöjd och så glad för att allt gick bra tillslut. Jag kom hem igår och jag sov som en stock hela natten. Sedan vaknade jag i morse och vi gick ut med hundarna och åt frukost. Sedan gick jag och la mig igen. Det var längesedan jag kände mig såhär trött. Inte ens kaffe kunde hålla mig vaken haha. Men de här dagarna har varit så otroligt krävande både fysiskt och psykiskt. Jag kommer berätta lite mer om detta i morgon, och visa er lite bilder från resan!

Vill verkligen tacka er för allt fint ni skriver. Ni anar inte hur mycket ni lyfter upp mig när det är kämpigt. Att gå in och läsa era helt underbara kommentarer ger mig så mycket glädje och energi. Det känns alltid som ni finns där och följer med mig på livets berg och dalbana. Det är en speciell känsla. Som att ha en stor familj där ute på internet som peppar, hejar på och skänker glädje. Ni får mig att le varje dag! ♥ Tack för det. Tack.
Jag tog en liten cykeltur genom byn nu ikväll och hälsade på kvigorna. Det var en sådan vacker solnedgång och ängarna lyste som guld. Det var en så lugn och rofylld känsla i luften. Alldeles tyst. Det enda som hördes var de knakande ljuden från när jag trampade på cykeln, och koskällornas klang i bakgrunden.
Jag har lagt märke till att jag nästan alltid hälsar på kvigorna när jag återkommit från någon resa. De är som om jag vill att de ska veta att jag är tillbaks. Och de är så bra på att välkomna mig hem. De säger ingenting. De frågar ingenting. De bara tittar på mig med sina snälla, stora ögon och ger mig en och annan puss på handen. Och nu blir det väl nästan som ett farväl samtidigt. I morgon är sista dagen hemma i Grundtjärn innan jag åker till Kalifornien. Och när jag är åter hemma igen har förmodligen kvigorna åkt hem till Myckelgensjö igen inför vintern.
Den här lilla cykelturen var precis vad som behövdes i kväll. Älskar dessa vackra, stilla septemberkvällar.
Resten av denna söndagkväll ska jag jobba hårt med att redigera en hel drös med bilder. I morgon är ju som sagt sista dagen hemma innan vi åker så det är lite jobb som behöver göras klart nu. Men jag ska sätta mig i köket framför brasan med en god kopp te. Det kommer göra susen!

Hoppas ni haft en jättefin helg! Vi hörs i morgon.
Kram på er ♥

Hjärtats röst tog mig hit igen

Posted on 2 september, 2016 by Jonna

Åh, hej på er kära ni!
Det känns som det var så väldigt länge sedan jag skrev här, även om det bara var två dagar sedan. Jag tänkte ju höra av mig när jag var framme i Stekenjokk men det känns som allt på den här resan gick åt skogen haha. I all fall de två första dagarna. Alltså, jag vet inte hur jag ens ska kunna förklara allt i en hel bok. Jag har både gråtit och skrattat åt allt elände. Jag kommer berätta mer om allt men kort och gått så körde vi till Stekenjokk i onsdags, och möttes av fruktansvärt dåligt väder som tydligen skulle hålla i sig i tre dagar. Efter stor besvikelse och grubbel körde vi hemåt igen, för att fota kampanjbilderna i Höga Kusten. Men ni vet när man redan har en sådan där stark känsla och vision över hur man vill ha det, och så kan man för allt i världen inte släppa det? Hur fint det än var i Nordingrå så var det inte den miljön jag sökte. Och sedan fanns det inte ens en enda plats att fota bilarna på utan att jag skulle behöva stå ute i vägen och avbryta så fort det kom en bil. Det var solnedgång, allt var riggat och klart, och jag satte mig på asfalten och grät en skvätt haha. Ush, allt hade gått fel den dagen. Men det slutade med att vi körde uppåt igen, samma dygn som vi kört nedåt. 40 mil körde vi i natt. Jag skulle fota i Stekenjokk, så var det bara. Spelade ingen roll om det så skulle regna dygnet runt. Då skulle jag i alla fall gjort mitt bästa.

Men den känslan när vi kom upp till fjälls igen kommer jag aldrig glömma. Det där “flowet” infann sig igen. Vädret blev bra, och nu har jag fotat hela, hela dagen till mörkret lade sig. Jag är så tacksam. De här två senaste dagarna har varit så fruktansvärt jobbiga. Ni vet när man vill leverera bra och man inte riktigt hittar rätt väg dit. Man tänker för mycket. Oroar sig för mycket. Och mitt i allt sorl så hör man inte hjärtats röst som alltid vägleder. Men det ordnade sig tillslut. Jag var bara tvungen att lära mig två saker.
Att aldrig lita på väderprognoser igen, och att aldrig ge upp.

Jag satte mig på fjället i kväll efter många lyckade fotograferingar och tackade Stekenjokk för hjälpen. Ett lugn liksom la sig i själen. Jag andades ut.
I morgon blir det en tidig fotografering till, innan vi sedan beger oss hemåt igen.
Sov gott mina älskade läsare, och tack för alla superfina kommentarer på förra inlägget. Ska ta igen lite och svara er när jag kommer hem igen ♥
Kramar på er!

Go with the flow

Posted on 31 augusti, 2016 by Jonna

Klockan är 05.30 i skrivande stund, och jag sitter här vid köksbordet och blickar ut genom fönstret där solen precis är påväg upp och färgar himlen i mjuka, rosa nyanser. Det är sista augusti. Jag sippar på en kopp kaffe, tar några djupa andetag och liksom förbereder mig mentalt inför den kommande månaden, som kommer att bli utöver det vanliga på så många sätt. En intensiv, spännande, underbar och rolig månad med mycket hårt jobb väntar framöver.
Om exakt en vecka den här tiden på morgonen, så sitter jag på ett flygplan som precis ska till att lyfta. Ännu en resa väntar framöver, och inte vilken resa som helst. Vår destination är en plats jag i flera år drömt om att uppleva och se i verkligheten. I nära två veckor ska vi vara på resande fot i den fantastiska nationalparken Yosemite i Kalifornien, USA.
Det kändes nästan märkligt att skriva det nu, eftersom jag egentligen inte helt har förstått än att vi faktiskt ska dit. Under hela sommaren har jag vetat om detta, men det har ändå hela tiden känts som något som händer långt i framtiden. Men nu är vi här. Om en vecka far vi och jag kan inte med ord beskriva hur häftigt, stort och mäktigt det känns. Är det verkligen på riktigt?

Resan till Yosemite är ett jobb jag gör i samarbete med Flygstolen AB och Visit California. Säkerligen mitt absoluta drömjobb. Jag ska dit för att uppleva, fånga och fota denna vackra plats och dela med mig av mina upplevelser och intryck. Visa upp Yosemite för Sverige helt enkelt, genom mina ögon. Jag trodde på riktigt att det var någon som drev med mig när jag första gången fick ett mail med denna förfrågan. Det kändes helt enkelt för bra för att vara sant. Jag minns för några år sedan hur jag drömde om att få göra just denna typen av resejobb. Jag har provat på det litegrann, när jag reste till Nordnorge förra året. Det gick ut på ungefär samma sak. Uppleva, fota, filma och skriva om min resa och dela med mig av mina intryck på blogg och sociala medier. Det gav mig ju såklart mersmak och därför känns det helt overkligt, magiskt, fantastiskt att denna resa nu väntar framöver. Jag vill bara skrika ut min glädje. Att få bo här i Grundtjärn samtidigt som jag får resa och upptäcka världen och göra det jag älskar….det är liksom min största dröm. Nu händer det.

Vackra Yosemite! Här finns så många magiska naturscener att jag nästan trillar av stolen. (Photo credit: Spondylolithesis/iStock)

Och Yosemite, av alla ställen! Jag har slukat filmer på youtube som visar upp olika platser från denna magnifika nationalpark. Jag ryser av välbehag av tanken på att jag snart kommer vara där. Om några dagar kommer jag befinna mig i hjärtat av Yosemite, och jag kommer ge allt jag har för att fånga dess själ på bild. För att förmedla vidare känslan som denna plats kommer väcka i mig. Åh…det här kommer bli fantastiskt.

Jag har ju redan ett preliminärt schema för vad vi ska göra under vår vistelse i Yosemite, och jag tänker berätta lite mer om det längre fram.
Just nu måste jag nämligen packa väskorna för en mindre resa norrut igen. Här är det snabba ryck som gäller.
Jag visste redan innan att september kommer bli min livs mest intensiva månad någonsin. Det är som om allting händer i september. Resan till USA, utställningen i Norrköping och långvariga fotojobb som ska levereras. Här om dagen undrade jag hur jag skulle hinna med allt. Det är fortfarande massor kvar att göra inför utställningen. Ramar till tavlorna ska monteras och foton ska ramas in. Jag ville vara ganska klar innan resan till USA eftersom jag kommer hem bara några dagar innan det är dags för utställning och vernissage. Så jag tänkte att den här veckan kommer ägnas till att göra klart så mycket jag hinner, och samtidigt förbereda allt inför den stora resan.

Men mitt i allt fick jag det ärofyllda uppdraget att fota kampanjbilder för Hyundai, på deras två maffiga bilar Tucson och Santa Fe. Jag skulle få fota dom på valfri plats, och självklart ville jag fota bilarna i Stekenjokk, där jag nyss var. Trots att uppdraget gjorde mig både livrädd och överlycklig så insåg jag att jag aldrig kommer hinna, eftersom fotograferingen skulle vara klar senast i mitten av september. Det skulle ju inte vart något problem om det inte är så att jag åker på tisdag för att vara borta två veckor. Och jag skulle väl omöjligt hinna denna veckan? Och om jag skulle hinna, skulle jag omöjligt kunna köra två bilar till Stekenjokk själv.
Jag läste någon gång att man inte ska tveka när universum ger en möjligheter. Att man inte ska sakta ner tempot, utan bara “go with the flow” så att säga. Så, denna grådassiga morgon förgylls av två stora, feta bilar i min trädgård. Jag skrattade åt mig själv när jag putsade upp dom sent igår kväll. Av förundran, tacksamhet, pirr och glädje. Hur hände detta?

Jag kunde ju inte bara släppa den här chansen, hur omöjligt det än kändes. Efter mycket grubblande för att lösa alla detaljer så slutade det med att min mamma tog ledigt så att hon skulle kunna assistera mig under dessa dagar. Hundarna är på pensionat och allt är ordnat. För vi ska till Stekenjokk idag. Mamma kör den blåa Tuscon, och jag får äntligen flyga iväg i en Santa Fe igen.
Inte hade jag någon aning om att det skulle gå så fort. Nu blir det ju dock mer fokus på att göra ett bra fotojobb med kampanjbilderna, men det blir ju samtidigt en resa igen till vackra platser. Det känns också så roligt att få göra denna resan ihop med mamma. Vi kommer nog ha väldigt roligt dessa dagar, och jag är så tacksam att hon kunde följa med så att jag kunde ta mig an detta uppdraget.
Så, september kommer börja med en rivstart, och det är bara att hålla i sig nu för den här månaden kommer fortsätta i samma tempo. Det är knäppt hur livet ibland liksom ger en allt på en gång. Mina tre livs största fotojobb på en och samma månad, samtidigt som jag har min livs största utställning och vernissage. Men, NU KÖR VI! Vi hörs i Stekenjokk! Stor kram på er och ha en underbar onsdag! ♥

Till solen och tillbaks

Posted on 30 augusti, 2016 by Jonna

Det här blogginlägget innehåller ett samarbete mellan mig och Hyundai

Det blev ganska hastigt bestämt att jag skulle ge mig ut på vägarna igen. Jag hade knappt förberett något. Men jag längtade så efter de öppna vidderna igen. Jag längtade efter att få känna den där speciella frihetskänslan igen, som jag får av att åka iväg med en bil under oplanerade förhållanden. Jag ville av hela mitt hjärta ge Nanook den bästa present han någonsin kunnat drömma om. En resa med mig till nya platser. Och samtidigt ville jag fota några riktigt fina bilder till mitt samarbete med Hyundai. Jag har ju sedan juli kört deras Hyundai i30 och detta var sista månaden med den bilen så jag ville verkligen göra en sista, rolig resa med bilen innan det var dags att lämna ifrån sig den. Jag visste att om jag inte gör de nu, så kommer jag inte hinna innan snön faller. Fyra starka anledningar räckte. Så då packade jag mina grejer på några timmar, och gav mig av. En roadtrip till Stekenjokk.
Jag hade ju sett lite bilder från Stekenjokk innan och hade lite koll på hur det såg ut. Men jag var på riktigt nästan lite chockad när jag verkligen kom dit på kvällen. Det var mer än vackert. Det var som om jag kom till mina drömmars landskap. Jag kände sådan lycka över att få spendera två dagar här, även om jag önskat att det var en vecka. Minst.
Det hade regnat nästan hela resan men när jag kom fram till Stekenjokk på kvällen så upphörde regnet, och jag var ute och fotade en hel del innan det blev för mörkt.
Det var så mycket jag ville göra. Det blir alltid så när jag kommer till en plats som inspirerar mig. Det bara bubblar inom mig och jag får tusen, miljoner bildidéer. Jag sprang hit och dit för att hinna fota landskapet, bilen, solnedgången, Nanook…ja allt! Jag skrattade för mig själv när jag såg den här bilden som jag råkat knäppa av i farten. Den säger så mycket om hur det ser ut “bakom” alla bilder. Mycket, mycket spring. Men det är på ett härligt sätt. Ofta i dessa stunder blir jag varken trött, kall eller andfådd. Ja bara kör på, och jag älskar när det blir så.

Även under denna resa så sov jag i bilen. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå med tanke på att denna bilen ändå är mycket mindre än Santa Fe’n som jag körde i våras. Men det gick hur bra som helst!
Detta är ju egentligen en mer “vardaglig” bil för mer vanlig körning. Deras storsäljare till och med! Vilket jag kan förstå nu efter att jag lånat den under sommaren. En bekväm, lättsam bil som är otroligt bränslesnål. Med mig har den dock fått utstå med lite annan typ av körning eftersom jag bor som jag gör. Mer skogsvägar och nu en roadtrip till fjällen. Men jag kunde inte vara mer nöjd. Med bravur tog den mig och Nanook till fjällvärden och även gav oss värme och tak över huvudet.

Vår första morgon i Stekenjokk. Jag var så lycklig denna stunden. Jag åt fruktsoppa och mackor till frukost och tittade ut över landskapet och kände förväntan inför dagen då jag skulle få upptäcka denna plats mer. Nanook var nog lite förväntansfull han med.
En glad Nanook i bilen innan vi for iväg en sväng längs den långa vägen genom Stekenjokk.

Det är så märkligt egentligen. Jag har så länge jag kan minnas drömt om att få ge mig ut såhär. Åka på roadtrips alldeles själv och upptäcka vackra platser. Senaste åren i Grundtjärn så har jag tänkt på det jättemycket. Jag har verkligen känt en längtan. Ibland har jag tänkt “Nej, nu tar jag bara bilen och drar iväg!”. Kan ni känna igen den känslan?

Nu, efter att jag gjort min andra resa såhär, så frågar jag mig själv “Varför gjorde jag det aldrig?”.
Det var som om att jag förut tyckte det var ett enormt stort projekt att åka iväg på en roadtrip. Något jag måste planera länge. Något som skulle bli jättedyrt och som jag inte skulle ha råd med. Vart ska man bo? Vad ska man äta? Allt det där gjorde att jag tänkte att det var något svårt. Ett stort steg. Men sedan min resa i maj när jag gjorde min livs första roadtrip i samband med mitt samarbete med Hyundai, så var det som om en ny värld öppnade sig. Efter att jag gjorde den resan och tog det steget så försvann den där “muren” som jag byggt upp. Plötsligt kändes det inte alls som något vidare stort projekt.
Speciellt nu när jag varit ute en andra gång, så inser jag att det inte alls behöver bli varken en lång, dyr eller stor resa. Att bara åka iväg några mil kan få en att upptäcka nära platser man aldrig tidigare sett. Och bara den där känslan av att lämna hemmet och vardagen en stund. Det behövs ingen hundramils resa för det.
Den här resan blev ungefär 60 mil, som jag delade upp på tre dagar. Jag tyckte inte alls att det blev så farligt mycket körning. Helt lagom när jag reste med hund och stannade mycket. Jag tror allt som allt att denna resan kostade mig 800 kr ungefär. Jag tankade bilen full i Junsele för 520 kr, och sedan köpte jag mat till mig och Nanook för 280 kr. Det var den enda jag köpte under hela resan.
Egentligen kostade det mig mindre än 800 kr för resan om man ska vara petig, eftersom strax under halva tanken fortfarande var fylld när jag kom hem igen. Så strax över 500 kr för en roadtrip. Fast, det beror ju såklart på vilken bil man har, hur långt man kör och hur man bor/äter osv. Men det är ett exempel i alla fall. Och som jag sa innan så är den här bilen så otroligt bränslesnål. Trodde något hade blivit fel när den fortfarande hade så mycket diesel kvar.
Jag är så glad att jag nu kommit över det där jobbiga steget och faktiskt vågat ge mig ut mer, och insett att det inte alltid behövs så mycket. I och med samarbetet så har jag ju “tvingat” mig själv att ta det steget. Annars kanske jag skulle ha tänkt “Jag vill åka iväg men jag borde inte prioritera det nu”, och så skjuter jag upp det till nästa vår…till nästa höst osv. Det är bara att göra det.
Tänk vilken lycka att få ha så mycket utrymme helt för sig själv. Det är konstigt ibland tycker jag, att vi bor så många här på jorden och trängs i städer och lider av bostadsbrist. Men här…just då, var jag helt själv. Det blir ett knepigt perspektiv, som jag gillar att grubbla på medan jag blickar ut över fjällen.
Sista solnedgången i Stekenjokk, strax innan jag tog med mig Nanook ut på fälten med vita ängsull för att fånga det sista av solen tillsammans. Jag stannade bilen för att ta lite bilder i det vackra motljuset. Ljuset är allt i fotografering. Verkligen allt. Att vara fotograf är att ständigt jaga ljuset i alla dess olika former och nyanser.
Ännu en resa i bagaget. En resa i hjärtat. I mig själv. Med Nanook. Jag är så tacksam för alla upplevelser som jag får vara med om som blir till de vackraste minnen. Nu väntar fler resor.

Hoppas ni tyckte om bilderna och att ni kanske känner er lite inspirerade till att göra en liten roadtrip själv. Tack för att ni finns och gör det här möjligt! Stor kram på er ♥

Omgiven av lugnet

Posted on 29 augusti, 2016 by Jonna

Hej på er solstrålar!
Vill börja med att TACKA er från djupet av mitt hjärta för alla era vackra kommentarer på mitt tidigare inlägg om min resa med Nanook. Blir ju alldeles gråtig av att läsa era ord. Ska fortsätta svara på era kommentarer senare ikväll. Så tack! Är så glad att ni tyckte om filmen och bilderna.
Det var verkligen en helt fantastisk resa. Det kommer ännu ett inlägg som har med resan att göra lite senare.

Idag är det måndag och solen skiner från en klarblå himmel. Augusti går mot sitt slut, och den höga septemberluften har redan anlänt. Jag vet inte varför, men det är något med höstluften som får mig att må så bra. Som att jag kan andas på riktigt igen.
Första frosten har redan kommit och tagit död på några plantor. Bland annat blasten på potatisen. Men där under jorden ligger några guldklimpar som snart ska få se dagens ljus. Tänkte försöka ge mig ut i skogen någon dag också och plocka rejält med blåbär så att vi har hela frysen full inför den kommande vintern.
Jag gick ut med Nanook i solen idag en stund för att ta en paus. Bloggen låg nere på grund av serverfel och en massa saker strulade till sig på en och samma gång. Jag hamnade i fight med en stor rasistisk sida på Facebook som hade använt min kulningsfilm i en video med rasistisk propaganda. Något jag absolut inte ville förknippas med. Jag anmälde dom för olaglig användning av mitt material och sedan hängde de ut mig på deras sida med mitt namn och bild så att andra skulle kunna dumförklara mig. En fruktansvärt jobbig situation som dränerade mig hela förmiddagen. Men några vänner hjälpte till att anmäla deras handlingar och det dröjde inte länge innan Facebook stängde ner hela sidan som hade tusentals följare med extrema politiska åsikter. Vilken lättnad jag kände. Inte bara att de tog bort filmen och uthängningen av mig, utan också att hela sidan blev borttagen. Det kändes som att jag fick ge igen på bästa tänkbara sätt.

Men efter allt jobbigt strul under dagen så gick jag ut för att bara släppa tankarna en stund. Jag är så glad över att bo såhär. Även om vardagarna ofta inte skiljer sig så mycket från andras vardagar med jobb och rutiner, så har jag ändå det här lugnet och naturen runt om mig. Jag kan gå ut genom dörren och bara få lyssna på tystnaden en stund. Stänga av sorlet i huvudet och känna lugnet från omgivningen. Det betyder så mycket för mig att kunna göra så.
Även om de senaste dagarna känts väldigt höstiga så finns det fortfarande kvar av sommaren.
Vi satte oss vid ett träd nere vid sjön och tittade ut över vattnet en stund. Det var så skönt. Jag kände verkligen hur jag laddades med lite ny energi efter en strulig förmiddag.
Det är något speciellt med ljuset och luften den här tiden på året. Ängarna är sådär vackert gula och när solen skiner mitt på dagen är det som ett annat slags ljus. Ett mildare ljus. Även om luften är kallare så känns den mer behaglig. Friskare. Åh…jag är inte ett dugg ledsen över att det i morgon är sista sommardagen. Jag är redo för september. Är ni?

Hoppas ni har en jättefin dag allihopa! Kramar ♥